Reflexioner över ”böckernas bok” med anledning av ny bok

Med Hatte hittar vi en rengjord och nytvättad Bibel

Artikelbilder

Hatte Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, kan också det mesta om Bibeln.

Hatte Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, kan också det mesta om Bibeln.Fotograf: Birgitta Furuhagen

Jan Björklund säger att kristendomen bör ha en framskjuten plats i skolans religionsundervisning, på grund av dess ”stora roll i vårt lands historia och samhällsutveckling”. Ja, framför allt, i Västerlandets kultur, i synnerhet litteraturen. Hans Furuhagens nyutkomna ”Bibeln och arkeologerna” är i den vevan som gjord till lärarhandledning. Vad är historiska fakta och vad är myt i det bibliska arvet?
Bokstavstrogna kristna och judar är någon bråkdel av de troende, men för dem är Bibeln skriven direkt av respektive gud. Modernare trosfränder anser att den skrivits ”med gudomlig inspiration”, men anser att det finns också historisk information på sidorna.

Några hållpunkter i Gamla testamentet. Världen skapas sex- eller åttatusen år före Kristus. För fyratusen år sedan ger sig Abraham iväg från vad som nu är Irak, ty hans gud har givit honom en del förhållningsregler och lovat honom Kanaans land om han sköter sig.
Folket tar sig fram till Kanaan och bosätter sig där. Under en tid är det judiska folket i landsflykt i Egypten men när det förtrycks utvandrar det under stor dramatik tillbaka till det förlovade landet.
Det här är alltsammans förklaringsmyter, och det är möjligt att israelerna i själva verket hela tiden fanns på plats i Kanaans land, i återkommande strider om herraväldet. Att Abraham är en diktad, mytisk gestalt är uppenbart för de flesta.

Bibeln är ett tacksamt exempel på hur de styrande i olika epoker i propagandasyfte låtit dikta krönikor för att prisa sig själva och nedsvärta motståndare.
Ett slående exempel är höjdpunkten med de tre konungarna Saul, David och Salomo, som ska ha verkat i några årtionden var, omkring och efter millennieskiftet tusen år före Kristus. De följs av en rad mindre kungar och med tiden ockuperas landet av olika stormakter – Babylon, Persien, det makedoniska och det romerska imperiet, med flera.
Den spenslige David dräper med sin slunga den väldige Goliat och kommer i gunst hos konung Saul som dock blir misstänksam mot honom.
David flyr då ut i vildmarken med några hundra man i följe innan han själv blir kung och gör sitt land till ett stort och mäktigt välde, för att efterträdas av sin vise son Salomo.
David tronar högst, som ett föredöme för mänskliga härskare i kommande årtusenden. Det är högklassig litteratur, de tre herrarna är inte endimensionellt idealiserade utan har mänskliga svagheter av alla de slag. Och det är litteratur det är, skönlitteratur, fiction.

De moderna arkeologerna gör inte som tidigare kollegor, vilka ”höll Bibeln i ena handen och grävde med den andra”, för att få de bibliska berättelserna bekräftade. Med förfinade metoder och förutsättningslös analys har de modernaste arkeologerna konstaterat att Israels barn aldrig var ”fångar i Egypti land”. David hade inga resurser till att bygga ett stort tempel och regerade inte över något stort rike.
Om han verkligen funnits var han kanske en liten hövding i bergen – berättelserna om hur hans rövartåg som en annan Robin Hood är nog kärnan i en berättelse som senare byggts ut.
Men när byggdes templet i Jerusalem? Antagligen trehundra – fyrahundra år senare. Och vid ungefär samma tid var det väl som berättelsen om de tre kungarna författades – för att bekräfta den regerande dynastins legitimitet, att vara ”av Guds nåde”.

För mycket sådant redogör Hans Furuhagen klart och elegant, han manövrerar mellan de otaliga folk som kommer och går i Bibeln, som styrde han med gudomlig (ursäkta) inspiration en liten utombordare mellan bumlingar och knal i Dalälvens grunda utlopp.
Det finns dokument från den här tiden i angränsande länder, med kilskrift och hieroglyfer och annat, som ibland styrker Bibelns versioner, men minst lika ofta uppseendeväckande inte har ett ord om till exempel ”den egyptiska fångenskapen”; när arkeologerna inte heller har några fynd av ett slag som man skulle ha väntat sig, är det uppenbart att det är dikt och myt.
Hans Furuhagen följer den vetenskapliga debatten fram till dags dato, och i centrum står arkeologin. Hans bok innehåller också en nykter redovisning av det trassliga ödet för de ryktesomsusade Dödahavsrullarna.
Hans ”Hatte” Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, fick i fjol av regeringen välförtjänt hederstiteln professor, om ni undrar.

De resultat om somligt i Gamla testamentet som Telavivprofessorn Israel Finkelstein och hans kollegor, Zeev Herzog, Neil Asher Silberman och andra, med sina sofistikerade metoder har kommit fram till, överensstämmer för övrigt väl med slutsatserna när man har tillämpat vanliga vetenskapliga principer på biblisk historia.
Norman Cantor (1929 – 2004) skriver i sin judiska historia från 1994 om David att ”han var bara en av många andra klassens, måttligt framgångsrika härskare i Mellanöstern”, och att i Salomo ”blåser Bibeln upp en monark på lägre nivå i Mellanöstern till en storslagen härskare på mycket högre nivå med makt och rikedom”.
Nya testamentets arkeologi blir i boken inte lika engagerande läsning som om Gamla testamentet, och det beror på Nya testamentet självt. Det finns inte några arkeologiska fynd att sätta i samband med Jesus, som varken byggde tempel eller tillskrivs något rike av denna välden. När han ska ha vandrat omkring i Palestina var det fråga om en i raden av judiska förkunnare som genom årtusendena dyrkats som den kommande frälsaren. De begynner sin långa rad redan före Kristi födelse (ursäkta ironin) och den senaste dog 1994, The Lubavitcher Rebbe.

Hans Furuhagen talar klarspråk när det gäller Gamla testamentet, men om Nya testamentet är han försiktig som om han hade en religiös arvtant som han inte vill stöta sig med. Han går inte på följande fråga, som i vårt Sverige tydligen än i dag är känsligare än sanningshalten i Gamla testamentet.
Den Jesus som återfinns i ofta motstridiga texter i Nya Testamentet är en gestalt, byggd på myter och traditioner från Mellanöstern. Han är lika mycket litteratur som Oliver Twist hos Dickens eller furst Mysjkin hos Dostojevskij (och det är ju ingen dålig litteratur). Bakom denna litterära gestalt kan det ha funnits en historisk personlighet, men detta går inte att bevisa.
Kritisk och analyserande granskning av Bibeln började med den judiske filosofen Spinoza på sextonhundratalet. Det fortsatte på artonhundratalet med Julius Wellhagen som portalfigur, och många efterföljande. Inför Nya testamentet är man emellertid mycket försiktig.
I dagens Sverige är Hans Furuhagens bok hur som helst synnerligen välkommen. I pressen är det ingen brist på notiser om fnoskiga bokstavstrogna som ”hittat Noaks ark” 3 000 meter över havet eller förklarar underverken i Bibeln med krystade naturvetenskapliga resonemang. Däremot är det glest mellan svenska artiklar om de moderna rönen, jag har i de elektroniska tidningsarkiven bara hittat nio. De drunknar i syndafloden och Röda havet, ursäkta bildspråket.
En rengjord och nytvättad Bibel är ett minst lika respektingivande dokument som tidigare. Med Hans Furuhagens hjälp har den mer att lära oss.
Gefle dagblad 20 december 2010

Advertisements
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: