Arkiv för kategorin böcker

Enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Artikel om enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i en mycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Petersburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han blev herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark i floden. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja från de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om man söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

********************************

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i enmycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser det sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Peterssburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han hade varit herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men blivit avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu, under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja av de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om du söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

STAFFAN SKOTT

, , , ,

12 kommentarer

Om Solzjenitsyn innan Ivan Denisovitj publicerats, Liliana Lungina m m

Publicerat i Axess 2013:9

Under följande rubrik:

När skor blir skjorta

Av Staffan Skott

Mina rubrikförslag

 

 

 

Щ-851

(Sjtj-851)

 

Om en Gulagfånge

men även om ett liv i den sovjetiska intelligentian

 

Litteraturhistoria

som också är världshistoria

och något om översättning

 

 

 

 

En tidig morgon för femtio år sedan ringde telefonen hos ett äktapar i Moskva. Samtalet var till den berömde författaren Viktor Nekrasov, som bodde hos dem när han var i huvudstaden.

 

Den som ringde var en chefredaktör som brukade pokulera ihop med Nekrasov. Han måste få komma över och det genast.

 

Klockan tio på förmiddagen var han på plats med ett manuskript. Han förklarade för Nekrasov och värdfolket att han måste få läsa upp ”åtminstone några delar, det är en fantastisk berättelse och jag läste den två gånger i natt”.

 

Man ringde efter en bekant som tog med sig med brännvin, för det krävde chefredaktören. Som slog sig ner och började läsa högt för de fyra.

 

Under uppläsningen drack man med tilltugg på ryskt vis. Alla blev berusade. Uppläsaren kunde inte låta bli att ta om vissa episoder, flera gånger, och sa:

 

– Nu är det jag som går till partiets generalsekreterare och läser upp det och om jag inte får trycka det vill jag inte arbeta längre.

 

Klockan tolv på natten skildes man åt och åhörarna var övertygade att det där bara varit fyllesnack. Den som druckit minst tog som vanligt chefredaktören hem, ställde upp honom vid dörren och ringde på. I öronen hörde han ”Chrusjtjov måste få läsa”. Chefredaktörens hustru sa uppbragt:

 

– Har ni inget samvete som super så mycket med honom, nu pratar han om Chrusjtjov också.

Men chefredaktören reste till Chrusjtjov när denne semestrade i södern och läste upp hela manuset, också den här gången somliga avsnitt flera gånger.

 

Berättelsen handlar om en enkel man och det bidrog till att Chrusjtjov tog det till sig. Han sa:

 

-Tryck det. Jag går med på det. Fast ni måste ändra titeln. Inte Щ-851.

 

(Det var huvudpersonens fångnummer.)

 

Så Aleksandr Tvardovskij tryckte 1962 i sin tidskrift Novyj Mir ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn– en litteraturhistorisk händelse, som genast blev en ännu större världshistorisk händelse.Solzjenitsyn gjorde senare den officiella förkortningen för fånglägervärldens administration känd över hela vår jord. Förhållandena i Stalins obarmhärtiga läger skildrades i en statlig litteraturtidskrift. Det som alltid hade förnekats av världens kommunister, även av Vänsterpartiet/ Sveriges kommunistiska parti, bekräftades nu av självaste Kreml.

 

Tidskrifter och förlag hade fått en del fånglägerberättelser, efter Chrusjtjovs ”hemliga tal” 1956 där Stalins förbrytelser beskrevs i dämpade toner. Men Solzjenitsyns berättelse var konstnärligt så stark att Tvardovskij beslöt sig för att den måste tryckas. Det är också viktigt att den dag som skildras var vad som för fången var en bra dag – det gav relief till de förhållanden som han levde under!

 

Det är känt att Tvardovskij när han första gången läste berättelsen, på kvällen före denna uppläsning, hade gått och satt på sig en kostym för att inte läsa något så storslaget i bara pyjamas. Men om den märkliga dagen som följde kan man läsa om i Liliana Lunginas minnen, som kommit på svenska. Det var hon som var värdinnan.

 

Om Liliana Lungina (Lunginá, 1920-1998) finns en del att berätta. Mot slutet av hennes liv gjordes tv-inspelningar där hon berättade om sitt skiftesrika liv. De sändes i rysk teve och blev till slut till denna bok. Båda versionerna haft remarkabel framgång. Det är ett liv i den sovjetiska intelligentian som rullas upp. Många stora namn passerar som fascinerar den ryska läsaren, men hon har inte nämnvärt att berätta som gör dem intressanta för den obevandrade läsare i väst.

 

Hon berättar otäcka minnen från stalintiden och möten där ibland hennes vänner fördömde gemensamma bekanta. Hon frös av skräck men försökte hålla sig undan, säger hon. Det var nog inte det lättaste.

 

Föräldrarna kom från Poltava i Ukraina. De tillhörde den sekulariserade del av judenheten som när den 1917 äntligen fick en hederlig chans flyttade upp till Moskva och Petrograd, där det fanns behov av utbildat folk. Det var alltså inte Lenin som avskaffade diskrimineringslagarna, utan den demokratiska revolutionen i februari 1917.

 

Lunginas far var högskoleutbildad ingenjör och gjorde karriär. Han fick utlandskommendering och man bodde i Tyskland och Paris. Lilla Liliana tillbringadenästan ett årtionde i Väst.

Allra först åkte hon med modern till mormor i Palestina. Sedan var det Berlin följt av Paris. Man reste på semester till Nizza och Biarritz, till Saint Jean de Luz och Schweiz och Österrike. Slutligen kallades fadern hem till Sovjetunionen. Hur kunde familjen leva på så stor fot i Mellankrigseuropa? Fadern hade nog också andra uppdrag än de rent diplomatiska och tekniska.

Och den dramatiska hemkomsten för honom, där pass och andra handlingar beslagtogs, vad låg bakom det? Men han fick behålla friheten och arbetade vidare i kvalificerade befattningar. När han dog 1938 var det i en sjukdom.

Liliana var tonåring när hon och hennes mor reste till honom i Sovjet, som hon inte visste mycket om. Vid gränsstationen låg utmärglade människor för döden. Det var under den svält som Stalin medvetet arrangerade i samband med ”kollektiviseringen”, tvångsförstatligandet av jordbruket.

Liliana Lungina inledde en journalistkarriär genom att under sin högskoletid gå till tidningar och erbjuda artiklar. Så blev man journalist förr i tiden, också i Sverige. När hon och modern under kriget blev evakuerade räknades hon som journalist och fick arbete långt ute i landsorten.

Med den skrivkunnigheten blev hon sedan översättare, ett yrke som i Sovjet kunde löna sig väl. Det var trångt kring köttgrytorna, så hon tog den smarta chansen att översätta från det lilla svenska språket. Det kunde hon inte (!), men var flytande i tyska och översatte med lexikon Karlsson på taket. Den blev en stor framgång och början på en ny karriär. Att hon inte tog upp journalistiken igen kan ha berott på den inofficiella antisemitismen som stängde många dörrar för begåvade judar.

Hon översatte mera av Astrid Lindgren, nobelpristagare och många klassiker. Förhoppningsvis blev felen mindre från tyska och franska, som hon ju lärt sig på plats, men Karlsson på taket på ryska är nog den värsta översättning jag sett vad det gäller antalet magplask.

 

 

Liliana Lunginas första översättning levde på Astrid Lindgrens berättelse och de många grodorna kunde förstås inte det ryska förlaget se.

Jag fick för många år sedan en beställning från Mary Ørvig på Svenska barnboksinstitutet, till En bok om Astrid Lindgren (1977, finns på många bibliotek). Hon hade tidigare låtit mig göra en mycket krävande översättning. Med ryska Karlsson på taket gjorde jag också ett grundligt arbete. Mary läste och bleknade men tryckte den. Astrid suckade men var härdad. Vi blev också goda vänner och träffades flera gånger.

Liliana Lungina gjorde en slagkraftig och framgångsrik version av Karlsson på taket, med en hel del ”ändringar” som inte har sitt ursprung i hennes obefintliga kunskaper i svenska. Men de bristande insikterna skiner igenom på varje sida. Jag har aldrig läst en publicerad översättning med så otroligt många fel. Hon översatte från svenska med lexikon. Ibland har jag undrat om hon översatte från någon version på ett annat språk, till exempel franska. Men hon hade nog ett rysk-svenskt lexikon.

Hon kunde dock inte skilja på orden ”skjorta” och ”skor”.

Gamla fru Gustafsson i 93:an” har blivit ”Fru G som är 93 år”.

Ja må han leva” har på ryska blivit ”han har nog vaknat”.

Det finns en uppsjö ännu dråpligare fel, bland annat en hel del där pekfingret glidit på ordbokssidan så hon översatt det ord som kommer efter det som hon skulle ha översatt.

Kungar och drottningar” blev ”kungar och härförare” – efter drottning står i ordboken ”drots”!

Rock och käpp” blev ”rock och hatt” – efter käpp står i ordboken ”käppi”!

Kille” blev ”getabock” , efter kille står i ordboken ”killing”!

Banta” blev till ”knota”, det är väl det svenska ”banna” som spelat in.

Fullkomligt okänslig är följande ”förbättring”: Lillebrors syster Bettan och hennes beundrare Boss talar med varandra. – Jag gillar dig. Gillar du mig?

Och så vidare. Blyga ungdomar.

Lungina har skrivit ”kysser” i stället för ”gillar”. – Nu ska jag kyssa dig. – Nu ska du kyssa mig.

Lillebror som tjuvlyssnar kan inte hålla sig för skratt, utan utropar ”Bettan gillar alla pojkar”. Det blir i Lunginas version ”Bettan kysser alla killar”.

Så elak var nog inte Lillebror.

De ryska karlssonböckerna hade stor framgång men den Karlsson som alla ryssar känner till är en tecknad film som inte liknar Ilon Wiklands illustrationer alls. En dramatisering har spelats på många teatrar.

Det bör tilläggas att det redan på den här tiden fanns ryska översättare som hade goda kunskaper i svenska.

, ,

1 kommentar

Solzjenitsyns svanesång

 

Solzjenitsyn upphör inte att överraska. Två år efter hans död kom i
förfjol i bokform ett fantastiskt porträtt av Sovjets främste
härförare under andra världskriget, Zjukov, den som ledde stormningen
av Berlin och som på en vit häst förde befälet över segerparaden på
Röda torget i juni 1945. På femtio sidor är vi så nära den
legendariske segerherren som om vi satt med vid hans frukost och
kvällste. Texten borde bli lika klassisk som de stora romanerna.

Efter hemkomsten till Ryssland roade sig Solzjenitsyn med att skriva
några ”tudelade berättelser”, och i denna får vi först följa Zjukov
från den fattiga barndomen med tre års byskola, lärlingstid som
körsnär i Moskva och inkallad i tsarens kavalleri till det sovjetiska
generalitetet på trettiotalet.Med ohyggliga detaljer från hur
bondeupproren på tjugotalet slogs ner av Röda armén.  I andra delen
kommer vi in under skinnet på den gamle krigshjälten som
avpolletterats först av Stalin och sedan Chrusjtjov – för stor i folks
medvetande för att få vara alltför nära maktens centrum.

Det är mästerligt hur Solzjenitsyn låter Georgij Zjukov resonera om
sitt liv, rättfärdiga minnet av Stalin som under kriget  ju ändå hade
livsfarliga strategiska idéer som kostade hundratusentals, miljoner
soldaters liv i onödan. Zjukov är en lojal knekt som minns hur det var
men korrigerar sina slutsatser. Å yrkets vägnar är han stalinist.

Zjukov kan lugnt minnas sin idol Tuchatjevskij, för nu på sextiotalet
är han postumt återupprättad efter att ha skjutits som ”förrädare” på
trettotalet, men när Zjukov ska skriva sina memoarer konfronteras han
med många minnen som – javisst ja, jo Vlasov var med och räddade
Moskva 1941 och skickades på ett hopplöst uppdrag i nordväst. Men om
Vlasov kan man inte skriva ens under Chrusjtjov och Brezjnev, ty
Vlasov gick som krigsfånge i tysk tjänst och blev Hitlers ryske
general.

Just ja, den andre store krigsherren Rokossovskij, han som vid
segerparaden på en svart häst lämnade av till Zjukov, honom hade ju
Zjukov inför andra världskriget fått ut ur Gulag, efter att ha vänt sig
direkt till Stalin. Något sådant kunde egentligen inte hända. Men
Zjukov hade ryktet att vara generalen som aldrigt förlorat ett slag.
Sådana lever farligt men har diktatorns öra.

Det började vid Chalchin Gol, ett litet men högst verkligt  krig borta
i sovjetiska Fjärran östern där Zjukov till priset av ohyggliga
förluster 1939 krossade de japanska styrkorna – 80 000 man med
stridsvagnar och flyg.

Här måste vi hejda oss och fråga: kan vi lita på Solzjenitsyns
återgivande av fakta och resonemang?

Då tänker jag på skildringen av olika medlemmar av dynastin Romanov i
det stora projektet Det röda hjulet. Den ledande Romanoven i dag,
furst Nikolaj Romanovitj, som i barndomen levde bland storfurstar i
exil, sa en gång till mig: Jag förstår inte hur det går till, men
Solzjenitsyn beskriver dem som om han själv träffat dem.

Det är det som kallas för stor konstnärlig inlevelse och att vara mer
än osannolikt påläst. I Solzjenitsyns avsnitt om året 1917 har jag
själv förbluffats av hans enorma sakkunskap även om glömda passager av
revolutionsåret.

Så jag utgår från att miniporträttet av Zjukov är lika vederhäftigt.
Fast visst rycker man till när Zjukov minns hur Stalin någon gång
sänkte garden och sa: ”Jag är världens olyckligaste människa. Jag är
rädd för min egen skugga.” Eller när diktatorns stämma blir osäker i
frågan: ”Kan vi hålla Moskva?” Tyskarna stod som vore de vid Haninge
och Kreml låge i Gamla stan.

Men Zjukov svarade ”Ja”. Och Moskva räddades.

Historien i historien om Zjukovs memoarer är en dråplig fars med
detaljer som en vanlig västerlänning kan ha svårt att ta till sig.
Krigsherrens och hjältens minnen måste faktagranskas av en
vetenskaplig kommission! Ständiga kommentarer och synpunkter och
stoppa in det här och det här. Tvekan från arméledningen på Brezjnevs
tid om verket kan ges ut, trots att naturligtvis ingenting riskabelt
fanns kvar i manuset.

Då hör minsann självaste Brezjnev av sig. Kan  Zjukov tänka
sig att ta in  ett avsnitt om den synnerligen perifera drabbning där
Brezjnev var med som politisk officer och som Brezjnev skildrat i
/kursiv/ sina /slutkursiv/ spökskrivna memoarer? Och som det gjorts en
massa väsen av, samtidigt som det fnissats bakom ryggen på
generalsekreterare Brezjnev.

Javisst tar Zjukov med det. Därmed blir det  klartecken från ingen
mindre än Brezjnev själv och Zjukovs minnen ges äntligen ut.

Solzjenitsyns stora romaner har med sin sin suggestiva berättarkaft
och framförallt historiska betydelse överskuggat det faktum att
Nobelpristagaren också var en mästare i det lilla formatet. Den lilla
volymen Aprikosmarmelad (Abrikosovoje varenje) innehåller nio
berättelser som på 1990-talet trycktes i olika tidskrifter. Det är
krigsminnen, Sovjet på tjugo och trettiotalen – och till och med Ryska
federationen med privatisering och en ny sorts korruption på
1990-talet. Jag har i recensioner i engelsk press sett förundran över
hur Solzjenitsyn skildrar Zjukov med förståelse och rent av sympati,
men det finns en slående parallell. I ”Lenin i Zürich” för fyrtio år
sedan kunde man bevittna hur Solzjenitsyn med förståelse och inlevelse
tecknade ett porträtt av någon som naturligtvis var honom fullkomligt
förhatlig som historisk gestalt. Boken var en sammanställning av
kapitel från det stora romanprojektet Det röda hjulet.

Den som vill se hur Zjukov red ut från Kreml genom Frälsarporten och
vidare på Röda torget den 26 juni 1945 kan  göra det
via Youtube. Enligt en gammal kavalleristtradition ska en befälhavare
komma i galopp till sin trupp – det kan man än i vår tid beskåda vid
Lidingövägen när beridna högvakten ska ut på från  K1:s kaserngård
Stockholms gator. Nej, vaktchefen kommer  inte i full karriär, men i
kontrollerad galopp.

Sentida marskalkar som tar emot parader på Röda torget gör det i öppna
limousiner, för säkerhets skull med räcken att hålla sig i.

Den gamle underofficeren från tsarens kavalleri, marskalken av
Sovjetunionen, innehavaren av fler sovjetiska hjältestjärnor än någon
annan, kom ut påRöda Torget.

I galopp.


STAFFAN SKOTT
(Youtube: Soviet Victory Parade of 1945 [Part I]).

Abrikosovoje varenje. Moskva 2010, ”Azbuka-Klassika.”

Efter hemkomsten till Ryssland gav Solzjenitsyn också ut ett icke
skönlitterärt verk i två band, om judarna i Ryssland: Tvåhundra år
tillsammans (Dvesti let vmeste).

, ,

2 kommentarer

En recension av ”En mänsklighet i mänskligheten”, i finsk press

Borgåbladet 11/4 2013

En mänsklighet i mänskligheten.
Vem: Svenska författaren Staffan Skott (f. 1943), bosatt i Cambridge.
Vad: Reportagebok om judendomen (Norstedts, april 2013, 384 sidor).
Utgivit: Ett flertal böcker och översättningar, bl.a. om tsardynastin Romaov.
Pris: Erhöll 2009 Samfundet De nios översättarpris.

Judarna är idag drygt fjorton miljoner, av dem bor sex miljoner i Israel. Resten lever i diasporan, i förskingringen. Man brukar anse att den började på 600-talet före Kristus i och med att babyloniern Nebukadnessar erövrade Juda och lät totalförstöra templet i Jerusalem. Händelserna skildras både i Gamla testamentet och i den judiska bibeln Tanak. En del återvände senare men fortfarande lever alltså största delen kringspridda
Staffan Skott är främst känd som Sveriges mesta översättare av rysk litteratur. Hans intresse för judendomen och dess historia väcktes i slutet av 1980-talet då han som journalist för Dagens Nyheter skrev om företeelserna under Sovjetunionens sista år. Under Sovjettiden hade en kontrollerad antisemitism förekommit men med perestrojkan och en nyväckt nationalism blossade en öppen antisemitism upp.

Vad judendomen är

I sin bok redogör Skott för vad judendom och judarna egentligen är och hur de under århundraden har blivit och än idag på sina håll blir bemötta. Han poängterar alltså att största delen av dem fortfarande bor i andra länder än i sitt eget land och att de därför faktiskt är ett folk men med många språk.
På olika sätt slår han hål på de otaliga myterna om judarna som fortfarande utgör grogrund för den på olika håll uppblossande antisemitismen, nu senast också i Sverige i Stockholm och Malmö där ungdomsgäng ropar gamla kända glåpord och klistrar upp antisemitistiska affischer kring synagogan eller i England där vissa universitetsstuderande allmänt använder ordet jew som ett skällsord för snålhet och feghet.

Skotts bok är viktig för att den med enkla exempel visar hur lätt det kan vara att rida på myter om befolkningsgrupper och hur lätt det är att i politiska syften egga upp motstånd mot etniska minoriteter (som vi ju som finlandssvenskar känner väl till).

Kulturhistoria

Samtidigt är det en kulturhistoriskt intressant bok där Skott går igenom olika aspekter av judiskt liv. Här finns oerhört intressanta kapitel om varför judarna är överrepresenterade inom vissa yrken, som bankvärlden, som konstnärer, som forskare, musiker osv.

Avsnitten om Davidstjärnan och andra symboler och traditioner är lärorikt, liksom de om de judiska efternamnen och om mattraditionerna och den omdebatterade kosherslakten, dvs. slakt genom skäktning (som för övrigt också förekommer inom islam men där kallas halalslakt). Skott listar också de olika förföljelser som de judiska minoriteterna genom århundraden har utstått i så gott som alla länder de bott i, allt från detaljerade regler om tillåtna vilka yrken, vilka utbildningar de kunde få och vilka städer eller stadsdelar de kunde bo i, till pogromerna i Ryssland eller massutrotningen under nazisterna. Han konstaterar också att i de länder där judarna har fått leva som majoritetsbefolkningen har de sekulariserats och religiositeten alltmer förskjutits till en etnicitet, ett upprätthållande av det egna kulturella arvet.

En mänsklighet i mänskligheten är inte en bok man slukar utan en där man läser ett kapitel, stannar upp för att smälta fakta och tänka över det som sagts. Ibland har jag störts av de många parenteserna och lätt raljerande formuleringarna, men det är småsaker. Boken är viktigt för att den påminner om hur lätt det är att tanklöst använda nedvärderande benämningar som jude eller varför inte hurri och därmed odla fördomar om dem som på något sätt är annorlunda än man själv.

4/5

Ingeborg Gayer

, ,

1 kommentar

På återbesök hos muminpappan

Vad gör man om man sitter i tjänsterummet hos en litteraturprofessor specialiserad på barnbokens teoretiska aspekter, narratologi med mera, och har en kvart över? Man ber att få fram Muminpappans bravader (memoarer i omarbetning) och läser förstaupplagan från 1950. Det var jag själv som köpte den en gång och senare förstås införlivat den med denna professors bibliotek.

Jag minns att jag var förtjust i boken, till och med omsorgsfullt färglade en del av de genialiska bilderna, men finner att jag femtiosju år senare är antagligen ännu mera förtjust. Jag delger professorn detta och hon säger lugnt att det är nog den muminbok hon är minst svag för. När jag nu läst ut Bravaderna igen förstår jag varför. De senare böckerna har en konstnärlig avsikt utöver det i och för sig legitima att roa och underhålla. Det kan jag också uppskatta. Men när jag läser om boken (som jag nog läste flera gånger i barndomen) är det de all uppfinningsrikedom, ironi som går hem hos både barn och vuxna, spexhumöret och de språkliga glada piruetterna som än en gång piggar upp läsaren en i en ålder där man sannerligen behöver piggas upp.

Bravaderna, som vi mumindyrkare säger, var den fjärde muminboken, efter Småtrollen och den stora översvämningen, Kometjakten och Trollkarlens hatt. Tove Janssons Muminvärld hade tagit fast form. Så fast form att hon kunde göra något helt annat än de tidigare böckerna, en berättelse i jagform där pappan oavsiktkligt avslöjar sina egenheter, svagheter och tillkortakommanden. Uppfinningsrikedomen flödar sedan inte på samma översvallande sätt  i de fölljande böckerna – hos en annan författare skulle det kanske ha blivit mekaniskt påhitteri, men inte här. Det är för betagande i sin milda genialitet. I böckerna som följer stramar Tove Jansson till handlingen. Bravaderna är en engångssuccé i sin art.

Tove hade ju uppenbara problem med sin egen far, som bland annat var mycket konservativ. Muminpappan är en förmildrad variant, antagligen med en hel del drag som bara de närmaste kände igen. Att muminpappan är rojalist går naturligtvis tillbaka på de konkreta försöken att göra det frigjorda, självständiga Finland till monarki, det fanns till och med en tysk kandidat utsedd till tronen, men klokt nog blev det inget av det. Om sedan Viktor Jansson (1886-1958) verkligen var rojalist vet jag inte, omöjligt är det inte. Det är nog för övrigt lättare att vara rojalist i en stabil demokratisk republik.

Jag har minnesbilder av Tove från två festkvällar hemma hos Vivica Bandler i Helsingfors, eller var de tre? Ett gott betyg åt finska festkvällar är att man inte minns hur många det var. När Vivica presenterat mig vid första kvällen berättade jag för Tove att i Moskva fanns en ung kvinna som jag var mycket svag för (se första meningen här ovan) och att hon och hennes bästa vän älskade muminböckerna där borta i mörkaste Ryssland och kallade varandra för Snork och jag minns inte vad. Då kysste Tove mig på kind. Spontant! som jag brukar framhålla. Vid ett annat tillfälle (eller var det samma?) sjöng Kaisa Korhonen uttrycksfullt visor på finska till ackompanjemang av Kaj Chydenius och man begrep av de närvarandes reaktioner att det var synd att man inte kan finska; visorna var inte riktigt anständiga, det var allt jag förstod. Och Tove satt rak och stram som en herrgårdsfröken på en stol och skrattade och log åt visorna och klappade sig på knäna; då hade jag verkligen velat förstå finska.

Vivica (som gett namn åt Vifslan där Tove gett namn åt Tofslan) var synnerligen osentimental om Tove och när vi diskuterat Toves oemotståndliga upptåg på Vivicas sjuttioårsdag sa Vivica något om att Tove blivit full och ”då blir hon så otrevlig”. Vivica förstod inte att för mumindyrkare i min generation var Tove sankrosankt. Jag borde ha bett om något exempel. I själva verket hade Toveinte alls varit otrevlig, tvärtom bara kritiserat Arja Saijonmaas axelvaddar i Arjas eleganta klädsel ty de förstörde skuldrornas linjer ”och på sådant är jag konnässör”, sa Tove – och tog en bordskniv (inte vass) och avlägsnade axelvaddarna under Arjas förskräckta skratt.

Jag skrev om detta i spalten Tysta Mari, om det fantastiska sällskapet runt detta bord (Tove, Tuulliki, Bo Carpelan, Arja, Lars Jansson, Jörn Donner  med flera), det mindre av två bord, med den kommentaren ”skulle man någonsin i Sverige få ihop ett lika lysande sällskap?” Toves bravader med bordskniven beskrevs förstås mildrat som att den beundrade författarinnan när hon tagit till kniven visat ”Äkta finska festtakter”. Det tyckte Vivica inte riktigt om. Men hon förlät mig nog.

Åter till Muminpappans bravader: ack att det funnes inspelningar med Hemulernas frivilliga musikkår!

Apropå det juridiska uttrycket hemul:det är faktiskt ett gammalt nordiskt ord. Se NE: HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. hemuld, hemol(d), till hemul, hemol ‘som tillkommer ngn med rätta’; bildn. till hem

1 kommentar

Reflexioner över ”böckernas bok” med anledning av ny bok

Med Hatte hittar vi en rengjord och nytvättad Bibel

Artikelbilder

Hatte Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, kan också det mesta om Bibeln.

Hatte Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, kan också det mesta om Bibeln.Fotograf: Birgitta Furuhagen

Jan Björklund säger att kristendomen bör ha en framskjuten plats i skolans religionsundervisning, på grund av dess ”stora roll i vårt lands historia och samhällsutveckling”. Ja, framför allt, i Västerlandets kultur, i synnerhet litteraturen. Hans Furuhagens nyutkomna ”Bibeln och arkeologerna” är i den vevan som gjord till lärarhandledning. Vad är historiska fakta och vad är myt i det bibliska arvet?
Bokstavstrogna kristna och judar är någon bråkdel av de troende, men för dem är Bibeln skriven direkt av respektive gud. Modernare trosfränder anser att den skrivits ”med gudomlig inspiration”, men anser att det finns också historisk information på sidorna.

Några hållpunkter i Gamla testamentet. Världen skapas sex- eller åttatusen år före Kristus. För fyratusen år sedan ger sig Abraham iväg från vad som nu är Irak, ty hans gud har givit honom en del förhållningsregler och lovat honom Kanaans land om han sköter sig.
Folket tar sig fram till Kanaan och bosätter sig där. Under en tid är det judiska folket i landsflykt i Egypten men när det förtrycks utvandrar det under stor dramatik tillbaka till det förlovade landet.
Det här är alltsammans förklaringsmyter, och det är möjligt att israelerna i själva verket hela tiden fanns på plats i Kanaans land, i återkommande strider om herraväldet. Att Abraham är en diktad, mytisk gestalt är uppenbart för de flesta.

Bibeln är ett tacksamt exempel på hur de styrande i olika epoker i propagandasyfte låtit dikta krönikor för att prisa sig själva och nedsvärta motståndare.
Ett slående exempel är höjdpunkten med de tre konungarna Saul, David och Salomo, som ska ha verkat i några årtionden var, omkring och efter millennieskiftet tusen år före Kristus. De följs av en rad mindre kungar och med tiden ockuperas landet av olika stormakter – Babylon, Persien, det makedoniska och det romerska imperiet, med flera.
Den spenslige David dräper med sin slunga den väldige Goliat och kommer i gunst hos konung Saul som dock blir misstänksam mot honom.
David flyr då ut i vildmarken med några hundra man i följe innan han själv blir kung och gör sitt land till ett stort och mäktigt välde, för att efterträdas av sin vise son Salomo.
David tronar högst, som ett föredöme för mänskliga härskare i kommande årtusenden. Det är högklassig litteratur, de tre herrarna är inte endimensionellt idealiserade utan har mänskliga svagheter av alla de slag. Och det är litteratur det är, skönlitteratur, fiction.

De moderna arkeologerna gör inte som tidigare kollegor, vilka ”höll Bibeln i ena handen och grävde med den andra”, för att få de bibliska berättelserna bekräftade. Med förfinade metoder och förutsättningslös analys har de modernaste arkeologerna konstaterat att Israels barn aldrig var ”fångar i Egypti land”. David hade inga resurser till att bygga ett stort tempel och regerade inte över något stort rike.
Om han verkligen funnits var han kanske en liten hövding i bergen – berättelserna om hur hans rövartåg som en annan Robin Hood är nog kärnan i en berättelse som senare byggts ut.
Men när byggdes templet i Jerusalem? Antagligen trehundra – fyrahundra år senare. Och vid ungefär samma tid var det väl som berättelsen om de tre kungarna författades – för att bekräfta den regerande dynastins legitimitet, att vara ”av Guds nåde”.

För mycket sådant redogör Hans Furuhagen klart och elegant, han manövrerar mellan de otaliga folk som kommer och går i Bibeln, som styrde han med gudomlig (ursäkta) inspiration en liten utombordare mellan bumlingar och knal i Dalälvens grunda utlopp.
Det finns dokument från den här tiden i angränsande länder, med kilskrift och hieroglyfer och annat, som ibland styrker Bibelns versioner, men minst lika ofta uppseendeväckande inte har ett ord om till exempel ”den egyptiska fångenskapen”; när arkeologerna inte heller har några fynd av ett slag som man skulle ha väntat sig, är det uppenbart att det är dikt och myt.
Hans Furuhagen följer den vetenskapliga debatten fram till dags dato, och i centrum står arkeologin. Hans bok innehåller också en nykter redovisning av det trassliga ödet för de ryktesomsusade Dödahavsrullarna.
Hans ”Hatte” Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, fick i fjol av regeringen välförtjänt hederstiteln professor, om ni undrar.

De resultat om somligt i Gamla testamentet som Telavivprofessorn Israel Finkelstein och hans kollegor, Zeev Herzog, Neil Asher Silberman och andra, med sina sofistikerade metoder har kommit fram till, överensstämmer för övrigt väl med slutsatserna när man har tillämpat vanliga vetenskapliga principer på biblisk historia.
Norman Cantor (1929 – 2004) skriver i sin judiska historia från 1994 om David att ”han var bara en av många andra klassens, måttligt framgångsrika härskare i Mellanöstern”, och att i Salomo ”blåser Bibeln upp en monark på lägre nivå i Mellanöstern till en storslagen härskare på mycket högre nivå med makt och rikedom”.
Nya testamentets arkeologi blir i boken inte lika engagerande läsning som om Gamla testamentet, och det beror på Nya testamentet självt. Det finns inte några arkeologiska fynd att sätta i samband med Jesus, som varken byggde tempel eller tillskrivs något rike av denna välden. När han ska ha vandrat omkring i Palestina var det fråga om en i raden av judiska förkunnare som genom årtusendena dyrkats som den kommande frälsaren. De begynner sin långa rad redan före Kristi födelse (ursäkta ironin) och den senaste dog 1994, The Lubavitcher Rebbe.

Hans Furuhagen talar klarspråk när det gäller Gamla testamentet, men om Nya testamentet är han försiktig som om han hade en religiös arvtant som han inte vill stöta sig med. Han går inte på följande fråga, som i vårt Sverige tydligen än i dag är känsligare än sanningshalten i Gamla testamentet.
Den Jesus som återfinns i ofta motstridiga texter i Nya Testamentet är en gestalt, byggd på myter och traditioner från Mellanöstern. Han är lika mycket litteratur som Oliver Twist hos Dickens eller furst Mysjkin hos Dostojevskij (och det är ju ingen dålig litteratur). Bakom denna litterära gestalt kan det ha funnits en historisk personlighet, men detta går inte att bevisa.
Kritisk och analyserande granskning av Bibeln började med den judiske filosofen Spinoza på sextonhundratalet. Det fortsatte på artonhundratalet med Julius Wellhagen som portalfigur, och många efterföljande. Inför Nya testamentet är man emellertid mycket försiktig.
I dagens Sverige är Hans Furuhagens bok hur som helst synnerligen välkommen. I pressen är det ingen brist på notiser om fnoskiga bokstavstrogna som ”hittat Noaks ark” 3 000 meter över havet eller förklarar underverken i Bibeln med krystade naturvetenskapliga resonemang. Däremot är det glest mellan svenska artiklar om de moderna rönen, jag har i de elektroniska tidningsarkiven bara hittat nio. De drunknar i syndafloden och Röda havet, ursäkta bildspråket.
En rengjord och nytvättad Bibel är ett minst lika respektingivande dokument som tidigare. Med Hans Furuhagens hjälp har den mer att lära oss.
Gefle dagblad 20 december 2010

Lämna en kommentar