Arkiv för februari, 2015

Enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Artikel om enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i en mycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Petersburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han blev herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark i floden. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja från de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om man söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

********************************

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i enmycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser det sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Peterssburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han hade varit herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men blivit avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu, under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja av de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om du söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

STAFFAN SKOTT

Annonser

, , , ,

33 kommentarer

TVÅ STÄDER PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN. OM EN FÖRLORAD NORDISK GEMENSKAP.

FÖRLORAD GEMENSKAP

PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN

En rikssvensk som växte upp vid Gävlebukten reflekterar här över nordisk gemenskap och två städer på sextionde breddgraden.

På andra sidan Östersjön finns det en stad som är mer berömd än Gävle, men inte så annorlunda i storlek, och lika långt norrut. Den 19 september 2014 var det sjuttio år sedan Finland för andra gången förlorade Viborg i vapenståndet efter fortsättningskriget. I en märklig bok känner en rikssvensk mycket tydligt hur det inte var något exotiskt och annorlunda som Finland gick miste om, utan en del av den skandinaviska kulturgemenskapen.

* * * * * * * * *

Under några junidagar går Stig Hästö omkring bland minnen i staden där han växte upp. Här i hörnet av Vasagatan och Slottsgatan hade doktor Harry Björck sin mottagning, där fick Hästö under uppväxtåren behandling för sin angina. Där låg fru Engströms lilla men alltid välförsedda musikhandel där man köpte grammofonskivor.

Han passerar bröderna Engströms urmakeriaffär. Och Winters leksaksaffär som frestade honom i barnaåren; för att inte tala om Starckjohans stora butik, som vid julskyltningen drog stora åskådarskaror med sin påkostade modelljärnväg och andra mekaniska leksaker.

På vintern hade det spolats många små isplättar runt om i stan men också en storslagen skridskobana dit man gick lika mycket för att träffa flickor som för motionens skull. En vuxen man som åkte med flickaktiga skridskor väckte ändå repekt med sin avancerade konståkning.

Bandymatcherna drar mycket folk. Det är en stark idrottsstad som han har vuxit upp i. Själv spelar han en del tennis men utan större framgångar. På vintern åker han skidor som de flesta, och på sommaren gör han långa cykelutflykter.

Flickor… han minns under promenaden plötsligt, efter alla år, telefonnumret till de bildade, kultiverade och alltid välklädda flickorna Kate, Mary och Margaretha. De gick som andra i Flickskolan.

Flickorna träffade man också på de många små kaféer, i synnerhet på sådana där det tolererades att ungdomarna efter skoldagens slut satt och förtärde just inte mycket.

I den där gården hade Nisse Svartström sin lilla DKW parkerad. Här låg familjen Widholms mycket vackra lägenhet.

Stig Hästö hade helt enkelt vuxit upp i en mycket nordisk stad. Han skrev om allt detta i en märklig och ovanlig bok som kom långt senare, 1989. Jag har avsiktligt här radat upp svenska namn i det här korta referatet. Det finns också en framgångsrik näringsidkare Belaeff och familjen går och badar i Schavarankoffs mönstergillt prydliga bastu. (Modern stavning Beljajev och Zjavoronkov, bastuägaren hette helt enkelt Lärka.) Och folkmajoritetens finska språk är rikligt företrätt, inte minst i ortsnamnen utanför stan. Även de finskspråkiga i folkmajoriteten skiljer sig föga från rikssvenskar i kultur, seder och levnadsregel, har moderna etnologer funnit. Men de svenska för- och efternamnen dominerar, och gatunamnen är svenska i hans redogörelse; ty han var finlandssvensk och det handlar om Viborg – ”Alexandria vid Östersjön”. Staden som ”gick på alla fyra”, ty finska, svenska, tyska och ryska var språken som gällde.

Jag har åkt igenom Viborg många gånger under det senaste halvseklet, men först när jag läser Hästös bok ”Farväl Wiborg” inser jag jag på allvar att den dammiga och eftersatta sovjetiska, numera ryska gränsstaden, den var fram till tre år före min egen födelse i mångt och mycket en likadan stad som den där jag själv växte upp, en hamnstad tvärs över Östersjön, och till råga på allt på precis samma nordliga, sextionde breddgrad. Gävle.

Den aura som gamla Viborg under ett sekel hade med sitt grannskap nära intill det tsarryska riket, ty Finland var ju juridiskt ett självständigt storfurstendöme, och med sin flerspråkiga befolkning; den har förstås Gävle aldrig haft, även om vi förstås också hade skolkamrater med kärva finska efternamn. Viborg var på Hästös tid Finlands andra stad. Gävle intar en mer beskedlig plats bland Svea rikes städer, trettonde är det just nu.

Men det är också sedan gammalt en stark idrottsstad, och på vintern åkte man skidor och träffade flickor på Strömvallens stora skridskobana, så som Hästö och hans vänner gjorde på sitt håll i Viborg. När jag växte upp spelade ishockeyn samma roll i Gävle som bandyn i Förkrigsviborg. Det fanns flera kaféer att välja på efter skoldagens slut, men precis som Hästös umgängeskrets hade vi ett favoritlokus där vi fick sitta och röka (det gjorde nästan alla) och prata och bara ta en fika, det var Sjöbergs alldeles i centrum.

Så mycket i Stig Hästös bok kan med något ord bytas ut mot likartade ting och människor i Gävletrakten. Det evenemang som julskyltningen var. De typiskt skandinaviska sommarställena längs Finska viken och inåt sjöarna – de fanns förstås också längs det kustområde utanför Gävle som kallas Norrlandet.

Vi talar om två garnisonsstäder. Gränsstaden Viborg hade flera förband. I Gävle fanns det anrika Hälsinge regemente I14, formellt bildat 1630 med ursprung i fänikor som tillkommit under Gustav Vasa, och nedlagt 1998, eftersom Sveriges politiker i sin visdom fick för sig att den eviga freden nu inträtt.


De håller visst på att sakta inse att så inte riktigt är fallet.

Hästö minns under sina strövtåg i hemstaden vem som hade den flottaste segelbåten, så är det också med oss som minns den stora internationella tian Ithaka vid Norrlandet, och för all del också en skärgårdskryssare ritad av den finländske konstruktören Estlander som var en legend bland svenska seglare.

Den ensamme vuxne som idkade elegant konståkning bland de flörtande tonåringarna på skridskobanan – jodå, en sån fanns det också på Strömvallen.

I Viborg före kriget flanerade man på ”Torkeln”, som hade namn efter den svenske marsken Torgils (Torkel) Knutsson som 1293 grundade Viborg.

Jodå, på vår sida om Östersjön gick man längs det breda utrymmet mellan Nygatans två enkelriktade körbanor. De finländska ungdomarna promenerade däremot fram och tillbaka på en och samma trottoar längs gatan. Hästö konstaterar belåtet att det var särskilt glädjande att uppleva hur ”umgänget i denna ovanliga form, grupp- och parbildingarna, skedde över språkgränserna”.

År 1944 är Stig Hästö tjugofem år och löjtnant, adjutant till major Jouko Hynninen i det rörliga förbandet Tredje Jägarbataljonen. När han vandrar och cyklar runt i sin barndomsstad är det uppenbart att den snart faller. General Govorov har trängt tillbaka finländarna från ställningarna omkring förkrigsgränsen. Det sovjetiska artilleriet mullrar mycket nära österut.

Man har ändå inte varit förberedd, märkligt nog. Evakueringen av dem som flyttade tillbaka efter juni 1941 är brådstörtad. Moster Eva är rent ut förbannad och vet inte vad hon kan ta med sig.

Runt om i staden förekommer fanflyktingar som hamnat i kaos österut och inte slutit sig till de bevarade finländska trupper som gör heroiskt motstånd. Somliga av dessa desertörer kommer väl inte från det finländska samhällets ordentligare folklager. När han besöker en bekant våning håller två av dem på att i sin plundring ta med sig en stor praktspegel. Han säger till dem och de blir hotfulla, han osäkrar ”maskinpistolen” (kpisten) och de smiter och han kastar den stora spegeln efter dem i trappan så att den går i tusen bitar.

I en våning där han ofta var före 1939 står till hans förvåning ett alldeles nytillverkat magnifikt skrivbord. Han slår en yxa i bordsskivan – det ska inte heller lämnas i nyskick.

Sådana utbrott i en tillspillogiven stad är de få yttringarna av vad som måste ha rört sig i hans själ. Han säger själv: den här gången gråter han inte. När man förlorade Viborg 1940, i vinterkriget, då grät han. Men inte nu.

Det som gick förlorat 1944 var, tillsammans med större biten av det fagra nordiska Karelen, även ett stort stycke levande nordisk kultur i Finlands andra stad. Alltför ofta har det framstått som exotiskt, fjärran, annorlunda. Stig Hästös skildring visar på att det var en bit av vår nordiska gemenskap som försvann.

Vad han inte visste då var att Finland kom att hantera denna förlust på ett föredömligt finländskt sätt; landet tog hand om fyrahundratusen flyktingar. Ingen revanschism, förstås. Kärva höga militärer som idag säger ”Vi får inte ta emot Karelen om vi så för det på silverbricka”. Försiktig men envis fredlig återkomst, med sommarboende och en storartad ekonomisk insats för att sätta Alvar Aaltos världsberömda stadsbibliotek i anständigt skick. Samarbete med de hembygdsvänner som uppenbarat sig bland de inflyttade från Sovjetunionen.

(Kuriosum. När jag för tio år sedan besökte biblioteket kunde jag sitta under ett av de omskrivna ljusschakten och nyttja bibliotekets internetservice.)

Jag tänker på Estland, som däremot är på väg tillbaka till en nordisk gemenskap. Om de nu vill ha den, och oss, efter allt. Jag minns första gången jag var i Tallinn. Det var 1970 och det var fattigt och grått. Vi var in i en gudstjänst och det var ju ett kyrkorum som kunde ha varit var som helst i Sverige. När vi kom ut igen till gator där alla bilar hade ryska bokstäver på nummerplåtarna och alla gatuskyltar var på ryska och estniska tänkte jag: Så här skulle det vara om Sverige var ockuperat.

Den tjugonde juni 1944 föll Viborg. Det hårdnackade fortsatta finska motståndet, tillsammans med att Stalin ville komma först till Berlin och tyckte trupperna behövdes där, det gjorde att Finland till priset av den hårda freden räddade sitt folk, sin demokrati och självständighet. Till priset av tjugotretusen stupade i Vinterkriget och nära femtiotusen i Fortsättningskriget slapp man ödet för Estland, Lettland och Litauen – ett öde som var så ohyggligt att det vill de flesta i Sverige ännu inte förstå.

Vapenvila inträdde den 4 september och vapenstillestånd den 19 september. Stig Hästö (1918-1993) sårades svårt i samband med Viborgs fall och var konvalescent till januari 1946. Hans far hade dött 1923 och hans mor försörjde familjen med att driva kafé i en av Viborgs ytterområden. I Helsingfors studerade han juridik och hade under fortsättningskriget fortsatt studera under de långa viloperioderna. Vi vet från Harry Järv hur somliga kamrater läste in gymnasiekurser mellan striderna.

Hästö blev senare en framstående man i Finlands näringsliv, fick den finska titeln ”bergsråd”. Hans bok Farväl Wiborg kom 1989 och ska finnas på nio svenska bibliotek. Mitt exemplar är köpt från antikvariat och enligt stämpel utgallrat från ”Biblioteket i Nyköping”.

Det finns en artikel i Nationalencyklopedin om Fortsättningskriget som är skriven av Krister Wahlbäck. Där står allt en rikssvensk behöver veta. Finlandssvenske Anders Mårds Tillbaka till Viborg rekommenderas också. I min bok ”Är du alldeles rysk?” finns tio sidor om en av otaliga resor där karelska flyktingar med ättlingar åker till gamla hembygder runt om i Karelen; och om deras vänskap med dagens invånare; plus en essä om Viborg som den magiska staden Vineta hos Nils Holgersson.

I dag är statyn över grundläggaren tillbaka och vakar åter över stad och folk. Dit kommer enligt modern rysk sed nygifta par efter vigseln och lägger ner blommor framför den svenske marsken och Rysslandsbekämparen,  det är rätt märkligt.

Men Torkel Knutssons gata heter sedan flera årtionden Проспект Ленина. Leninavenyn.

, , ,

23 kommentarer