Arkiv för februari, 2016

Möten med Olof Palme

Man ska skriva om sina möten med Olof Palme i dessa dag, trettio år efteråt.

Första gången jag träffade honom kan ha varit 1959 eller så, på en sammandragning av skol-SSU:are på Bommersvik. Efter hans redovisning för oss av planer inför skolreformerna gick jag fram och påminde honom om ett brev jag skrivit till Erlander och inte fått svar på, vår dumme vikarie i svenska hade satt bock i kanten när jag talade om S och VPK som de socialistiska partierna. Erlander svarade inte. Det gjorde Hilding Hagberg! Maskinskrivet på linjerat papper ur ett kollegieblock. Varför har jag inte sparat det! Olof Palme kom ihåg brevet och log brett. Men jag har ännu inte fått svar från Tage och honom.

Senare en gång omkring 1985 vid utdelandet av Byggnadsarbetareförbundets kulturpris satt vi pristagare och Olof Palme i ett rum och väntade på prisutdelningen. Det var tradition att han delade ut priserna, en sekreterare i förbundet hade tidigare varit sekreterare åt honom. Jag hade glädjen att berätta om min senaste resa till Ryssland och att jag där observerat ett elektroniskt kaféspel som gick ut på ubåtsjakt. Det hade vi roligt åt.

Sista gången var i december 1985, då Lisbeth och Olof satt vid samma bord som Vivica Bandler och jag. Det hade varit premiär på musikalen Cavallerijungfrun som hon och jag skrivit, och primadonnan Arja Saijonmaa hade varit med Olof Palme på valturné. Vid bordet satt också min hustru Maria (Masja to her friends) och när Olof fick höra att hon var ryska berättade att han en gång tänkt lära sig ryska och att den emigrantdam som åtagit sig uppgiften sagt att han måste börja med Pusjkin. Och så deklamerade han första versen med alla åtta raderna, gott uttal. Synd att han inte fortsatte studierna. (Disa Håstad som känner alla människor vid förnamn och vet allt (men sällan kommer ihåg att skriva om det) berättade att detta var en uppvisning han gjorde ibland.)

Буря мглою небо кроет,
Вихри снежные крутя;
То, как зверь, она завоет,
То заплачет, как дитя,
То по кровле обветшалой
Вдруг соломой зашумит,
То, как путник запоздалый,
К нам в окошко застучит.

Vi gav honom välförtjänt beröm och han fortsatte med två rader ur ett annat berömd Pusjkiinverk, Ruslan och Ljudmila:

У лукоморья дуб зелёный;
Златая цепь на дубе том…

men stannade där. Då deklamerade min hustru Maria (namnsdagsbarn i dag 28 februari, Masja to her friends) naturligtvis fortsättningen. Såna är dom, ryska intellektuella.

Det var trevligt.

För Lisbeth hade jag glädjen att berätta att min hustrus stränga farmor när hon såg Palme på teve (och inte kände till somliga svenska åsikter om honom) sa att han såg då mycket snäll och trevlig ut.

  • Han ska bli statsminister! berättade jag. Och då tillade farmor:

  • – Men då måste han börja kamma sig.

Kort efter mötet över en bord i Södra teaterns foajé skrev jag i DN om Palmes ryska kunskaper, med de åtta raderna från dikten Vinterkvällen (se ovan, inläres utantill!) som illustration. Så allt detta är sant, och om ni någon annanstans (till exempel min hustrus blogg) ser andra detaljer ska ni veta att så här var det.

4 kommentarer