Om Staffan

”Skott, Staffan, född 1943, journalist och översättare. Som skribent i dagspressen, med egna verk som Romanovs (1989), Ett annat Moskva (1993), Sovjetunionen och det nya Ryssland (2001; utökad upplaga 2009 med titeln Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet: 1914–2008) och Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten (1999; utökad upplaga 2004) samt med översättningar av ryska författare har Skott verksamt bidragit till en fördjupad bild av Ryssland och ryskt kynne.

Bland Skotts översättningar märks verk av Tjechov, Gogol samt Tolstoj, vars roman ”Krig och fred” han översatte ursprungsversionen av i den första fullständiga utgåvan av boken 2006. Han har även utgivit böcker om cyklar (Tidens cykelbok, 1978; utökad upplaga 1994) samt om ätten Bernadotte (Alla dessa Bernadottar, 1996). År 2013 utkom En mänsklighet i mänskligheten: Ett reportage om det judiska folket.

Gift sedan 1981 med Maria Nikolajeva.” Ur Nationalencyklopedin.

De har glömt att jag har Hemvärnets förtjänstmedalj (silver), Sovjetiska Författarförbundets översättarmedalj och Militärmusiksamfundets silvermedalj.

Jag är född i Ludvika och härstammar på mödernet och fädernet från dalfolk; på mors sida från bönder i Stora Tuna och på fars från fattiga lantarbetare i södra Dalarna. Till utseendet var far och farfar uttalade ”vallontyper”, men vi har ingen kunskap om vallontraditioner. Min far Sten Valter Skott (1910 – 1974) var försäkringsman i Folksam, hade hellre varit jägmästare, blev inför andra världskriget reservofficer, slutligen kapten i reserven, Dalregementet (regementsmarsch ”Stenbocksmarschen” av Lindsten).  Min mor, Margareta, f Karlsson (1916 – 2003) var mycket begåvad, minst lika allmänbildad och viljestark som min far. Hon fick inte läsa vidare än till realexamen, hennes far (högerman) tyckte det var onödigt. Min far och jag uppmanade henne att läsa in studenten när min syster Annika och jag var stora, men det blev inte så. Min syster gjorde som revansch och som kompensation för mina sociala tillkortakommanden en vacker medicinsk karriär, MD och till slut prodekanus vid medicinska fakulteten i Göteborg. Min far var en vacker karl, det har tagit ett hereditärt språng över mig till mina barn, och han i alla avseenden en riktig karl. Ju äldre jag blir, desto mer förundras jag över hans förmåga att göra det bästa av den plats han fick i livet. Han var en av samhällets stöttepelare i Gävle, socialdemokrat och förtroendeman; han tackade nej till erbjudanden att stå på valsedeln men var drätselkammarens och Energiverkets ordförande, och annat. Han var från början blyg och hade ett hett humör men behärskade båda problemen väl. Han vaccinerade mig med kärlek och förtroende, vilket mången gång har fått mig att tänka på att det verkar som om man tvärtom måste ha ett dåligt förhållande till sin far och eller mor för att få drivkraft att göra stor karriär. Mitt lyckliga kärleksförhållande till den klassiska musiken har jag också honom att tacka för; jag glömde säga att han också att i Orkesterföreningens styrelse i Gävle. Tyvärr hade hans musiksmak en liten brist: han förstod inte riktigt att uppskatta militärmusiken i all dess rikedom. Men i hemmet fanns en sjuttioåttarvare med Hälsinge Regementes marsch (”Der Schutzgeist”, Schmidt) och marschen Överste Hans Berggren (Baltzar Bäckström), som Bäckström själv gick runt och sålde i Gävle; och eftersom Bäckström också satt i Orkesterföreningens styrelse köpte min far välvilligt skivan (skivmärke Cupol, den har donerats till Militärmusiksamfundet).

Mina barn har alla bruna ögon, utom Sergej som är ett bonusbarn. Min hustru Masja (Maria) har tre barn och jag har fyra barn och tillsammans har vi fem barn; räkna ut varför! Vi har för närvarande tio barnbarn och då har våra två gemensamma barn (samproduktioner) inte inlett någon egen produktion. Våra barn med äkta hälfter: Sergej; Lisa med Magnus; Jakob med Therese; Julia med Pontus; Anton med Kory.

Jag halkade in på ryska på en oljad pelmen och hade i själva verket tänkt bli litteraturvetare. När min hustru med tiden gjorde den karriär som jag tänkte mig som gymnasist har jag sett hur hon haft det och tänkt: tack att denna kalken gick mig förbi.

Jag blev vid fjorton års ålder medlem i SAP (det blev man som SSU:are) och var en av grundarna av SSU:s skolklubb i Gävle, där jag växte upp. Som socialdemokrat frestades jag aldrig av kommunistpartiets (SKP:s, V:s) dumheter. Efter femtio år som partiansluten socialdemokrat tog jag time-out (obs!) när Mona Sahlin blev partiordförande, men hoppas  kunna begära återinträde när hon blir ambassadör eller generaldirektör.

Fram till fyra års ålder var sydligt dalmål mitt modersmål, men i Gävle lade jag mig till med rikssvenska. Jag tog en fil kand innan jag var myndig och var den evige doktoranden tills slaviska institutionen och jag gav upp. Jag avlade alla deltentamina och skrev tre separata uppsatser, (bland annat stor statistisk och stilistisk studie över översättning av gerundier till svenska hos tre olika översättare, vidare om de performativa verben och de grundläggande performativernas biaspektuella karaktär i ryskan , och för all del övriga slaviska språk, samt en stor praktisk översättningsstudie: Karlsson på taket på ryska. De två sista finns tryckta). Jag har akademiska betyg i ryska, polska, serbokroatiska, tjeckiska och japanska.

Jag har bott i Stockholm sedan 1961, med utlandssejourer 1965-1966 (Moskva, vaktman på svenska ambassaden) och 1999 – 2001 (San Diego, Kalifornien).  [Tillägg 2012: Och hittils 5 år i Cambridge.] Jag gjorde värnplikten på Upplands Signalregemente (S1, regementsmarsch då ”Fanvakten” av Ekström, senare återtogs Upplands regementes marsch ”Utgångsmarsch” av Bergström) med tjänstgöring på Försvarets Radioanstalt, FRA, en institution som har en hedersplats i mitt hjärta.

Som skolpojke skrev jag flitigt i Arbetarbladet i Gävle, 1967 började jag medarbeta på Aftonbladets kultursida, framför allt i Innerspalten, detta för dem som minns denna legendariska instans ledd av Karl Vennberg, Axel Liffner, Jacob Branting med flera. 1973 var jag semestervikarie på DN och skrev och även redigerade flitigt hos Namn och Nytt. 1981 fick jag fast anställning på DN. Ingemar Unge, som då var chef för Namn och Nytt, ville ha mig på heltid men jag valde att bli anställd på fyrtio procent. Jag hade nämligen 1976 fått garanterad författarpenning och den får man inte ha kvar om man har mer än femtio procents fast anställning.

Mina böcker har en ohjälplig kameleontkaraktär: Sveriges mest omfångsrika cykelhandbok, goda råd till nya datoranvändare, faktabok om de svenska kommunisternas skamliga förflutna, en bok om tsardynastin Romanov som kommit på många språk, fyra upplagor i Ryssland; som parallell en bok om ”Alla dessa Bernadottar”, republikan som jag är; böcker om Ryssland, rysk historia, glasnostperioden och Sovjetunionens fall. Standarverk: Cykelboken, Romanovs, Sovjet från början till slutet (fyra upplagor under skiftande namn).

Jag har haft ett osannolikt rikt liv men undrar vid sextiofem års ålder om jag inte kunde ha gjort något vettigare än att översätta. Belöningen för det vansinniga i det företaget har varit att Tjechov, Tolstoj, Gogol, Pusjkin, Tjajkovskij och andra varit mina arbetskamrater. Gogol är väl den ende om vilken jag är tacksam att jag inte samarbetat med honom i levande livet.
Belöningen är också min hustru Masja, med vilken jag under trettio år har otaliga andliga duster, ett fantastiskt samarbete i båda riktningarna (även om jag inte hänger med lika bra i hennes avancerade litteraturvetenskapliga forskning som hon  i våra översättningsangelägenheter; hon var verksam översättare i Moskva innan hon kom till Sverige). Ja, att hon tagit med mig till underliga hörn av världen som jag aldrig skulle ha drömt om utan henne: Krugerparken i Sydafrika, San Diego vid mexikanska gränsen, en tur i bil genom USA från Stilla havet till New York City, och mycket annat. Min hustru har tre barn och jag har fyra men tillsammans blir det fem, det är inte så svårt att få aritmetiken att gå ihop; och tio barnbarn har det hittills blivit. Våra två samproduktioner heter Julia och Anton.

Min första hustru, Märta Bergstrand, har min tacksamhet inte bara för de två oskattbara ättlingarna Lisa och Jakob. Masjas förste make Jurij Smirnov har vi att tacka för Sergej – den ende av gossarne som gjort värnplikten, dessutom som elitsoldat vid Norrlandsdragonerna i Arvidsjaur (regementsmarsch av ryttmästaren och godsägaren Hjalmar Carlsson).

Jag pensionerades från DN i augusti 2008; i samma veva flyttade vi till Cambridge i England, ty Masja har blivit anställd som professor vid härvarande universitet. Omställningen till ett tredje utlandsboende, som det är meningen ska bli ännu längre än ett år i Moskva 1965-1966 och två år i San Diego 1999-2001, har gått galant, undantagandes våra desperata försök att registrera Masjas bil i Storbritannien. Det borde jag ha låtit bli med, inser jag nu, EU betyder väl ändå någonting, men är vi nu disciplinerade svenskar så är vi. Under registrerande fick jag för första gången i mitt liv höjt blodtryck men det gick ner när vi fick de engelska skyltarna; andra bilen har sedan dess också registrerats här, den gången kollade jag inte blodtrycket, men det var nog likadant under den tiden.

De första åtta månaderna bodde vi i ett charmigt men trångt hus i stadsdelen Chesterton, med utsikt över den lokala ån Cam och dess svanar, änder, morhöns och akademiska roddare, men sedan den 15 april bor vi i vårt ägandes hus Woodside i byn Milton, i praktiken en förort. Viktigast av allt: där kan vår katt få komma och gå som hon vill. Hon kom från Sverige i början av året efter nästan lika mycket byråkrati som det tarvas för att registrera en svensk bil i England, jaja. Som följd av flytten har vi haft två House Warming Parties på tio månader, det andra höll vi den 6 juni, då vi dessutom firade inte bara nationaldagen utan även att vårt äldsta barnbarn blev tonåring. Vårt hem har allt utom flaggstång; den glömde vi ta med från Fagersjö.

Tillägg vid månadsskiftet april-maj 2011.

Jag har gått med i SAP (Internationalen av Degeyter, Arbets söner av Möller) igen.

%d bloggare gillar detta: