Arkiv för december, 2010

Ang. Svärmödrar

Skott: Fram för SväMo!

DN 7 mars 2oo2

I söndags tog min kåsörkollega Kåll initiativet till bildandet av en
SväMo, i överensstämmelse med Jämo och andra
ombudsmannainstitutioner för försvar av utsatta befolkningsgrupper.

Den traditionella uppfattningen av svenska svärmödrar,
pansartrupperna bland de traditionellt starka svenska kvinnorna, är
kanske inte att det i första hand är fråga om svaga och hjälplösa
varelser. Men all rasism, diskriminering och fördomsfullhet ska
bekämpas, om så med statligt stöd!

Eftersom jag – vilket Kåll så riktigt påpekade – häromveckan gjort
mig skyldig till en svärmorsliknelse tar jag härmed upp den kastade
handsken.

(Det handlade i mitt fall om EU. Det är en utmärkt inrättning och
om man pekar på den vederstyggliga byråkratin i Bryssel svarar jag
att gifter man sig med en vacker flicka får man finna sig i att få
en svärmor på köpet. Mea culpa, mea culpa, jag skrev även i början
av åttiotalet att medan persondatorn är som den stora kärleken, allt
blir bara bättre och bättre, är printern som svärmor som man får ta
på köpet. Men har ni sett på fan! Dagens printrar är pålitliga och
utmärkta medhjälpare. Som tyskarna säger, das lässt tief blicken.*
)

Själv har jag inga klagomål att komma med mot mina svärmödrar,
avlidna och nuvarande. Jag kan endast avhandla ämnet teoretiskt och
generaliserande utifrån andras erfarenheter.

En av dem stekte för övrigt abborrfiléer doppade i rågmjöl så att
det än i dag vattnas i munnen när jag tänker på dem, för att inte
tala om hennes piggvar med pepparrot.

Men av vad jag hört av inte lika lyckligt lottade jämnåriga finns
det en återkommande, klart urskiljbar utveckling i förhållandet
svärmor- svärson.

Först är det en glad överraskning för svärmodern att någon över
huvud taget vill ha hennes dotter, och svärsonen omges med värme och
välvilja.

Efter en tid har svärmodern emellertid vant sig vid tanken att någon
ville ha dottern, trots att denna aldrig kan nå till sin moders
höjder.

Då övergår reaktionen till ”kunde flickan verkligen inte få tag i
något BÄTTRE???”.

På detta följer sådana anekdoter som den äldsta svärmodersanekdoten
i ”Svenskt skämtlynne genom århundradena”: – Hade Adam någon
svärmoder? Nej, ty han lefvde i Paradiset.

I dag står vi som moderna människor högt över sådana fördomar. En
svärmor är en svärsons bästa vän och ingen kan som hon hjälpa honom
förstå den kvinna han gift sig med.

Man bör dock under inga omständigheter gå så långt som Stig
Dagerman, som – om man får tro Björn Ranelid – hade ihop det med sin
svärmor.

Då får man väl för övrigt anta att svärmorsproblemen ersätts av
problem med svärfar.

Låt mig nu avsluta detta försoningskåseri med att upprepa att alla
mina kunskaper i ämnet är teoretiska och inhämtade vid samtal med
jämnåriga kamrater, och att den traditionella svärmodersbilden
dessutom saknar all verklighetsförankring.

Konstigt nog förstår ändå alla liknelserna.

(*Tyskt ordspråk, favorit hos framlidne NoN:inhopparen Fogelberg.

Kan översättas med ”Där ser man!” Han var för övrigt en stor vän av
svärmödrar.)

2 kommentarer

Fotnot till musikaliska tankar

Mitch Miller berättar här om sin dirigeringsteknik.

Lämna en kommentar

Reflexioner från en okunnig om dirigerandets gåtfulla konst

Med anledning av att Bengt Samuelssons marsch på Facebook  för den 29 december är Mitch Millers körversion av Yellow Rose of Texas. Mitch Miller som dog 2010 i hög ålder var från början oboist i högsta internationella klass. Han insåg dock att det fanns bättre pengar att göra på annat håll. Hans originella teknik för kördirigering finns att beskåda här. Den påminner om det dirigerande som spydiga musiker kallar ”hänga tvätt”.

Goda orkestermusiker, icke obenägna att påverka vår uppfattning aansvarsfördelningen mellan dirigent och orkester, kan säga sådant som att ”i första hand följer orkestern den som har temat”. Det är säkert sant. Mitch Millers till synes nonchalanta ledning av kören har kanske sådan bakgrund?

Det mesta i dirigentarbetet ligger väl oftast i repetitionerna; de blinkar och riktade blickar som förekommer är ofta fråga om påminnelser. Ett intressant fall är vårt ryska geni Gennadij Rozjdestvenskij, bosatt i Sverige. En musiker i hans orkester i Stockholm förklarade att de tyckte han repeterade alldeles FÖR LITET, han besitter ju sådana kunskaper som de ville bli delaktiga av.

Faktum är att han är en av vår tids allra största dirigenter. I engelska fackpressen för klassisk musik dyker hans namn upp gång på gång när man går igenom olika inspelningar från olika årtionden – hans version av Prokofjevs Romeo och Julia, femtio år gammal eller mer, för att ta ett exempel, var överlägset bäst, för att ta ett exempel. Jag misstänker att hans hemlighet är den skapande processen, pågående kreativitet, konstnärligt skapande, kan hos somliga benådade skapa den gudomlig gnistan. Och den kanske man inte kan redogöra för under repetitioner. Men när han står där på pulten och showen är igång gnistrar det. Om man ser på just Gennadij så har han den speciella ryska slagteknik som har skildrats som att de formar musiken, skulpterar den i luften.

Jag har, komplett okunnig om musikens grunder som jag är, varit med om många repetitioner som tolk, varvid yrkesmusikerna lett vänligt åt min användning av musikaliska termer, men det fungerade tydligen, för den yrkesensemble som jag fått vara mest ihop med under repetitioner med en professor från Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva älskade honom och bjöd in honom gång på gång. Sådana repetitioner är – och det beror förstås på dirigentens pedagogiska talanger ännu mer än hans obestridliga musikaliska insikter – oändligt mycket mer givande än konserten som följer, hur lysande den än är.

På en helt annan nivå. Vid en terminavslutning för femton år sedan eller så sjöng yngste sonen Anton julsånger i en tillfällig skolkör och när de kom till We Wish You A Happy Christmas drev deras dirigent, lärare vid Maria Elementar, oväntat upp tempot en bit in i sången och det blev enormt effektfullt och alla ungarna såg saliga ut över hur bra och skoj det lät. Jag frågade Anton om de hade övat mycket på detta. Nej, svarade han, de hade aldrig sjungit så där förut – det gjorde läraren först vid framförandet! Så nog gör dirigenter mer än bara ”illustrerar hur orkestern följer den som har temat”.

Apropå dirigenter. Vid samma terminsavslutning dirigerade Kristina Axen Ohlin också, och när jag gick fram och tackade henne var hon sjöblöt – det har sett hos andra bekanta dirigenter också, som Jurij Aronovitj (Yuri Ahronovich) , Torgny Hanson. Hon mådde förresten bättre av att dirigera, tror jag, än att ägna sig åt politik. Den motion som de flesta dirigenter får av dirigerandet brukar ju dras fram som förklaring till den höga ålder de ofta uppnår.

Professorn från Moskvakonservatoriet var ett undantag. Musikerna sa efter repetitionerna ”svettas han aldrig?”. Förklaringen? Tja,. vältränade människor svettas mindre. Eller kanske var det hans effektiva sparsmakade slagteknik. Det var professorn och generalmajoren, f d chef för all sovjetisk/rysk militärmusik Nikolaj Michajlov), och ensemblen av Flottans Musikkår i Karlskrona (modernt namn Marinens musikkår, MMK, på samma nivå som någon symfoniorkester).

4 kommentarer

Reflexioner över ”böckernas bok” med anledning av ny bok

Med Hatte hittar vi en rengjord och nytvättad Bibel

Artikelbilder

Hatte Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, kan också det mesta om Bibeln.

Hatte Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, kan också det mesta om Bibeln.Fotograf: Birgitta Furuhagen

Jan Björklund säger att kristendomen bör ha en framskjuten plats i skolans religionsundervisning, på grund av dess ”stora roll i vårt lands historia och samhällsutveckling”. Ja, framför allt, i Västerlandets kultur, i synnerhet litteraturen. Hans Furuhagens nyutkomna ”Bibeln och arkeologerna” är i den vevan som gjord till lärarhandledning. Vad är historiska fakta och vad är myt i det bibliska arvet?
Bokstavstrogna kristna och judar är någon bråkdel av de troende, men för dem är Bibeln skriven direkt av respektive gud. Modernare trosfränder anser att den skrivits ”med gudomlig inspiration”, men anser att det finns också historisk information på sidorna.

Några hållpunkter i Gamla testamentet. Världen skapas sex- eller åttatusen år före Kristus. För fyratusen år sedan ger sig Abraham iväg från vad som nu är Irak, ty hans gud har givit honom en del förhållningsregler och lovat honom Kanaans land om han sköter sig.
Folket tar sig fram till Kanaan och bosätter sig där. Under en tid är det judiska folket i landsflykt i Egypten men när det förtrycks utvandrar det under stor dramatik tillbaka till det förlovade landet.
Det här är alltsammans förklaringsmyter, och det är möjligt att israelerna i själva verket hela tiden fanns på plats i Kanaans land, i återkommande strider om herraväldet. Att Abraham är en diktad, mytisk gestalt är uppenbart för de flesta.

Bibeln är ett tacksamt exempel på hur de styrande i olika epoker i propagandasyfte låtit dikta krönikor för att prisa sig själva och nedsvärta motståndare.
Ett slående exempel är höjdpunkten med de tre konungarna Saul, David och Salomo, som ska ha verkat i några årtionden var, omkring och efter millennieskiftet tusen år före Kristus. De följs av en rad mindre kungar och med tiden ockuperas landet av olika stormakter – Babylon, Persien, det makedoniska och det romerska imperiet, med flera.
Den spenslige David dräper med sin slunga den väldige Goliat och kommer i gunst hos konung Saul som dock blir misstänksam mot honom.
David flyr då ut i vildmarken med några hundra man i följe innan han själv blir kung och gör sitt land till ett stort och mäktigt välde, för att efterträdas av sin vise son Salomo.
David tronar högst, som ett föredöme för mänskliga härskare i kommande årtusenden. Det är högklassig litteratur, de tre herrarna är inte endimensionellt idealiserade utan har mänskliga svagheter av alla de slag. Och det är litteratur det är, skönlitteratur, fiction.

De moderna arkeologerna gör inte som tidigare kollegor, vilka ”höll Bibeln i ena handen och grävde med den andra”, för att få de bibliska berättelserna bekräftade. Med förfinade metoder och förutsättningslös analys har de modernaste arkeologerna konstaterat att Israels barn aldrig var ”fångar i Egypti land”. David hade inga resurser till att bygga ett stort tempel och regerade inte över något stort rike.
Om han verkligen funnits var han kanske en liten hövding i bergen – berättelserna om hur hans rövartåg som en annan Robin Hood är nog kärnan i en berättelse som senare byggts ut.
Men när byggdes templet i Jerusalem? Antagligen trehundra – fyrahundra år senare. Och vid ungefär samma tid var det väl som berättelsen om de tre kungarna författades – för att bekräfta den regerande dynastins legitimitet, att vara ”av Guds nåde”.

För mycket sådant redogör Hans Furuhagen klart och elegant, han manövrerar mellan de otaliga folk som kommer och går i Bibeln, som styrde han med gudomlig (ursäkta) inspiration en liten utombordare mellan bumlingar och knal i Dalälvens grunda utlopp.
Det finns dokument från den här tiden i angränsande länder, med kilskrift och hieroglyfer och annat, som ibland styrker Bibelns versioner, men minst lika ofta uppseendeväckande inte har ett ord om till exempel ”den egyptiska fångenskapen”; när arkeologerna inte heller har några fynd av ett slag som man skulle ha väntat sig, är det uppenbart att det är dikt och myt.
Hans Furuhagen följer den vetenskapliga debatten fram till dags dato, och i centrum står arkeologin. Hans bok innehåller också en nykter redovisning av det trassliga ödet för de ryktesomsusade Dödahavsrullarna.
Hans ”Hatte” Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, fick i fjol av regeringen välförtjänt hederstiteln professor, om ni undrar.

De resultat om somligt i Gamla testamentet som Telavivprofessorn Israel Finkelstein och hans kollegor, Zeev Herzog, Neil Asher Silberman och andra, med sina sofistikerade metoder har kommit fram till, överensstämmer för övrigt väl med slutsatserna när man har tillämpat vanliga vetenskapliga principer på biblisk historia.
Norman Cantor (1929 – 2004) skriver i sin judiska historia från 1994 om David att ”han var bara en av många andra klassens, måttligt framgångsrika härskare i Mellanöstern”, och att i Salomo ”blåser Bibeln upp en monark på lägre nivå i Mellanöstern till en storslagen härskare på mycket högre nivå med makt och rikedom”.
Nya testamentets arkeologi blir i boken inte lika engagerande läsning som om Gamla testamentet, och det beror på Nya testamentet självt. Det finns inte några arkeologiska fynd att sätta i samband med Jesus, som varken byggde tempel eller tillskrivs något rike av denna välden. När han ska ha vandrat omkring i Palestina var det fråga om en i raden av judiska förkunnare som genom årtusendena dyrkats som den kommande frälsaren. De begynner sin långa rad redan före Kristi födelse (ursäkta ironin) och den senaste dog 1994, The Lubavitcher Rebbe.

Hans Furuhagen talar klarspråk när det gäller Gamla testamentet, men om Nya testamentet är han försiktig som om han hade en religiös arvtant som han inte vill stöta sig med. Han går inte på följande fråga, som i vårt Sverige tydligen än i dag är känsligare än sanningshalten i Gamla testamentet.
Den Jesus som återfinns i ofta motstridiga texter i Nya Testamentet är en gestalt, byggd på myter och traditioner från Mellanöstern. Han är lika mycket litteratur som Oliver Twist hos Dickens eller furst Mysjkin hos Dostojevskij (och det är ju ingen dålig litteratur). Bakom denna litterära gestalt kan det ha funnits en historisk personlighet, men detta går inte att bevisa.
Kritisk och analyserande granskning av Bibeln började med den judiske filosofen Spinoza på sextonhundratalet. Det fortsatte på artonhundratalet med Julius Wellhagen som portalfigur, och många efterföljande. Inför Nya testamentet är man emellertid mycket försiktig.
I dagens Sverige är Hans Furuhagens bok hur som helst synnerligen välkommen. I pressen är det ingen brist på notiser om fnoskiga bokstavstrogna som ”hittat Noaks ark” 3 000 meter över havet eller förklarar underverken i Bibeln med krystade naturvetenskapliga resonemang. Däremot är det glest mellan svenska artiklar om de moderna rönen, jag har i de elektroniska tidningsarkiven bara hittat nio. De drunknar i syndafloden och Röda havet, ursäkta bildspråket.
En rengjord och nytvättad Bibel är ett minst lika respektingivande dokument som tidigare. Med Hans Furuhagens hjälp har den mer att lära oss.
Gefle dagblad 20 december 2010

Lämna en kommentar

Tre månaders gammalt resebrev

http://gd.se/kultur/kulturkronikor/1.2606685-sentimental-journey

Lämna en kommentar

Bra början

Nu har hustrun satt upp denna blogg åt mig. Jag kanske kommer att skriva någonting.

1 kommentar