Arkiv för december, 2013

Om Solzjenitsyn innan Ivan Denisovitj publicerats, Liliana Lungina m m

Publicerat i Axess 2013:9

Under följande rubrik:

När skor blir skjorta

Av Staffan Skott

Mina rubrikförslag

 

 

 

Щ-851

(Sjtj-851)

 

Om en Gulagfånge

men även om ett liv i den sovjetiska intelligentian

 

Litteraturhistoria

som också är världshistoria

och något om översättning

 

 

 

 

En tidig morgon för femtio år sedan ringde telefonen hos ett äktapar i Moskva. Samtalet var till den berömde författaren Viktor Nekrasov, som bodde hos dem när han var i huvudstaden.

 

Den som ringde var en chefredaktör som brukade pokulera ihop med Nekrasov. Han måste få komma över och det genast.

 

Klockan tio på förmiddagen var han på plats med ett manuskript. Han förklarade för Nekrasov och värdfolket att han måste få läsa upp ”åtminstone några delar, det är en fantastisk berättelse och jag läste den två gånger i natt”.

 

Man ringde efter en bekant som tog med sig med brännvin, för det krävde chefredaktören. Som slog sig ner och började läsa högt för de fyra.

 

Under uppläsningen drack man med tilltugg på ryskt vis. Alla blev berusade. Uppläsaren kunde inte låta bli att ta om vissa episoder, flera gånger, och sa:

 

– Nu är det jag som går till partiets generalsekreterare och läser upp det och om jag inte får trycka det vill jag inte arbeta längre.

 

Klockan tolv på natten skildes man åt och åhörarna var övertygade att det där bara varit fyllesnack. Den som druckit minst tog som vanligt chefredaktören hem, ställde upp honom vid dörren och ringde på. I öronen hörde han ”Chrusjtjov måste få läsa”. Chefredaktörens hustru sa uppbragt:

 

– Har ni inget samvete som super så mycket med honom, nu pratar han om Chrusjtjov också.

Men chefredaktören reste till Chrusjtjov när denne semestrade i södern och läste upp hela manuset, också den här gången somliga avsnitt flera gånger.

 

Berättelsen handlar om en enkel man och det bidrog till att Chrusjtjov tog det till sig. Han sa:

 

-Tryck det. Jag går med på det. Fast ni måste ändra titeln. Inte Щ-851.

 

(Det var huvudpersonens fångnummer.)

 

Så Aleksandr Tvardovskij tryckte 1962 i sin tidskrift Novyj Mir ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn– en litteraturhistorisk händelse, som genast blev en ännu större världshistorisk händelse.Solzjenitsyn gjorde senare den officiella förkortningen för fånglägervärldens administration känd över hela vår jord. Förhållandena i Stalins obarmhärtiga läger skildrades i en statlig litteraturtidskrift. Det som alltid hade förnekats av världens kommunister, även av Vänsterpartiet/ Sveriges kommunistiska parti, bekräftades nu av självaste Kreml.

 

Tidskrifter och förlag hade fått en del fånglägerberättelser, efter Chrusjtjovs ”hemliga tal” 1956 där Stalins förbrytelser beskrevs i dämpade toner. Men Solzjenitsyns berättelse var konstnärligt så stark att Tvardovskij beslöt sig för att den måste tryckas. Det är också viktigt att den dag som skildras var vad som för fången var en bra dag – det gav relief till de förhållanden som han levde under!

 

Det är känt att Tvardovskij när han första gången läste berättelsen, på kvällen före denna uppläsning, hade gått och satt på sig en kostym för att inte läsa något så storslaget i bara pyjamas. Men om den märkliga dagen som följde kan man läsa om i Liliana Lunginas minnen, som kommit på svenska. Det var hon som var värdinnan.

 

Om Liliana Lungina (Lunginá, 1920-1998) finns en del att berätta. Mot slutet av hennes liv gjordes tv-inspelningar där hon berättade om sitt skiftesrika liv. De sändes i rysk teve och blev till slut till denna bok. Båda versionerna haft remarkabel framgång. Det är ett liv i den sovjetiska intelligentian som rullas upp. Många stora namn passerar som fascinerar den ryska läsaren, men hon har inte nämnvärt att berätta som gör dem intressanta för den obevandrade läsare i väst.

 

Hon berättar otäcka minnen från stalintiden och möten där ibland hennes vänner fördömde gemensamma bekanta. Hon frös av skräck men försökte hålla sig undan, säger hon. Det var nog inte det lättaste.

 

Föräldrarna kom från Poltava i Ukraina. De tillhörde den sekulariserade del av judenheten som när den 1917 äntligen fick en hederlig chans flyttade upp till Moskva och Petrograd, där det fanns behov av utbildat folk. Det var alltså inte Lenin som avskaffade diskrimineringslagarna, utan den demokratiska revolutionen i februari 1917.

 

Lunginas far var högskoleutbildad ingenjör och gjorde karriär. Han fick utlandskommendering och man bodde i Tyskland och Paris. Lilla Liliana tillbringadenästan ett årtionde i Väst.

Allra först åkte hon med modern till mormor i Palestina. Sedan var det Berlin följt av Paris. Man reste på semester till Nizza och Biarritz, till Saint Jean de Luz och Schweiz och Österrike. Slutligen kallades fadern hem till Sovjetunionen. Hur kunde familjen leva på så stor fot i Mellankrigseuropa? Fadern hade nog också andra uppdrag än de rent diplomatiska och tekniska.

Och den dramatiska hemkomsten för honom, där pass och andra handlingar beslagtogs, vad låg bakom det? Men han fick behålla friheten och arbetade vidare i kvalificerade befattningar. När han dog 1938 var det i en sjukdom.

Liliana var tonåring när hon och hennes mor reste till honom i Sovjet, som hon inte visste mycket om. Vid gränsstationen låg utmärglade människor för döden. Det var under den svält som Stalin medvetet arrangerade i samband med ”kollektiviseringen”, tvångsförstatligandet av jordbruket.

Liliana Lungina inledde en journalistkarriär genom att under sin högskoletid gå till tidningar och erbjuda artiklar. Så blev man journalist förr i tiden, också i Sverige. När hon och modern under kriget blev evakuerade räknades hon som journalist och fick arbete långt ute i landsorten.

Med den skrivkunnigheten blev hon sedan översättare, ett yrke som i Sovjet kunde löna sig väl. Det var trångt kring köttgrytorna, så hon tog den smarta chansen att översätta från det lilla svenska språket. Det kunde hon inte (!), men var flytande i tyska och översatte med lexikon Karlsson på taket. Den blev en stor framgång och början på en ny karriär. Att hon inte tog upp journalistiken igen kan ha berott på den inofficiella antisemitismen som stängde många dörrar för begåvade judar.

Hon översatte mera av Astrid Lindgren, nobelpristagare och många klassiker. Förhoppningsvis blev felen mindre från tyska och franska, som hon ju lärt sig på plats, men Karlsson på taket på ryska är nog den värsta översättning jag sett vad det gäller antalet magplask.

 

 

Liliana Lunginas första översättning levde på Astrid Lindgrens berättelse och de många grodorna kunde förstås inte det ryska förlaget se.

Jag fick för många år sedan en beställning från Mary Ørvig på Svenska barnboksinstitutet, till En bok om Astrid Lindgren (1977, finns på många bibliotek). Hon hade tidigare låtit mig göra en mycket krävande översättning. Med ryska Karlsson på taket gjorde jag också ett grundligt arbete. Mary läste och bleknade men tryckte den. Astrid suckade men var härdad. Vi blev också goda vänner och träffades flera gånger.

Liliana Lungina gjorde en slagkraftig och framgångsrik version av Karlsson på taket, med en hel del ”ändringar” som inte har sitt ursprung i hennes obefintliga kunskaper i svenska. Men de bristande insikterna skiner igenom på varje sida. Jag har aldrig läst en publicerad översättning med så otroligt många fel. Hon översatte från svenska med lexikon. Ibland har jag undrat om hon översatte från någon version på ett annat språk, till exempel franska. Men hon hade nog ett rysk-svenskt lexikon.

Hon kunde dock inte skilja på orden ”skjorta” och ”skor”.

Gamla fru Gustafsson i 93:an” har blivit ”Fru G som är 93 år”.

Ja må han leva” har på ryska blivit ”han har nog vaknat”.

Det finns en uppsjö ännu dråpligare fel, bland annat en hel del där pekfingret glidit på ordbokssidan så hon översatt det ord som kommer efter det som hon skulle ha översatt.

Kungar och drottningar” blev ”kungar och härförare” – efter drottning står i ordboken ”drots”!

Rock och käpp” blev ”rock och hatt” – efter käpp står i ordboken ”käppi”!

Kille” blev ”getabock” , efter kille står i ordboken ”killing”!

Banta” blev till ”knota”, det är väl det svenska ”banna” som spelat in.

Fullkomligt okänslig är följande ”förbättring”: Lillebrors syster Bettan och hennes beundrare Boss talar med varandra. – Jag gillar dig. Gillar du mig?

Och så vidare. Blyga ungdomar.

Lungina har skrivit ”kysser” i stället för ”gillar”. – Nu ska jag kyssa dig. – Nu ska du kyssa mig.

Lillebror som tjuvlyssnar kan inte hålla sig för skratt, utan utropar ”Bettan gillar alla pojkar”. Det blir i Lunginas version ”Bettan kysser alla killar”.

Så elak var nog inte Lillebror.

De ryska karlssonböckerna hade stor framgång men den Karlsson som alla ryssar känner till är en tecknad film som inte liknar Ilon Wiklands illustrationer alls. En dramatisering har spelats på många teatrar.

Det bör tilläggas att det redan på den här tiden fanns ryska översättare som hade goda kunskaper i svenska.

, ,

1 kommentar