Arkiv för februari, 2011

Om Ales stenar och en poet att inte glömma

En god vän rapporterade på Facebook om ett besök vid Ales stenar, som väl många svenskar varit vid, och hänryckts lika mycket av utsikten mot havet som av den mäktiga skepssättningen, den största i Sverige.  Det finns faktiskt sådant också i norra utkanten av min uppväxtstad Gävle, fast mycket blygsammare. Ales stenar är nog ”från Vendeltid”, det vill säga 1200 – 1500 år gammal. En vän till min yngste son heter Ale och jag konstaterade för några år sedan till min förvåning att han inte kände till Ales stenar, åtminstone inte Anders Österlings praktfulla dikt. Nå, denne Ale,själv  med namn efter en urgammal kungsgård i sydöstra Sverige, har inlett en skådespelarbana som kanske leder till att han en dag deklamerar dikten Ales stenar så som det bör sig.

I samband med denna Facebookrapport lade jag ut Anders Österlings ”Ales stenar” på Facebook och har förstått att de som tog del av denna dikt ofta inte kände till den men i många fall greps av storheten i den, perspektivet, ordmusiken, kanske också de lurigheter som enkla själar som jag märker först efter många genomläsningar. Men först något om Anders Österling. Han var på sin tid känd som den verkligen ständige sekreterare, det verkade som evig, som på Nobelprisutdelningen talade milt och vänligt till litteraturpristagaren på en engelska som förädlades mycket av hans skånska idiom (det var väl en fin eufemism?); många gjorde narr av det, andra var rörda av att i teve se en epok i svensk litteratur levande och aktiv. Jag var hemma hos honom en gång, det måste ha varit 1976, men innan jag kommer fram till det ska jag anföra vad det står i den omistliga Nationalencyklopedin om honom, inledningen.

Österling, Anders, född 13 april 1884, död 13 december 1981, författare, litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, Svenska Dagbladet, Stockholms-Tidningen och Sydsvenska Dagbladet, ledamot av Svenska Akademien från 1919, dess ständige sekreterare 1941–64, filosofie hedersdoktor 1927. Österling växte upp i Malmö och debuterade 1904 med samlingen Preludier, året därpå följd av Offerkransar, två diktsamlingar präglade av sekelskiftets symbolism.

Till det som berättades om honom var att hans hustru Greta Österling skulle ha varit den som bestämde om litteraturpriset. Tage Erlander omnämner henne i en av sina dagböcker ursinnigt med nedsättande omdömen om hennes intelligens; men han skrev ju i dagböckerna de mest förfärliga saker för att avreagera sig. Hon var först gift med Heidenstam, tredje hustrun, läs Per Gedins lysande biografi om nationalskalden Verner von Heidenstam som kom för några år sedan; vilka brev med intima detaljer (”i går när du var så stor i mig”) har han inte fått fram ur arkiven! Det barn som Heidenstam så hett längtat efter var dödfött (han hade en utomäktenskaplig son i en tidigare förbindelse)  och äktenskapet sprack efter att hon varit otrogen med trädgårdsdrängen.

Varför berättar jag det här? Jo därför att den så ofta föraktade Heidenstam visade prov på ädelmod efter skilsmässan. När hon efter skilsmässan gifte om sig med den unge Anders Österling stödde Verner dem på flera sätt och såg bland annat till att unge Anders blott trettiofemårig kom in i Akademien.  Nåja, det var han värd som skald och i gärning visade han sig uppenbarligen vara nyttig i praktisk handling för de övriga sjuderton.

Ett långt hopp i tiden.  1976 var jag tolk åt en rysk litteraturvetare som var gäst hos ABF, vars verksamhet han knappast förstod, och som inte behövde någon tolk, eftersom han pratade hygglig engelska. Men ABF tyckte det var praktiskt att någon tog hand om honom ändå, och bland annat bad han att få träffa just Anders Österling. Som vänligt tog emot oss ute i lägenheten i ett stiligt hus på Blockhusudden på Djurgården. Min ryske vän var synnerligen beläst och konversationen var intressant och jag borde ha skrivit ner den; mest minns jag att han (moskoviten) förklarade för Anders Österling att det var han, moskoviten som var ansvarig för att Sjolochov fick Nobelpriset, ty han hade minsann förberett och lämnat material till nomineringen. Ander Ö suckade resignerat och sa till mig på svenska att ”ja så där tror de ofta, de har ju ingen aning om hur det verkligen går till”, och jag nickade instämmande, och tänkte att en vacker dag skulle det dessutom inte någonstans vara en merit att ha bidragit till Sjolochovs litteraturpris. Arbetsrummet där vi togs emot var hemtrevligt och insuttet, med en detalj som jag sett hos flera äldre humanister: en av hyllorna i bokhyllorna hade lossnat från sina fästen i hyllsidan och vilade lite snett på böckerna inunder. För övrigt minns jag från ett helt annat sammanhang när Österling intervjuades när han som vanligt fyllde några och nittio år och fick en superintelligenta frågan hur det kändes. Han svarade stillsamt (värt att citeras när man kommer upp i åren):- Detta är en känslig ålder i mannens liv.

Den legendariska  Greta Ö var alltså redan bortgången vid detta tillfälle. Jag upprepar: har du det minsta intresse för svensk litteratur, läs Per Gedins biografi över Heidensta! Njutningsfylld läsning, Per skriver bra.

Nu har jag berättat det lilla men kära minne som dök upp i de allt mer kalkhaltiga hjärnvindlingarna vid en rapport om ett februaribesök vid Kåseberga. För att höja nivån lite: den gången jag var där (ensam, utan ryssar) kunde man i fiskehamnen köpa och förtära ålburgare. En delikatess. Och de som sett Bo Winderbergs filmatisering av drakflygning vid Kåseberga… nej, nu övergår vi till en av den svenska lyrikens höjdpunkter, fast jag är hederlig dalkarl får jag tårar i ögonen vid slutet. Jo, förresten, två detaljer, utan att förfalla till diktanalys. Observera ordet ”blocken”. Första gången handlar det entydigt om de stora stenarna. Andra gången har det en dubbel betydelse: de segel som omnämns skotades ju också med hjälp av enkelt skurna block. Åtminstone på briggen. Block som hänger ganska stilla, nå, beroende på vindstyrkan. ”Som tillryggaläger minuten” – tidsordet, i kontrast till det otvungna evighetsperspektivet, är här ett längdmått! Anders Österling skrev många andra bra dikter utöver denna, men den är så fullödig som bara de största skalder kan. Jo, förresen en sak till. Känn hur evighetsperspektivet förstärks när vi måste stanna upp gång på gång när han enligt gammal sed inleder raden med två betonade stavelser intill varandra!

Även om hans engelska framkallade leenden i Konserthuset.

Ales stenar

Där kusten stupar mellan hav och himmel

har Ale rest ett jätteskepp av stenar,

skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel

med blockens mörka stillhet sig förenar,

en saga lagd i lönn

vid brus av Östersjön,

som ensam vet, vad minnesmärket menar.

I sluten ordning dessa gråa hopar

stå vakt från hedenhös; och folket säger

att backen spökar – att den gnyr och ropar

i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.

Ty mitt i bondens jord

har Ale gått ombord

på dödens skepp, det sista som han äger.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.

Järn mötte brons, när äventyret hände.

Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,

gör här sin långfärd intill tidens ände.

Det har blott sten till stäv

och moln till segelväv,

men är trots allt de fria skeppens frände.

En brigg på väg till Skagerak och Dover

i disigt fjärran glider tyst om knuten

av närmsta sten, och medan platsen sover

har seglaren tillryggalagt minuten.

I detta skådespel

vet ingen, vilken del

som just förflyter eller är förfluten.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet

mångtusenårigt och mångtusenmila,

och tiden byter hälsningar med rummet

i seglens rörelse och blockens vila,

och marken strör sin blom

kring stentung ålderdom,

och lärkan slår, och Skånes somrar ila.

Dikt ur Tonen från havet (1933) av Anders Österling

Läs den en gång till. Långsamt.

2 kommentarer

Klappmyts örlar vid skaten

DN 17 februari 2005

Skott: Klappmyts örlar vid skaten

De riktigt ovanliga orden går mot en ny vår i vårt svenska
modersmål. Gamla fina ord som förr hölls vid liv av Bibeln och
Hagbergs Shakespearetolkningar har fått ny hjälp. Liksom ord som är
gängse bara i vissa delar av vårt land men vi andra inte känner
till.

Alla de följande orden var jag själv tvungen att slå upp. Något
hade jag väl hört men kom inte ihåg betydelsen.

Som boricka. Ett utmärkt skällsord – om man förstår det: åsna. Går
tillbaka på latinet.

Homeja låter som en varelse i muminböckerna, men det är en sydsvensk
takkupa.

Klappmyts, ”blåsäl”, kommer likt homejan från lågtyskan – av
Klappmütze, ”klaffmösa” (utseendet på huvudet).

Örla kan användas i stället för det mondäna ”mingla”. Att örla är
att vimla eller vimsa omkring.

Andra fynd: stäa – att locka på en hund. Flo är en gång mellan
spiltor, ett lager, ett skikt, en vattensamling – ”Huset vid Flon”
heter förresten en lysande roman av Kjell Johansson.

Gärna ägnar jag mig själv åt drön, att inte göra någon nytta (som
”drönare”).

Gorr är ett ord för ”motbjudande sörja” och skate en udde eller
också en torr topp på träd.

Bland facktermer finns det ju hur mycket som helst, men käl och
bombering slår jag gärna ett slag för. Käl är till exempel en ränna
i trävirke, bomberingen är en upphöjning i mitten på vägar för att
regnvatten ska rinna av (eller upphöjning på vals i maskineri).

Varifrån har jag nu fått alla dessa ord, en liten del av en lista på
mer än trettio? I storkorsord, under en kort period.

Den här sortens sällsynta men ofta kärnfulla ord har på de senaste
åren blivit mycket vanligare i korsorden.

Datorer, ständigt dessa datorer. När många ordböcker och framför
allt Nationalencyklopedin finns på dator är det lättare för
korsordskonstruktören att finna ovanliga synonymer, antingen som
lösning eller som nyckelord.

Flera av de här orden har av stavningskontrollen i min dator
markerats som ”fel, finns inte”! Homeja finns bara i Svenska
Akademiens ordlista – och så förstås i Nationalencyklopedin.
Klappmyts fanns bara i Nationalencyklopedin, vars utmärkta ordbok
för övrigt har korta förklaringar av ordens ursprung.

Vad korsordskonstruktörerna gör är helt enkelt att de – om än
oavsiktligt – värnar om den rika svenska ordskatten.

Det ska de ha tack för.

2 kommentarer