Arkiv för kategorin Uncategorized

Recension 2015 i Respons: Vad jag läser NIKE SNIJDERS är rekryterare med fil. mag. i religions- vetenskap, inriktning judaistik. Bred bild av den moderna judendomens mosaik En mänsklighet i mänskligheten – Ett reportage om det judiska folket av Staffan Skott (Norstedts) Staffan Skott har med En mänsklighet i mänskligheten åstadkom- mit något som jag som judaistiker beundrar. Tonen är spirituell och avslappnad, ofta rent personlig – ett uppfriskande sätt att ta sig an den judiska historien. Skott räds inte att lyfta detaljer som ofta förbises eller behandlas som en parentes i liknande verk. Hans kapitel om judiska efternamn visar på grundlig efterforsk- ning och djup kunskap om länderna i det forna Sovjet och dess judiska befolkning. Min entusiasm är dock inte odelad. Verket lämnar mycket att önska avseende hantering av judiska begrepp. I diskussionen om ashkenazisk kontra sefardisk judendom beskriver Skott den mindre grupperingen sefarder som ”de efterkommande till den en gång stora judenheten i Spanien och Portugal”. Om Skott med ashkenazer och sefarder hade avsett liturgisk tillhörighet hade hans påståenden varit solklara, men han tycks i huvudsak syfta på geografiskt ursprung. Världens icke-ashkenaziska judenhet följer vad man ofta kallar för en sefardisk rit, men är sällan släkt med de judar som fördrevs från den iberiska halvön under 1400-talets sista år. Vidare har jag svårt för Skotts beskrivning av den judiska ultraortodoxin som ”med sina avvikande beteenden och uppseen- deväckande klädsel [får] en uppmärksamhet från massmedierna som inte motsvarar deras ganska ringa antal”. Att Skott är ateist med en världsbild präglad av en uppväxt i en kristen kontext är uppenbart, men jag anser att man bör vara försiktig med att tillskriva andra religiösa och kulturella grupper ett ”avvikande be- teende”. Samtidigt är den lättsamma tonen bokens stora behållning och jag uppskattar att Skott närmar sig judendomen med gott mod och stora gester. Författaren lyckas med konststycket att måla upp en bred bild av ju- dendomen som folk, kultur och religion. Bo- ken fyller sin funktion som en inspirerande och informationsrik introduktion till juden domen och judenhetens historia, faktiskt bättre än andra böcker på senare år. Som läsare bör man vara medveten om att Skott inte är judaistiker, men han fungerar däre- mot som en utmärkt och engagerad guide till den mosaik som är modern judendom. ■

63 kommentarer

Dramatiköversättningar ARBATOVA, Maria Frihetens behag Stockholms stadsteater Drang nach Westen BAIDZJIJEV, MAIR Duellen DOSTOJEVSKIJ Idioten (dramatisering: Rimas Tuminas) Gtbg stadseaer DRUTSE, ION Det allra heligaste. GOGOL Revisorn (”Inspektionen”) GORKIJ, MAKSIM De sista Den gamle Vassa Zjeleznova Sommargäster JEVREINOV Det allra viktigaste KOLJADA, NiKOLAJ Slangbågen OSTROVSKIJ, Aleksandr Den som gapar över mycket Konkursen En lukrativ befattning En oväntad tilldragelse PETRUSJEVSKAJA Moskvakören PRESNJAKOIV, OLEG Terrorism och VLADIMIR Under mattan RADZINSKIJ, EDVARD Lunin Bekantskap sökes Nero och Seneca Äldre skådespelerska till rollen som Dostojevskijs hustru Kamrat K:s liv och död (Kuusinen) Jogging Siste tsarens sista natt SCHWARZ, JEVGENIJ Draken Två lönnar (De förtrollade bröderna) Ett vanligt under Kejsarens nya kläder SJUKSJIN När de vaknade upp på morgonen Karaktärer SLAPOVSKIJ ALEKSEJ Lilla körsbärsträdgården SLAVKIN, VIKTOR En ung mans vuxna dotter SOLZJENITSYN Ljuset som i dig är TJECHOV Platonov Ivanov Skogsspöket Morbror Vanja Måsen Tre systrar Körsbärsträdgården USTINOV, LEV Stad utan kärlek Levande musik Den tappra grodan VAMPILOV Tjugo minuter med en ängel VVEDENSKIJ Jul hos Ivanovs ZLOTNIKOV Två pudlar 48: 3/2 VYRYPAJEV De berusade / här saknas ändå något

39 kommentarer

Röda arméns ohyggliga förutsättningart

Ingress

Under de senaste åren har ryska historiker och veteraner till slut kunnat berätta sanningen om de avskydda spärrtrupperna, vars uppgift var att skjuta andra soldater i Röda armén. ”Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet”, skrev en dekorerad veterant långt efteråt .Vid sjuttioårsminnet av invasionen i Normandie sades det åter att det i själva verket var på östfronten som Hitler-Tyskland besegrades. Så här gick det till. De ofta föga stridsvilliga sovjetiska soldaterna drevs fram mot tyskarna av ryska specialtrupper som sköt sina egna i ryggen om de inte ryckte fram. Hur dessa ”spärrtrupper” fungerade har länge varit tabu. Nu finns utförliga redogörelser. 

(En bok av översten och chefen för en militärhistorisk avdelning i ryska armén, Vladimir Dajnes, ger en mycket omfattande redogörelse, ”Sjtrafbaty i zagradotdely Krasnoj armii.” Finns på nätet. )

Utan dem hade Stalin inte vunnit kriget

Hur många jag sköt? Det var olika. Ibland tio-tjugo man om dagen, ibland mindre. Jag var ung då och hade starka nerver.”

Vilka det var som veteranen Samuil Usjerov hade skjutit så många av under andra världskriget? Nej, inte fiender. Sina egna. Andra soldater i Röda armén.

Usjerov var som brukligt är bland ryska veteraner behängd med mängder av ordnar och medaljer. Efter några glas tillstod han att han hade tjänstgjort i spärrtrupperna, som bakom de egna linjerna fångade in och i förekommande fall sköt ”desertörer, panikmakare och soldater som visat feghet”. Det var under en sammankomst vid slutet av åttiotalet, berättar historieprofessorn Viktor Korol.

Att det förekom spärrtrupper bakom de sovjetiska linjerna i andra världskrigt är känt. Den främsta uppgiften var ändå inte att stoppa desertörer utan att driva de oftast motvilliga infanteristerna framåt mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. I folkmun har berättats kusliga ting om dem. Men dessa zagradotrjady har varit tabu både i den officiella historieskrivningen och i pressen. Först under de senaste åren har fakta publicerats med detaljer om hur de fungerade, dessa ”zagraditelnyje otrjady”, för att ta den fullständiga beteckningen.

Andra världskrigets spärrtrupper var inte någon ny företeelse. Redan i inbördeskriget organiserade Trotskij de första enheterna. Ett av kraven från matroserna i Kronstadtupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle avskaffas. Under vinterkriget november 1939 – mars 1940 fanns också spärrar bakom fronten. I början bemannades de ofta av trupper från säkerhetspolisen NKVD (KGB), men behovet av spärrtrupper blev under världskriget så stort att de fick organiseras inom armén själv.

Som mest fanns det under världskriget uppåt 60 000 man i två-, trehundra spärrgrupper, enligt beräkningar av historiken A. Tjerkasov. De hade bättre beväpning än de vanliga trupperna, framför allt de nya kulsprutepistolerna, som det var ont om, och som gav ett enormt övertag gentemot de vanliga rödarmisternas gammaldags gevär. Men spärrtrupperna hade också riktiga kulsprutor och olika fordon, ibland rent av stridsvagnar.

Någon totalsummering av offren finns inte, men här några belysande exempel:

Efter Tysklands anfall den 22 juni 1941 och det kaos som uppstod uppgick Röda arméns förluster i stupade och tillfångatagna till miljoner.

Enbart under de första veckorna gick en och en halv miljon rödarmister över till fienden, med vapen i hand, med stridsvagnar och artilleri, och två miljoner gav sig fångna. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon försvann ut i skogen.” (Den ovannämnde Viktor Korol från universitetet i Kiev.)

Under hela kriget på östfronten tog tyskarna mer än fem miljoner krigsfångar (mer än hälften dog i fångenskap, på grund av tyskarnas behandling och därför att Stalin vägrade ge dem hjälp genom Röda korset, så som andra nationaliteter i fångenskap fick.) De som inte stupade eller tillfångatogs vällde österut i vild flykt. På mindre än tre månader, från den 22 juni och till 10 oktober 1941, sköts 10 201 man av spärrtrupperna.

3 321 av dem sköts inför trupp. Artillerisergeanten Nikolaj Nikulin berättar:

För att hålla disciplin i den amorfa skaran illa utbildade soldater hölls det avrättning när det förestod strid. Man tog några eländiga varelser eller någon som sagt olämpliga saker eller enskilda desertörer, som alltid fanns så det räckte till. Divisionen ställdes upp som ett U och de olyckliga likviderades utan vidare spisning. Meningen var att skapa skräck inför NKVD och kommissarierna, större rädsla än för tyskarna. Om man i en attack vände om fick man en kula från spärrtruppen. Det var skräck som fick soldaterna att riskera livet. Det avrättades naturligtvis också efter misslyckad strid. Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet.”

Nikulin, 1923-2009 fick några av de högsta utmärkelserna i kriget, Fosterländska krigets orden, Röda stjärnans orden, För segern vid Berlin, med flera. Han blev efter kriget konstvetare, professor, medlem av ryska konstakademin och skrev 1975 memoarer som inte gavs ut förrän 2007.

Spärrtrupperna hejdade under krigets första tre månader 657 364 desertörer, ”panikmakare” och så vidare. Tjugofemtusen fängslades och resten formerades om till förband och sändes åter till fronten.

Ett år senare rapporterades i oktober 1942 att man på två månader hade skjutit 1 189 desertörer som gripits på väg bort från fronten.

Kriget på östfronten varierade självfallet i intensitet men det ovanstående var inte de enda månaderna med våldsamma strider.

Två meddelanden från Stalin i högkvarteret handlar om spärrtrupper. Först ett direktiv nr 001919 den 12 september 1941. Ett år senare kom 28 juli 1942 den berömda ordern nr 227 – ”Inte ett steg bakåt!” med förbud mot alla former av reträtt. Att ge sig fången likställdes med högförräderi. Självmord var det enda godkända alternativet.

Texterna blev offentliga först under Gorbatjov. I båda meddelandena angavs hur spärrtrupperna skulle organiseras med styrkor angivna och hur många enheter per armé eller division och att man hade rätt att skjuta desertörer på fläcken.

Stalin skrädde inte orden om tillståndet i Röda armén. ”I våra infanteridivisioner är det gott om panikbenägna och direkt fientliga element.” Det beskrivs utförligt hur de drar med sig andra i oordnad flykt. Officerarna håller inte måttet. ”Om officerare och politiska kommissarier i sådana divisioner verkligen var vuxna sina uppgifter skulle panikskaparna och de fientliga elementen inte kunna ta överhanden i divisionerna. Men olyckan är att vi inte har så gott om om fasta och beslutsamma officerare.”

Stalin hade ju under den stora terrorn låtit antingen skjuta eller också till Gulag skicka tiotusentals erfarna officerare.

Spärrgrupperna placerades vid vägar, järnvägsknutar, flodhamnar och andra ställen där desertörerna kunde dyka upp. Somliga fanflyktingar slapp väl igenom nätet i skogarna, men ibland fanns det geografiska hinder som ledde till enorma förluster. Det sovjetiska anfallet i september 1943 över Dnepr, vars västra strand försvarades av tyskarna blev ett obeskrivligt inferno. Där låg spärrtruppen direkt bakom de stridande enheterna och drev dem framför sig. Förberedelserna för flodövergången var usla eller obefintliga, det fanns inte båtar eller andra hjälpmedel. Efter- och underhållstrupper var kraftigt på efterkälken, tio dagar bort.

Soldater försökte ta sig över med tält som fyllts med halm, de sjönk till botten efter hundra meter. Soldater i de beryktade straffkompanierna hade inte ens det. Det har beskrivits i romanen Krigsskådeplats av den respekterade författaren Viktor Astafjev (1924-2002) som själv deltog i denna operation och blev svårt sårad.

Spärrtrupperna stod på östra stranden och hindrade de soldater som försökte ta sig tillbaka från strömfåran. Spärrtrupperna sköt med grovkalibriga kulsprutor ut över vattnet och kulorna slet vita flisor ur de stockar som en del soldater klängde sig fast vid, slog mot kroppar och ännu levande soldater.

Övergången av Dnepr har i efterhand skildrats som en krigslist, flodövergång utan farkoster och ett hjältedåd av enskilda uppfinningsrika officerare. Utanför Fosterländska krigets museum i Kiev står en heroiserande skulpturgrupp till minne av denna mänskliga katastrof. Astafjev säger att av de 25 000 som skulle ta sig över kom 3-6 000 fram till andra stranden.

När fakta om spärrtrupperna nu publiceras i före detta Sovjetunionen har det också hörts motstridiga röster som slätar över eller rent av förnekar fakta:

Det var särskilt utvalt, pålitligt folk.” – ”Det fanns inga spärrtrupper. I alla fall inte på mitt frontavsnitt.” – ”Jo, de fanns väl, men man såg dem aldrig.” – ”Inte sköt de på sina egna.” – ”Det hände att de tog aktiv del i strid mot fienden. -”Filip II av Makedonien hade också sådana trupper.” (382–336 f.Kr.)

Det görs också jämförelse med andra länders militärpolis, fast sådant är en helt annan föreeelse.

Inställningen bland soldaterna i Röda armén till spärrtrupperna beskrivs så här av veteranen Aleksandr Kajzerman.

Jag föraktade dem (och enligt min uppfattning gjorde alla vid fronten det) och skulle aldrig ha satt mig vid samma bord. som de. Jag har vid olika veteranmöten efter kriget aldrig träffat någon veteran som erkänt att han tjänstgjorde i spärrtrupperna eller kontraspionaget SMERSJ, ty de visste alldeles utmärkt vad veteranerna från fronten tyckte om dem.”

Kajzerman skrev detta 2000 i den ryskspråkiga tidningen Vestnik som ges ut i USA.

Han återfinns också bland källorna till boken ”Röda arméns straffbataljoner och spärrtrupper” av Vladimir Dajnes, som är militärhistoriker och avdelningschef vid ryska försvarsministeriets militärhistoriska forskningsinstitut, tidigare kaderofficer. Han har skrivit många böcker, bland annat en biografi över Georgij Zjukov i den klassiska serien Framstående människors liv.

Det framgår av titeln på den aktuella boken att spärrtrupperna ofta kopplas samman med en annan kuslig institution: straffbataljonerna. De sändes till de farligaste uppgifterna och ofta citerad statistik säger att en soldat från straffbataljonerna överlevde i snitt tre anfall, en officer ett och ett halvt.

Ett vittnesmål är vad Zjukov berättade när Eisenhower i Potsdam frågade hur Röda armén hade gjort med de minfält som tyskarna lagt och amerikanerna hade stora besvär med.

– Vi låter soldater (läs ”strafftrupper”) anfalla som vanligt över dem. De som kommer fram med livet i behåll bildar ett brohuvud, och när då personminorna har detonerat går minröjare in och desarmerar stridsvagnsminorna.

Eisenhower trodde honom först inte men Zjukov sa att förlusterna inte blev större än av tysk eldgivning. Eisenhower funderade på vad man skulle ha sagt i USA om han själv tillämpat en sådan taktik.

Enligt många ryska källor, inklusive Viktor Astafjev, gick det till så att soldaterna drevs fram i led, skuldra mot skuldra och med spärrtruppernas kulsprutor i ryggen. När Astafjev en gång åkte i lastbil över platsen för sådan ”minröjning” hoppade bilen då och då till. Det var när den körde över ett lik.

Existensen av straffbataljoner av aldrig tidigare skådad omfattning och av spärrtrupper måste ses mot bakgrund av framför allt två omständigheter. Dels kalhuggningen av den sovjetiska officerskåren under den stora terrorn. Och ännu mer av vad folken i Sovjetunionen upplevde under decenniet före världskriget. Den av Stalin avsiktligt organiserade svälten i Ukraina, Sydryssland och Kazachstan, där minst fem miljoner människor, kanske tio miljoner, dog. Och hur Stalin också med andra metoder knäckte ryggraden på landsbygden i tvångsförstatligandet av jordbruket, det som med en vilseledande formulering kallas ”kollektivisering”. De flesta av soldaterna var bondpojkar. Deras känslor för Stalin och partiet kan man föreställa sig.

Många av de vittnesmål som nu finns om spärrtrupperna innehåller också slutsatsen att utan skräcken som de skapade var det bara en mindre del av soldaterna i Röda armén som skulle ha lytt order om anfall. Spärrtrupperna avskaffades inte förrän hösten 1944.

Den motbjudande slutsatsen är följande. Utan spärrtrupper hade Stalin knappast vunnit kriget.

STAFFAN SKOTT

43 kommentarer

Två utmärkta böcker om Ryssland

Detta är en ny text om dels Jens Mühlings bok som jag tidigare bloggat om, dels om Peter Pomerantsevs bok. De två kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.

[9 873] 11.900 11 423, 11 469

Rysslands stora kropp och gåtfulla själ skakas av konvulsioner. Niagarafallet av motstridig, lögnaktig och fördomsfull desinformation och de höga opinionssifrorna för Putinkan inte dölja omfattningen av konvulsionerna. Sabelskramlande diplomater och tv-presentatörer hotar Väst med kärnvapen. Från den kriminella krigföringen i östra Ukraina fraktas stupade ryska soldater till hembygden för begravning. Levnadsstandarden har sjunkit katastrofalt.

I omvärlden försöker man förstå vad som är på gång. Det ges ut en hel del böcker med politiska och ekonomiska analyser. Två aktuella böcker med personliga upplevelser är minst lika givande som politiska analyser. De jämnåriga journalisterna Peter Pomerantsev, född 1977, och Jens Mühling, 1976, rapporterar som från två skilda världar men ändå från ett och samma väldiga land, i böckerna Nothing is True and Everything is Possible och Mein russisches Abenteuer.

Tio månader gammal flyttade Pomerantsev till England med rysktalande föräldrar. I tjugoårsåldern myglade han in sig i Moskvas tevevärld och hade framgång med sin oförskräckthet och tvåspråkighet. Den värld han hamnade i var glitter och cynism, den vräkiga nya överklassen och ofattbart rika män. Och välbyggda långbenta flickor från landsorten som kommit för att hitta en rik karl. Han var överallt gärna sedd och hans bekantskaper kallade honom helst Piter, inte Pjotr eller Petia, för engelsk teve har hög prestige.

I ett projekt med en framgångsrik landsortsgangster som härskade enväldigt i sin stad långt bort i östra Sibirien befann han sig långt från glittrets Moskva. Märkligaste synen var en kulle täckt av glänsande plåt, imorterade bilar från Japan som skulle vidare Gangstern har sedan haft sina ups and downs och måste ta till knep för att hålla sig undan – inte för polisen, utan konkurrerande ligor.

Pomerantsev är nu tillbaka i England med moskvafödd hustru och litet barn. Han ger med sin teve-bakgrund utmärkta sammanfattningar av den putinstyrda vulgära och osammahängande desinformationen om relationerna med Väst och av tillståndet i själva Ryssland.

Mühling är för sin delen sådan skildrare som kommit den ryska björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i en mycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och mångsidigt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling bor hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger också långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och hans kringflackande har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin isolering inte visste vad som hänt i världen men inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs en del och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag kommer dit en atletiskt byggd ung munk som är förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som nu kommit hem. De dricker brännvin och förklarar oberört:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har byn ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden terroroffer som kastades i väldiga massgravar. Det skrevs om Butovo under Gorbatjovs sista år och nu reser sig en nybyggd kyrka, som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna varierar om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor besöker Måuhling, tre milstolpar. Först den som byggts i Jekaterinburg i Ural på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Därefter kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen en ny kyrka i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär för den andliga banan., han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik.

I Sankt Petersburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana. Han var förut lärare i marxism-leninism vid en högskola men lämnade dena världsliga religion för ryska kyrkan. Han blev herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men avsattes när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. Flera hundra proselyter ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är Guds pånyttfödde son. Han kommer ibland ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya skriver han på ”Det sista testamente”t. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, tänker jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort, men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark i floden. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja från de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland ner till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom med intresse genom Ukraina, Ryssland och Sibirien. Det finns bilder på Agafja (eller Agafya) på nätet och rent av en liten kort film, det är kanske inte riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Hon har hon fått fler besök.

Den ryske engelsmannen Pomerantsev och tysken Mühling kompletterar varandra väl.

Fast medan man inte vill göra Pomerantsev sällskap i hans VIP-värld skulle man gärna resa med Mühling i hans Ryssland.

Nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

, , ,

38 kommentarer

TVÅ STÄDER PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN. OM EN FÖRLORAD NORDISK GEMENSKAP.

FÖRLORAD GEMENSKAP

PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN

En rikssvensk som växte upp vid Gävlebukten reflekterar här över nordisk gemenskap och två städer på sextionde breddgraden.

På andra sidan Östersjön finns det en stad som är mer berömd än Gävle, men inte så annorlunda i storlek, och lika långt norrut. Den 19 september 2014 var det sjuttio år sedan Finland för andra gången förlorade Viborg i vapenståndet efter fortsättningskriget. I en märklig bok känner en rikssvensk mycket tydligt hur det inte var något exotiskt och annorlunda som Finland gick miste om, utan en del av den skandinaviska kulturgemenskapen.

* * * * * * * * *

Under några junidagar går Stig Hästö omkring bland minnen i staden där han växte upp. Här i hörnet av Vasagatan och Slottsgatan hade doktor Harry Björck sin mottagning, där fick Hästö under uppväxtåren behandling för sin angina. Där låg fru Engströms lilla men alltid välförsedda musikhandel där man köpte grammofonskivor.

Han passerar bröderna Engströms urmakeriaffär. Och Winters leksaksaffär som frestade honom i barnaåren; för att inte tala om Starckjohans stora butik, som vid julskyltningen drog stora åskådarskaror med sin påkostade modelljärnväg och andra mekaniska leksaker.

På vintern hade det spolats många små isplättar runt om i stan men också en storslagen skridskobana dit man gick lika mycket för att träffa flickor som för motionens skull. En vuxen man som åkte med flickaktiga skridskor väckte ändå repekt med sin avancerade konståkning.

Bandymatcherna drar mycket folk. Det är en stark idrottsstad som han har vuxit upp i. Själv spelar han en del tennis men utan större framgångar. På vintern åker han skidor som de flesta, och på sommaren gör han långa cykelutflykter.

Flickor… han minns under promenaden plötsligt, efter alla år, telefonnumret till de bildade, kultiverade och alltid välklädda flickorna Kate, Mary och Margaretha. De gick som andra i Flickskolan.

Flickorna träffade man också på de många små kaféer, i synnerhet på sådana där det tolererades att ungdomarna efter skoldagens slut satt och förtärde just inte mycket.

I den där gården hade Nisse Svartström sin lilla DKW parkerad. Här låg familjen Widholms mycket vackra lägenhet.

Stig Hästö hade helt enkelt vuxit upp i en mycket nordisk stad. Han skrev om allt detta i en märklig och ovanlig bok som kom långt senare, 1989. Jag har avsiktligt här radat upp svenska namn i det här korta referatet. Det finns också en framgångsrik näringsidkare Belaeff och familjen går och badar i Schavarankoffs mönstergillt prydliga bastu. (Modern stavning Beljajev och Zjavoronkov, bastuägaren hette helt enkelt Lärka.) Och folkmajoritetens finska språk är rikligt företrätt, inte minst i ortsnamnen utanför stan. Även de finskspråkiga i folkmajoriteten skiljer sig föga från rikssvenskar i kultur, seder och levnadsregel, har moderna etnologer funnit. Men de svenska för- och efternamnen dominerar, och gatunamnen är svenska i hans redogörelse; ty han var finlandssvensk och det handlar om Viborg – ”Alexandria vid Östersjön”. Staden som ”gick på alla fyra”, ty finska, svenska, tyska och ryska var språken som gällde.

Jag har åkt igenom Viborg många gånger under det senaste halvseklet, men först när jag läser Hästös bok ”Farväl Wiborg” inser jag jag på allvar att den dammiga och eftersatta sovjetiska, numera ryska gränsstaden, den var fram till tre år före min egen födelse i mångt och mycket en likadan stad som den där jag själv växte upp, en hamnstad tvärs över Östersjön, och till råga på allt på precis samma nordliga, sextionde breddgrad. Gävle.

Den aura som gamla Viborg under ett sekel hade med sitt grannskap nära intill det tsarryska riket, ty Finland var ju juridiskt ett självständigt storfurstendöme, och med sin flerspråkiga befolkning; den har förstås Gävle aldrig haft, även om vi förstås också hade skolkamrater med kärva finska efternamn. Viborg var på Hästös tid Finlands andra stad. Gävle intar en mer beskedlig plats bland Svea rikes städer, trettonde är det just nu.

Men det är också sedan gammalt en stark idrottsstad, och på vintern åkte man skidor och träffade flickor på Strömvallens stora skridskobana, så som Hästö och hans vänner gjorde på sitt håll i Viborg. När jag växte upp spelade ishockeyn samma roll i Gävle som bandyn i Förkrigsviborg. Det fanns flera kaféer att välja på efter skoldagens slut, men precis som Hästös umgängeskrets hade vi ett favoritlokus där vi fick sitta och röka (det gjorde nästan alla) och prata och bara ta en fika, det var Sjöbergs alldeles i centrum.

Så mycket i Stig Hästös bok kan med något ord bytas ut mot likartade ting och människor i Gävletrakten. Det evenemang som julskyltningen var. De typiskt skandinaviska sommarställena längs Finska viken och inåt sjöarna – de fanns förstås också längs det kustområde utanför Gävle som kallas Norrlandet.

Vi talar om två garnisonsstäder. Gränsstaden Viborg hade flera förband. I Gävle fanns det anrika Hälsinge regemente I14, formellt bildat 1630 med ursprung i fänikor som tillkommit under Gustav Vasa, och nedlagt 1998, eftersom Sveriges politiker i sin visdom fick för sig att den eviga freden nu inträtt.


De håller visst på att sakta inse att så inte riktigt är fallet.

Hästö minns under sina strövtåg i hemstaden vem som hade den flottaste segelbåten, så är det också med oss som minns den stora internationella tian Ithaka vid Norrlandet, och för all del också en skärgårdskryssare ritad av den finländske konstruktören Estlander som var en legend bland svenska seglare.

Den ensamme vuxne som idkade elegant konståkning bland de flörtande tonåringarna på skridskobanan – jodå, en sån fanns det också på Strömvallen.

I Viborg före kriget flanerade man på ”Torkeln”, som hade namn efter den svenske marsken Torgils (Torkel) Knutsson som 1293 grundade Viborg.

Jodå, på vår sida om Östersjön gick man längs det breda utrymmet mellan Nygatans två enkelriktade körbanor. De finländska ungdomarna promenerade däremot fram och tillbaka på en och samma trottoar längs gatan. Hästö konstaterar belåtet att det var särskilt glädjande att uppleva hur ”umgänget i denna ovanliga form, grupp- och parbildingarna, skedde över språkgränserna”.

År 1944 är Stig Hästö tjugofem år och löjtnant, adjutant till major Jouko Hynninen i det rörliga förbandet Tredje Jägarbataljonen. När han vandrar och cyklar runt i sin barndomsstad är det uppenbart att den snart faller. General Govorov har trängt tillbaka finländarna från ställningarna omkring förkrigsgränsen. Det sovjetiska artilleriet mullrar mycket nära österut.

Man har ändå inte varit förberedd, märkligt nog. Evakueringen av dem som flyttade tillbaka efter juni 1941 är brådstörtad. Moster Eva är rent ut förbannad och vet inte vad hon kan ta med sig.

Runt om i staden förekommer fanflyktingar som hamnat i kaos österut och inte slutit sig till de bevarade finländska trupper som gör heroiskt motstånd. Somliga av dessa desertörer kommer väl inte från det finländska samhällets ordentligare folklager. När han besöker en bekant våning håller två av dem på att i sin plundring ta med sig en stor praktspegel. Han säger till dem och de blir hotfulla, han osäkrar ”maskinpistolen” (kpisten) och de smiter och han kastar den stora spegeln efter dem i trappan så att den går i tusen bitar.

I en våning där han ofta var före 1939 står till hans förvåning ett alldeles nytillverkat magnifikt skrivbord. Han slår en yxa i bordsskivan – det ska inte heller lämnas i nyskick.

Sådana utbrott i en tillspillogiven stad är de få yttringarna av vad som måste ha rört sig i hans själ. Han säger själv: den här gången gråter han inte. När man förlorade Viborg 1940, i vinterkriget, då grät han. Men inte nu.

Det som gick förlorat 1944 var, tillsammans med större biten av det fagra nordiska Karelen, även ett stort stycke levande nordisk kultur i Finlands andra stad. Alltför ofta har det framstått som exotiskt, fjärran, annorlunda. Stig Hästös skildring visar på att det var en bit av vår nordiska gemenskap som försvann.

Vad han inte visste då var att Finland kom att hantera denna förlust på ett föredömligt finländskt sätt; landet tog hand om fyrahundratusen flyktingar. Ingen revanschism, förstås. Kärva höga militärer som idag säger ”Vi får inte ta emot Karelen om vi så för det på silverbricka”. Försiktig men envis fredlig återkomst, med sommarboende och en storartad ekonomisk insats för att sätta Alvar Aaltos världsberömda stadsbibliotek i anständigt skick. Samarbete med de hembygdsvänner som uppenbarat sig bland de inflyttade från Sovjetunionen.

(Kuriosum. När jag för tio år sedan besökte biblioteket kunde jag sitta under ett av de omskrivna ljusschakten och nyttja bibliotekets internetservice.)

Jag tänker på Estland, som däremot är på väg tillbaka till en nordisk gemenskap. Om de nu vill ha den, och oss, efter allt. Jag minns första gången jag var i Tallinn. Det var 1970 och det var fattigt och grått. Vi var in i en gudstjänst och det var ju ett kyrkorum som kunde ha varit var som helst i Sverige. När vi kom ut igen till gator där alla bilar hade ryska bokstäver på nummerplåtarna och alla gatuskyltar var på ryska och estniska tänkte jag: Så här skulle det vara om Sverige var ockuperat.

Den tjugonde juni 1944 föll Viborg. Det hårdnackade fortsatta finska motståndet, tillsammans med att Stalin ville komma först till Berlin och tyckte trupperna behövdes där, det gjorde att Finland till priset av den hårda freden räddade sitt folk, sin demokrati och självständighet. Till priset av tjugotretusen stupade i Vinterkriget och nära femtiotusen i Fortsättningskriget slapp man ödet för Estland, Lettland och Litauen – ett öde som var så ohyggligt att det vill de flesta i Sverige ännu inte förstå.

Vapenvila inträdde den 4 september och vapenstillestånd den 19 september. Stig Hästö (1918-1993) sårades svårt i samband med Viborgs fall och var konvalescent till januari 1946. Hans far hade dött 1923 och hans mor försörjde familjen med att driva kafé i en av Viborgs ytterområden. I Helsingfors studerade han juridik och hade under fortsättningskriget fortsatt studera under de långa viloperioderna. Vi vet från Harry Järv hur somliga kamrater läste in gymnasiekurser mellan striderna.

Hästö blev senare en framstående man i Finlands näringsliv, fick den finska titeln ”bergsråd”. Hans bok Farväl Wiborg kom 1989 och ska finnas på nio svenska bibliotek. Mitt exemplar är köpt från antikvariat och enligt stämpel utgallrat från ”Biblioteket i Nyköping”.

Det finns en artikel i Nationalencyklopedin om Fortsättningskriget som är skriven av Krister Wahlbäck. Där står allt en rikssvensk behöver veta. Finlandssvenske Anders Mårds Tillbaka till Viborg rekommenderas också. I min bok ”Är du alldeles rysk?” finns tio sidor om en av otaliga resor där karelska flyktingar med ättlingar åker till gamla hembygder runt om i Karelen; och om deras vänskap med dagens invånare; plus en essä om Viborg som den magiska staden Vineta hos Nils Holgersson.

I dag är statyn över grundläggaren tillbaka och vakar åter över stad och folk. Dit kommer enligt modern rysk sed nygifta par efter vigseln och lägger ner blommor framför den svenske marsken och Rysslandsbekämparen,  det är rätt märkligt.

Men Torkel Knutssons gata heter sedan flera årtionden Проспект Ленина. Leninavenyn.

, , ,

33 kommentarer

”Rysslands historia” av Martin Kragh

Jag har med förväntan öppnat Martin Kraghs bok med den blygsamma titeln ”Rysslands historia”, för all del med ”från Alexander II till Putin” i mindre skrift. Det positiva med boken är att det på svenska nu finns en sammanhängande redogörelse för denna epok utifrån de ekonomiska betingelserna. Bra diagram och bildmaterial. Och kanske kan den bidra till att illusionerna avtar att bolsjevikernas styre på något vis var av godo.

Men gradvis börjar man undra vad det är man läser. Språker flyter men det är gott om stilgrodor, iögonfallande anglicismer är det också gott om och faktiskt någon russicism, också några historiska praktblundrar (att 1968 i Tjeckoslovakien skulle ha varit ett ”folkligt uppror i Prag”). Det är någon som haft alldeles för bråttom.

I mitt pedagogiska syfte är det här därför en hel del förklarat som du, ädla läsare, själv kanske vet bättre än jag. Om du orkar ta dig igenom det, nåja, det är bara 10 000 tecken… En del små anmärkningar står kvar tills vidare. Och jag har påpekat när det är glädjande att vissa saker påpekas.

Det här min absoluta favorit: 58 ”Inkomstfördelningen i Ryssland var som i övriga Europa ojämnt fördelad.”

17 zemsto (i stället för korrekt zemstvo”)

18 det ryska folket – ”hon”

19 ”förseglade tsarstyrets öde”

20 ett spektrum av olika pålagor

22 diskretion i utformning av lokala regleringar (anglicism)

24 omständigt (i stället för korrekt omständligt)

(28 dirigism – statlig styrning, urspr anglicism, sedan omkr 1960)

(31 hade de nya förbindelserna ekonomisk rationalitet)

34 en nod i rikets industriella nätverk (knutpunkt)

34 Reval – en annan gång Tallinn (49)

36 en förhållandevis oföränderlig jämviktsnivå

37 ”den ryska ekonomin var emellertid inte ovanligt protektionistisk”

37 ”dessa fördelar var en stor jordbrukssektor, relativt billig och lågutbildad arbetskraft” – att den var lågutbildad var knappast någon fördel.

40 ”autokratin förnekade (sic) landet de enda mekanismer som på sikt” ska förstås vara förvägra

41 genererar /…/ nytta…/

43 ”aktiebolagsformen, som hade penetrerat västeuropeisk affärsrätt under tidigt 1800-tal”

anglicism

45 indirekta skattebasers volatilitet – på svenska ”prisrörlighet på finansiella marknader”, anglicism

45 ”Vi har ovan berört en rad politiska hinder och riskfaktorer i den sena tsarryska ekonomin. Det

är lätt hänt.” Det står precis så.

47” I en tidig utvecklingsfas /…/ hade goda förbindelesr med västeuropeiska företag otvetydig

logik.”

58 ”Inkomstfördelningen i Ryssland var som i övriga Europa ojämnt fördelad.” Sådant kan man inte

hitta på, det krävs en stor ande utan eftertanker för det.

58 ”I stugorna ersattes träbänkar med mer bekväma stolar och fåtöljer” Fåtöljer? I ryska stugor?

60 ”Den revolutionära sekten Narodnaja volja.” sekt? (anglicism, på engelska är sect även ”politiskt: falang”) fraktion

60 ”Vidare generade Alexander III de mer sofistikerade elementen i den ryska adeln med sin

antisemitism.” Den (antisemitismen) låg honom kanske i fatet hos dem.

62 ståndssamhället (soslovie) – soslovije betecknar ett av stånden, och för övrigt har han glömt ”j”

62 till förmån för privata bondgårdar, skriv ”gårdar”

65 ”med detta sagt är det viktigt att erinra sig om att landet/..” – ”om”`?

72 ”och sekvestrerade företag som tillhörde tyskar” – varför inte ”belade med kvarstad”?

74 ”en demokratisk revolution i februari 1917 och en kommunistisk revolution i oktober” hm, det vittnar annars om insikt när man kallar det i oktober för ”statskupp”

75 ”intogs en rad strategiska noder som post- och telegrafkontor /…/” anglicism, varför inte knutpunkter?

76 bildtext ”Lenin porträtterad”!? Det är en genrebild i den hagiografiska andan

80 Kondratjev (i st f Kondratiev)

83 avrättningar under tsarregimen 1866-1917 totalt 14 000. ”Under varje enskilt år från 1921 till

1953 avrättades i genomsnitt 23 000” – bra

83 Ingenjören Harald Hall som före revolutionen hade tjänsgjort vid utrikesdepartementet i

Riga” ??? Var han konsulattjänst och alltså i UD:S tjänst?

84 ”Under 1921 och 1922 avled minst fem miljoner människor i svält och svältrelaterade

sjukdomar” Men inget om varför

85 ”Det var allmänt känt i europeiska huvudstäder att Tyskland finansierat Lenins återkomst till

Petrograd” – inget om de tyska miljonerna till bolsjevikernas kampanj mot provisoriska regeringen.

86 ”Vid flera olika tidpunkter yttrade bolsjevikerna dessutom motsägelsefulla påståenden”

89 ”Med svenska insignier var guldet i praktiken omöjligt” – vet han vad insignier betyder? (”tecken

på värdighet eller rang”, som hos en biskop)

98 ”När han kände vittring kunde han göra ner sina motståndare.” Vittring av vad? ”göra ner”?

99 ”Endast en statsideologi och pseudovetenskap – marxism-leninismen – tilläts dominera

samhällsdebatt och akademi.” kontamination. När tillåts två ideologier dominera? Hur går det

dåtill?

102 bildtext ”Även om Stalin var primus inter pares – den främste bland likar – ”?!

Bland likarna satte han Molotovs och Kalinins hustrur i GULag och Kaganovitjs bror lät han

skjuta.

Sedan i texten: ”Noggranna arkivstuder av historikern Oleg Chlevnjuk har visat att någon

opposition mot Stalin sannolikt inte existerade inom politbyrån under hans tid tid vid makten”

Behövdes det arkivstudier för det?

105 ”expansiva städer som Magnitogorsk, Nizjnij Tagil” – expansiv – ”som expanderar .eller strävar

att expandera, som söker omspänna mycket” (SAOL)

104 bildtext ”Antal registrerade möten per år i Stalins kabinett” – russicism! Kabinett används i

andra betydelser i svenskan.

105 ”den betydelse som regimen tillskrev försvarspolitiska hänsyn”

106 (Svetjins) ”idéer var allmänt accepterade inom partiledningen och genljöd i de sovjetiska

industrialiseringsplaneran” – genljöd

108 ”Bilfabriken Gorkij” (upprepas och det blir värre) – det har väl stått ”The Gorky car factory”

eller något liknande på engelska

109 ”I motsats till den tsarryska ekonomin under första världskriget kollapsade inte sovjetekonomin vid

det tyska angreppet 1941” – Hur ”kollapsade” den tsarryska ekonomin? Brödtillförseln hade svåra problem men det fanns spannmål ute i landet.Rustningsindustrin gick för fullt. Läs Pipes! (Kragh anför i sin litteraturlista bara första delen i den mäktiga trilogin av vår tids främste Rysslandshistoriker, i del två finns det material i det här ärendet.)

110 ”då regimen i syfte att föda städerna och armén tillskansat sig mat från landsbygden med

tvång” – tillskansat? Tvångsrekvirerat, beslagtagit

112-113 om svälten 1932-1933: på sid 112 ”en kombination av faktorer” (jaså) på sid 113 dock

korrekt om av avspärrningr m m; att det var Stalins verk ”han hyste inga betänklighet om (sic)

att offra miljontals liv om de ansågs gynna regimens politiska och ekonomiska målsättningar”

”Kollektiviseringen var ett massmord genom svält” bra att det sägs – fast det var väl på en hel del ställen

som man ”kollektiviserade” (tvångsförstatligade) utan massmord

113 ”…hur obefintliga incitamenten till produktion var i de socialistiska kollektivjordbruken” bra

115 Min reflexion om läs- och skrivkunnigheten: före revolutionen steg den hela tiden! Det var en

tidsfråga, generationsväxling, när analfabetismen skulle vara ett passerat stadium, om inte

bolsjevikerna gripit makten och inbördeskrig utbrutit.

117 ”Under någorlunda välfungerade ekonomiska förhållanden, som den tsarryska ekonomin från

1880 till 1914” – viktigt! ”den sovjetiska utrikeshandeln [kunde] aldrig uppnå de volymer av

spannmålsexport som förekommit under tsarperioden” VIKTIGT bra

119 ”Bilfabrikerna Gorkij och Stalin” Горьковский автомобильный завод i staden Gorkij ,. ”Gorkijfabriken för biltillverkning”, (Gorkij är nu återNizjnij Novgorod) efter avtal med Ford 1929, startade 1932; Stalinfabriken 1931, omdöptes 1956 till imeni Lichatjova, ligger i Moskva

120 Ovärderliga konstverk ”slumpades bort av amatörmässiga partifunktionärer”

123 Gustav Klucis ”avrättades likväl 1938 på politiska grunder” De allra flesta som avrättades i den

stora terrorn sköts inte på politiska grunder, de föll offer för de kvoter som NKVD utfärdade för

att på Stalins order sätta skräck i det ryska samhället

130 Bra ”Demokratier har aldrig gått i krig med andra demokratier”

148 ”klostret Sarov” ”där Nikolaj tillsammans med sin hustru en gång hade bett för (sic) en son”.

om”!

”Klostret i Sarov” ska det vara

150 Efter andra världskriget ”stärktes regimens politiska legitimitet”. Svår fråga med ”legitimitet”

som begrepp, men här borde det vara prestige, auktoritet.

151 ”Denna typ av administrativt skyfflande var en gedigen sovjetisk praktik” – gedigen?

153 Olika politiska ledare ”var samtliga produkter av den ekonomi som institutionaliserats under

föregående årtionden”

155 ”Efter år av flyktförsök (sic) från Öst- till Västberlin uppfördes 1961 en befäst mur /…/ ”Nja,

formuleringen ger vid handen att det var misslyckade försök som dominerade före murens tillkomst, men fram till

1961 var det ett mycket stort antal östtyskar som lyckades fly till Väst.  Efter murens tillkomst blev det

svårare, då var det försök, och dödsskjutningar.

För övrigt undrar jag vad han menar med ”befäst”

156 ”Sovjetisk militär intervenerade mot ett folkligt uppror (sic) i Prag 1968.” Vet Kragh vad ett

uppror är? ”(organiserat och ej tillfälligt) angrepp mot statsmakten av ngn grupp i samma land

vanligen av av våldsamt slag, med syfte att störta regeringen, ändra det pol. systemet e.d.” Det

som ägde rum i Tjeckoslovakien var ett fredligt och försiktigt försök till liberalisering och

demokratisering inom ramarna för det existerande systemet, ”socialism med ett fredligt

ansikte”.

157 hur ”västerländska analytiker systematiskt [började] överskatta sovjetekonomins

tillväxtpotential” bra

159 ”begrava” (Chrusjtjovs mindre väl valda ord) den kapitalistiska omvärlden). – Det brukar hävdas

att han sa att man skulle begrava kapitalismen, alltså ett ekonomiskt system.

162 ”arbetslösheten i praktiken var obefintlig i Sovjetunionen”, nja inte i praktiken men officiellt

163 ”Den viktiga metallurgifabriken i Magnitogorsk” – russicism! På svenska talar vi om järn- och

stålverk i Magnitogordsk.

164 ”drog ut många år på tiden”

170 ”och avelsdjur som tagits fram under århundraden gick till slakt”. Gamla slaktdjur minsann.

172 ”sovjetisk datorteknik släpade efter omvärlden” – det står så.

180 ”som fram till Berlinmurens fall 1990 var hermetiskt isolerat från det demokratiska

Västtyskland”. Här ska det vara 1989! Efter händelserna i november spelade Berlinmuren

ingen praktisk roll

181 apparatjiki – det ska vara två ”t”

182 ”Sovjetregimen fortsatte att förneka (sic) sina invånare tillgång till fri information /…/” Det ska

vara förvägra.

183 ”De förändringar han införde”, hellre genomförde

185 ”Tiotals miljoner invånare åkte varje år på sanatorium”. Utanför rysktalandes krets och

korttänkta slavisters är sanatorium ett lungtuberkulossjukhus eller möjligen vilohem. Skriv

semesterhem.

188 ”I juni 1991 utnämndes Boris Jeltsin till den ryska republikens första demokratiskt valda

president /…/” Han utnämndes inte. Han valdes.

189 bildtext ”implementerade kongressen historiska beslut” – bortsett från det onödiga

implementera, anglicism förstås, så fattade de väl beslut som senare genomfördes.

191 ff Gerastjenko ska vara Gerasjtjenko

(Геращенко)

192 (Jämförelse med Jeltsin 1993). Interimsregeringen 1917 ”hade /…/ underlåtit att i tid utlysa

nyval, skapa en ny konstitution”. Tsaren föll i februari (mars nya stilen).Interimsregeringen

(Provisoriska regeringen) utlyste val som faktiskt hölls 12/25 november, efter bolsjevikernas

statskupp i oktober (november). Partier som kan jämföras med socialdemokrater vann en

överväldigande majoritet, bolsjevikerna fick 23%. Att under krig hålla val åtta månader efter

revolutionen var väl rätt hyggligt marscherat? Detta parlament sammanträder 5-6 januari (18-

19) men upplöstes med våld av Lenin.

196 i internationell jämförelse var chockterapin ”en stöld” – bra påpekande

204 ”för att ledarna skulle få en bättre förståelse för situationen i landet”, det menas väl en bättre

uppfattning av

212Den så kallade maktvertikalen (vertikalnaja vlast).” Det vanliga uttrycket är ”vertikal vlasti”

(вертикаль власти). 6 000 träffar på Google mot 500 000.

218 Den avgörande frågan idag är om Ryssland kommer att /…/ eller i stället lämna större utrymme

för civilsamhälle, marknadsekonomi och mer förbindliga (sic) relationer med omvärlden.”

Förbindliga? För den som inte känner nyansen är ordet enligt SAOL ”artig, förekommande”.

 

, ,

191 kommentarer

HOBSBAWM’S DISTORTED RUSSIAN HISTORY

Hobsbawm’s tender feelings for the ”October Revolution”

1994 the English professor of world fame Eric Hobsbawm 1994 published ”The Age of Extremes”. Because of Hobsbawm’s reputation, this book that is in need of warning signs. The preceding three volumes make for good reading but will not be discussed here.

Hobsbawm emphasizes that the ”October revolution 1917” was one of the most important events in the history of the twentieth century. All the more interesting then that the parts of the book treating the Soviet Union are biassed and contain remarkable coverings up and cases of concealing.During most of his life he was a member of the Commnist Party, also during the many years when that meant being stalinist. What would other historians think of a colleague who during most of his life was member of a Nazi party?

The fact that Russia in 1917-1918 had a democratically elected Parliament (The Constituent Assembly) and that it was dissolved by force and suppressed with violence and murder is of cause uncomfortable for Hobsbawm. The few facts shown in his book are meant to discredit this body, and very important facts are not mentioned at all – concerning the election in late 1917 and the results.

There is also reason to point out a few errors which at first sight might not look serious but which show that Hobsbawns knowledge of Russia and the USSR is not so good.

Events will here be referred to according to older style until the first of February 1918, when Russia was thirteen days after Western Europe. The February Revolution of 1917 occurred when in the rest of Europe it was March and the so called October Revolution when it was November in the rest of Europe.

THE FEBRUARY REVOLUTION AND THE COUP D’ÉTAT IN OCTOBER 1917.

Tsar Nicolaus II was overthrown in February 1917 and Russia got a provisory government formed from the situation in the almost powerless parliament of tsarist times, the duma.

During the rest of 1917, the Bolsheviks violently attacked this government. The instrument for the campaign was a newly formed Bolshevik press sponsored by very large amounts from Germany, the main enemy in the ongoing WWI. Hobsbawm never mentions this startling fact. In a country at war, of course it was treason.

In October 1917 the Bolsheviks took power in Russia through a coup d’état. The provisory government, now overthrown after eight months, had proclaimed an election to a parliament that would give the country a constitution, The Constituent Assembly – Uchreditelnoe Sobranie. The election was held and this democratic parliament assembled once, in January 1918. Then Lenin dissolved it with force he first democratic popular assembly in Russia.

In his chapter The World Revolution Hobsbawm writes about the Bolshevik coup d’état in October 1917:

The real issue is not whether, as anticommunist historians have argued, it was a putsch or coup by the fundamentally antidemodcratic Lenin, but who or what should or could follow the fall of the Provisional Government. /…/ The military counterrevolution had only begun.”

What shall we call it if not a coup d’état? During the first decade after the ”October Revolution”, it was not called revolution in Russia but coup d’état, ”perevorot”. Later it began to be called ”revolution” for greater prestige and the communists’ own kind of historiography.

Hobsbawn writes of the role of the peasants in the upheavals aafter world war I:

/…/ where they constitued the majority of the population, they practically guaranteed that socialists, let alone Bolshevik ones, would not win democratic general elections. This did not necessarily make peasants bastions of political conservatism, but it fatally handicapped demokratic socialists; or else – as in Soviet Russia – pressed them into abolishing electoral democracy. For this reason the Bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (The italics are mine.)

1.

Hobsbawm writes that socialists, let alone Bolsheviks, could not win democratic general elections. As a matter of fact, that is exactly what socialists did!

Such parties did win this election in November 1917, the first democratic election ever in Russia. The election was not won by the Bolsheviks, with their 23,9% of the ballot, you can actually read this in The Great Soviet Encyklopedia, the edition under Brezhnev times. (The Bolshevik vote was 9 844 000.)

If you add all the votes for the other Socialist parties, you get 27 463 000, to be compared with the Bolshevik 9 844 000. Many of these parties, including the Socialist Revolutionaries, the largest (16 5000 000) can be described as Social Democratic. One of the many small parties was the legendary Jewish Workers’ Association Bund – 555 000 votes. Altogether 42 million men and women voted. Participation was 60%.

2.

Hobsbawm defines the Bolsheviks as ”democratic socialists”, which is either a slip of the pen or the communists’ permanent assurance that only communist parties and states were democratic. The tens of millions of innocent people (much more than a hundred millions, if we add Mao’s China) murdered by communist regimes, are silent witnesses of what ”communist democracy” is.

3.

He also claims that the Bolsheviks were pressed by the peasants to abandon democracy by elections. As a matter of fact, Lenin dissolved and forbid the Constituent Assembly as soon as possible, to avoid the risk that this overwhelming, non-bolshevik majority would be able to form a functionin. coalition.

4

Hobsbawm is not entirely ignorant of the fact that results from this parlamentiary election are available. But of all available figures he chooses only to mention that the liberal ”Constitutional demokrats” (called the CaDets, a pun) got mor than 2,5 % of the mandates. Only the small percentage, not that this represented two million votes.

And, most important, he does not mention the fact, unfortunately not much known among other than specially interested, that there was a free, secret and democratic ballot and that the Bolsheviks had against them a socialist majority of three times as many votes as their own. As we have found, that does not fit into a schematic communist way of writing history.

The low result för the CaDets, 2,5%, suites him better, in order to make the Bolsheviks look like a ”party of the masses”. And he does not give the figures for the Communist result in the election.

THE UNTIL THEN LARGEST MASSMURDER; CIVIL WAR AND ”COLLECTIVIZATION”

During the Civil war in Russia, millions in the countryside died by starvation. This was repeated ten years later during the so called ”collectivization”, an euphemism for the nationalization by force of acriculture.


When the peasants during the Communists’ first years at power were not paid for their produce neither with money nor with goods, they stopped delivering provisions. The Communists sent armed patrols to the countryside which confiscated all food they could find. The result was a horrible famine in the countryside: at least three million people were killed this way. The total can have been much larger.

When agriculture was to be nationalized, the procedure was repeated. Especially in the Ukraine the resistance against ”collectivization” was very strong. The peasants now knew that they must hide their food but armed patrols once again found it and the peasants fell victims to a famine worse than anything in Czarist Russia. Armed troups cordoned the actual areas, the peasant could not escape but were forced to die by starvation. No less than five millions were murdered this way, possibly more. The worst time was 1932-1933. Not only the Ukraine was affected but also areas in southern Russia and other parts of the USSR. In the republic of Kazakhstan at least one and a half million died, out of a population of four millions, the procentually largest death toll in any of the areas of organized starvation.

Hobsbawm says nothing more of the catastrophal famine during the Civil War apart from mentioning ”hunger”, and that’s it. The Civil War was actually over already in 1919, you could perhaps say it ended in the autumn of 1920 when Wrangel’s forces were evacuated from the Crimea. The so-called Civil War that continued for some time after this date was that the Red Army, with modern arms och superior by numbers, suppressed peasant upprisings where the farmers were armed with hunting rifles and hayforks. These peasant risings were more remarkable than the modest and short foreign interventions, but it is a communist tradition to blow up their importance. And suppressing peasant risings is maybe not a desirable fact in the history the communists write themselves.

On the mass murder of millions of peasants in the Ukraine and other parts of the USSR, Hobsbawm writes that the agrarian politics was ”disastrous /…/ Its immediate effect was to lower grain output and almost halve livestock, thus producing a major famine in 1932-33”.

The famine was not a result of the peasants’ slaughtering of much of the livestock. They would have had cereals enough, had it not been confiscated by the communist regime. The explanation that the famine resulted from slaughtering of livestock was seen in some literature, probably because authors and journalists could not imagine rulers act to their own people as Stalin did.

Hobsbawm mentions much of the disasters in the USSR that it is impossible to conceal, even that ”the number of direct and indirect victims [of the Soviet era] must be measured in eight rather than seven digits.” But ”/…/ [I]t does not much matter whether we opt for a ‘conservative’ estimate nearer to ten than to twenty millions or a larger figure/…/”

That the majority of the victims were millions of innocent people in the countryside, deliberately murdered by Stalin, is something the book does not tell you. Maybe Hobsbawm thought they were ”indirect victims”.

THE GREAT TERROR

While Hobsbawm does not discuss Lenin’s and Stalin’s mass murder of innocent people in the countryside, he finds it worth mentioning a nonsensical theory that the Great terror during the last years of the thirties should have been ” Stalin´s desperate method to overcome the bureacratic maze”.

The Great terror was simply Stalin’s way of infusing fear in the Soviet people, in order to control that the hate did not materialize that the genocide during the ”collectivization” had generated,

The sinologist Jaspers has pointed out that this was repeated in China during the ”cultural revolution”, which in fact was Mao’s way of asserting his power after the inevitable hatred against him after his mass murder of innocent peasants during the ”Great Leap Forward”, when at least 45, maybe 80 million people in the countryside, died of starvation after the confiscation of their food.


”THE STALIN – RIBBENTROP PACT”

The ”Molotov-Ribbentrop pact” is the established name of the agreement between Stalin and Hitler that in August 1939 took the world by surprise, and that led to World War Two. The two dictators divided eastern Europe between themselves. Hitler took western Poland and Stalin the eastern part of the country, plus the three Baltic republics, which were with force made parts of the Soviet Union.

The proper name of the pact ought to be the Stalin-Hitler Pact, since they agreed on the deal. If you look in Google, the combination Molotov-Ribbentrop is the most common, 606 000, but ”Stalin-Hitler” is not uncommon, 450 000.

A curious detail: Hobsbawm writes ”Stalin-Ribbentrop”, which is not common at all, 3 530, the entire combination ”Stalin-Ribbentrop pact” only 813.

Why does Hobsbawm write Stalin- Ribbentroop pact”, and only once? The only hypothesis I can formulate is tha even if Hobsbawn understood that Stalin was a monster, the old stalinist Hobsbawm found it to unpleasant to put Stalin together with Hitler. The ”Molotov-Ribbentrop pact” was very embarrassing for the communists in 1939, and the explanations have been quite varied.

The diplomatic maneuvres during the second half of the thirties was both at the time and later in communist memoirs explained with that the western powers threw Stalin into Hitler’s arms, and a generation later Howsbawm still clings to this version: ”It was the fear of being left to confront Hitler alone which eventually drove Stalin, since 1934 the unswerving champion of an alliance with the West against him, into the Stalin-Ribbentrop Pact of August 1939, by which he hoped to keep the USSR out of the war while Germany and the Western powers would weaken another /…/”

Well, it is also possible that the reason for Stalin was the possibilities of taking back large territories that Russia lost after the first world war.

MINOR, INSIGNIFICANT ERRORS – ?

We all make errors. Even famous historians do. But there are some small errors or incaccuracies in The Age of Extremes that follow a pattern. About the Constituent Assembly, elected in democratic ballot, which the bolsheviks dessolved with violence, Hobsbawm writes: ”For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a fewweeks after October.” (My italics.) It was not ”a few weeks”, but more: seventy two days, slightly more than ten weeks. The wording ”a few weeks” is perhaps meant to show that there was somethin slapdash with the Constituent Assembly. Another explanation would be that Hobsbawn when he tells of the Russian revolution makes use not of real knowledge but writes in a tradition with simplified communist historical writings.

Incidentally, By the way, the first (and last) session with the Constituent Assembly was fifty days, seven weeks, after the election.

Reading Hobsbawn one also gets the impression that Lenin and the Bolsheviks are responsible for the modern russian ortography: ”It was the October revolution which reformed the Russian calendar, as it reformed Russian orthography, thus demonstrating the profundity of its impact. For it is well known that such small changes usually require socio-political earthquakes to bring them about.”

This reform of the Russian ortography was actually prepared by some of Czarist Russias most distinguished linguists, like Alexei Shakhmatov (1864-1920) and the epoch-making Jan Baudoin de Courtenay (1845-1929). Already before the revolution it was just a question of time when it was to be realized. Thus it was not (which Hobsbawms words can make yhou believe) a daring linguistic analysis from Lenin or Lunacharsky that led to the reform of the orthography.

The February Revolution also meant that Finland got independant. Hobsbawm describes this as noble generosity by the bolshevik leader. Finland ”had been allowed to secede by Lenin”. Was his knowledge that distorted? Again, that is what you can find in history written by communists. Lenin just signed a paper and accepted facts. Finland’s independance was won in a bloody and tragical civil war where the white under the former tsarist general Mannerheim defeated the red, among which were Russian forces. That, and not Lenin’s signature, made Finland free and independent. The red hade intended to make Finland a part of the Soviet Union.

Finland continued to be a problem for communist history. Hobsbawms says that the independent Finland was a ”contrarevolutionary country”. This is a communist way of describing Finland, a free, democratic country with security of life and property. Free Finland with free, secret ballot was according to Hobsbawm ”only just” one of ”the European countries with adequately democratic politic institutions that functioned during the entire inter-war-period”.

In the description of territorial changes after World War Two Hobsbawm seems to have strange information: ”The USSR /…/ occupied those European parts of the Tsarist empire lost in 1918 (except for the parts of Poland taken over by Germany) and Finland, against which Stalin had fought a clumsy winter war in 1939-40, which pushed the ‘Russian frontiers a littler further away from Leningrad.” (My italics.)

Categorically he claims that the Soviet union after the war occupied Finland.

It did not.

Finland remained a free, independant country with democratic rule. There was no occupation. Careless mistake? Freudian slip? As a result of subconcious wishes by the Hobsbawm who during this winter war wrote a brochure defending Stalins attack against a peaceful neighbour?

A clumsy winter war” shows how nonchalant many communists are when Russian lives are concerned. During the three and a half month of this war 23 157 Finnish soldiers fell in battle and no less than 150 000 Soviet soldiers, probably 175 000 (the Russian historien Pavel Aptekar has looked through the Soviet military lists). For comparison: during WWII:s seven years, 326 000 British soldiers fell in battle.

Hobsbawm only mentions that the war ”pushed the Russian frontiers a little further away from Leningrad”. The distance is 120 kilometers. And he omits that Finland lost legendary Karelia and that 400 000 Karelians lost their homes and became refugees; Finland took care of them. The words ”a clumsy winter war” and nothing more is shameful mockery of the innocent Finnish and seven times as many, really also innocent Russian boys that Stalin forced to meet their death in the forests of Karelia.

WHY DID THE FEBRUARY REVOLUTION IN RUSSIA 1917 HAPPEN?

The following is not the result of Hobsbawm’s never faltering love to Lenin and the ”october revolution”, but if he had been was more knowledgeable of modern books on Russian history, he would not have omitted one of the decisive factors behind the revolution 1917. (Yes, ”love”, see later in this article.)

As a historian concerned with economy he finds first of all material reasons for what happened. As a matter of fact, the military situation and the supply situation were not at all catastrophal. The queing for bread in February 1917 was the result of poor administration, there was food enough in the country, and the Russians held their positions at the front. Among the reasons for the February revolution in Petrograd Hobsbawm does not mention the most important: the devastating impopularity of Nicolaus II and his wife Alexandra.

Nicolaus himself was in the GHQ in the city of Mogiljov (Mahiljoŭ) and had so been for a long time, far away from the capital. His incompetent wife ”ruled” in Petrograd, irresponsibly and impulsively, with capricious appointments made acording to which candidates were friends of the weird and hated Rasputin. Even a large group of the relatives of the tsar, the Romanov dynasty, asked collectively Nicolaus to put an end to all this. The situation just waited for something to trigger the explosion, and that turned out yo be the disturbances in February.

A LIFELONG DREAM OF A LONG LIFE

We find the explation of all this distorting and tendentious descriptions in Hobsbawm’s The Age of Extremes if we go to Hobsbawm’s autobiography ”Interesting times”. During his long life this world famous historian has not been able to draw conclusions of what happened to Russia after October 1917, notwithstanding that he gives many details of the bad state of things during the Soviet era:

The dream of the October Revolution is still there somewhere inside me, as deleted texts are still waiting to be recovered by experts, somewhere on the hard disk of computers. I have abandoned, nay, rejected it, but it has not been obliterated. To this day I notice myself treating the memory and tradition of the USSR with an indulgence and tenderness which I do not feel towards Communist China, because I belong to the generation for whom the October Revolution represented the hope of the world, as China never did. The Soviet Union’s hammer and sickle symbolized it.”

(My italics.)

1994 a question was posed to Hobsbawm during a program onTV:

So if that brilliant future actually had been realized, then the loss of fifteen, twenty millions of human lives had been justified?”

Hobsbawm immediately answered ”Yes”.

Most of us would say that a brilliant future can not be achieved at all to the prize of tens of millions murdered innocent people.

STAFFAN SKOTT

The casualties in the Winter war: The Russian historian Pavel Aptekar from the Military State Archive in Moscow told of his research at a conference with Russian and Finnish participation 1995; it was published in the Russian Governmental Historic Magazin ”Rodina”.

What triggered the February Revolution? See Richard Pipes: The Russian Revolution et al. That czar Nicolaus lost all prestige is also evident from lots of memoirs.

The famine orgnized by Stalin in the beginning of the thirties is the subject of Conquests ”Harvest of Sorrow”, the first great book on the catastrophy, and already under Gorbachev Russian newpapers published much material; after 1991 there is much new documentation in print.

The discussion of the similarities between Stalin’s massmurder and Mao’s and the great terror and the ”cultural revolution” is to be find in Jasper Becker’s ”Hunger Ghosts”.

*******************

A version a half as long and adapted for a daily news paper, was published in Svenska Dagbladet november 11th 2012.

, , , , ,

48 kommentarer

Stalins ”spärrtrupper”, som han inte hade vunnit kriget förutan

Följande artikel skrev jag för någon månad sedan med användning av ryskt material. När jag nu ser att Jörgen Elfving också skrivit i detta ämne lägger jag ut min artikel här.  En svensk milithistoriker som vistats mycket i Ryssland chg umgåtts med ryska kollegor är kategorisk i sitt omdöme: ”spärrtruppernas” främsta uppgift var att driva Röda armén

Vid sjuttioårsminnet av invasionen i Normandie påpekades det åter att det framför allt var vid östfronten som Hitler-Tyskland besegrades. De ofta motvilliga sovjetiska soldaterna drevs fram mot tyskarna av ryskaspecialtrupper som sköt sina egna i ryggen om de inte ryckte fram. Hur dessa ”spärrtrupper” fungerade har länge varit tabu. Under de senaste åren har ryska historiker och veteraner äntligen kunnat berätta.

Utan dem hade Stalin inte vunnit kriget

Hur många jag sköt? Det var olika. Ibland tio-tjugo man om dagen, ibland mindre. Jag var ung då och hade starka nerver.”

Vilka det var som veteranen Samuil Usjerov hade skjutit så många av under andra världskriget? Nej, inte fiender. Sina egna. Andra soldater i Röda armén.

Usjerov var som brukligt är bland ryska veteraner behängd med mängder av ordnar och medaljer. Efter några glas tillstod han att han hade tjänstgjort i spärrtrupperna, som bakom de egna linjerna fångade in och i förekommande fall sköt ”desertörer, panikmakare och soldater som visat feghet”. Det var under en sammankomst vid slutet av åttiotalet berättar historieprofessorn Viktor Korol.

Att det förekom spärrtrupper bakom de sovjetiska linjerna i andra världskrigt är känt. Den främsta uppgiften var ändå inte att stoppa desertörer utan att driva de oftast motvilliga infanteristerna framåt mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. I folkmun har berättats kusliga ting om dem. Men dessa zagradotrjady har varit tabu både i den officiella historieskrivningen och i pressen. Först under de senaste åren har fakta publicerats med detaljer om hur de fungerade, dessa ”zagraditelnyje otrjady”, för att ta den fullständiga beteckningen.

Andra världskrigets spärrtrupper var inte någon nyhet. Redan i inbördeskriget organiserade Trotskij de första enheterna. Ett av kraven från matroserna i Kronstadtupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle avskaffas. Under vinterkriget november 1939 – mars 1940 fanns också spärrar bakom fronten. I början bemannades de ofta av trupper från säkerhetspolisen NKVD (KGB), men behovet av spärrtrupper blev under världskriget så stort att de fick organiseras inom armén själv.

Som mest fanns det under världskriget uppåt 60 000 man i två-, trehundra spärrgrupper, enligt beräkningar av historiken A. Tjerkasov. De hade bättre beväpning än de vanliga trupperna, framför allt de nya kulsprutepistolerna, som det var ont om, och som gav ett enormt övertag gentemot de vanliga rödarmisternas gammaldags gevär. Men spärrtrupperna hade också riktiga kulsprutor och olika fordon, ibland rent av stridsvagnar.

Någon totalsummering av offren finns inte, men här några belysande exempel:

Efter Tysklands anfall den 22 juni 1941 och det kaos som uppstod uppgick Röda arméns förluster i stupade och tillfångatagna till miljoner.

Enbart under de första veckorna gick en och en halv miljon rödarmister över till fienden, med vapen i hand, med stridsvagnar och artilleri, och två miljoner gav sig fångna. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon försvann ut i skogen.” (Den ovannämnde Viktor Korol från universitetet i Kiev.)

Under hela kriget på östfronten tog tyskarna mer än fem miljoner krigsfångar (mer än hälften dog i fångenskap, på grund av tyskarnas behandling och därför att Stalin vägrade ge dem hjälp genom Röda korset, så som andra nationaliteter i fångenskap fick.) De som inte stupade eller tillfångatogs vällde österut i vild flykt. På mindre än tre månader, från den 22 juni och till 10 oktober 1941, sköts 10 201 man av spärrtrupperna.

3 321 av dem sköts inför trupp. Artillerisergeanten Nikolaj Nikulin berättar:

För att hålla disciplin i den amorfa skaran illa utbildade soldater hölls det avrättning när det förestod strid. Man tog några eländiga varelser eller någon som sagt olämpliga saker eller enskilda desertörer, som alltid fanns så det räckte till. Divisionen ställdes upp som ett U och de olyckliga likviderades utan vidare spisning. Meningen var att skapa skräck inför NKVD och kommissarierna, större rädsla än för tyskarna. Om man i en attack vände om fick man en kula från spärrtruppen. Det var skräck som fick soldaterna att riskera livet. Det avrättades naturligtvis också efter misslyckad strid. Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet.”

Nikulin, 1923-2009 fick några av de högsta utmärkelserna i kriget, Fosterländska krigets orden, Röda stjärnans orden, För segern vid Berlin, med flera. Han blev efter kriget konstvetare, professor, medlem av ryska konstakademin och skrev 1975 memoarer som inte gavs ut förrän 2007.

Spärrtrupperna hejdade under krigets första tre månader 657 364 desertörer, ”panikmakare” och så vidare. Tjugofemtusen fängslades och resten formerades om till förband och sändes åter till fronten.

Ett år senare rapporterades i oktober 1942 att man på två månader hade skjutit 1 189 desertörer som gripits på väg bort från fronten.

Kriget på östfronten varierade självfallet i intensitet men det ovanstående var inte de enda månaderna med våldsamma strider.

Två meddelanden från Stalin i högkvarteret handlar om spärrtrupper. Först ett direktiv nr 001919 den 12 september 1941. Ett år senare kom 28 juli 1942 den berömda ordern nr 227 – ”Inte ett steg bakåt!” med förbud mot alla former av reträtt. Att ge sig fången likställdes med högförräderi. Självmord var det enda godkända alternativet.

Texterna publicerades först under Gorbatjov. I båda meddelandena angavs hur spärrtrupperna skulle organiseras med styrkor angivna och hur många enheter per armé eller division och att man hade rätt att skjuta desertörer på fläcken.

Stalin skrädde inte orden om tillståndet i Röda armén. ”I våra infanteridivisioner är det gott om panikbenägna och direkt fientliga element.” Det beskrivs utförligt hur de drar med sig andra i oordnad flykt. Officerarna håller inte måttet. ”Om officerare och politiska kommissarier i sådana divisioner verkligen var vuxna sina uppgifter skulle panikskaparna och de fientliga elementen inte kunna ta överhanden i divisionerna. Men olyckan är att vi inte har så gott om om fasta och beslutsamma officerare.”

Stalin hade ju under den stora terrorn låtit antingen skjuta eller också till Gulag skicka tiotusentals erfarna officerare.

Spärrgrupperna placerades vid vägar, järnvägsknutar, flodhamnar och andra ställen där desertörerna kunde dyka upp. Somliga fanflyktingar slapp väl igenom nätet i skogarna, men ibland fanns det geografiska hinder som ledde till enorma förluster. Det sovjetiska anfallet i september 1943 över Dnepr, vars västra strand försvarades av tyskarna blev ett obeskrivligt inferno. Där låg spärrtruppen direkt bakom de stridande enheterna och drev dem framför sig. Förberedelserna för flodövergången var usla eller obefintliga, det fanns inte båtar eller andra hjälpmedel. Efter- och underhållstrupper var kraftigt på efterkälken, tio dagar bort.

Soldater försökte ta sig över med tält som fyllts med halm, de sjönk till botten efter hundra meter. Soldater i de beryktade straffkompanierna hade inte ens det. Det har beskrivits i romanen Krigsskådeplats av den respekterade författaren Viktor Astafjev (1924-2002) som själv deltog i denna operation och blev svårt sårad.

Spärrtrupperna stod på östra stranden och hindrade de soldater som försökte ta sig tillbaka från strömfåran. Spärrtrupperna sköt med grovkalibriga kulsprutor ut över vattnet och kulorna slet vita flisor ur de stockar som en del soldater klängde sig fast vid, slog mot kroppar och ännu levande soldater.

Övergången av Dnepr har i efterhand skildrats som en krigslist, flodövergång utan farkoster och ett hjältedåd av enskilda uppfinningsrika officerare. Utanför Fosterländska krigets museum i Kiev står en heroiserande skulpturgrupp till minne av denna mänskliga katastrof. Astafjev säger att av de 25 000 som skulle ta sig över kom 3-6 000 fram till andra stranden.

När fakta om spärrtrupperna nu publiceras i före detta Sovjetunionen har det också hörts motstridiga röster som slätar över eller rent av förnekar fakta:

Det var särskilt utvalt, pålitligt folk.” – ”Det fanns inga spärrtrupper. I alla fall inte på mitt frontavsnitt.” – ”Jo, de fanns väl, men man såg dem aldrig.” – ”Inte sköt de på sina egna.” – ”Det hände att de tog aktiv del i strid mot fienden. -”Filip II av Makedonien hade också sådana trupper.” (382–336 f.Kr.)

Det görs också jämförelse med andra länders militärpolis, fast det är en helt annan föreeelse.

Inställningen bland soldaterna i Röda armén till spärrtrupperna beskrivs så här av veteranen Aleksandr Kajzerman.

Jag föraktade dem (och enligt min uppfattning gjorde alla vid fronten det) och skulle aldrig ha satt mig vid samma bord. som de. Jag har vid olika veteranmöten efter kriget aldrig träffat någon veteran som erkänt att han tjänstgjorde i spärrtrupperna eller kontraspionagett SMERSJ, ty de visste alldeles utmärkt vad veteranerna från fronten tyckte om dem.”

Kajzerman skrev detta 2000 i den ryskspråkiga tidningen Vestnik som ges ut i USA.

Han återfinns också bland källorna till boken ”Röda arméns straffbataljoner och spärrtrupper” av Vladimir Dajnes, som är militärhistoriker och avdelningschef vid ryska försvarsministeriets militärhistoriska forskningsinstitut, tidigare kaderofficer. Han har skrivit många böcker, bland annat en biografi över Georgij Zjukov i den klassiska serien Framstående människors liv.

Det framgår av titeln på den aktuella boken att spärrtrupperna ofta kopplas samman med en annan kuslig institution: straffbataljonerna. De sändes till de farligaste uppgifterna och ofta citerad statistik säger att en soldat från straffbataljonerna överlevde i snitt tre anfall, en officer ett och ett halvt.

Ett vittnesmål är vad Zjukov berättade när Eisenhower i Potsdam frågade hur Röda armén hade gjort med de minfält som tyskarna lagt och amerikanerna hade stora besvär med.

– Vi låter soldater (läs ”strafftrupper”) anfalla som vanligt över dem. De som kommer fram med livet i behåll bildar ett brohuvud, och när då personminorna har detonerat går minröjare in och desarmerar stridsvagnsminorna.

Eisenhower trodde honom först inte men Zjukov sa att förlusterna inte blev större än av tysk eldgivning. Eisenhower funderade på vad man skulle ha sagt i USA om han själv tillämpat en sådan taktik.

Enligt många ryska källor, inklusive Viktor Astafjev, gick det till så att soldaterna drevs fram i led, skuldra mot skuldra och med spärrtruppernas kulsprutor i ryggen. När Astafjev en gång åkte i lastbil över platsen för sådan ”minröjning” hoppade bilen då och då till. Det var när den körde över ett lik.

Existensen av straffbataljoner av aldrig tidigare skådad omfattning och av spärrtrupper måste ses mot bakgrund av framför allt två omständigheter. Dels kalhuggningen av den sovjetiska officerskåren under den stora terrorn. Och ännu mer av vad folken i Sovjetunionen upplevde under decenniet före världskriget. Den av Stalin avsiktligt organiserade svälten i Ukraina, Sydryssland och Kazachstan, där minst fem miljoner människor, kanske tio miljoner, dog. Och hur Stalin också med andra metoder knäckte ryggraden på landsbygden i tvångsförstatligandet av jordbruket, det som med en vilseledande formulering kallas ”kollektivisering”. De flesta av soldaterna var bondpojkar. Deras känslor för Stalin och partiet kan man föreställa sig.

Många av de vittnesmål som nu finns om spärrtrupperna innehåller också slutsatsen att utan skräcken som de skapade var det bara en mindre del av soldaterna i Röda armén som skulle ha lytt order om anfall.

Den motbjudande slutsatsen är följande. Utan spärrtrupper hade Stalin knappast vunnit kriget.

STAFFAN SKOTT

 

, , ,

26 kommentarer

Andrej Zubovs artikel mot Putins ockupation av Krim, översättning

Från nättidningen Vedomosti

rubrik Det har hänt förut

Text

Vänner. Vi står på tröskeln, på tröskeln inte till att man inlemmar ett nytt område i Rysslands territorium. Vi står på tröskeln till ett fullständigt utplånande av det existerande systemet för internationella avtal, till tröskeln av ett ekonomiskt kaos och politisk diktatur. Vi står på tröskeln till krig med vår allra mest närstående och besläktade folk, Ukraina, och till en drastisk försämring av relationerna med Västeuropa och Amerika, på till tröskeln av ett kallt och eventuellt även riktigt krig med dem.


Allt detta har hänt förut. Österrike. Början av mars 1938. Nazisterna ville utöka sitt Reich på bekostnad av en annan tysk stat. Folket var inte särskilt angeläget om det – ingen kränkte eller diskriminerade dem. Men tanken på ett stort Tyskland förvred huvudet på de radikala bland de lokala nazisterna. För att få ett slut på tvisten om Österrikes öde utlyste dess kansler Kurt Alois von Schuschnigg en folkomröstning att äga rum den 13 mars. Men det passade varken nazisterna i Berlin eller i Wien. Tänk om folket skulle uttala sig mot ett Anschluss? Man tvingade kanslern Schuschnigg att avgå den 10 mars och presidenten utnämnde den lokala nazistledaren Artur Zeyss-Inquart till hans efterträdare, samtidigt som tyska divisioner redan var på vägen in i österrikiska städer, inbjudna av den nye kanslern, vilken sjäv fick vetskap om detta av tidningarna. Den österrikiska försvarsmakten kapitulerade. Folket antingen mötte hitlertrupperna med jubel, eller höll sig indignerat undan, eller skyndade sig att fly till Schwiz. Den österrikiske kardinalen Innizer hälsade och välsignade Anschluss. Den 13 mars började arresteringarna. Kanslern Schuschnigg hade fängslats redan tidigare. Folkomröstningen genomfördes den 10 april. I Tyskland röstade 99,08% för sammangående med Österrike, och i själva Österrike, som blev Ostmark i det tyska riket, 99,75%. I oktober förenades också det tjeckoslovakiska Sudetenland med det nära besläktade Tyskland och den 22 mars 1939 det litauiska KlaIpeda-länet, som över en dag förvandlades till det tyska Memel. Det bodde verkligen huvudsakligen tyskar i alla dessa områden och överallt ville verkligen många anslutas till Hitlers Reich. Överallt ägde dessa anslutningar rum under fanfarer och jubelrop från en hänryckt och chauvinistiskt vettlös massa och under eftergiftspolitik från Väst.

Vi får inte bedra, och än mindre ingjuta förhoppningar i små svaga stater med löften om skydd åt dem från Nationernas förbund eller motsvarande aktioner från vår sida”, förklarade Neville Chamberlain den 22 februari 1938, ”eftersom vi vet att det inget sådan kan företas.”

Något helt annorlunda var det som Adolf Hitler den 23 mars 1939 förklarade från en balkong vid Teaterplatsen i det nyss anslutna Memel. Två timmar tidigare hade han helt teatraliskt anlänt till hamnen i Memel ombord på det nya slagskeppet Germania. ”…Tyskarna har inte för avsikt att skada någon i världen, men det gällde att få slut på de lidanden som hela världen under 20 års tid förorsakat tyskar… Tyskland har redan en gång övergivit tyskarna i Memel och lämnat dem åt ödets nycker, när landet fann sig i skam och ärolöshet. I dag blir Memels tyskar återigen medborgare i ett mäktigt rike som är fast beslutet att ta sitt öde i egna händer, till och med om halva världen inte tycker om det.”

Allt verkade så strålande. Hitlers ära stod i zenit. Världen darrade inför Stortyskland. Områden och hela länder hade anslutits till das Reich utan ett skott, utan en droppe blod – var inte der Führer en genialisk politiker?

Men sex år senare var Tyskland krossat, miljoner av dess söner dödade, miljoner av dess döttrar skändade, tyska städer utplånade från jordens yta, tyska kulturella klenoder som samlats under århundraden förvandlade till stoft. Från Tyskland hade slitits två femtedelar av dess territorier och återstoden uppdelats i zoner som ockuperades av segermakterna. Skam, skam, skam täckte tyskarnas huvuden. Fast allt hade börjat så strålande!

Vänner! Historien upprepar sig. Det bor verkligen ryssar på Krim. Men har verkligen någon diskriminerat dem där, har de verkligen varit andra sortens medborgare, utan rätt till sitt språk eller till ryska kyrkan? Vem är det som ryska arméns soldater ska försvara dem mot? Vem har angripit dem? Att föra in ett främmande lands trupper på ett annat lands territorium utan att det givit tillstånd är en aggression. Att ockupera ett parlament med personal i uniform utan nationalitetsbeckning är övervåld. Att under sådana omständigheter Krims parlament antagit något slags beslut är rena farsen. Först ockuperade man parlamentet, bytte ut premiärministern mot en prorysk, och sedan bad denne nye premiärminister Ryssland om hjälp, när hjälparna redan var på plats och redan sedan en dag hade kontroll över halvön. Detta liknar precis Anschluss 1938. Till och med en folkomröstning en månad senare, under vänskapliga bajonetter. Den gången den 10 april, nu den 30 mars.

Har de ryska makthavarna tagit alla risker i beräkningen med denna otroliga äventyrlighet? Jag är övertygad att herr Hitler på sin tid inte gjorde det. Om han hade gjort det skulle han inte ha suttit i skräck i sin bunker i april 1945 när de ryska bomberna föll och tagit sin giftampull.

Men om Väst inte agerar som Chamberlain odh Daladier 1938, utan blockerar inköpen av rysk energi och fryser de ryska tillgångarna i sina banker? Den ryska ekonomin, som redan har enorma svårigheter, bryter samman på tre månader. Och då börjar här en oreda som får Majdan (händelserna på självständighetstorget i Kiev) att te sig som paradisets lustgård.

Och om krimtatarerna, som är kategoriskt mot rysk makt, som minns vad denna makt gjorde med dem 1944 och hur den inte lät dem komma tillbaka förrän 1988, om krimtatarerna ber om hjälp från Turkiet, ett land med samma tro och gemensamt ursprung? Turkiet ligger ju inte bortom sol och måne utan vid andra kusten av samma Svarta hav. Och har besuttit Krim längre än Ryssland, det varade i fyra århundraden. Turkarna är inga Chamberlain eller Daladier: 1974 försvarade de sina stamfränder, ockuperade 40% av Cyperns territorium och struntar fortfarande i alla protester och stöder den så kallade Turkiska republiken Norra Cypern, som ingen annan än de själva erkänner. Är det kanske någon som vill ha en Turkisk republik ”Södra Krim”? Men om hetsporrar bland krimtatarerna reser sig till kamp kommer ju radikala muslimer från hela världen att med glädje sluta sig till dem, i synnerhet från Norra Kaukasien och områdena längs Volga. Drar vi inte då ofärd från raserade semesterorter på Krim till vårt eget ryska hem? Räcker det inte med våra egna terrordåd?

Slutligen: med förvärvet av Krim som nu sönderslits av inre motsättningar förlorar vi för alltid Ukrainas folk – ukrainarna kommer inte att förlåta ryssarna detta svek. Tror någon verkligen att sådant sker utan följder? Hoppas inte på det, ryska chauvinister. I slutet av artonhundratalet betraktade serber och kroater sig som ett folk, skilda åt bara av gränser, religion och två olika alfabet. De strävade efter enhet – hur många böcker skrevs inte av dem den gången, kloka och goda böcker. Men i dag är det svårt att finna två folk som är hatar varandra så som serber och kroater. Hur mycket blod har inte utgjutits dem emellan, och detta bara för några små jordbitar, några små orter och dalar, där de kunde ha levat tillsammans i välstånd och glädje! Sådant förekommer i tillvaron. Är det värt att förlora ett brödrafolk för alltid på grund av spökartade fantasier? Och det går då inte att undvika en splittring av ryska kyrkan. Dess ukrainska hälft kommer att lösgöra sig för alltid från Moskvadelen.

Kremls framgång med att ansluta Krim kommer dessutom att förvandlas till ett ännu mera fruktansvärt nederlag. Om allt går lätt och ledigt kommer i morgon områden av Kazachstan som bebos av ryssar också att be att få komma till Ryssland, och vem vet, Sydossetien tillsammans med Abchazien, och norra Kirgizistan. Efter Österrike följde Sudeterna, efter Sudeterna – Memel, efter Memel – Polen, efter Polen – Frankrike, efter Frankrike – Ryssland. Allt hade börjat i det lilla…

Vänner! Vi måste komma till sans och hejda oss. Våra politiker håller på att dra in vårt folk i en fruktansvärd, ohygglig äventyrlighet. Den historiska erfarenheten lär oss att ingenting går så lätt till. Vi får inte bära oss åt så som tyskarna gjorde efter Goebbels och Hitlers löften. För fred i vårt land, för en sann pånyttfödelse av det, för fred och verkliga vänskapliga förhållanden på det historiska Rysslands vidder, nu uppdelade i många stater – låt oss säga ”nej” till denna vettlösa och framför allt totalt onödiga aggression.

Vi förlorade så många liv under nittonhundatalet, att det enda sanna rättesnöre för oss måste vara den princip som den store Solzjenitsyn förkunnade: att bevara folket. Att bevara folket, inte att utöka territoriet. Territorier utökas bara med blod och tårar.

Vi behöver varken mera blod eller mera tårare!


ANDREJ ZUBOV

Filosofie doktor, professor vid Ryska utrikesministeriets universitet, huvudredaktör för verket ”Rysslands historia, 1900-talet2.

34 kommentarer

När genier vandrar vilse

Jag tar risken och lägger ut denna fascinerande artikel från New York Rview of Book. Rekommenderas till alla som intresserar sig för vetenskap. Artikelförfattaren är emeritus från Princeton.

 

March 6, 2014

Issue

The Case for Blunders

Freeman Dyson

Brilliant Blunders: From Darwin to Einstein—Colossal Mistakes by Great Scientists That Changed Our Understanding of Life and the Universe

by Mario Livio

Simon and Schuster, 341 pp., $26.00

Science consists of facts and theories. Facts and theories are born in different ways and are judged by different standards. Facts are supposed to be true or false. They are discovered by observers or experimenters. A scientist who claims to have discovered a fact that turns out to be wrong is judged harshly. One wrong fact is enough to ruin a career.

Theories have an entirely different status. They are free creations of the human mind, intended to describe our understanding of nature. Since our understanding is incomplete, theories are provisional. Theories are tools of understanding, and a tool does not need to be precisely true in order to be useful. Theories are supposed to be more-or-less true, with plenty of room for disagreement. A scientist who invents a theory that turns out to be wrong is judged leniently. Mistakes are tolerated, so long as the culprit is willing to correct them when nature proves them wrong.

Brilliant Blunders, by Mario Livio, is a lively account of five wrong theories proposed by five great scientists during the last two centuries. These examples give for nonexpert readers a good picture of the way science works. The inventor of a brilliant idea cannot tell whether it is right or wrong. Livio quotes the psychologist Daniel Kahneman describing how theories are born: “We can’t live in a state of perpetual doubt, so we make up the best story possible and we live as if the story were true.” A theory that began as a wild guess ends as a firm belief. Humans need beliefs in order to live, and great scientists are no exception. Great scientists produce right theories and wrong theories, and believe in them with equal conviction.

The essential point of Livio’s book is to show the passionate pursuit of wrong theories as a part of the normal development of science. Science is not concerned only with things that we understand. The most exciting and creative parts of science are concerned with things that we are still struggling to understand. Wrong theories are not an impediment to the progress of science. They are a central part of the struggle.

The five chief characters in Livio’s drama are Charles Darwin, William Thomson (Lord Kelvin), Linus Pauling, Fred Hoyle, and Albert Einstein. Each of them made major contributions to the understanding of nature, and each believed firmly in a theory that turned out to be wrong. Darwin explained the evolution of life with his theory of natural selection of inherited variations, but believed in a theory of blending inheritance that made the propagation of new variations impossible. Kelvin discovered basic laws of energy and heat, and then used these laws to calculate an estimate of the age of the earth that was too short by a factor of fifty. Linus Pauling discovered the chemical structure of protein, the active component of all living tissues, and proposed a completely wrong structure for DNA, the passive component that carries hereditary information from parent to offspring.

Fred Hoyle discovered the process by which the heavier elements essential for life, such as carbon, nitrogen, oxygen, and iron, are created by nuclear reactions in the cores of massive stars. He then proposed a theory of the history of the universe known as steady-state cosmology, which has the universe existing forever without any Big Bang at the beginning, and stubbornly maintained his belief in the steady state long after observations proved that the Big Bang really happened.

Finally, Albert Einstein discovered the great theory of space and time and gravitation known as General Relativity, and then added to the theory an additional component later known as dark energy. Einstein afterward withdrew his proposal of dark energy, believing that it was unnecessary. Long after Einstein’s death, observations have proved that dark energy really exists, so that Einstein’s addition to the theory was right and his withdrawal was wrong.

Each of these examples shows in a different way how wrong ideas can be helpful or unhelpful to the search for truth. No matter whether wrong ideas are helpful or unhelpful, they are in any case unavoidable. Science is a risky enterprise, like other human enterprises such as business and politics and warfare and marriage. The more brilliant the enterprise, the greater the risks. Every scientific revolution requires a shift from one way of thinking to another. The pioneer who leads the shift has an imperfect grasp of the new way of thinking and cannot foresee its consequences. Wrong ideas and false trails are part of the landscape to be explored.

Darwin’s wrong idea was the blending theory of inheritance, which supposed the qualities inherited by offspring to be a blend of the qualities of the parents. This was the theory of inheritance generally accepted by plant breeders and animal breeders in Darwin’s time. Darwin accepted it as a working hypothesis, because it was the only theory available. He accepted it reluctantly because he knew that it was unsatisfactory in two ways. First, it failed to explain the frequent cases of hereditary throwback, when a striking hereditary feature such as red hair or musical talent skips a generation from grandparent to grandchild. Second, it failed to allow a rare advantageous variation to spread from a single individual to an entire population of animals, as required by his theory of the origin of species. With blending inheritance, any rare advantageous variation would be quickly diluted in later generations and would lose its selective advantage. For both these reasons, Darwin knew that the theory of blending inheritance was inadequate, but he did not have any acceptable alternative when he published The Origin of Species in 1859.

Nine years later, when Darwin published another book, The Variation of Animals and Plants under Domestication, he had abandoned the blending inheritance theory as inconsistent with the facts. He replaced it with another theory that he called pangenesis. Pangenesis said that the inheritance of qualities from parent to offspring was not carried in the seeds alone but in all the cells of the parent. Somehow the cells of the parent produced little granules that were collected by the seeds. The granules then instructed the seeds how to grow. For the rest of his life Darwin continued to believe in pangenesis, but it was another brilliant blunder, no better than blending inheritance and equally inconsistent with the facts.

Like Darwin’s theories of blending heredity and pangenesis, Kelvin’s wrong calculation of the age of the earth and Pauling’s wrong structure for DNA were speculations requiring blindness to obvious facts. Kelvin based his calculation on his belief that the mantle of the earth was solid and could transfer heat from the interior to the surface only by conduction. We now know that the mantle is partially fluid and transfers most of the heat by the far more efficient process of convection, which carries heat by a massive circulation of hot rock moving upward and cooler rock moving downward. Kelvin lacked our modern knowledge of the structure and dynamics of the earth, but he could see with his own eyes the eruptions of volcanoes bringing hot liquid from deep underground to the surface. His skill as a calculator seems to have blinded him to messy processes such as volcanic eruptions that could not be calculated.

Similarly, Pauling guessed a wrong structure for DNA because he assumed that a pattern that worked for protein would also work for DNA. He was blind to the gross chemical differences between protein and DNA. Francis Crick and James Watson, paying attention to the differences, found the correct structure for DNA one year after Pauling missed it.

Fred Hoyle’s wrong theory of the universe had a different status from the other mistakes, because Hoyle was a young rebel when he proposed it. The steady-state universe was from the beginning a minority view. The decisive evidence against it was the discovery in 1964 of the microwave radiation pervading the universe. The microwave radiation had been predicted to exist as a relic of the hot Big Bang. The radiation proved that the hot Big Bang really happened and that the universe had a violent beginning. After that discovery, Hoyle was almost alone, preaching the steady-state gospel to a small band of disciples.

Albert Einstein, the last of Livio’s five blunderers, is an exception to all rules. He is widely quoted as saying that his addition of dark energy to the theory of gravitation was his biggest blunder. Livio has carefully examined the evidence and has come to the conclusion that Einstein never made this statement. The evidence points strongly to George Gamow as the guilty party. Gamow was another brilliant blunderer with a reputation for making up colorful stories. Einstein blundered in the opposite direction when he changed his mind and dropped dark energy from his theory. Nature played a big joke on him fifty years after his death, when she revealed that three quarters of the total mass of the universe is dark energy.

Einstein invented a steady-state model of the universe many years before Hoyle. This steady-state model was discovered recently by a group of Irish scientists in an unpublished Einstein manuscript. Einstein abandoned the idea and never published it, probably because he found that steady-state theories are contrived and artificial. When Hoyle noisily promoted the steady-state cosmology twenty years later, Einstein never mentioned that he had discovered and discarded it long before. Einstein must have recognized it quickly as a brilliant blunder, clever but not likely to be correct. (I am indebted to the Irish scientist Cormac O’Raifeartaigh for information about this discovery.)

After reading Livio’s account, I look on the history of science in a new way. In every century and every science, I see brilliant blunders. Isaac Newton’s biggest blunder was his corpuscular theory of light, which had light consisting of a spray of little particles traveling along straight lines. In the nineteenth century, James Clerk Maxwell discovered the laws of electromagnetism and proposed that light consists of electromagnetic waves. In the twentieth, Einstein proved that Newton and Maxwell were both right and both wrong, because light behaves like particles in one situation and like waves in another.

The chief difference betwen science and other human enterprises such as warfare and politics is that brilliant blunders in science are less costly. Hannibal’s brilliant crossing of the Alps to invade Italy from the north resulted in the ruin and total destruction of his homeland. Two thousand years later, the brilliant attack on Pearl Harbor cost the Japanese emperor his empire. Even the worst scientific blunders do not do so much damage.

The worst political blunder in the history of civilization was probably the decision of the emperor of China in the year 1433 to stop exploring the oceans and to destroy the ships capable of exploration and the written records of their voyages. In no way can this blunder be called brilliant. Before the decision, China had a fleet of ocean-going ships bigger and more capable than any European ships. China was roughly level with Europe in scientific knowledge and far ahead in the technologies of printing, navigation, and rocketry. As a consequence of the decision, China fell disastrously behind in science and technology, and is only catching up now after six hundred years. The decision was the result of powerful people pursuing partisan squabbles and neglecting the long-range interests of the empire. This is a disease to which governments of all kinds, including democracies, are fatally susceptible.

Another cause of catastrophic blunders is religion. A legendary example of a religious blunder is the story of Tsar Lazar, king of Serbia in the year 1389 when his kingdom was invaded by the Turks. He confronted the Turkish army on the fatal battlefield of Kosovo Polje. The story is told in the Serbian national epic The Battle of Kosovo. The Virgin Mary happened to be in Jerusalem at the time when the Turks invaded, and sent a falcon with a message for the tsar. The falcon arrived on the battlefield and told the tsar that he must make a choice between an earthly and a heavenly kingdom. If he chose the earthly kingdom, his army would defeat the Turks and he would continue his reign in Serbia. If he chose the heavenly kingdom, his army would be annihilated and his people would become slaves of the Ottoman Empire. Being a very pious monarch with his mind concentrated on spiritual virtue, the tsar naturally chose the heavenly kingdom, and his people paid for his choice by losing their freedom.

Seven years after Darwin published The Origin of Species, without any satisfactory explanation of hereditary variations, the Austrian monk Gregor Mendel published his paper “Experiments in Plant Hybridization” in the journal of the Brünn Natural History Society. Mendel had solved Darwin’s problem. He proposed that inheritance is carried by discrete units, later known as genes, that do not blend but are carried unchanged from generation to generation. The Mendelian theory of inheritance fits perfectly with Darwin’s theory of natural selection. Mendel had read Darwin’s book, but Darwin never read Mendel’s paper.

The essential insight of Mendel was to see that sexual reproduction is a system for introducing randomness into inheritance. In sweet peas as in humans, each plant is either male or female, and each offspring has one male and one female parent. Inherited characteristics may be specified by one gene or by several genes. Single-gene characteristics are the simplest to calculate, and Mendel chose them to study. For example, he studied the inheritance of pod color, determined by a single gene that has a version specifying green and a version specifying yellow. Each plant has two copies of the gene, one from each parent. There are three kinds of plants, pure green with two green versions of the gene, pure yellow with two yellow versions, and mixed with one green and one yellow. It happens that only one green gene is required to make a pod green, so that the mixed plants look the same as the pure green plants. Mendel describes this state of affairs by saying that green is dominant and yellow is recessive.

Mendel did his classic experiment by observing three generations of plants. The first generation was pure green and pure yellow. He crossed them, pure green with pure yellow, so that the second generation was all mixed. He then crossed the second generation with itself, so that the third generation had all mixed parents. Each third-generation plant had one gene from each parent, with an equal chance that each gene would be green or yellow. On the average, the third generation would be one-quarter pure green, one-quarter pure yellow, and one-half mixed. In outward appearance the third generation would be three-quarters green and one-quarter yellow.

This ratio of 3 between green and yellow in the third generation was the new prediction of Mendel’s theory. Most of his experiments were designed to test this prediction. But Mendel understood very well that the ratio 3 would only hold on the average. Since the offspring chose one gene from each parent and every choice was random, the numbers of green and yellow in the third generation were subject to large statistical fluctuations. To test the theory in a meaningful way, it was essential to understand the statistical fluctuations. Fortunately, Mendel understood statistics.

Mendel understood that to test the ratio 3 with high accuracy he would need huge numbers of plants. It would take about eight thousand plants in the third generation to be reasonably sure that the observed ratio would be between 2.9 and 3.1. He actually used 8,023 plants in the third generation and obtained the ratio 3.01. He also tested other characteristics besides color, and used altogether 17,290 third-generation plants. His experiments required immense patience, continuing for eight years with meticulous attention to detail. Every plant was carefully isolated to prevent any intruding bee from causing an unintended fertilization. A monastery garden was an ideal location for such experiments.

In 1866, the year Mendel’s paper was published, but without any knowledge of Mendel, Darwin did exactly the same experiment. Darwin used snapdragons instead of sweet peas, and tested the inheritance of flower shape instead of pod color. Like Mendel, he bred three generations of plants and observed the ratio of normal-shaped to star-shaped flowers in the third generation. Unlike Mendel, he had no understanding of statistical fluctuations. He used a total of only 125 third-generation plants and obtained a value of 2.4 for the crucial ratio. This value is within the expected statistical uncertainty, either for a true value of 2 or for a true value of 3, with such a small sample of plants. Darwin did not understand that he would need a much larger sample to obtain a meaningful result.

Mendel’s sample was sixty-four times larger than Darwin’s, so that Mendel’s statistical uncertainty was eight times smaller. Darwin failed to repeat his experiment with a larger number of plants, and missed his chance to incorporate Mendel’s laws of heredity into his theory of evolution. He had no inkling that a fundamental discovery was within his grasp if he continued the experiment with larger populations. The basic idea of Mendel was that the laws of inheritance would become simple when inheritance was considered as a random process. This idea never occurred to Darwin. That was why Darwin learned nothing from his snapdragon experiment. It remained a brilliant blunder.

Mendel made a brilliant blunder of a different kind. He published his laws of heredity, with a full acount of the experiments on which the laws were based, in 1866, seven years after Darwin had published The Origin of Species. Mendel was familiar with Darwin’s ideas and was well aware that his own discoveries would give powerful support to Darwin’s theory of natural selection as the cause of evolution. Mendelian inheritance by random variation would provide the raw material for Darwinian selection to work on.

Mendel had to make a fateful choice. If he chose to call Darwin’s attention to his work, Darwin would have understood its importance, and Mendel would inevitably have become involved in the acrimonious public disputes that were raging all over Europe about Darwin’s ideas. If Mendel chose to remain silent, he could continue to pursue his true vocation, to serve his God as a monk and later as abbot of his monastery. Like Tsar Lazar five hundred years earlier, he had to choose between worldly fame and divine service. Being the man he was, he chose divine service. Unfortunately, his God played a cruel joke on him, giving him divine gifts as a scientist and mediocre talents as an abbot. He abandoned the chance to be a world-famous scientist and became an unsuccessful religious administrator.

Darwin’s blindness and Mendel’s reticence combined to delay the progress of science by thirty years. But thirty years is a short time in the history of science. In the end, after both men were dead and their personal shortcomings forgotten, their partial visions of the truth came together to create the modern theory of evolution. Thomas Hunt Morgan at Columbia University understood that the fruit fly Drosophila was a far better tool than the sweet pea and the snapdragon for studying heredity. Fruit flies breed much faster and are more easily handled in large numbers. With fruit flies, Morgan could go far beyond Mendel in exploring the world of genetics.

In my own life as a scientist, there was one occasion when I felt that a deep secret of nature had been revealed to me. This was my personal brilliant blunder. I remember it with joy, even though my dreams of glory were shattered. It was a blissful experience. It arose out of work that I did with my colleague Andrew Lenard from Indiana University, investigating the stability of ordinary matter. We proved by a laborious mathematical calculation that ordinary matter is stable. The physical basis of stability is the exclusion principle, a law of nature saying that two electrons can never be in the same state. Matter is stable against collapse because every atom contains electrons and the electrons resist being squeezed together.

My blunder began when I tried to extend the stability argument to other kinds of particles besides electrons. We can divide particles into two types in three different ways. A particle may be electrically charged or neutral. It may be weakly or strongly interacting. And it may belong to one of two types that we call fermions and bosons in honor of the Italian physicist Enrico Fermi and the Indian physicist Satyendra Bose. Fermions obey the exclusion principle and bosons do not. So each particle has eight possible ways to make the three choices. For example, the electron is a charged weak fermion. The light quantum is a neutral weak boson. The famous particle predicted by Peter Higgs, and discovered in 2012 at the European Centre for Nuclear Research (CERN), is a neutral strong boson.

I observed in 1967 that seven of the eight possible combinations were seen in nature. The one combination that had never been seen was a charged weak boson. The missing type of particle would be like an electron without the exclusion principle. Next, I observed that our proof of the stability of matter would fail if electrons without the exclusion principle existed. So I jumped to the conclusion that a charged weak boson could not exist in a stable universe. This was a new law of nature that I had discovered. I published it quietly in a mathematical journal.

I knew that my theory flatly contradicted the prevailing wisdom. The prevailing wisdom was the unified theory of weak and electromagnetic interactions proposed by my friends Steven Weinberg and Abdus Salam. Weinberg and Salam predicted the existence of a new particle as a carrier of weak interactions. They called the new particle W. The W-particle had to be a charged weak boson, precisely the combination that I had declared impossible. Nature, speaking through an experiment at CERN in Geneva, would decide who was right.

The decision did not come quickly. It took the experimenters fifteen years to build a new machine and use it to search for the W-particle. But the decision, when it came, was final. Large numbers of W-particles were seen, with the properties predicted by Weinberg and Salam. With hindsight I could see several reasons why my stability argument would not apply to W-particles. W-particles are too massive and too short-lived to be a constituent of anything that resembles ordinary matter. I quickly forgot my disappointment and shared the joy of Weinberg and Salam in their well-deserved triumph. As my mother taught me long ago, the key to enjoyment of any sport is to be a good loser.

In Livio’s list of brilliant blunderers, Darwin and Einstein were good losers, Kelvin and Pauling were not so good, and Hoyle was the worst. The greatest scientists are the best losers. That is one of the reasons why we love the game. As Einstein said, God is sophisticated but not malicious. Nature never loses, and she plays fair.

, , , ,

64 kommentarer