Dramatiköversättningar ARBATOVA, Maria Frihetens behag Stockholms stadsteater Drang nach Westen BAIDZJIJEV, MAIR Duellen DOSTOJEVSKIJ Idioten (dramatisering: Rimas Tuminas) Gtbg stadseaer DRUTSE, ION Det allra heligaste. GOGOL Revisorn (”Inspektionen”) GORKIJ, MAKSIM De sista Den gamle Vassa Zjeleznova Sommargäster JEVREINOV Det allra viktigaste KOLJADA, NiKOLAJ Slangbågen OSTROVSKIJ, Aleksandr Den som gapar över mycket Konkursen En lukrativ befattning En oväntad tilldragelse PETRUSJEVSKAJA Moskvakören PRESNJAKOIV, OLEG Terrorism och VLADIMIR Under mattan RADZINSKIJ, EDVARD Lunin Bekantskap sökes Nero och Seneca Äldre skådespelerska till rollen som Dostojevskijs hustru Kamrat K:s liv och död (Kuusinen) Jogging Siste tsarens sista natt SCHWARZ, JEVGENIJ Draken Två lönnar (De förtrollade bröderna) Ett vanligt under Kejsarens nya kläder SJUKSJIN När de vaknade upp på morgonen Karaktärer SLAPOVSKIJ ALEKSEJ Lilla körsbärsträdgården SLAVKIN, VIKTOR En ung mans vuxna dotter SOLZJENITSYN Ljuset som i dig är TJECHOV Platonov Ivanov Skogsspöket Morbror Vanja Måsen Tre systrar Körsbärsträdgården USTINOV, LEV Stad utan kärlek Levande musik Den tappra grodan VAMPILOV Tjugo minuter med en ängel VVEDENSKIJ Jul hos Ivanovs ZLOTNIKOV Två pudlar 48: 3/2 VYRYPAJEV De berusade / här saknas ändå något

Lämna en kommentar

Möten med Olof Palme

Man ska skriva om sina möten med Olof Palme i dessa dag, trettio år efteråt.

Första gången jag träffade honom kan ha varit 1959 eller så, på en sammandragning av skol-SSU:are på Bommersvik. Efter hans redovisning för oss av planer inför skolreformerna gick jag fram och påminde honom om ett brev jag skrivit till Erlander och inte fått svar på, vår dumme vikarie i svenska hade satt bock i kanten när jag talade om S och VPK som de socialistiska partierna. Erlander svarade inte. Det gjorde Hilding Hagberg! Maskinskrivet på linjerat papper ur ett kollegieblock. Varför har jag inte sparat det! Olof Palme kom ihåg brevet och log brett. Men jag har ännu inte fått svar från Tage och honom.

Senare en gång omkring 1985 vid utdelandet av Byggnadsarbetareförbundets kulturpris satt vi pristagare och Olof Palme i ett rum och väntade på prisutdelningen. Det var tradition att han delade ut priserna, en sekreterare i förbundet hade tidigare varit sekreterare åt honom. Jag hade glädjen att berätta om min senaste resa till Ryssland och att jag där observerat ett elektroniskt kaféspel som gick ut på ubåtsjakt. Det hade vi roligt åt.

Sista gången var i december 1985, då Lisbeth och Olof satt vid samma bord som Vivica Bandler och jag. Det hade varit premiär på musikalen Cavallerijungfrun som hon och jag skrivit, och primadonnan Arja Saijonmaa hade varit med Olof Palme på valturné. Vid bordet satt också min hustru Maria (Masja to her friends) och när Olof fick höra att hon var ryska berättade att han en gång tänkt lära sig ryska och att den emigrantdam som åtagit sig uppgiften sagt att han måste börja med Pusjkin. Och så deklamerade han första versen med alla åtta raderna, gott uttal. Synd att han inte fortsatte studierna. (Disa Håstad som känner alla människor vid förnamn och vet allt (men sällan kommer ihåg att skriva om det) berättade att detta var en uppvisning han gjorde ibland.)

Буря мглою небо кроет,
Вихри снежные крутя;
То, как зверь, она завоет,
То заплачет, как дитя,
То по кровле обветшалой
Вдруг соломой зашумит,
То, как путник запоздалый,
К нам в окошко застучит.

Vi gav honom välförtjänt beröm och han fortsatte med två rader ur ett annat berömd Pusjkiinverk, Ruslan och Ljudmila:

У лукоморья дуб зелёный;
Златая цепь на дубе том…

men stannade där. Då deklamerade min hustru Maria (namnsdagsbarn i dag 28 februari, Masja to her friends) naturligtvis fortsättningen. Såna är dom, ryska intellektuella.

Det var trevligt.

För Lisbeth hade jag glädjen att berätta att min hustrus stränga farmor när hon såg Palme på teve (och inte kände till somliga svenska åsikter om honom) sa att han såg då mycket snäll och trevlig ut.

  • Han ska bli statsminister! berättade jag. Och då tillade farmor:

  • – Men då måste han börja kamma sig.

Kort efter mötet över en bord i Södra teaterns foajé skrev jag i DN om Palmes ryska kunskaper, med de åtta raderna från dikten Vinterkvällen (se ovan, inläres utantill!) som illustration. Så allt detta är sant, och om ni någon annanstans (till exempel min hustrus blogg) ser andra detaljer ska ni veta att så här var det.

3 kommentarer

Röda arméns ohyggliga förutsättningart

Ingress

Under de senaste åren har ryska historiker och veteraner till slut kunnat berätta sanningen om de avskydda spärrtrupperna, vars uppgift var att skjuta andra soldater i Röda armén. ”Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet”, skrev en dekorerad veterant långt efteråt .Vid sjuttioårsminnet av invasionen i Normandie sades det åter att det i själva verket var på östfronten som Hitler-Tyskland besegrades. Så här gick det till. De ofta föga stridsvilliga sovjetiska soldaterna drevs fram mot tyskarna av ryska specialtrupper som sköt sina egna i ryggen om de inte ryckte fram. Hur dessa ”spärrtrupper” fungerade har länge varit tabu. Nu finns utförliga redogörelser. 

(En bok av översten och chefen för en militärhistorisk avdelning i ryska armén, Vladimir Dajnes, ger en mycket omfattande redogörelse, ”Sjtrafbaty i zagradotdely Krasnoj armii.” Finns på nätet. )

Utan dem hade Stalin inte vunnit kriget

Hur många jag sköt? Det var olika. Ibland tio-tjugo man om dagen, ibland mindre. Jag var ung då och hade starka nerver.”

Vilka det var som veteranen Samuil Usjerov hade skjutit så många av under andra världskriget? Nej, inte fiender. Sina egna. Andra soldater i Röda armén.

Usjerov var som brukligt är bland ryska veteraner behängd med mängder av ordnar och medaljer. Efter några glas tillstod han att han hade tjänstgjort i spärrtrupperna, som bakom de egna linjerna fångade in och i förekommande fall sköt ”desertörer, panikmakare och soldater som visat feghet”. Det var under en sammankomst vid slutet av åttiotalet, berättar historieprofessorn Viktor Korol.

Att det förekom spärrtrupper bakom de sovjetiska linjerna i andra världskrigt är känt. Den främsta uppgiften var ändå inte att stoppa desertörer utan att driva de oftast motvilliga infanteristerna framåt mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. I folkmun har berättats kusliga ting om dem. Men dessa zagradotrjady har varit tabu både i den officiella historieskrivningen och i pressen. Först under de senaste åren har fakta publicerats med detaljer om hur de fungerade, dessa ”zagraditelnyje otrjady”, för att ta den fullständiga beteckningen.

Andra världskrigets spärrtrupper var inte någon ny företeelse. Redan i inbördeskriget organiserade Trotskij de första enheterna. Ett av kraven från matroserna i Kronstadtupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle avskaffas. Under vinterkriget november 1939 – mars 1940 fanns också spärrar bakom fronten. I början bemannades de ofta av trupper från säkerhetspolisen NKVD (KGB), men behovet av spärrtrupper blev under världskriget så stort att de fick organiseras inom armén själv.

Som mest fanns det under världskriget uppåt 60 000 man i två-, trehundra spärrgrupper, enligt beräkningar av historiken A. Tjerkasov. De hade bättre beväpning än de vanliga trupperna, framför allt de nya kulsprutepistolerna, som det var ont om, och som gav ett enormt övertag gentemot de vanliga rödarmisternas gammaldags gevär. Men spärrtrupperna hade också riktiga kulsprutor och olika fordon, ibland rent av stridsvagnar.

Någon totalsummering av offren finns inte, men här några belysande exempel:

Efter Tysklands anfall den 22 juni 1941 och det kaos som uppstod uppgick Röda arméns förluster i stupade och tillfångatagna till miljoner.

Enbart under de första veckorna gick en och en halv miljon rödarmister över till fienden, med vapen i hand, med stridsvagnar och artilleri, och två miljoner gav sig fångna. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon försvann ut i skogen.” (Den ovannämnde Viktor Korol från universitetet i Kiev.)

Under hela kriget på östfronten tog tyskarna mer än fem miljoner krigsfångar (mer än hälften dog i fångenskap, på grund av tyskarnas behandling och därför att Stalin vägrade ge dem hjälp genom Röda korset, så som andra nationaliteter i fångenskap fick.) De som inte stupade eller tillfångatogs vällde österut i vild flykt. På mindre än tre månader, från den 22 juni och till 10 oktober 1941, sköts 10 201 man av spärrtrupperna.

3 321 av dem sköts inför trupp. Artillerisergeanten Nikolaj Nikulin berättar:

För att hålla disciplin i den amorfa skaran illa utbildade soldater hölls det avrättning när det förestod strid. Man tog några eländiga varelser eller någon som sagt olämpliga saker eller enskilda desertörer, som alltid fanns så det räckte till. Divisionen ställdes upp som ett U och de olyckliga likviderades utan vidare spisning. Meningen var att skapa skräck inför NKVD och kommissarierna, större rädsla än för tyskarna. Om man i en attack vände om fick man en kula från spärrtruppen. Det var skräck som fick soldaterna att riskera livet. Det avrättades naturligtvis också efter misslyckad strid. Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet.”

Nikulin, 1923-2009 fick några av de högsta utmärkelserna i kriget, Fosterländska krigets orden, Röda stjärnans orden, För segern vid Berlin, med flera. Han blev efter kriget konstvetare, professor, medlem av ryska konstakademin och skrev 1975 memoarer som inte gavs ut förrän 2007.

Spärrtrupperna hejdade under krigets första tre månader 657 364 desertörer, ”panikmakare” och så vidare. Tjugofemtusen fängslades och resten formerades om till förband och sändes åter till fronten.

Ett år senare rapporterades i oktober 1942 att man på två månader hade skjutit 1 189 desertörer som gripits på väg bort från fronten.

Kriget på östfronten varierade självfallet i intensitet men det ovanstående var inte de enda månaderna med våldsamma strider.

Två meddelanden från Stalin i högkvarteret handlar om spärrtrupper. Först ett direktiv nr 001919 den 12 september 1941. Ett år senare kom 28 juli 1942 den berömda ordern nr 227 – ”Inte ett steg bakåt!” med förbud mot alla former av reträtt. Att ge sig fången likställdes med högförräderi. Självmord var det enda godkända alternativet.

Texterna blev offentliga först under Gorbatjov. I båda meddelandena angavs hur spärrtrupperna skulle organiseras med styrkor angivna och hur många enheter per armé eller division och att man hade rätt att skjuta desertörer på fläcken.

Stalin skrädde inte orden om tillståndet i Röda armén. ”I våra infanteridivisioner är det gott om panikbenägna och direkt fientliga element.” Det beskrivs utförligt hur de drar med sig andra i oordnad flykt. Officerarna håller inte måttet. ”Om officerare och politiska kommissarier i sådana divisioner verkligen var vuxna sina uppgifter skulle panikskaparna och de fientliga elementen inte kunna ta överhanden i divisionerna. Men olyckan är att vi inte har så gott om om fasta och beslutsamma officerare.”

Stalin hade ju under den stora terrorn låtit antingen skjuta eller också till Gulag skicka tiotusentals erfarna officerare.

Spärrgrupperna placerades vid vägar, järnvägsknutar, flodhamnar och andra ställen där desertörerna kunde dyka upp. Somliga fanflyktingar slapp väl igenom nätet i skogarna, men ibland fanns det geografiska hinder som ledde till enorma förluster. Det sovjetiska anfallet i september 1943 över Dnepr, vars västra strand försvarades av tyskarna blev ett obeskrivligt inferno. Där låg spärrtruppen direkt bakom de stridande enheterna och drev dem framför sig. Förberedelserna för flodövergången var usla eller obefintliga, det fanns inte båtar eller andra hjälpmedel. Efter- och underhållstrupper var kraftigt på efterkälken, tio dagar bort.

Soldater försökte ta sig över med tält som fyllts med halm, de sjönk till botten efter hundra meter. Soldater i de beryktade straffkompanierna hade inte ens det. Det har beskrivits i romanen Krigsskådeplats av den respekterade författaren Viktor Astafjev (1924-2002) som själv deltog i denna operation och blev svårt sårad.

Spärrtrupperna stod på östra stranden och hindrade de soldater som försökte ta sig tillbaka från strömfåran. Spärrtrupperna sköt med grovkalibriga kulsprutor ut över vattnet och kulorna slet vita flisor ur de stockar som en del soldater klängde sig fast vid, slog mot kroppar och ännu levande soldater.

Övergången av Dnepr har i efterhand skildrats som en krigslist, flodövergång utan farkoster och ett hjältedåd av enskilda uppfinningsrika officerare. Utanför Fosterländska krigets museum i Kiev står en heroiserande skulpturgrupp till minne av denna mänskliga katastrof. Astafjev säger att av de 25 000 som skulle ta sig över kom 3-6 000 fram till andra stranden.

När fakta om spärrtrupperna nu publiceras i före detta Sovjetunionen har det också hörts motstridiga röster som slätar över eller rent av förnekar fakta:

Det var särskilt utvalt, pålitligt folk.” – ”Det fanns inga spärrtrupper. I alla fall inte på mitt frontavsnitt.” – ”Jo, de fanns väl, men man såg dem aldrig.” – ”Inte sköt de på sina egna.” – ”Det hände att de tog aktiv del i strid mot fienden. -”Filip II av Makedonien hade också sådana trupper.” (382–336 f.Kr.)

Det görs också jämförelse med andra länders militärpolis, fast sådant är en helt annan föreeelse.

Inställningen bland soldaterna i Röda armén till spärrtrupperna beskrivs så här av veteranen Aleksandr Kajzerman.

Jag föraktade dem (och enligt min uppfattning gjorde alla vid fronten det) och skulle aldrig ha satt mig vid samma bord. som de. Jag har vid olika veteranmöten efter kriget aldrig träffat någon veteran som erkänt att han tjänstgjorde i spärrtrupperna eller kontraspionaget SMERSJ, ty de visste alldeles utmärkt vad veteranerna från fronten tyckte om dem.”

Kajzerman skrev detta 2000 i den ryskspråkiga tidningen Vestnik som ges ut i USA.

Han återfinns också bland källorna till boken ”Röda arméns straffbataljoner och spärrtrupper” av Vladimir Dajnes, som är militärhistoriker och avdelningschef vid ryska försvarsministeriets militärhistoriska forskningsinstitut, tidigare kaderofficer. Han har skrivit många böcker, bland annat en biografi över Georgij Zjukov i den klassiska serien Framstående människors liv.

Det framgår av titeln på den aktuella boken att spärrtrupperna ofta kopplas samman med en annan kuslig institution: straffbataljonerna. De sändes till de farligaste uppgifterna och ofta citerad statistik säger att en soldat från straffbataljonerna överlevde i snitt tre anfall, en officer ett och ett halvt.

Ett vittnesmål är vad Zjukov berättade när Eisenhower i Potsdam frågade hur Röda armén hade gjort med de minfält som tyskarna lagt och amerikanerna hade stora besvär med.

– Vi låter soldater (läs ”strafftrupper”) anfalla som vanligt över dem. De som kommer fram med livet i behåll bildar ett brohuvud, och när då personminorna har detonerat går minröjare in och desarmerar stridsvagnsminorna.

Eisenhower trodde honom först inte men Zjukov sa att förlusterna inte blev större än av tysk eldgivning. Eisenhower funderade på vad man skulle ha sagt i USA om han själv tillämpat en sådan taktik.

Enligt många ryska källor, inklusive Viktor Astafjev, gick det till så att soldaterna drevs fram i led, skuldra mot skuldra och med spärrtruppernas kulsprutor i ryggen. När Astafjev en gång åkte i lastbil över platsen för sådan ”minröjning” hoppade bilen då och då till. Det var när den körde över ett lik.

Existensen av straffbataljoner av aldrig tidigare skådad omfattning och av spärrtrupper måste ses mot bakgrund av framför allt två omständigheter. Dels kalhuggningen av den sovjetiska officerskåren under den stora terrorn. Och ännu mer av vad folken i Sovjetunionen upplevde under decenniet före världskriget. Den av Stalin avsiktligt organiserade svälten i Ukraina, Sydryssland och Kazachstan, där minst fem miljoner människor, kanske tio miljoner, dog. Och hur Stalin också med andra metoder knäckte ryggraden på landsbygden i tvångsförstatligandet av jordbruket, det som med en vilseledande formulering kallas ”kollektivisering”. De flesta av soldaterna var bondpojkar. Deras känslor för Stalin och partiet kan man föreställa sig.

Många av de vittnesmål som nu finns om spärrtrupperna innehåller också slutsatsen att utan skräcken som de skapade var det bara en mindre del av soldaterna i Röda armén som skulle ha lytt order om anfall. Spärrtrupperna avskaffades inte förrän hösten 1944.

Den motbjudande slutsatsen är följande. Utan spärrtrupper hade Stalin knappast vunnit kriget.

STAFFAN SKOTT

1 kommentar

Två utmärkta böcker om Ryssland

Detta är en ny text om dels Jens Mühlings bok som jag tidigare bloggat om, dels om Peter Pomerantsevs bok. De två kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.

[9 873] 11.900 11 423, 11 469

Rysslands stora kropp och gåtfulla själ skakas av konvulsioner. Niagarafallet av motstridig, lögnaktig och fördomsfull desinformation och de höga opinionssifrorna för Putinkan inte dölja omfattningen av konvulsionerna. Sabelskramlande diplomater och tv-presentatörer hotar Väst med kärnvapen. Från den kriminella krigföringen i östra Ukraina fraktas stupade ryska soldater till hembygden för begravning. Levnadsstandarden har sjunkit katastrofalt.

I omvärlden försöker man förstå vad som är på gång. Det ges ut en hel del böcker med politiska och ekonomiska analyser. Två aktuella böcker med personliga upplevelser är minst lika givande som politiska analyser. De jämnåriga journalisterna Peter Pomerantsev, född 1977, och Jens Mühling, 1976, rapporterar som från två skilda världar men ändå från ett och samma väldiga land, i böckerna Nothing is True and Everything is Possible och Mein russisches Abenteuer.

Tio månader gammal flyttade Pomerantsev till England med rysktalande föräldrar. I tjugoårsåldern myglade han in sig i Moskvas tevevärld och hade framgång med sin oförskräckthet och tvåspråkighet. Den värld han hamnade i var glitter och cynism, den vräkiga nya överklassen och ofattbart rika män. Och välbyggda långbenta flickor från landsorten som kommit för att hitta en rik karl. Han var överallt gärna sedd och hans bekantskaper kallade honom helst Piter, inte Pjotr eller Petia, för engelsk teve har hög prestige.

I ett projekt med en framgångsrik landsortsgangster som härskade enväldigt i sin stad långt bort i östra Sibirien befann han sig långt från glittrets Moskva. Märkligaste synen var en kulle täckt av glänsande plåt, imorterade bilar från Japan som skulle vidare Gangstern har sedan haft sina ups and downs och måste ta till knep för att hålla sig undan – inte för polisen, utan konkurrerande ligor.

Pomerantsev är nu tillbaka i England med moskvafödd hustru och litet barn. Han ger med sin teve-bakgrund utmärkta sammanfattningar av den putinstyrda vulgära och osammahängande desinformationen om relationerna med Väst och av tillståndet i själva Ryssland.

Mühling är för sin delen sådan skildrare som kommit den ryska björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i en mycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och mångsidigt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling bor hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger också långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och hans kringflackande har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin isolering inte visste vad som hänt i världen men inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs en del och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag kommer dit en atletiskt byggd ung munk som är förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som nu kommit hem. De dricker brännvin och förklarar oberört:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har byn ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden terroroffer som kastades i väldiga massgravar. Det skrevs om Butovo under Gorbatjovs sista år och nu reser sig en nybyggd kyrka, som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna varierar om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor besöker Måuhling, tre milstolpar. Först den som byggts i Jekaterinburg i Ural på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Därefter kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen en ny kyrka i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär för den andliga banan., han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik.

I Sankt Petersburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana. Han var förut lärare i marxism-leninism vid en högskola men lämnade dena världsliga religion för ryska kyrkan. Han blev herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men avsattes när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. Flera hundra proselyter ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är Guds pånyttfödde son. Han kommer ibland ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya skriver han på ”Det sista testamente”t. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, tänker jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort, men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark i floden. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja från de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland ner till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom med intresse genom Ukraina, Ryssland och Sibirien. Det finns bilder på Agafja (eller Agafya) på nätet och rent av en liten kort film, det är kanske inte riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Hon har hon fått fler besök.

Den ryske engelsmannen Pomerantsev och tysken Mühling kompletterar varandra väl.

Fast medan man inte vill göra Pomerantsev sällskap i hans VIP-värld skulle man gärna resa med Mühling i hans Ryssland.

Nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

, , ,

6 kommentarer

Enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Artikel om enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i en mycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Petersburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han blev herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark i floden. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja från de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om man söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

********************************

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i enmycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser det sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Peterssburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han hade varit herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men blivit avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu, under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja av de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om du söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

STAFFAN SKOTT

, , , ,

9 kommentarer

TVÅ STÄDER PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN. OM EN FÖRLORAD NORDISK GEMENSKAP.

FÖRLORAD GEMENSKAP

PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN

En rikssvensk som växte upp vid Gävlebukten reflekterar här över nordisk gemenskap och två städer på sextionde breddgraden.

På andra sidan Östersjön finns det en stad som är mer berömd än Gävle, men inte så annorlunda i storlek, och lika långt norrut. Den 19 september 2014 var det sjuttio år sedan Finland för andra gången förlorade Viborg i vapenståndet efter fortsättningskriget. I en märklig bok känner en rikssvensk mycket tydligt hur det inte var något exotiskt och annorlunda som Finland gick miste om, utan en del av den skandinaviska kulturgemenskapen.

* * * * * * * * *

Under några junidagar går Stig Hästö omkring bland minnen i staden där han växte upp. Här i hörnet av Vasagatan och Slottsgatan hade doktor Harry Björck sin mottagning, där fick Hästö under uppväxtåren behandling för sin angina. Där låg fru Engströms lilla men alltid välförsedda musikhandel där man köpte grammofonskivor.

Han passerar bröderna Engströms urmakeriaffär. Och Winters leksaksaffär som frestade honom i barnaåren; för att inte tala om Starckjohans stora butik, som vid julskyltningen drog stora åskådarskaror med sin påkostade modelljärnväg och andra mekaniska leksaker.

På vintern hade det spolats många små isplättar runt om i stan men också en storslagen skridskobana dit man gick lika mycket för att träffa flickor som för motionens skull. En vuxen man som åkte med flickaktiga skridskor väckte ändå repekt med sin avancerade konståkning.

Bandymatcherna drar mycket folk. Det är en stark idrottsstad som han har vuxit upp i. Själv spelar han en del tennis men utan större framgångar. På vintern åker han skidor som de flesta, och på sommaren gör han långa cykelutflykter.

Flickor… han minns under promenaden plötsligt, efter alla år, telefonnumret till de bildade, kultiverade och alltid välklädda flickorna Kate, Mary och Margaretha. De gick som andra i Flickskolan.

Flickorna träffade man också på de många små kaféer, i synnerhet på sådana där det tolererades att ungdomarna efter skoldagens slut satt och förtärde just inte mycket.

I den där gården hade Nisse Svartström sin lilla DKW parkerad. Här låg familjen Widholms mycket vackra lägenhet.

Stig Hästö hade helt enkelt vuxit upp i en mycket nordisk stad. Han skrev om allt detta i en märklig och ovanlig bok som kom långt senare, 1989. Jag har avsiktligt här radat upp svenska namn i det här korta referatet. Det finns också en framgångsrik näringsidkare Belaeff och familjen går och badar i Schavarankoffs mönstergillt prydliga bastu. (Modern stavning Beljajev och Zjavoronkov, bastuägaren hette helt enkelt Lärka.) Och folkmajoritetens finska språk är rikligt företrätt, inte minst i ortsnamnen utanför stan. Även de finskspråkiga i folkmajoriteten skiljer sig föga från rikssvenskar i kultur, seder och levnadsregel, har moderna etnologer funnit. Men de svenska för- och efternamnen dominerar, och gatunamnen är svenska i hans redogörelse; ty han var finlandssvensk och det handlar om Viborg – ”Alexandria vid Östersjön”. Staden som ”gick på alla fyra”, ty finska, svenska, tyska och ryska var språken som gällde.

Jag har åkt igenom Viborg många gånger under det senaste halvseklet, men först när jag läser Hästös bok ”Farväl Wiborg” inser jag jag på allvar att den dammiga och eftersatta sovjetiska, numera ryska gränsstaden, den var fram till tre år före min egen födelse i mångt och mycket en likadan stad som den där jag själv växte upp, en hamnstad tvärs över Östersjön, och till råga på allt på precis samma nordliga, sextionde breddgrad. Gävle.

Den aura som gamla Viborg under ett sekel hade med sitt grannskap nära intill det tsarryska riket, ty Finland var ju juridiskt ett självständigt storfurstendöme, och med sin flerspråkiga befolkning; den har förstås Gävle aldrig haft, även om vi förstås också hade skolkamrater med kärva finska efternamn. Viborg var på Hästös tid Finlands andra stad. Gävle intar en mer beskedlig plats bland Svea rikes städer, trettonde är det just nu.

Men det är också sedan gammalt en stark idrottsstad, och på vintern åkte man skidor och träffade flickor på Strömvallens stora skridskobana, så som Hästö och hans vänner gjorde på sitt håll i Viborg. När jag växte upp spelade ishockeyn samma roll i Gävle som bandyn i Förkrigsviborg. Det fanns flera kaféer att välja på efter skoldagens slut, men precis som Hästös umgängeskrets hade vi ett favoritlokus där vi fick sitta och röka (det gjorde nästan alla) och prata och bara ta en fika, det var Sjöbergs alldeles i centrum.

Så mycket i Stig Hästös bok kan med något ord bytas ut mot likartade ting och människor i Gävletrakten. Det evenemang som julskyltningen var. De typiskt skandinaviska sommarställena längs Finska viken och inåt sjöarna – de fanns förstås också längs det kustområde utanför Gävle som kallas Norrlandet.

Vi talar om två garnisonsstäder. Gränsstaden Viborg hade flera förband. I Gävle fanns det anrika Hälsinge regemente I14, formellt bildat 1630 med ursprung i fänikor som tillkommit under Gustav Vasa, och nedlagt 1998, eftersom Sveriges politiker i sin visdom fick för sig att den eviga freden nu inträtt.


De håller visst på att sakta inse att så inte riktigt är fallet.

Hästö minns under sina strövtåg i hemstaden vem som hade den flottaste segelbåten, så är det också med oss som minns den stora internationella tian Ithaka vid Norrlandet, och för all del också en skärgårdskryssare ritad av den finländske konstruktören Estlander som var en legend bland svenska seglare.

Den ensamme vuxne som idkade elegant konståkning bland de flörtande tonåringarna på skridskobanan – jodå, en sån fanns det också på Strömvallen.

I Viborg före kriget flanerade man på ”Torkeln”, som hade namn efter den svenske marsken Torgils (Torkel) Knutsson som 1293 grundade Viborg.

Jodå, på vår sida om Östersjön gick man längs det breda utrymmet mellan Nygatans två enkelriktade körbanor. De finländska ungdomarna promenerade däremot fram och tillbaka på en och samma trottoar längs gatan. Hästö konstaterar belåtet att det var särskilt glädjande att uppleva hur ”umgänget i denna ovanliga form, grupp- och parbildingarna, skedde över språkgränserna”.

År 1944 är Stig Hästö tjugofem år och löjtnant, adjutant till major Jouko Hynninen i det rörliga förbandet Tredje Jägarbataljonen. När han vandrar och cyklar runt i sin barndomsstad är det uppenbart att den snart faller. General Govorov har trängt tillbaka finländarna från ställningarna omkring förkrigsgränsen. Det sovjetiska artilleriet mullrar mycket nära österut.

Man har ändå inte varit förberedd, märkligt nog. Evakueringen av dem som flyttade tillbaka efter juni 1941 är brådstörtad. Moster Eva är rent ut förbannad och vet inte vad hon kan ta med sig.

Runt om i staden förekommer fanflyktingar som hamnat i kaos österut och inte slutit sig till de bevarade finländska trupper som gör heroiskt motstånd. Somliga av dessa desertörer kommer väl inte från det finländska samhällets ordentligare folklager. När han besöker en bekant våning håller två av dem på att i sin plundring ta med sig en stor praktspegel. Han säger till dem och de blir hotfulla, han osäkrar ”maskinpistolen” (kpisten) och de smiter och han kastar den stora spegeln efter dem i trappan så att den går i tusen bitar.

I en våning där han ofta var före 1939 står till hans förvåning ett alldeles nytillverkat magnifikt skrivbord. Han slår en yxa i bordsskivan – det ska inte heller lämnas i nyskick.

Sådana utbrott i en tillspillogiven stad är de få yttringarna av vad som måste ha rört sig i hans själ. Han säger själv: den här gången gråter han inte. När man förlorade Viborg 1940, i vinterkriget, då grät han. Men inte nu.

Det som gick förlorat 1944 var, tillsammans med större biten av det fagra nordiska Karelen, även ett stort stycke levande nordisk kultur i Finlands andra stad. Alltför ofta har det framstått som exotiskt, fjärran, annorlunda. Stig Hästös skildring visar på att det var en bit av vår nordiska gemenskap som försvann.

Vad han inte visste då var att Finland kom att hantera denna förlust på ett föredömligt finländskt sätt; landet tog hand om fyrahundratusen flyktingar. Ingen revanschism, förstås. Kärva höga militärer som idag säger ”Vi får inte ta emot Karelen om vi så för det på silverbricka”. Försiktig men envis fredlig återkomst, med sommarboende och en storartad ekonomisk insats för att sätta Alvar Aaltos världsberömda stadsbibliotek i anständigt skick. Samarbete med de hembygdsvänner som uppenbarat sig bland de inflyttade från Sovjetunionen.

(Kuriosum. När jag för tio år sedan besökte biblioteket kunde jag sitta under ett av de omskrivna ljusschakten och nyttja bibliotekets internetservice.)

Jag tänker på Estland, som däremot är på väg tillbaka till en nordisk gemenskap. Om de nu vill ha den, och oss, efter allt. Jag minns första gången jag var i Tallinn. Det var 1970 och det var fattigt och grått. Vi var in i en gudstjänst och det var ju ett kyrkorum som kunde ha varit var som helst i Sverige. När vi kom ut igen till gator där alla bilar hade ryska bokstäver på nummerplåtarna och alla gatuskyltar var på ryska och estniska tänkte jag: Så här skulle det vara om Sverige var ockuperat.

Den tjugonde juni 1944 föll Viborg. Det hårdnackade fortsatta finska motståndet, tillsammans med att Stalin ville komma först till Berlin och tyckte trupperna behövdes där, det gjorde att Finland till priset av den hårda freden räddade sitt folk, sin demokrati och självständighet. Till priset av tjugotretusen stupade i Vinterkriget och nära femtiotusen i Fortsättningskriget slapp man ödet för Estland, Lettland och Litauen – ett öde som var så ohyggligt att det vill de flesta i Sverige ännu inte förstå.

Vapenvila inträdde den 4 september och vapenstillestånd den 19 september. Stig Hästö (1918-1993) sårades svårt i samband med Viborgs fall och var konvalescent till januari 1946. Hans far hade dött 1923 och hans mor försörjde familjen med att driva kafé i en av Viborgs ytterområden. I Helsingfors studerade han juridik och hade under fortsättningskriget fortsatt studera under de långa viloperioderna. Vi vet från Harry Järv hur somliga kamrater läste in gymnasiekurser mellan striderna.

Hästö blev senare en framstående man i Finlands näringsliv, fick den finska titeln ”bergsråd”. Hans bok Farväl Wiborg kom 1989 och ska finnas på nio svenska bibliotek. Mitt exemplar är köpt från antikvariat och enligt stämpel utgallrat från ”Biblioteket i Nyköping”.

Det finns en artikel i Nationalencyklopedin om Fortsättningskriget som är skriven av Krister Wahlbäck. Där står allt en rikssvensk behöver veta. Finlandssvenske Anders Mårds Tillbaka till Viborg rekommenderas också. I min bok ”Är du alldeles rysk?” finns tio sidor om en av otaliga resor där karelska flyktingar med ättlingar åker till gamla hembygder runt om i Karelen; och om deras vänskap med dagens invånare; plus en essä om Viborg som den magiska staden Vineta hos Nils Holgersson.

I dag är statyn över grundläggaren tillbaka och vakar åter över stad och folk. Dit kommer enligt modern rysk sed nygifta par efter vigseln och lägger ner blommor framför den svenske marsken och Rysslandsbekämparen,  det är rätt märkligt.

Men Torkel Knutssons gata heter sedan flera årtionden Проспект Ленина. Leninavenyn.

, , ,

12 kommentarer

”Rysslands historia” av Martin Kragh

Jag har med förväntan öppnat Martin Kraghs bok med den blygsamma titeln ”Rysslands historia”, för all del med ”från Alexander II till Putin” i mindre skrift. Det positiva med boken är att det på svenska nu finns en sammanhängande redogörelse för denna epok utifrån de ekonomiska betingelserna. Bra diagram och bildmaterial. Och kanske kan den bidra till att illusionerna avtar att bolsjevikernas styre på något vis var av godo.

Men gradvis börjar man undra vad det är man läser. Språker flyter men det är gott om stilgrodor, iögonfallande anglicismer är det också gott om och faktiskt någon russicism, också några historiska praktblundrar (att 1968 i Tjeckoslovakien skulle ha varit ett ”folkligt uppror i Prag”). Det är någon som haft alldeles för bråttom.

I mitt pedagogiska syfte är det här därför en hel del förklarat som du, ädla läsare, själv kanske vet bättre än jag. Om du orkar ta dig igenom det, nåja, det är bara 10 000 tecken… En del små anmärkningar står kvar tills vidare. Och jag har påpekat när det är glädjande att vissa saker påpekas.

Det här min absoluta favorit: 58 ”Inkomstfördelningen i Ryssland var som i övriga Europa ojämnt fördelad.”

17 zemsto (i stället för korrekt zemstvo”)

18 det ryska folket – ”hon”

19 ”förseglade tsarstyrets öde”

20 ett spektrum av olika pålagor

22 diskretion i utformning av lokala regleringar (anglicism)

24 omständigt (i stället för korrekt omständligt)

(28 dirigism – statlig styrning, urspr anglicism, sedan omkr 1960)

(31 hade de nya förbindelserna ekonomisk rationalitet)

34 en nod i rikets industriella nätverk (knutpunkt)

34 Reval – en annan gång Tallinn (49)

36 en förhållandevis oföränderlig jämviktsnivå

37 ”den ryska ekonomin var emellertid inte ovanligt protektionistisk”

37 ”dessa fördelar var en stor jordbrukssektor, relativt billig och lågutbildad arbetskraft” – att den var lågutbildad var knappast någon fördel.

40 ”autokratin förnekade (sic) landet de enda mekanismer som på sikt” ska förstås vara förvägra

41 genererar /…/ nytta…/

43 ”aktiebolagsformen, som hade penetrerat västeuropeisk affärsrätt under tidigt 1800-tal”

anglicism

45 indirekta skattebasers volatilitet – på svenska ”prisrörlighet på finansiella marknader”, anglicism

45 ”Vi har ovan berört en rad politiska hinder och riskfaktorer i den sena tsarryska ekonomin. Det

är lätt hänt.” Det står precis så.

47” I en tidig utvecklingsfas /…/ hade goda förbindelesr med västeuropeiska företag otvetydig

logik.”

58 ”Inkomstfördelningen i Ryssland var som i övriga Europa ojämnt fördelad.” Sådant kan man inte

hitta på, det krävs en stor ande utan eftertanker för det.

58 ”I stugorna ersattes träbänkar med mer bekväma stolar och fåtöljer” Fåtöljer? I ryska stugor?

60 ”Den revolutionära sekten Narodnaja volja.” sekt? (anglicism, på engelska är sect även ”politiskt: falang”) fraktion

60 ”Vidare generade Alexander III de mer sofistikerade elementen i den ryska adeln med sin

antisemitism.” Den (antisemitismen) låg honom kanske i fatet hos dem.

62 ståndssamhället (soslovie) – soslovije betecknar ett av stånden, och för övrigt har han glömt ”j”

62 till förmån för privata bondgårdar, skriv ”gårdar”

65 ”med detta sagt är det viktigt att erinra sig om att landet/..” – ”om”`?

72 ”och sekvestrerade företag som tillhörde tyskar” – varför inte ”belade med kvarstad”?

74 ”en demokratisk revolution i februari 1917 och en kommunistisk revolution i oktober” hm, det vittnar annars om insikt när man kallar det i oktober för ”statskupp”

75 ”intogs en rad strategiska noder som post- och telegrafkontor /…/” anglicism, varför inte knutpunkter?

76 bildtext ”Lenin porträtterad”!? Det är en genrebild i den hagiografiska andan

80 Kondratjev (i st f Kondratiev)

83 avrättningar under tsarregimen 1866-1917 totalt 14 000. ”Under varje enskilt år från 1921 till

1953 avrättades i genomsnitt 23 000” – bra

83 Ingenjören Harald Hall som före revolutionen hade tjänsgjort vid utrikesdepartementet i

Riga” ??? Var han konsulattjänst och alltså i UD:S tjänst?

84 ”Under 1921 och 1922 avled minst fem miljoner människor i svält och svältrelaterade

sjukdomar” Men inget om varför

85 ”Det var allmänt känt i europeiska huvudstäder att Tyskland finansierat Lenins återkomst till

Petrograd” – inget om de tyska miljonerna till bolsjevikernas kampanj mot provisoriska regeringen.

86 ”Vid flera olika tidpunkter yttrade bolsjevikerna dessutom motsägelsefulla påståenden”

89 ”Med svenska insignier var guldet i praktiken omöjligt” – vet han vad insignier betyder? (”tecken

på värdighet eller rang”, som hos en biskop)

98 ”När han kände vittring kunde han göra ner sina motståndare.” Vittring av vad? ”göra ner”?

99 ”Endast en statsideologi och pseudovetenskap – marxism-leninismen – tilläts dominera

samhällsdebatt och akademi.” kontamination. När tillåts två ideologier dominera? Hur går det

dåtill?

102 bildtext ”Även om Stalin var primus inter pares – den främste bland likar – ”?!

Bland likarna satte han Molotovs och Kalinins hustrur i GULag och Kaganovitjs bror lät han

skjuta.

Sedan i texten: ”Noggranna arkivstuder av historikern Oleg Chlevnjuk har visat att någon

opposition mot Stalin sannolikt inte existerade inom politbyrån under hans tid tid vid makten”

Behövdes det arkivstudier för det?

105 ”expansiva städer som Magnitogorsk, Nizjnij Tagil” – expansiv – ”som expanderar .eller strävar

att expandera, som söker omspänna mycket” (SAOL)

104 bildtext ”Antal registrerade möten per år i Stalins kabinett” – russicism! Kabinett används i

andra betydelser i svenskan.

105 ”den betydelse som regimen tillskrev försvarspolitiska hänsyn”

106 (Svetjins) ”idéer var allmänt accepterade inom partiledningen och genljöd i de sovjetiska

industrialiseringsplaneran” – genljöd

108 ”Bilfabriken Gorkij” (upprepas och det blir värre) – det har väl stått ”The Gorky car factory”

eller något liknande på engelska

109 ”I motsats till den tsarryska ekonomin under första världskriget kollapsade inte sovjetekonomin vid

det tyska angreppet 1941” – Hur ”kollapsade” den tsarryska ekonomin? Brödtillförseln hade svåra problem men det fanns spannmål ute i landet.Rustningsindustrin gick för fullt. Läs Pipes! (Kragh anför i sin litteraturlista bara första delen i den mäktiga trilogin av vår tids främste Rysslandshistoriker, i del två finns det material i det här ärendet.)

110 ”då regimen i syfte att föda städerna och armén tillskansat sig mat från landsbygden med

tvång” – tillskansat? Tvångsrekvirerat, beslagtagit

112-113 om svälten 1932-1933: på sid 112 ”en kombination av faktorer” (jaså) på sid 113 dock

korrekt om av avspärrningr m m; att det var Stalins verk ”han hyste inga betänklighet om (sic)

att offra miljontals liv om de ansågs gynna regimens politiska och ekonomiska målsättningar”

”Kollektiviseringen var ett massmord genom svält” bra att det sägs – fast det var väl på en hel del ställen

som man ”kollektiviserade” (tvångsförstatligade) utan massmord

113 ”…hur obefintliga incitamenten till produktion var i de socialistiska kollektivjordbruken” bra

115 Min reflexion om läs- och skrivkunnigheten: före revolutionen steg den hela tiden! Det var en

tidsfråga, generationsväxling, när analfabetismen skulle vara ett passerat stadium, om inte

bolsjevikerna gripit makten och inbördeskrig utbrutit.

117 ”Under någorlunda välfungerade ekonomiska förhållanden, som den tsarryska ekonomin från

1880 till 1914” – viktigt! ”den sovjetiska utrikeshandeln [kunde] aldrig uppnå de volymer av

spannmålsexport som förekommit under tsarperioden” VIKTIGT bra

119 ”Bilfabrikerna Gorkij och Stalin” Горьковский автомобильный завод i staden Gorkij ,. ”Gorkijfabriken för biltillverkning”, (Gorkij är nu återNizjnij Novgorod) efter avtal med Ford 1929, startade 1932; Stalinfabriken 1931, omdöptes 1956 till imeni Lichatjova, ligger i Moskva

120 Ovärderliga konstverk ”slumpades bort av amatörmässiga partifunktionärer”

123 Gustav Klucis ”avrättades likväl 1938 på politiska grunder” De allra flesta som avrättades i den

stora terrorn sköts inte på politiska grunder, de föll offer för de kvoter som NKVD utfärdade för

att på Stalins order sätta skräck i det ryska samhället

130 Bra ”Demokratier har aldrig gått i krig med andra demokratier”

148 ”klostret Sarov” ”där Nikolaj tillsammans med sin hustru en gång hade bett för (sic) en son”.

om”!

”Klostret i Sarov” ska det vara

150 Efter andra världskriget ”stärktes regimens politiska legitimitet”. Svår fråga med ”legitimitet”

som begrepp, men här borde det vara prestige, auktoritet.

151 ”Denna typ av administrativt skyfflande var en gedigen sovjetisk praktik” – gedigen?

153 Olika politiska ledare ”var samtliga produkter av den ekonomi som institutionaliserats under

föregående årtionden”

155 ”Efter år av flyktförsök (sic) från Öst- till Västberlin uppfördes 1961 en befäst mur /…/ ”Nja,

formuleringen ger vid handen att det var misslyckade försök som dominerade före murens tillkomst, men fram till

1961 var det ett mycket stort antal östtyskar som lyckades fly till Väst.  Efter murens tillkomst blev det

svårare, då var det försök, och dödsskjutningar.

För övrigt undrar jag vad han menar med ”befäst”

156 ”Sovjetisk militär intervenerade mot ett folkligt uppror (sic) i Prag 1968.” Vet Kragh vad ett

uppror är? ”(organiserat och ej tillfälligt) angrepp mot statsmakten av ngn grupp i samma land

vanligen av av våldsamt slag, med syfte att störta regeringen, ändra det pol. systemet e.d.” Det

som ägde rum i Tjeckoslovakien var ett fredligt och försiktigt försök till liberalisering och

demokratisering inom ramarna för det existerande systemet, ”socialism med ett fredligt

ansikte”.

157 hur ”västerländska analytiker systematiskt [började] överskatta sovjetekonomins

tillväxtpotential” bra

159 ”begrava” (Chrusjtjovs mindre väl valda ord) den kapitalistiska omvärlden). – Det brukar hävdas

att han sa att man skulle begrava kapitalismen, alltså ett ekonomiskt system.

162 ”arbetslösheten i praktiken var obefintlig i Sovjetunionen”, nja inte i praktiken men officiellt

163 ”Den viktiga metallurgifabriken i Magnitogorsk” – russicism! På svenska talar vi om järn- och

stålverk i Magnitogordsk.

164 ”drog ut många år på tiden”

170 ”och avelsdjur som tagits fram under århundraden gick till slakt”. Gamla slaktdjur minsann.

172 ”sovjetisk datorteknik släpade efter omvärlden” – det står så.

180 ”som fram till Berlinmurens fall 1990 var hermetiskt isolerat från det demokratiska

Västtyskland”. Här ska det vara 1989! Efter händelserna i november spelade Berlinmuren

ingen praktisk roll

181 apparatjiki – det ska vara två ”t”

182 ”Sovjetregimen fortsatte att förneka (sic) sina invånare tillgång till fri information /…/” Det ska

vara förvägra.

183 ”De förändringar han införde”, hellre genomförde

185 ”Tiotals miljoner invånare åkte varje år på sanatorium”. Utanför rysktalandes krets och

korttänkta slavisters är sanatorium ett lungtuberkulossjukhus eller möjligen vilohem. Skriv

semesterhem.

188 ”I juni 1991 utnämndes Boris Jeltsin till den ryska republikens första demokratiskt valda

president /…/” Han utnämndes inte. Han valdes.

189 bildtext ”implementerade kongressen historiska beslut” – bortsett från det onödiga

implementera, anglicism förstås, så fattade de väl beslut som senare genomfördes.

191 ff Gerastjenko ska vara Gerasjtjenko

(Геращенко)

192 (Jämförelse med Jeltsin 1993). Interimsregeringen 1917 ”hade /…/ underlåtit att i tid utlysa

nyval, skapa en ny konstitution”. Tsaren föll i februari (mars nya stilen).Interimsregeringen

(Provisoriska regeringen) utlyste val som faktiskt hölls 12/25 november, efter bolsjevikernas

statskupp i oktober (november). Partier som kan jämföras med socialdemokrater vann en

överväldigande majoritet, bolsjevikerna fick 23%. Att under krig hålla val åtta månader efter

revolutionen var väl rätt hyggligt marscherat? Detta parlament sammanträder 5-6 januari (18-

19) men upplöstes med våld av Lenin.

196 i internationell jämförelse var chockterapin ”en stöld” – bra påpekande

204 ”för att ledarna skulle få en bättre förståelse för situationen i landet”, det menas väl en bättre

uppfattning av

212Den så kallade maktvertikalen (vertikalnaja vlast).” Det vanliga uttrycket är ”vertikal vlasti”

(вертикаль власти). 6 000 träffar på Google mot 500 000.

218 Den avgörande frågan idag är om Ryssland kommer att /…/ eller i stället lämna större utrymme

för civilsamhälle, marknadsekonomi och mer förbindliga (sic) relationer med omvärlden.”

Förbindliga? För den som inte känner nyansen är ordet enligt SAOL ”artig, förekommande”.

 

, ,

66 kommentarer