Arkiv för januari, 2013

Sveriges historia 1920-1965 – Lysande läsning, några plumpar

Publicerad 5 januari 2013 Uppdaterad 7 januari 2013

Sveriges historia 1920-1965

Yvonne Hirdman, Jenny Björkman, ­Urban Lundberg.
Norstedts Förlag

Sveriges historia 1920-1965 är ett stort läsäventyr som jag unnar envar, inte minst bland oss som levat en ansenlig del av sitt liv under denna period och har med årtiondena före vårt eget liv i våra referensramar.

Det är en tung bok om nästan sjuhundra sidor och när man sätter sig i läsfåtöljen och pärmarna skär in i höger­handen tänker man, som ofta med sådana volymer: tänk om man kunde få det i form av några bekväma pocketböcker! Men ett gott betyg är det när man efter några minuter glömmer hur tung boken är. Man läser de nio kapitlen om åren fram till 1945 i både furioso och allegretto, man är tvungen att sakta ner läsningen för att ta till sig så mycket det går.

Det är skrivet med fart och inlevelse, pedagogiskt och ändå mycket underhållande. Ett fint avsnitt ur Herbert Tingstens bok om socialdemokratins idéhistoria karaktäriseras som ”raljerande”, och det är vad de aktuella kapitlen också är – tillräckigt tryfferade med raljerande och ironiska gliringar utan att balansen störs. En av vår tids främsta historiker, Richard Pipes, har skrivit att de gestalter han skildrar, de har agerat icke utan emotioner och moraliska reaktioner, och att det inte är något fel att själv göra det när man skriver. Detta kan vara riskabelt, men just ironi och raljeri fungerar utmärkt här.

Det känsliga kapitlet om tragedin i Ådalen 1931, då svensk militär sköt mot arbetare med dödsoffer som följd, skildras balanserat och föredömligt. På samma sätt som nazismen i Sverige får de proportioner den ska ha. Den blåses numera ofta upp av historiskt okunniga skribenter, men här står det sakligt: ”Ingen har övertygande kunnat visa att nazistiska eller andra, ideologiskt besläktade rörelser attraherade verkligt stora grupper i Sverige under 1930-talet. Eller 1940-talet.” Tack. Den som läst i svenska dagstidningar från de decennierna vet att nazisterna var en marginell företeelse, och att svensken i gemen tyckte att de var löjliga.

Samlingsregeringens manövrerande under världskriget, som så ofta förhånas i dag, får också en nykter bedömning, som med ett citat från chefen för engelska utrikeministeriets politiska avdelning Orme Sargent. ”Deras avsikter är utmärkta men deras situation hopplös.” Ett annat citat, från historikern Kent Zetterberg: ”ingen heroisk politik, men i Sveriges extremt dåliga läge kallblodig och klok politik.”

Tyvärr blir läsningen av de 20 åren efter 1945 inte lika lustbetonad. Här träder en annan författare in och det är alldeles för många tillfällen där läsningen avbryts av uppriktig undran: vad menar karln? Eller: vet karln vad de här orden betyder? Den afrikanske diktatorn Idi Amin ska ha kallat sig själv ”det brittiska imperiets erövrare”. Inte ens den galningen kan ha gjort anspråk på att erövra det brittiska imperiet, så absurd var inte ens han. Han sa ”conqueror” – allti det här fallet ”betvingare, besegrare”.

• ”Moderniserade stadslandskap som rensats från slum och fattighus /…/ men kan sägas ha förlorat något av sina aviga charm och folkliga prägel.” Titta på kvarteren i Gamla Gefle, med charm och folklig prägel. Men det moderna stadslandskapet längs Södra Kungsgatan har det naturligtvis inte. (Det skulle då vara Söderhielmska gården…)

• På femtiotalet var landsbygden ”dominerad av ett ampert och hårt rationaliserat jordbruk”. Som ordboken säger om ”amper: barsk, i synnerhet om äldre kvinnor.” Ett barskt jordbruk?

• När Sara Lidmans debutroman Tjärdalen blev en succé 1955: ”På kort tid tvingades förlaget gör tolv tilltryckningar.” Så ledsna de måste ha varit på Bonniers…

• Visste ni att USA var en neutral nation med västerländska värderingar? ”Som neutral nation med västerländska värderingar låg det i USA:s intresse att det svenska försvaret var så starkt som möjligt.”

• När kommunisterna stödde socialdemokraterna i ett ärende och det inte var bra för socialdemokraterna kallas det en ”sann björnkram.” Det var naturligtvis i själva verket en björntjänst.

• Om den svenska ekonomin efter kriget: ”Ett ekonomiskt under, underligare än i flertalet västländer.” Ibland säger akademiker sådana ”lustigheter” under en föreläsning och låter med minspelet studenterna förstå, men i en bok faller det platt till marken.

• ”Det hade varit ett världskrig i ordets rätta bemärkelse.” Han menar väl ”verkliga bemärkelse”, eller något annat som inte ger ett intryck av att han tycker att världskriget hade varit något positivt.

Men utöver dessa otaliga moment som stör läsningen finns det några plumpar av ett allvarligare slag. Den här författaren är född 1971 men även i hans generation dröjer det hos samhällsvetare och historiker kvar en massa illaluktande ideologiskt grums från den kommunistiskt färgade delen av vänstervågen.

Den svenska DC3:an som sköts ner ”opererade i ljusskygga syften i luftrummet längs Finska viken”. Det är inte ljusskyggt att idka signalspaning över internationellt vatten, och för resten var det inte i Finska viken utan planet sköts ner öster om Gotska sandön, det gick sina reguljära turer i en nord-sydlig bana mellan Gotland och Baltikum. Hyschhyschet omkring operationerna kom sig av att Sverige bytte underrättelsematerial med USA, en normal internationell företeelse. Malcolm Dixelius har för övrigt på plats i Sovjet rett ut varför Sovjet gjorde något så uppseendeväckande som att skjuta ner obeväpnade plan över internationellt vatten. Stalin var ursinnig för att sovjetiska flygvapnet inte kunde hind­ra spaningsflygningar över sovjetiska fastlandet – av Natoplan! En lokal befälhavare gav då order om nedskjutningen av den svenska DC3:an som kompensation och hade räknat rätt: Stalin tog inte illa upp utan var nöjd.

När det gäller händelser utanför Sverige är de här kapitlen hela tiden svajiga. Under det kalla kriget, efter segern över Tyskland: ”De vackra scenerna från Berlin i maj 1945 när sovjetiska och amerikanska soldater föll i varandras armar, dränktes i fraser om den egna sidans moraliska överhöghet.” Bildspråket i att scener dränks i fraser är typiskt för de här kapitlen, men dessutom utspelade sig detta legendariska möte som avses inte i Berlin utan vid floden Elbe nära Torgau, och inte i maj utan i april.

Finland, för att ta ett annat exempel, har alltid varit ett problem för Vänsterpartiet, redan på den tid det hette Sverges (sic) kommunistiska parti och Finland 1939 inte ville bli ockuperat av Stalin utan heroiskt försvarade sin självständighet och demokrati. Ja, även den världsberömde historikern Eric Hobsbawm har i sitt stora fyrbandsverk både ideologiskt grundade felaktigheter och rena sakfel. Och den här medförfattaren i Sveriges historia 1920-1965 trampar på i samma fotspår. Vad Stalin som anföll det fredliga Finland gjorde var inte så allvarligt! Finland kunde ”sluta fred utan mer märkbara landavträdelser”.

Så det legendariska Karelen, en stor del av det södra, folkrikare Finland, med den viktiga staden Viborg och dessutom Kexholm och Sordavala, räknas inte? Mer än en tiondel av Finlands befolkning fick fly undan Sovjetarmén. Och togs föredömligt om hand av ett fattigt och krigstrött Finland. Om Sverige förlorade Göteborg, Bohuslän och Västergötland, vore inte det en ”märkbar land­avträdelse”?

Den tarvligaste plumpen i avsnittet om Sverige 1945-1965 är en kanske omedveten fortsättning på de svenska kommunisternas strävanden att tala om att det inte var så förfärligt i Sovjet och satellitländerna, utan ungefär som i Väst: ”Situationen för Östeuropas oppositionella motsvarades av de amerikanska skådespelare, producenter och manusförfattare som under 1950-talet svartlistades från allt arbete inom kulturindustrin på grund av sina politiska värderingar – och för all del, av den svenska säkerhetspolisens övervakning av kärnvapenmotståndare.”

Den dumma och vulgära McCarthyismens förföljelser av amerikanska intellektuella med kommunistsympatier eller rent av -medlemskap satte ändå aldrig de drabbade personerna i omänskliga fångläger där de under tio, tjugo år bröts ned av fruktansvärda förhållanden och inte sällan fick TBC. Amerikanerna var (gudskelov) fria män och kvinnor. De gick omkring lösa och lediga. Och VAD hade övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare över huvud taget för praktiska konsekvenser?

I ett liknande sammanhang lämnar historikern sina unga läsare i sticket. Vad menas med att ”Ungefär tvåtusen personer per år stoppades av Säpo”? Ingen förklaring. Stoppades de i trafiken? Nej, det handlade om sådant som att kommunistiska snickare inte fick arbeta på militärt skyddsområde. Under år då hela det svenska försvarets inriktning var att skydda landet mot tänkbara kommunistiska anfall från andra sidan Östersjön var detta inte något särskilt konstigt resonemang.

De tre författarna i den i alla fall magnifika volymen om Sverige 1920-1965 är Yvonne Hirdman, som skrivit de briljanta kapitlen fram till 1945, Jenny Björkman med tre fascinerande temakapitel om svensken och spriten, bostadspolitiken och om ”de andra”, och Urban Lundberg om efterkrigstiden. Kapitlen går om varandra och det tar en stund innan man lyckas reda ut vem som skrivit var, men lustigt nog har Jenny Björkmans utmärkta kapitel (och några korta sakavsnitt av andra författare) tryckts på papper i annan färg, vilket underlättar identifieringen, när man inser det.

Med Yvonne Hirdmans dominerande insats är det naturligt att kvinnornas roll i Sveriges moderna historia får stort utrymme, och det sker inte alls på det alltför vanliga schablonfeministiska sättet. Tvärtemot tänker en gammal svensk karl bara ”Så bra. Det är verkligen alldeles naturligt, det borde ha varit så sedan länge i historieskrivningen!”.

Monarkins obetydliga roll i det moderna samhället framgår av en kuriös bagatell i Jenny Björkmans förträffliga kapitel. Prinsessan Margaretha föddes 1934 och det påstås att hennes far var kronprins. Nej, nuvarande kungens fader Gustav Adolf (1906-1947) var däremot arvprins. Det var hans far som var kronprins och 1950 blev kung Gustav VI Adolf (1882-1973), när Gustav V dog. Även vi republikaner, ja, i synnerhet vi, bör hålla reda på blivande och andra statsöverhuvuden.

Det är märkligt att inte medförfattarna och andra historiker som läst boken märkt misstaget. Också märkligt är att denna historikerelit, inklusive Yvonne Hirdman, som är så suverän på svensk modern historia, tror att Rysslands siste tsar Nikolaj II avsade sig tronen i mars 1918.

Det var i mars 1917.

Staffan Skott

http://gd.se/kultur/boken/1.5451450-hela-sveriges-historia-med-inlevelse

,

6 kommentarer

Ett reportage om det judiska folket

http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2013/Var/skott_staffan-en_mansklighet_i_manskligheten-inbunden/
udarna är världens segaste folk. De har bevarat sin identitet genom årtusenden, trots förföljelser, deportationer och folkmord. En mänsklighet i mänskligheten är ett reportage om judenheten.

Det är svårt att föreställa sig ett annat folk om fjorton miljoner människor som haft och har ett sådant inflytande på mänsklighetens utveckling. I alla länder där judarna fått samma möjligheter som andra medborgare har de gjort stora insatser i kultur, vetenskap och ekonomi, långt utöver vad som skulle motsvara deras andel av befolkningen.

I detta överskådliga och underhållande reportage reder författaren och journalisten Staffan Skott ut de fragmentariska kunskaper som vi alla tror oss ha om judarna.

18 kommentarer