Arkiv för januari, 2011

Finska rytteriets marsch

Bengt Samuelsons morgonmarsch den 27 januari.Konsertarrangemanget med pukor går inte heller av för hackor; på youtube finns många tyska inspelningar (Marsch der Finländischen Reiterei).

År 1916 antog I19 (Norrbottens regemente) Finska rytteriets marsch som regementsmarsch. Hur långt denna välkända marschs anor ”sträcker sig är osäkert, dock knappast till Trettioåriga kriget, som man föreställde sig 1872. Det var då Zacharias Topelius skrev sin berömda dikt till den då nyupptäckta marschen, Den snöiga Nord är vårt fädernesland… De två första repriserna skall enligt en finsk tradition ha upptecknats på kontinenten under 1700-talet, och den senare tillfogade trion har ansetts vara en finsk sjömansvisa. I sitt nuvarande skick spelades marschen f f g vid en soiré i Helsingfors år 1871.” (Ur texthäftet till boxen med ”Svenska arméns marscher”, tre cd från en tid då vi fortfarande hade en armé.)

Marschen är mycket älskad, kallas ibland Finska rytteriets marsch från trettioåriga kriget, naturligtvis inte minst för Topelii ”Fältskärns berättelse”, där sagda konflikt spelar en stor roll. LP-skivor med finsk marschmusik har förstås en gång haft en av Carl Larssons illustrationer till Fältskärn som omslag. Trion som här omnämns, kanske en finsk sjömansvisa, är det avsnitt i marschen där det  sjungs ”Men rida vi fram genom aska och grus…”

Vid OS i Stockholm 1912 uppträdde Finland med egen trupp, man var ju formellt ett separat storfurstendöme, och när finländarna tågade in på Stadion stämde den svenska musikkåren upp Finska rytteriets marsch och publiken reste sig  och jublade – de dumma förryskningssträvandena skapade hade drivit upp känslorna för den f d östra rikshalvan. Ryska ambassaden sände upprörda protester till UD.

Marsch der Finländischen Reiterei är som sagt också mycket populär i Tyskland, preussisk armémarsch III,70,  och ett antal regementen därstädes har haft den som förbandsmarsch. I Sverige har inte bara I19 haft den som förbandsmarsch utan även Smålands husarregement, dåvarande K4, till sin nedlä’ggning1927, vidare Smålands grenadjärkår och Karlskrona grenadjärregemente, dåv I7.

På videon till dagens cd står det att det är gardesmusikkåren från Helsingfors som uppträder. Jag tycker nog att närbilderna visar bara unga musiker och att det då skulle vara fråga om en ”beväringsmusikkår”, som det heter på svenska i Finland.Kanske har den likt Sveriges ”Musikpkluton” befordrats. I Norden ägde den utvecklingen rum under andra världskriget att först satte Norge upp HMK Gardes musikkorps och drillkorps som gjorde ständig succé även i Sverige med sitt alltid mycket flotta och genommusikaliska uppträdande, icke sällan med en svensk marsch i programmet ; 1982 startade vad som då hette Musikplutonen i Sverige. Det var egentligen mest för att militären, som hade samarbetsproblem med de till Regionmusik omvandlade resterna av den svenska militärmusiken, skulle förfoga över en värnpliktig musikkår som ställde upp när det kom order om det. Men Arméns musikkår, som den efter några år befordrades till, blev snart det bästa PR-instrument det svenska försvaret haft, möjligen näst efter ryska ubåtar, och gjorde enorm succé både i USA och Frankrike, vilket jag själv som journalist bevittnat, och på många, många andra håll utanför och inom Sverige. Under de senaste åren, när så få behövt göra värnplikt i Sverige, har rekryteringen gått så trögt att musikkåren nu är omvandlad till yrkeskår med unga musiker.

Sedan följde Finland efter med sin ”beväringsmusikkår” som också snart gjorde stor succé.

Zacharias Topelii text till marschen är inte så blodtörstig som Johan Ludvig Runebergs ord till Björneborgarnes marsch (”… än kan ett fält med oväns blod här färgas rött”). I gengäld återspeglar Topelii text hans tids vackra föreställningar om att det under trettiioåriga kriget för svenskarna  i första hand rörde sig om att försvara de protestantiska trosbröderna, och för all del också om att svenskarna hade ”en exemplarisk krigstukt och icke ofredade civilbefolkningen”; i Tyskland säger traditionen något helt annat.

”Bet, Kinder, bet/ Morgen kommt der Schwed…” Den tyskkunnige professorn och kompositören Aleksej Nikolajev citerade detta inför sin dotter dagen innan jag kom till Moskva för att gifta mig med henne.

Det stolta påståendet om ett ursprung på sextonhundratalet härnedan stöds alltså inte av musikhistoriker.

”Ur Topelius Samlade skrifter, tredje delen 1867—1878. Här i versionen från Ny Visbok af B. C., 1893. Melodin tonsatt under trettioåriga kriget.

1.
Det snöiga Nord är vårt fädernesland;
der sprakar vår härd på den stormiga strand,
der växte vid svärdet vår härdade arm,
der glödde för tro och för ära vår barm.

Vi vattnade i Nevans bad vår frustande häst.
han samm öfver Weichseln så gladt som till fest,
han bar öfver Rhen vårt hämnande stål,
han drack utur Donau kejsarens skål.

Och rida vi fram öfver aska och grus,
så springa ur hofvarna gnistor af ljus,
så blinkar hvart hugg som en strimma af sol,
och frihet går ut från den ljungande pol.

2.
Var tröst, du som suckar i mörker och band!
Vi komma, vi komma, vi lösa din hand.
Där pustar ej träl i vår frostiga nord;
friborne vi rida i fält för Guds ord.

Vid Breitenfeld vi togo Pappenheim i vår famn;
vi skrefvo på Kronenbergs brynja vårt namn;
vi svedde grått skägg för Tilly vid Lech;
vi blödde med kungsblod vid Lützens häck.

Och rida vi långt från vårt nordliga spår,
till glödande drufvor och blödande sår,
så smattra trumpeterna segerbud.

Hugg in, tappra led! Fram! Med oss är Gud!”

KOMMENTAR. På grund av denna visa har många svenskar (i Finland visste man nog bättre) givit floden i Sankt Petersburg fel betoning; Nevá, ska det vara. Men det är gulligt att farbror Zachris har vattendraget i bestämd form!

Rimmet Lech-häck är lite djärvt.

Weichseln (också i bestämd form. . .) kallas på polska Wisla, med streck över l (”stunget l”, som uttalas som engelskt w).

Blödde med kungsblod – ja, vid Lützen i östra Tyskland stupade Gustav II Adolf  i med tiden tämligen tjock dimma eller hur det nu var. Platsen är väl värd ett besök. En av de två svenska kungar som gick ur tiden detta år.

Det är en rysligt stilig marsch. På finska heter den Suomalaisen ratsuväen marssi 30-vuotisessa sodassa.

Om man inte har tillgång till pukor kan man slå med galosch på stora trumman, har jag hört. Eller om det är i Björneborgarnes (på finska Porilaisten marssi).

(Den andre kungen som dog 1932: Sigismund Wasa.)

25 kommentarer

På återbesök hos muminpappan

Vad gör man om man sitter i tjänsterummet hos en litteraturprofessor specialiserad på barnbokens teoretiska aspekter, narratologi med mera, och har en kvart över? Man ber att få fram Muminpappans bravader (memoarer i omarbetning) och läser förstaupplagan från 1950. Det var jag själv som köpte den en gång och senare förstås införlivat den med denna professors bibliotek.

Jag minns att jag var förtjust i boken, till och med omsorgsfullt färglade en del av de genialiska bilderna, men finner att jag femtiosju år senare är antagligen ännu mera förtjust. Jag delger professorn detta och hon säger lugnt att det är nog den muminbok hon är minst svag för. När jag nu läst ut Bravaderna igen förstår jag varför. De senare böckerna har en konstnärlig avsikt utöver det i och för sig legitima att roa och underhålla. Det kan jag också uppskatta. Men när jag läser om boken (som jag nog läste flera gånger i barndomen) är det de all uppfinningsrikedom, ironi som går hem hos både barn och vuxna, spexhumöret och de språkliga glada piruetterna som än en gång piggar upp läsaren en i en ålder där man sannerligen behöver piggas upp.

Bravaderna, som vi mumindyrkare säger, var den fjärde muminboken, efter Småtrollen och den stora översvämningen, Kometjakten och Trollkarlens hatt. Tove Janssons Muminvärld hade tagit fast form. Så fast form att hon kunde göra något helt annat än de tidigare böckerna, en berättelse i jagform där pappan oavsiktkligt avslöjar sina egenheter, svagheter och tillkortakommanden. Uppfinningsrikedomen flödar sedan inte på samma översvallande sätt  i de fölljande böckerna – hos en annan författare skulle det kanske ha blivit mekaniskt påhitteri, men inte här. Det är för betagande i sin milda genialitet. I böckerna som följer stramar Tove Jansson till handlingen. Bravaderna är en engångssuccé i sin art.

Tove hade ju uppenbara problem med sin egen far, som bland annat var mycket konservativ. Muminpappan är en förmildrad variant, antagligen med en hel del drag som bara de närmaste kände igen. Att muminpappan är rojalist går naturligtvis tillbaka på de konkreta försöken att göra det frigjorda, självständiga Finland till monarki, det fanns till och med en tysk kandidat utsedd till tronen, men klokt nog blev det inget av det. Om sedan Viktor Jansson (1886-1958) verkligen var rojalist vet jag inte, omöjligt är det inte. Det är nog för övrigt lättare att vara rojalist i en stabil demokratisk republik.

Jag har minnesbilder av Tove från två festkvällar hemma hos Vivica Bandler i Helsingfors, eller var de tre? Ett gott betyg åt finska festkvällar är att man inte minns hur många det var. När Vivica presenterat mig vid första kvällen berättade jag för Tove att i Moskva fanns en ung kvinna som jag var mycket svag för (se första meningen här ovan) och att hon och hennes bästa vän älskade muminböckerna där borta i mörkaste Ryssland och kallade varandra för Snork och jag minns inte vad. Då kysste Tove mig på kind. Spontant! som jag brukar framhålla. Vid ett annat tillfälle (eller var det samma?) sjöng Kaisa Korhonen uttrycksfullt visor på finska till ackompanjemang av Kaj Chydenius och man begrep av de närvarandes reaktioner att det var synd att man inte kan finska; visorna var inte riktigt anständiga, det var allt jag förstod. Och Tove satt rak och stram som en herrgårdsfröken på en stol och skrattade och log åt visorna och klappade sig på knäna; då hade jag verkligen velat förstå finska.

Vivica (som gett namn åt Vifslan där Tove gett namn åt Tofslan) var synnerligen osentimental om Tove och när vi diskuterat Toves oemotståndliga upptåg på Vivicas sjuttioårsdag sa Vivica något om att Tove blivit full och ”då blir hon så otrevlig”. Vivica förstod inte att för mumindyrkare i min generation var Tove sankrosankt. Jag borde ha bett om något exempel. I själva verket hade Toveinte alls varit otrevlig, tvärtom bara kritiserat Arja Saijonmaas axelvaddar i Arjas eleganta klädsel ty de förstörde skuldrornas linjer ”och på sådant är jag konnässör”, sa Tove – och tog en bordskniv (inte vass) och avlägsnade axelvaddarna under Arjas förskräckta skratt.

Jag skrev om detta i spalten Tysta Mari, om det fantastiska sällskapet runt detta bord (Tove, Tuulliki, Bo Carpelan, Arja, Lars Jansson, Jörn Donner  med flera), det mindre av två bord, med den kommentaren ”skulle man någonsin i Sverige få ihop ett lika lysande sällskap?” Toves bravader med bordskniven beskrevs förstås mildrat som att den beundrade författarinnan när hon tagit till kniven visat ”Äkta finska festtakter”. Det tyckte Vivica inte riktigt om. Men hon förlät mig nog.

Åter till Muminpappans bravader: ack att det funnes inspelningar med Hemulernas frivilliga musikkår!

Apropå det juridiska uttrycket hemul:det är faktiskt ett gammalt nordiskt ord. Se NE: HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. hemuld, hemol(d), till hemul, hemol ‘som tillkommer ngn med rätta’; bildn. till hem

16 kommentarer

Apropå Bengts morgonmarsch 22/1 MMXI

Allas vår avhållne marschmanager Bengt Samuelson lade på lördagen den 22 ut marschen Överste Sjökvist från 1909. Henrik Sjöqvist var regementschef vid Älvsborgs regemente och kompositören Albert Löfgren skrev den under sitt sista år vid I15, som vid denna tid ännu vapenövades på Fristads hed  och inte förlades till Borås förrän 1914. Åke Edenstrand skriver: ”Marschen är musikaliskt intressant, framför allt i andra reprisen och trion. Det märkligaste är nog den långa och invecklade episoden på hela 26 takter innan trions finaldel tar vid. Man får hoppas att översten uppskattade den konstfulla men något aparta marschen.” Den är verkligen en av de finaste svenska överstemarscherna.

Bondpojken Albert Green var en av tre bröder som alla blev blev militärmusiker och började sin bana vid Västgöta regemente, som vapenövades på Axvalla hed. Liksom i några andra fall såg befälet till att de tre fick olika namn, äldsta pojken fick behålla namnet, nästa fick efternamnet Lundgren och yngste brodern blev till Albert Löfgren. Regementet var indelt, och därför var det med musikerna som med övrig personal att man bara tjänstgjorde en del av året. Musikdirektören Fredrik Kuhlau var också violinist i hovkapellet och det fanns fler hovkapellister i musikkåren. De flesta teatermusikerna och många av hovkapellisterna vid denna tid var samtidigt militärmusiker, en av förklaringarna till den internationellt erkänt höga kvaliteten på dåtida svensk militärmusik. En svensk musikkår vann en stor musiktävling i London, i Tyskland gästspelade många ensembler från svensk militärmusik med goda recensioner som vittnar i arkiven om deras konstnärskap. (Källa: naturligtvis Åke Edenstrand. Hans texter i det trettiosidiga häftet till cd:n ”Albert Löfgren” är en elegant hyllning till en stor man i svenskt musikliv, både militärmusik och annan. Edenstrand skriver utöver allt annat en mycket njutbar prosa; och under lång tid var han pianist i Kustbandet. Han har också ridit med i beridna vaktparaden som inhoppare på kornett.)

Överstemarscher är en stor genre i alla länder med ordnad militärmusik – den mest kända är väl Colonel Bogey, varvid överste Bogey var en fantasifigur skapad av officerare på ett engelskt regemente. Inom officerskårer är det inte ovanligt med studentikosa infall.

Och marscher tillägnade riktiga överstar är det inte ont om. En cd med inte mindre än 26 (!) överstemarscher spelades för sex år sedan in av hemvärnets musikkår Jönköping-Huskvarna, som under den outtröttlige och kreative Ingemar Badman gjort mängder av goda dokumentationer av svensk militärmusik. Badman som är en klippa i svensk militärmusik är själv en skicklig kompositör som skriver påtagligt nya marscher så de låter som om de kom från gamla gedigna kompositörer. Musiker emellan kallas de här marscherna ibland för ”fjäskmarscher”, men det är naturligtvis bara avundsjuka. Och många överstemarscher är ju utmärkt musik, vilket är det viktigast. Mest berömd är förstås ”Överste Cederschiöld” av Per Grundström, en vacker komposition med en sällsynt vacker trio; en marsch väl i klass med de största internationella marschkompositörernas opus.

Den marschen befordrades med sin överste och fick snart namnet ”General Cederschiöld”. Generalen ifråga hette Hugo C. och kallades bakom ryggen på grund av sitt svartmuskiga utseende för Tattar-Hugo. Det är av lätt insedda skäl mer gott om överstemarscher än generalsmarscher, eftersom det finns fler överstar än generaler här i världen, och musikdirektörerna oftast hade mer att göra med regementschefen än med de verkliga höjdarna.

När dåvarande kommendanten på slottet (de tyckte inte om att kallas ”chefen för vaktparaden”, men det var de) Nordenskjöld fick sig en marsch tillägnad av Åke Dohlin bad han att den skulle heta bara Nordenskjöld, och så blev det. Vid uruppförandet i samband med en vaktavlösning gick han fram till musikkåren och stod vänd mot den i stram givakt under framförandet, gjorde sedan honnör och gick och tackade kompositören. Koreografin vid militära uppvisningar har sina poänger.

När jag en gång hade skrivit om honom vände sig en av typograferna i sätteriet till mig och berättade att som löjtnant hade Nordenskjöld varit en jävel mot manskapet. Det kan man tänka sig.

Under sin tid som kommendant på slottet bjöd han vid första vaktparaden  på våren med musik in folk på en mottagning i kommendantsflygeln, med sherry och ostbågar och så vidare. Jag råkade beskåda vaktavlösningen  med min då femåriga dotter Lisa, själv varmt klädd med islandströja och pjäxor och Lisa var också påbyltad. Nordenskjöld upptäckte mig och bjöd in oss och där stod vi mera klädda för after ski än de eleganta damerna och herrarna, som nog fi gengäld rusit mer än vi. Nästa vecka på dagis:  berättade Lisa för fröknarna och de andra barnen helt sannfärdigt: ”Vi var på slottet och då kom dom och bjöd in oss”. Jag fick skyndsamt påpeka ”Nej, inte DOM.”  Lisa har nog inte förlåtit mig än.

12 kommentarer

Apropå Sven Lindqvist

Lindqvist och Maos Kina

ESSÄ. Sven Lindqvist har sedan början av 1960-talet utgett ett antal böcker om Kina och om kolonialmakternas brott mot mänskliga rättigheter. Fortfarande väntar bland andra Staffan Skott på hans uppgörelse med folkmordet under Mao Zedong – i absoluta tal det mest omfattande som historien känner.

Sven Lindqvist har givit ut flera böcker om massmord och svårfattbar mänsklig grymhet. Det handlar om kolonialmakters massakrer på folk eller folkgrupper utan möjlighet att försvara sig, och om terrorbombningen under andra världskriget. Var det folkmord eller inte? är en av frågorna han ställer.
I själva verket är ”folkmord” ett så svårhanterligt juridiskt begrepp att det är enklast att säga ”brott mot mänskligheten”, för det är en formulering som, när den används, brukar vara svår att motsäga. Sven Lindqvist har försökt finna en gemensam bakgrund till övergreppen. I Utrota varenda jävel (1992) beskrev han en linje som leder från kolonialismen till nazismen. De folkmord och andra brott mot mänskligheten som begåtts av kolonialmakter hade en ekonomisk bakgrund. Enligt Sven Lindqvist begicks också Förintelsen av ekonomiska motiv.
Resonemanget håller inte. Peter Englund har utrett varför (Expressen, 15/5 1992). ”Lindqvists argumentering bygger på en förvriden bild av vad som hände när judarna utrotades.” Massmordet på Europas judar och andra folkgrupper hade ingen rationell förklaring: ”Förintelsen var ekonomiskt vansinne och en militär idioti.” Leif Zern och Per Ahlmark avvisade också utförligt Lindqvists beskrivning av bakgrunden till Förintelsen.

Sven Lindqvists senaste bok Avsikt att förinta (2008) har precis som hans tidigare böcker i detta ämne ändå fått stor uppmärksamhet och positivt bemötande. För lika viktigt som det är att nazisternas illgärningar är kända är det att vi inte har illusioner om västvärldens beteende i ekonomisk vinningslystnad mot värnlösa människor. Man påminns än en gång om Gandhis legendariska svar på frågan vad han tyckte om den västerländska civilisationen: ”Det vore ingen dum idé.” Men det finns en fråga som ingen ställer till Sven Lindqvist: Var är Kina? Varför har han i sina böcker inte med de största exemplen på gigantiska massmord, Kina och Sovjetunionen?
Sovjet omnämns faktiskt i Utrota varenda jävel och Avsikt att förinta, men bara i förbigående, flyktigt, och i båda fallen felaktigt. I ena fallet citeras utan invändning tysken Nolte, som skall ha skrivit om kulak­utrotningen i Sovjetunionen på 1920-talet, där det enda korrekta är att det som avses ägde rum i Sovjetunionen. I det and­ra fallet förklaras Stalins manövrerande vid utformningen av folkmordskonventionen på fyrtiotalet med att han ”skulle aldrig ha skrivit på en konvention som kallade honom folkmördare”, med hänvisning till de ”sibiriska tvångsarbetslägren”. Slavläger – dödsläger är ett bättre namn – fanns i alla delar av Sovjet, från Östersjön till Stilla havet, inte bara Sibirien; men det Stalin fick bort ur definitionen av folkmord var massmord på politiska motståndare – det vill säga just den ”avkulakisering” som var en del av folkmordet runt om i Sovjetunionen vid tvångsförstatligandet av jord­bruket, den så kallade kollektiviseringen.
Lindqvists beskrivning av fattiga lantarbetare jorden runt stämmer även på de sovjetiska kolchoz-bönderna, fast han inte säger det: ”Ofri ställning och djup fattigdom gick överallt hand i hand.”

Nu är vi framme vid kärnpunkten: brotten mot mänskligheten, riktade mot maktlösa bönder i Kina 1959-62. Sven Lindqvist slog igenom som Sveriges främste Kinakännare, men var är Kina i hans böcker om massmord?
Åren 1961-63 studerade han i Kina och blev för en tid kulturattaché vid svenska ambassaden i Peking. Efter hemkomsten var han några år universitetslärare i kinesiska. Hans stora artiklar i Dagens Nyheter den gången och boken Kina inifrån (1963) väckte enorm uppmärksamhet, man kan lugnt säga beundran. Sven Lindqvist präglade för många år framåt Sveriges uppfattning om Kina. Vi trodde på honom. Han talade ju med kineser på deras eget språk. Kommunistrepubliken var fjorton år gammal och världens nyfikenhet var lika stor som gentemot Sovjet på Stalintiden.
Sven Lindqvist berättade om en diktatur med förtryck och likriktning och enkelspårig propaganda. Kineserna svalt, på den punkten var det ingen skönmålning. Men hans erfarenheter ”har kommit mig att inse den tragiska nödvändigheten i mycket av vad som sker i Kina” (Kina inifrån, s 124). Om man fick tro honom var den hårda ledningen ändå klok och human: ”Kad­rerna var under stark press att uppfylla de statliga rekvisitionerna. De tog allt som kunde tas om bönderna skulle överleva. Det räckte ändå inte.” Räckte inte för att uppfylla rekvisitionerna, alltså.
Det här trodde vi på i Sverige när Sven Lindqvist skrev det. I själva verket konfiskerades alla livsmedel för många kinesiska bondefamiljer så att de inte överlevde. De svalt ihjäl. Tiotals miljoner dog av svält – för att man tagit maten ifrån dem. Om Per tar ifrån Pål maten, spärrar in honom och låter honom dö av svält är det mord. Trettio miljoner offer är låg bedömning, kan man lära av Jasper Beckers Hungry Ghosts: Mao’s Secret Famine (1996), ett epokgörande verk som ännu väntar på sin svenska förläggare. Kvalificerade kinesiska bedömare och andra talar om fyrtiofem miljoner eller fler. I alla händelser är det världens i absoluta tal största enskilda massmord.

Man kan inte anklaga Sven Lindqvist för att han den gången inte visste om det brott mot mänskligheten som pågick i det land som han vistades i och blev svensk expert på, och inte heller i boken Kina nu (1980) hade någon aning om. Som Jasper Becker framhåller är det märkligt hur detta massmord förblev okänt och gömt i tjugo år.
Den som sysslar med sovjetisk och rysk historia vet en del om totalitära regimers möjligheter att dölja och sprida desinformation om missförhållanden i sina stängda länder – av många skäl har Kina överträffat föregångaren Sovjet i denna färdighet flera gånger om.
Men omständigheterna vid den framkallade svälten under ”det stora språnget” passar in i Lindqvists resonemang om ekonomiskt grundade folkmord, ty bönderna mördades därför att staten ville ha resurser i form av spannmål. Precis som de många miljoner som Stalin mördade vid tvångsförstatligandet, flest i Ukraina – han ville ha inkomsterna från spannmålsförsäljning till industrialisering av landet; och då fick folk på landsbygden dö. Stalin och Mao mördade miljontals människor med ekonomiska motiv, så för dem gäller den förklaring som nog inte gäller som förklaring för varför Hitler lät genomföra Förintelsen.
Jasper Becker drar i sin ovannämnda bok slående paralleller mellan Stalin och Mao: tvångskollektiviseringen i Sovjet och ”det stora språnget” i Kina, med miljoner svältmördade på båda håll, för att knäcka och suga ut landsbygdsbefolkningen; Stalins ”stora terror” och Maos så kallade ”kulturrevolution”, båda för att befästa makten när hatet och det outtalade ropet på hämnd växte i deras länder.

Varför tar inte Sven Lindqvist med Maos gärningar i sina böcker om folkmord? Lindqvist har nyligen i en intervju ”förtjust beskrivit glädjen i att sätta sig in i ett ämne, att lära sig något nytt varje dag, när han läser, gräver på bibliotek och museer hemma och utomlands, besöker platser, söker i dagboksanteckningar och egna minnen”. (SvD, 2/2 2008.) Han är ju i själva verket förberedd som ingen annan, språkkunnig och med bakgrundskunskaper. Det finns mycken ny litteratur att bygga på med. Utöver Jasper Beckers Hungry Ghosts har vi till exempel Changs och Hallidays Maobiografi, som finns på svenska, Maos livläkare Li Zhisuis memoarer. Varför sätter Sven Lindqvist inte in sig i senare litteratur och berikar sitt och vårt vetande med nya kunskaper?
När Kina inifrån kom 1963 var han trettio­ett år. Hans tvärsäkra omdömen genom åren om Sovjet och den kinesiska ledningen visar upp en svensk vänsterintellektuell som fäller ogrundade, överslätande och ­ibland hårresande uttalanden. Jag har redan anfört några från olika år, ett från 1963 är faktiskt originellt: ”Stalin var en för primitiv människa för att kunna fatta vidden av den tragedi det ryska folket genomlevde under hans regering”. Primitiv var det sista den beläste och hypersluge Stalin var, med flera terminer på teologiskt seminarium. Den som är lite inläst på rysk historia finner att Lindqvist slänger ur sig osakkunniga påståenden om Ryssland, och hoppas fromt att han inte är lika vårdslös i and­ra ämnen.
Originell är också beskrivningen i senaste boken av de fem före detta sovjetiska republikerna i Centralasien: de grava missförhållandena där är – USA:s fel! Eller uppgiften att den sjunkande medellivslängden för ryska män kommer sig av förhållandena efter kommunismens fall. Ryska mäns medellivslängd började sjunka för fyrtio år sedan, det är en kontinuerlig fallande kurva.
Om den iskalla och hänsynslösa maktmän­niskan Mao, som bars i bärstol under ”den långa marschen”, skrev Sven Lindqvist 1980: ”På porträtten från kampåren ­träder han emot en som en enkel, känslig, intellek­tuellt öppen människa, en man som levde bland folket och diktade på hästryggen”.

Halva urskuldanden (tragedi, genomlevde, fattade inte vidden av vad han ställde till med) och ren skönmålning (Mao) – det var den ofullgångna avstalinisering som inleddes för femtio år sedan av svenska intellektuella, som så långt det gick hellre trodde på SKP än på sanningen. Av­maoifieringen dröjer.
Må ingen skugga falla över Cecilia Lindqvists lysande fotografier i Sven Lindqvists Kinaböcker. Men den bästa har han kvar att skriva: sanningen om vad som hände i Kina när han levde där.

 

 

Av: Staffan Skott, författare och översättare

Denna artikel stod att läsa i Upsala Nya Tidning 18 maj 2008

4 kommentarer

Apropå Ranelid

Det konstateras att Björn Ranelid, som på senaste tiden lovprisat programmet Let’s Dance och beskrivit det som kultur och något av det finaste en författare kan ägna sig åt, för tre år sedan i en krönika i Dagens Arbete skrev tvärtom, att det inte fanns något snuskigare än sådana program:

”Man blir känd och berömd genom att mörda, våldta, förnedra sig på tusen sätt och att medverka som pajas i till exempel Let’s dance. Där hjälper det inte om man själv önskar bli utslängd och att man enligt alla sansade bedömningar saknar all talang för danskonsten. Folket tycks älska det låga, simpla och enfaldiga och röstar på den sämsta deltagaren.Den ekonomiska och intellektuella överklassen befattar sig inte med detta spektakel. Den väljer sina egna filmer, teaterpjäser, böcker och vanor. Sverige har nu en ny underklass med fän och lättledd boskap som skänker bort tio timmar av det vakna dygnet i veckan åt uttagningar till schlagertävlingar, Idol, Let’s dance och en drog vid namn deckare.”

Så långt Ranelid för tre år sedan. Han svänger i åsikterna som på dansgolvet.

Nåja, större författare än han har svängt, i det följande fallet dock på en annan nivå. Ur ett kåser i DN i augusti 2007:

” . . .ler läsaren milt åt två texter som sammanställaren Lars Ahlbom lagt bredvid varandra, utan kommentarer.
Först från Arbetarbladet 1959,”Bara en bråkdel av X:s diktning angår oss i dag”; ”aldrig har X varit oss så likgiltig som just nu”.
Och så en längre epistel tjugosex år senare, därY med mognadens tonfall säger så fint: ”Den store döde (alltså X, SS), en gång hyllad som nationalskald, sedan förnekad och förkastad, har genomgått tidens eklut, och det synes nu mera angeläget att förstå och förklara hans seger över glömskan.”

X = Heidenstam, Y = Sven Delblanc.

Det var, kan man tänka sig, ett tacktal den 6 juli 1985, för det årets Övralidspris.

(Fotnot: Vid Heidenstams hem Övralid utdelas varje år denna förnämliga utmärkelse till Heidenstams minne.)

Citaten kommer från en utmärkt samling Delblanctexter som Delblancsällskapet givit ut, Kritik och essäsistik 1958 – 1991.

Andra likhetstecken mellan Ranelid och Delblanc tänker jag INTE sätta.

6 kommentarer

Gruss an Kiel

Angående Gruss an Kiel, morgonmarsch utsänd av Bengt Samuelson på facebook fredagen den 14 januari MMXI.

Denna härligt livsglada marsch från 1864 av sachsaren Friedrich Spohr (1830-96) (ej att förväxla med kompositören Ludwig/Louis Spohr (1784-1835). Den senare ägnade sig åt lättare genrer, skrev till exempel violinkonserter, symfonier och inte mindre än tio operor, och man finner 189 träffar på hans namn hos Amazon. Av Friederich Spohr har vi bara ett känt verk – men ett lejon.

Den livsglada karaktären har lett till att detta är en marsch som går hem även hos dem som har fördomar mot marschmusik. Det lär ha förljudits i militärmusikaliska sällskap att detta är en komposition som även annars icke marschälskande hustrur (!) tycker om. I Sverige har någon sagt att den påminner lite om tjugotalsschlagern Gula Paviljongen.

Av allt att döma är tyska flottans musikkårer lite trötta på den, eftersom den är flottans marsch nr 1, med officiell status i två årgångar av förteckningen över antagna marscher, både Armeemarsch II:58 och Heeresmarsch II:130. Den spelas i Schweiz som Zofingermarsch och jag har sett en skiva där den kallas Husarenfreude (!) Som sagt, flottans musiker är kanske lite trötta på den, ska helst spelas när en örlogsman löper in eller ut, och jag har set den kallas GAK, för att inte tala om att på en skiva där den spelas ordentligt, som den ska, förekom den också i en variant i valstakt! Vilket påminner om en konsert i Musikaliska akademins gamla sal för rätt många år sedan då de värnpliktiga i Arméns musikkår (det var väl när den fortfarande hette musikplutonen?) med regementstrumslagaren (tamburmajoren) Johnny Rådén som dirigent hade vår pampiga nationalmarsch Under blågul fana på programmet och hade sammansvurit sig och spelade stycket i valstakt. Rådén slutade dirigera och försökte hålla masken. Han var för övrigt extra elegant klädd och hade specialsporrar till lågskor (det förekommer och är reglementsenligt).

Efteråt hade musikkårens militära ledning tänkt ta i på skarpen med pojkarna, men det visade sig att närvarande generaler var överförtjusta. Generaler är inte vad de en gång var!

13 kommentarer

The Times and its obituaries

(En legend i den engelska tidningsvärlden har tagit ner skylten.) Dödsrunorna i The Times är ofta förstklassig läsning, välskrivna,med substans. När jag tittar på vagnen med tolv tidningar (och några till i fickor på sidorna) hos supermarketen Tesco bläddrar jag ogenerat i The Times för att se om det är någon lovande nekrolog; det är det ofta. Bläddra i tidningarna är vad jag kan förstå tillåtet.

 

Senast skrev tidningen 11/1 om John Gross som dog dagen innan, ibland tar det längre tid efter dödsfallet men den här låg väl färdig. Han hade en skiftesrik bana vid många välrenommerade publikationer. Några år var han redaktör för Times Literary Supplement, som jag rekommenderar varje engelskkunnig person att prenumerera på. Gross var perfektionist och lite svår att samarbeta med, antyds det. En gång diskuterade han i en timme med sina medarbetare vem som skulle anförtros att recensera en bok om numismatik. När han slutade vid TLS i samband med det stora engelska tidningsbråket med militanta fackföreningar av ett slag som även en svensk gråsosse anser gick för långt kom han 1981 till det icke okända förlaget Weiden & Nicolson och senare, som det står, ”joined the staff of The New York Times as chief book reviewer, writing two reviews a week”.

Hans far var en invandrad judisk läkare från Polen – påtagligt många av nekrologerna i The Times handlar om invandrade judar eller ättlingar till sådana, goda påminnelser om vilket samhällsnyttigt kapital denna folkgrupp varit för de länder som haft förstånd att släppa in dem.

Den mening i nekrologen (på en helsida med fyrspaltigt porträtt) som jag ska minna längst är: ”He had a Proustian love of gossip and such was his penchant for qualification that he might well begin a sentence with a parenthesis.

19 kommentarer