Inlägg taggade Röda armén Andra världskriget Spärrtrupper

Röda arméns ohyggliga förutsättningart

Ingress

Under de senaste åren har ryska historiker och veteraner till slut kunnat berätta sanningen om de avskydda spärrtrupperna, vars uppgift var att skjuta andra soldater i Röda armén. ”Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet”, skrev en dekorerad veterant långt efteråt .Vid sjuttioårsminnet av invasionen i Normandie sades det åter att det i själva verket var på östfronten som Hitler-Tyskland besegrades. Så här gick det till. De ofta föga stridsvilliga sovjetiska soldaterna drevs fram mot tyskarna av ryska specialtrupper som sköt sina egna i ryggen om de inte ryckte fram. Hur dessa ”spärrtrupper” fungerade har länge varit tabu. Nu finns utförliga redogörelser. 

(En bok av översten och chefen för en militärhistorisk avdelning i ryska armén, Vladimir Dajnes, ger en mycket omfattande redogörelse, ”Sjtrafbaty i zagradotdely Krasnoj armii.” Finns på nätet. )

Utan dem hade Stalin inte vunnit kriget

Hur många jag sköt? Det var olika. Ibland tio-tjugo man om dagen, ibland mindre. Jag var ung då och hade starka nerver.”

Vilka det var som veteranen Samuil Usjerov hade skjutit så många av under andra världskriget? Nej, inte fiender. Sina egna. Andra soldater i Röda armén.

Usjerov var som brukligt är bland ryska veteraner behängd med mängder av ordnar och medaljer. Efter några glas tillstod han att han hade tjänstgjort i spärrtrupperna, som bakom de egna linjerna fångade in och i förekommande fall sköt ”desertörer, panikmakare och soldater som visat feghet”. Det var under en sammankomst vid slutet av åttiotalet, berättar historieprofessorn Viktor Korol.

Att det förekom spärrtrupper bakom de sovjetiska linjerna i andra världskrigt är känt. Den främsta uppgiften var ändå inte att stoppa desertörer utan att driva de oftast motvilliga infanteristerna framåt mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. I folkmun har berättats kusliga ting om dem. Men dessa zagradotrjady har varit tabu både i den officiella historieskrivningen och i pressen. Först under de senaste åren har fakta publicerats med detaljer om hur de fungerade, dessa ”zagraditelnyje otrjady”, för att ta den fullständiga beteckningen.

Andra världskrigets spärrtrupper var inte någon ny företeelse. Redan i inbördeskriget organiserade Trotskij de första enheterna. Ett av kraven från matroserna i Kronstadtupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle avskaffas. Under vinterkriget november 1939 – mars 1940 fanns också spärrar bakom fronten. I början bemannades de ofta av trupper från säkerhetspolisen NKVD (KGB), men behovet av spärrtrupper blev under världskriget så stort att de fick organiseras inom armén själv.

Som mest fanns det under världskriget uppåt 60 000 man i två-, trehundra spärrgrupper, enligt beräkningar av historiken A. Tjerkasov. De hade bättre beväpning än de vanliga trupperna, framför allt de nya kulsprutepistolerna, som det var ont om, och som gav ett enormt övertag gentemot de vanliga rödarmisternas gammaldags gevär. Men spärrtrupperna hade också riktiga kulsprutor och olika fordon, ibland rent av stridsvagnar.

Någon totalsummering av offren finns inte, men här några belysande exempel:

Efter Tysklands anfall den 22 juni 1941 och det kaos som uppstod uppgick Röda arméns förluster i stupade och tillfångatagna till miljoner.

Enbart under de första veckorna gick en och en halv miljon rödarmister över till fienden, med vapen i hand, med stridsvagnar och artilleri, och två miljoner gav sig fångna. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon försvann ut i skogen.” (Den ovannämnde Viktor Korol från universitetet i Kiev.)

Under hela kriget på östfronten tog tyskarna mer än fem miljoner krigsfångar (mer än hälften dog i fångenskap, på grund av tyskarnas behandling och därför att Stalin vägrade ge dem hjälp genom Röda korset, så som andra nationaliteter i fångenskap fick.) De som inte stupade eller tillfångatogs vällde österut i vild flykt. På mindre än tre månader, från den 22 juni och till 10 oktober 1941, sköts 10 201 man av spärrtrupperna.

3 321 av dem sköts inför trupp. Artillerisergeanten Nikolaj Nikulin berättar:

För att hålla disciplin i den amorfa skaran illa utbildade soldater hölls det avrättning när det förestod strid. Man tog några eländiga varelser eller någon som sagt olämpliga saker eller enskilda desertörer, som alltid fanns så det räckte till. Divisionen ställdes upp som ett U och de olyckliga likviderades utan vidare spisning. Meningen var att skapa skräck inför NKVD och kommissarierna, större rädsla än för tyskarna. Om man i en attack vände om fick man en kula från spärrtruppen. Det var skräck som fick soldaterna att riskera livet. Det avrättades naturligtvis också efter misslyckad strid. Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet.”

Nikulin, 1923-2009 fick några av de högsta utmärkelserna i kriget, Fosterländska krigets orden, Röda stjärnans orden, För segern vid Berlin, med flera. Han blev efter kriget konstvetare, professor, medlem av ryska konstakademin och skrev 1975 memoarer som inte gavs ut förrän 2007.

Spärrtrupperna hejdade under krigets första tre månader 657 364 desertörer, ”panikmakare” och så vidare. Tjugofemtusen fängslades och resten formerades om till förband och sändes åter till fronten.

Ett år senare rapporterades i oktober 1942 att man på två månader hade skjutit 1 189 desertörer som gripits på väg bort från fronten.

Kriget på östfronten varierade självfallet i intensitet men det ovanstående var inte de enda månaderna med våldsamma strider.

Två meddelanden från Stalin i högkvarteret handlar om spärrtrupper. Först ett direktiv nr 001919 den 12 september 1941. Ett år senare kom 28 juli 1942 den berömda ordern nr 227 – ”Inte ett steg bakåt!” med förbud mot alla former av reträtt. Att ge sig fången likställdes med högförräderi. Självmord var det enda godkända alternativet.

Texterna blev offentliga först under Gorbatjov. I båda meddelandena angavs hur spärrtrupperna skulle organiseras med styrkor angivna och hur många enheter per armé eller division och att man hade rätt att skjuta desertörer på fläcken.

Stalin skrädde inte orden om tillståndet i Röda armén. ”I våra infanteridivisioner är det gott om panikbenägna och direkt fientliga element.” Det beskrivs utförligt hur de drar med sig andra i oordnad flykt. Officerarna håller inte måttet. ”Om officerare och politiska kommissarier i sådana divisioner verkligen var vuxna sina uppgifter skulle panikskaparna och de fientliga elementen inte kunna ta överhanden i divisionerna. Men olyckan är att vi inte har så gott om om fasta och beslutsamma officerare.”

Stalin hade ju under den stora terrorn låtit antingen skjuta eller också till Gulag skicka tiotusentals erfarna officerare.

Spärrgrupperna placerades vid vägar, järnvägsknutar, flodhamnar och andra ställen där desertörerna kunde dyka upp. Somliga fanflyktingar slapp väl igenom nätet i skogarna, men ibland fanns det geografiska hinder som ledde till enorma förluster. Det sovjetiska anfallet i september 1943 över Dnepr, vars västra strand försvarades av tyskarna blev ett obeskrivligt inferno. Där låg spärrtruppen direkt bakom de stridande enheterna och drev dem framför sig. Förberedelserna för flodövergången var usla eller obefintliga, det fanns inte båtar eller andra hjälpmedel. Efter- och underhållstrupper var kraftigt på efterkälken, tio dagar bort.

Soldater försökte ta sig över med tält som fyllts med halm, de sjönk till botten efter hundra meter. Soldater i de beryktade straffkompanierna hade inte ens det. Det har beskrivits i romanen Krigsskådeplats av den respekterade författaren Viktor Astafjev (1924-2002) som själv deltog i denna operation och blev svårt sårad.

Spärrtrupperna stod på östra stranden och hindrade de soldater som försökte ta sig tillbaka från strömfåran. Spärrtrupperna sköt med grovkalibriga kulsprutor ut över vattnet och kulorna slet vita flisor ur de stockar som en del soldater klängde sig fast vid, slog mot kroppar och ännu levande soldater.

Övergången av Dnepr har i efterhand skildrats som en krigslist, flodövergång utan farkoster och ett hjältedåd av enskilda uppfinningsrika officerare. Utanför Fosterländska krigets museum i Kiev står en heroiserande skulpturgrupp till minne av denna mänskliga katastrof. Astafjev säger att av de 25 000 som skulle ta sig över kom 3-6 000 fram till andra stranden.

När fakta om spärrtrupperna nu publiceras i före detta Sovjetunionen har det också hörts motstridiga röster som slätar över eller rent av förnekar fakta:

Det var särskilt utvalt, pålitligt folk.” – ”Det fanns inga spärrtrupper. I alla fall inte på mitt frontavsnitt.” – ”Jo, de fanns väl, men man såg dem aldrig.” – ”Inte sköt de på sina egna.” – ”Det hände att de tog aktiv del i strid mot fienden. -”Filip II av Makedonien hade också sådana trupper.” (382–336 f.Kr.)

Det görs också jämförelse med andra länders militärpolis, fast sådant är en helt annan föreeelse.

Inställningen bland soldaterna i Röda armén till spärrtrupperna beskrivs så här av veteranen Aleksandr Kajzerman.

Jag föraktade dem (och enligt min uppfattning gjorde alla vid fronten det) och skulle aldrig ha satt mig vid samma bord. som de. Jag har vid olika veteranmöten efter kriget aldrig träffat någon veteran som erkänt att han tjänstgjorde i spärrtrupperna eller kontraspionaget SMERSJ, ty de visste alldeles utmärkt vad veteranerna från fronten tyckte om dem.”

Kajzerman skrev detta 2000 i den ryskspråkiga tidningen Vestnik som ges ut i USA.

Han återfinns också bland källorna till boken ”Röda arméns straffbataljoner och spärrtrupper” av Vladimir Dajnes, som är militärhistoriker och avdelningschef vid ryska försvarsministeriets militärhistoriska forskningsinstitut, tidigare kaderofficer. Han har skrivit många böcker, bland annat en biografi över Georgij Zjukov i den klassiska serien Framstående människors liv.

Det framgår av titeln på den aktuella boken att spärrtrupperna ofta kopplas samman med en annan kuslig institution: straffbataljonerna. De sändes till de farligaste uppgifterna och ofta citerad statistik säger att en soldat från straffbataljonerna överlevde i snitt tre anfall, en officer ett och ett halvt.

Ett vittnesmål är vad Zjukov berättade när Eisenhower i Potsdam frågade hur Röda armén hade gjort med de minfält som tyskarna lagt och amerikanerna hade stora besvär med.

– Vi låter soldater (läs ”strafftrupper”) anfalla som vanligt över dem. De som kommer fram med livet i behåll bildar ett brohuvud, och när då personminorna har detonerat går minröjare in och desarmerar stridsvagnsminorna.

Eisenhower trodde honom först inte men Zjukov sa att förlusterna inte blev större än av tysk eldgivning. Eisenhower funderade på vad man skulle ha sagt i USA om han själv tillämpat en sådan taktik.

Enligt många ryska källor, inklusive Viktor Astafjev, gick det till så att soldaterna drevs fram i led, skuldra mot skuldra och med spärrtruppernas kulsprutor i ryggen. När Astafjev en gång åkte i lastbil över platsen för sådan ”minröjning” hoppade bilen då och då till. Det var när den körde över ett lik.

Existensen av straffbataljoner av aldrig tidigare skådad omfattning och av spärrtrupper måste ses mot bakgrund av framför allt två omständigheter. Dels kalhuggningen av den sovjetiska officerskåren under den stora terrorn. Och ännu mer av vad folken i Sovjetunionen upplevde under decenniet före världskriget. Den av Stalin avsiktligt organiserade svälten i Ukraina, Sydryssland och Kazachstan, där minst fem miljoner människor, kanske tio miljoner, dog. Och hur Stalin också med andra metoder knäckte ryggraden på landsbygden i tvångsförstatligandet av jordbruket, det som med en vilseledande formulering kallas ”kollektivisering”. De flesta av soldaterna var bondpojkar. Deras känslor för Stalin och partiet kan man föreställa sig.

Många av de vittnesmål som nu finns om spärrtrupperna innehåller också slutsatsen att utan skräcken som de skapade var det bara en mindre del av soldaterna i Röda armén som skulle ha lytt order om anfall. Spärrtrupperna avskaffades inte förrän hösten 1944.

Den motbjudande slutsatsen är följande. Utan spärrtrupper hade Stalin knappast vunnit kriget.

STAFFAN SKOTT

1 kommentar