Reflexioner från en okunnig om dirigerandets gåtfulla konst

Med anledning av att Bengt Samuelssons marsch på Facebook  för den 29 december är Mitch Millers körversion av Yellow Rose of Texas. Mitch Miller som dog 2010 i hög ålder var från början oboist i högsta internationella klass. Han insåg dock att det fanns bättre pengar att göra på annat håll. Hans originella teknik för kördirigering finns att beskåda här. Den påminner om det dirigerande som spydiga musiker kallar ”hänga tvätt”.

Goda orkestermusiker, icke obenägna att påverka vår uppfattning aansvarsfördelningen mellan dirigent och orkester, kan säga sådant som att ”i första hand följer orkestern den som har temat”. Det är säkert sant. Mitch Millers till synes nonchalanta ledning av kören har kanske sådan bakgrund?

Det mesta i dirigentarbetet ligger väl oftast i repetitionerna; de blinkar och riktade blickar som förekommer är ofta fråga om påminnelser. Ett intressant fall är vårt ryska geni Gennadij Rozjdestvenskij, bosatt i Sverige. En musiker i hans orkester i Stockholm förklarade att de tyckte han repeterade alldeles FÖR LITET, han besitter ju sådana kunskaper som de ville bli delaktiga av.

Faktum är att han är en av vår tids allra största dirigenter. I engelska fackpressen för klassisk musik dyker hans namn upp gång på gång när man går igenom olika inspelningar från olika årtionden – hans version av Prokofjevs Romeo och Julia, femtio år gammal eller mer, för att ta ett exempel, var överlägset bäst, för att ta ett exempel. Jag misstänker att hans hemlighet är den skapande processen, pågående kreativitet, konstnärligt skapande, kan hos somliga benådade skapa den gudomlig gnistan. Och den kanske man inte kan redogöra för under repetitioner. Men när han står där på pulten och showen är igång gnistrar det. Om man ser på just Gennadij så har han den speciella ryska slagteknik som har skildrats som att de formar musiken, skulpterar den i luften.

Jag har, komplett okunnig om musikens grunder som jag är, varit med om många repetitioner som tolk, varvid yrkesmusikerna lett vänligt åt min användning av musikaliska termer, men det fungerade tydligen, för den yrkesensemble som jag fått vara mest ihop med under repetitioner med en professor från Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva älskade honom och bjöd in honom gång på gång. Sådana repetitioner är – och det beror förstås på dirigentens pedagogiska talanger ännu mer än hans obestridliga musikaliska insikter – oändligt mycket mer givande än konserten som följer, hur lysande den än är.

På en helt annan nivå. Vid en terminavslutning för femton år sedan eller så sjöng yngste sonen Anton julsånger i en tillfällig skolkör och när de kom till We Wish You A Happy Christmas drev deras dirigent, lärare vid Maria Elementar, oväntat upp tempot en bit in i sången och det blev enormt effektfullt och alla ungarna såg saliga ut över hur bra och skoj det lät. Jag frågade Anton om de hade övat mycket på detta. Nej, svarade han, de hade aldrig sjungit så där förut – det gjorde läraren först vid framförandet! Så nog gör dirigenter mer än bara ”illustrerar hur orkestern följer den som har temat”.

Apropå dirigenter. Vid samma terminsavslutning dirigerade Kristina Axen Ohlin också, och när jag gick fram och tackade henne var hon sjöblöt – det har sett hos andra bekanta dirigenter också, som Jurij Aronovitj (Yuri Ahronovich) , Torgny Hanson. Hon mådde förresten bättre av att dirigera, tror jag, än att ägna sig åt politik. Den motion som de flesta dirigenter får av dirigerandet brukar ju dras fram som förklaring till den höga ålder de ofta uppnår.

Professorn från Moskvakonservatoriet var ett undantag. Musikerna sa efter repetitionerna ”svettas han aldrig?”. Förklaringen? Tja,. vältränade människor svettas mindre. Eller kanske var det hans effektiva sparsmakade slagteknik. Det var professorn och generalmajoren, f d chef för all sovjetisk/rysk militärmusik Nikolaj Michajlov), och ensemblen av Flottans Musikkår i Karlskrona (modernt namn Marinens musikkår, MMK, på samma nivå som någon symfoniorkester).

Advertisements
  1. #1 av Julia på december 29, 2010 - 14:05

    Vissa påstår att vältränade människor svettas mer.

  2. #2 av anton på december 29, 2010 - 14:10

    När Ingmar Bergman sommarpratade för några år sedan sa han att han egentligen ville bli dirigent, för att en orkester i perfekt samspel är ”bland det mest upphetsande som jag kan tänka mig”. Jag är nog beredd att hålla med.

    [audio src="http://sverigesradio.se/laddahem/p1/sommar/mp3/2007/sr_sommar_i_p1_070731.mp3" /]

  3. #3 av Johan Tengroth på augusti 24, 2012 - 15:29

    Stort tack för bra artiklar i olika ämnen. Det finns en bra film på youtube om ZO NVA.
    titel von brope bis parade

  4. #4 av Johan Tengroth på augusti 25, 2012 - 12:10

    Ursäkta det gick lite för fort. Zwischen Probe und Parade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: