Arkiv för november, 2013

Malevitj och Jangfeldt än en gång – lång artikel av Michail Mejlach på nätet

A long article of the fate of four legendary paintings by Kazimir Malevich, in Russian, and a translation into Swedish.

Lingvisten och konstvetaren Michail Mejlach, nu vid universitetet i Strasbourg, skrev i fjol en lång redogörelse för Jangfeldt-Malevitj-affären som jag nu läst. Här står också om försäljningen för några år sedan av en av de fyra aktuella Malevitj-tavlorna till ett museum i Schweiz. Jag bifogar en översättning till svenska.

http://os.colta.ru/literature/events/details/35867/

Från redaktionen för os.colta.ru:

De händelser som beskrivs i Michail Mejlachs artikel är inte så kända i Ryssland. Det handlar inte så mycket om litteratur, snarare är det en essä med moraliska asapekter, men eftersom de personer som är aktuella är litteraturvetare har vi placerat den i vår avdelning. Som avslutning finns en kommentar från en konstvetare, en av de främsta specialisterna på Kazimir Malevitjs konst, Aleksandra Sjatskich. Redaktionen för OPENSPACE.ru är beredd att också ge ordet till den andra sidan i konflikten, herr Jangfeldt eller en representant för honom.

*************************

Århundradets stöld, eller det perfekta brottet: Chardzijev mot Jangfeldt.

Av Michail Mejlach.
2012

För två år sedan deltog jag i ett rundabordsmöte på en konferens med anledning av sjuttioårsminnet av Iosif Brodskijs födelse, arrangerad i Achmatovamuseet i Sankt Petersburg. Som avslutning till mitt framträdande förklarade att jag var djupt chockerad av att den vetenskapliga värld ansåg att man kunde i denna lokal ta emot en person som på sitt samvete hade en stöld av egendom tillhörig en mycket gammal, kvalificerad kollega, en stöld som pressen (med den bestulnes ord) vanligen kallar ”århundradets stöld” och ”det perfekta brottet”, för att ta en term från kriminologin som för ett brott som begåtts med garanti att det inte kan beivras enligt lagen. Tjuven ifråga är den svenske slavisten Bengt Jangfeldt och den bestulne Nikolaj Chardzijev, som var forskare och en fantastisk kännare av det ryska avantgardet, som mirakulöst klarade sig genom terrorns tider och som också mirakulöst lyckats bevara sitt unika arkiv och utomordentliga samling tavlor av konstnärer från avantgardet, däribland av Kazimir Malevitj: han förlorade under slutet av sitt liv dessa tavlor till följd av att han litade på bedragare.

Det måste sägas att detta inslag i mitt framträdande inte fick något särskilt stöd av de närvarande, eftersom det i Ryssland inte längre finns någon moraliskt medveten allmänhet, och huvudpersonen själv, Jangfeldt, med buddhistiskt lugn lyssnade till den för honom välbekanta anklagelsen.

Denna historia om århundradets otvivelaktigt största konststöld börjar 1975, då den unge svenske slavisten Jangfeldt som i Moskva arbetade på en avhandling om Majakovskij kom till Chardzjijev rekommenderad av en bekant, Lars Kleberg, också svensk slavist. Vid det här laget var Jangfeldt redan bekant också med Lili Brik (hans ”vetenskapliga” framgångar kröntes också till slut med en synnerligen tvivelaktig ”brikologi”). Inte nog med det, Lili Brik och även Nils Åke Nilsson, som vid denna tid ledde slaviska institutionen vid Stockholms univesitet, rekommendeade Jangfeldt till Roman Jakobson, vars namn i högsta grad hade tyngd i Chardzjijevs ögon (jag påpekar här på förhand att tack vare dessa rekommendationer kunde Jangfeldt börja arbeta på en bok om ”futuristen Jakobson” och fick av Jakobson mycket värdefullt material och gjorde 1977 flera intervjuer med honom). Men den gången 1975 började Jangfeldt förbereda en utflyttning av Chardjijev till Sverige, något som bara hans fästmö och sedermera hustru Jelena Jakubovitj, Lars Kleberg och en kvinnlig medarbetare på svenska ambassaden, kanske också Lili Brik kände till. Chardzjijev skulle få en inbjudan från universitet och därefter skulle han stanna i Sverige, bli avhoppare och ägna resten av sitt liv åt publicering av material från sitt enorma arkiv. Jangfeldt trängde nu undan Kleberg ur bilden, detta uppenbarligen med stöd av Lili Brik. Kleberg blev med tiden verkligen en framstående forskare med oklanderligt rykte. Jangfelt föreslog att Chardzjijevs tillvaro i Sverige skulle ombesörjas på följande sätt. Han åtog sig att ordna att fyra mycket betydelsefulla suprematistiska verk av Malevitj fördes till Sverige. Chardzjijev hade fått av konstnären själv och av hans medhjälpare Michail Matiusjtjin och sälja dem i Väst, vilket skulle ge medel till Charzjijevs fortsatta liv och göra det möjligt att finansiera förlagsverksamhet. Man hade planer på att grunda ett speciellt förlag som skulle hete Gileja, till minne av kubofuturisternas konstnärliga sammanslutning.

Jangfeldt fick fyra tavlor och sände dem via diplomatiska kanaler till Sverige. Sedan tryckte han faktiskt en bok med förlagsnamnet Gileja, där några verk av Charzjijev ingick, och det var slutet på den verksamheten. En inbjudan sändes till Chardzjijv men han fick naturligtvis inte något utresetillstånd. Jangfeldt har senare hävdat att ”Chardzjijev fick tillstånd från myndigheterna att resa till Sverige,men inte använde sig av det” (Dagens Nyheter 5/6 2004). I själva verket hänvisar Jangfeldt bara till ett omnämnande i ett brev till honom av ”ett tillstånd till utresa som lämnats av en enhällig partikommitté i Moskva 25/2 1977”, det vill säga Författarförbundets ”partikommitté”, vilket var en tämligen formell del av proceduren och hade endast en betydelse av rekommendation: den som bestämde var avdelningen för visa och registrering OVIR, som lydde under KGB.Till mig sa Chardzjjev att han inte fick tillstånd och att detta var makarna Jangeldts verk. Jangfeldt ljög också om att Chardzjijev avstått från att resa under inflytande av sin hustru, L V Tjaga, som han åter börjat leva till sammans med. Om hon i själva verket varit medansvarig till att han inte reste var det bara på det viset att man under de åren praktiskt taget aldrig släppte ut makar på utlandsresa, utan såg till att en av dem stannade som gisslan.

Uppenbarligen hade nu Jangfeldts planer mognat på att lägga beslag på tavlorna. En garanti för hatt kunde göra det ostraffat var att Chardzjijev litade på honom. De enda som kände till historien var Chardzjijevs närmaste vänner: de sovjetiska myndigheterna, som höll avantgardisternas verk under hård kontroll, insåg mycket väl deras värde på konstmarknaden, och en olaglig utförsel av tavlorna var ett allvarligt lagbrott. Jangfeldts var fri att göra som han ville inte bara i Sovjetunionen utan också att (som det visade sig senare i verkligheten) när Chardzjijev senare verkligen var i Väst han inte kunde hävda sin rätt till sin egendom, eftersom han då genast skulle ha blivit medbrottsling i smuggling. Det var detta som gjorde detta till det perfekta brottet. När Chardzjijev tidigare inte reste ut sände Jangfeldt tillbaka de böcker som Chardzjijev sänt, men med pärmarna avlägsna, som kamouflage, vilket gjorde att de förlorade sitt kommersiella värde, men inte Malevitjtavlorna.

Därefter försvann Jangfeldt. Chardzjijev som blivit orolig gav i augusti 1977 en fullmakt till forskaren Rosemarie Ziegler från Wien, som ofta besökte Moskva, och gav henne i uppdrag att till Jangfelt överlämna ett brev där Chardzjiev nämnde tavlorna som sin egendom och krävde att antingen få tillbaka dem eller också pengar som de inbringat (Rosemarie Ziegler har kvar brevet och det har några gånger återgivits i facsimil i svenska tidningar och i Hedda Rottenbergs bok, mer om den längre fram). [Det finns också i boken Är du alldeles rysk? av S Skott.]

N. I. Chardzjijevs brev av den 28 augusti 1977 till Bengt Jangfeldt med krav på att lämna tillbaka tavlorna:

Ӏrade Bengt Jangeldt!
Jag skriver till Er om de fyra mig tillhöriga tavlor av Kazimir Malevitj som befinner sig hos Er. Den person som överlämnar detta brev, dr Rosemarie Ziegler drån Wien, har min fullmakt att omedelbart motta de fyra angivna dukarna:

1. Suprematism med mikro-röda element, 79×79;
2. Förskjuten kvadrat (ockra), 79×79,5;
3. Vitt på svart /vit kvadrat, 79×79;
4. Svart kors, 79×79.

Dr Rosemarie Ziegler skall sörja för förverkligandet av mina avsikter när det gäller dessa tavlors vidare öde. För den händelse att en av tavlorna sålts av Er ska dr Rosemarie Ziegler sörja för ekonomisk gottgörelse enligt min skriftligt uttryckta vilja.

/Nikolaj Chardzjijev/
När detta brev lästs ska det återlämnas till dr Rosemarie Ziegler.

/N Chardzjijev/”

Dr Ziegler återvände till Moskva utan att ha uppnått något. På ett möte i Stockholm dit hon kom med sin advokat infann sig Jangfeldt med sin. Han läste brevet och på alla frågor svarade han med samma fras: ”No comment”. Tre år senare såldes den första av tavlorna, ”Svart kors”, av Jangfeldt till Centre Pompidou, vad man vet för 4,5 miljoner francs (omkring 750 000 euro, dess värde har sedan dess stigit omkring 70 gånger).

Affären genomfördes med hjälp av juristen Tore Stenholm (vars hustru vid denna tid var allmän åklagare i Stockholm) och med en mellanhand, konsthandlaren William Aronowitsch. (Roman Jakobson vände sig förgäves till honom i hopp om att reda ut historien med försäljningen och få Jangfeldt att bättra sig.) Det är nu känt att försäljningen utformades som en gåva från den amerikanska Scaler Westbury Foundation i Huston, som bland annat finansierar kulturella projekt i Frankrike, och därför räknas tavlan som ”gåva till museet”. Detta konstverk, som visades vid utställningen ”0,10” som öppnades i december 1915 i Sankt Petersburg, har likt den berömda ”Svart kvadrat” en avgörande betydelse i konsthistorien – det var de verken som innebar tillkomsten av suprematismen. Vad beträffar Aronowitschs galleri i Stockholm ägde där 1987 en utställnng med återfunna rayonistiska gouacher av Michail Larionov: ”Michail Larionov: pasteller, gouacher, teckningar.” När Nikolaj Chardzjijev fick se katalogen uttryckte han med eftertryck tvivel på äktheten, vilket ledde till utdraget processande.

Om de övriga tavlor som Jangfeldt hade stulit hörde ingen någonting på mer än tjugo år – de summor som erhållits för ”Svart kors” räckte uppenbarligen länge, men det var uppenbarligen också något annat: han väntade på att preskriptionstiden tjugofem år skulle gå, varefter han inte gick att åtala. Under tiden flyttade Chardzjijev 1993 under stor hemlighet med sin hustru Lidija Tjaga verkligen till Väst, men till Holland. Denna gång var det lite mer pålitligt sörjt för hans försörjning – han hade bestulits bara på två tredjedelar, och på vägen berövats hälften av sitt hans arkiv, som var kvar i Moskva. De sex Malevitjtavlor som Chardzjijev hade kvar fördes ut av den tyska galleriinnehavaren Krystyna Gmurzynska, som var innehavare av ett konstgalleri som återfanns i Köln och Zug, och som för två av dem betalade honom två och en halv miljon dollar, vilket för övrigt motsvarade bara en liten del av deras värde, och som åtog sig att förvara de övriga ”under obegränsad tid”. I Amsterdam blev makarna offer för en rysk-holländsk maffia, vilket kostade dem livet, och all deras egendom kom i händerna på den, noga räknat dess ledare Boris Abarov. Han lyckades med juridiska manipulationer som sköttes av holländska specialister lägga beslag på deras hem och ägodelar, och när han sålt den värdefullaste delen av vad som fanns kvar av samlingarna gömde han sig (i Moskva!) med tio miljoner och fortsatte att då och då resa till Amsterdam, men det är en annan historia. Det har i Ryssland skildrats i en stor artikel i tidskriften Itogi (1998:19), och ett år senare beskrev den holländska journalisten Hella Rottenberg utförligt allt detta i sin bok ”Meesters – marodeurs”, men denna bok som är skriven på holländska gick nästan obemärkt förbi.

Trots att historien med hur Jangfeldt stal tavlorna finns utförligt beskriven i denna bok ”Meesters – marodeurs” utlöstes den verkliga skandalen i ärendet först år 2003 i samband med en stor uttällning med Malevitj som organiserats av Guggenheim-museet i New York. Utställningen visades i tre städer – Berlin, New York och Houston och där visades för första gången Malevitjtavlor som tillhört Chardzjijev och som Gmurzynska vid det här laget i stort sett sålt. Även i denna historia förekom en hel del skandalartade moment som fick den att likna jangfeldthistorien. För första gången dryftades Gmurzynskas försäljning av Charzjijevs tavlor, av vilka hon, som här nämnts, hade rätt bara till två – de ytterligare fyra hade hon likt Jangfeldt bara fått för att förvara, och de såldes naturligtvis till de nya köparna för helt andra belopp än vad Chardzjijev fått. Jangfeldtaffären drog till sig uppmärksamhet för vad som kunde verka vara en obetydlig detalj – en fotnot i en volym som gjordes till utställningen i Berlin och utarbetats av dess amerikanske kurator Matthew Drutt, som tämligen utförligt beskrev historien med Jangfeldts stöld. I samband med att utställningen sedan skulle till USA publicerade New York Times en stor artikel (31/3 2003) om det sorgliga ödet för Chardzjijevs samling, där det också berättas om Jangfeldt som svikit Chardzjijev.

Den förste i Norden som la märke till den remarkabla fotnoten var den finländske konstvetaren Dan Sundell, som berättade offentligt om ”Århundradets stöld” i sin artikel i tidningen Hufvudstadsbladet (1/3 2003). Det ledde till en störtflod av artiklar i svenska och finlandssvenska tidningar. Jangfeldt svarade omedelbart tidningen: ”Att hävda att jag skulle ha tavlor som tillhör Chardzjijev, eller att jag sålt dem, är fullkomligt absurt”, och fotnoten i katalogen ”var rena rama provokationen och anklagelserna i den har ingen grund”. På frågan om de fyra och en halv miljon francs som han fått för ”Svart kors” som gått till Centre Pompidou svarade han också att han ”inte visste något om det” (Dagens Nyheter 6/3 2003). Chardzjijev själv beskrevs av Jangfeldt som ”en psykopat och sinnessjuk, en person vars hela liv bestod av intriger” (detta framkallade ett inlägg av tre respekterade slavister som för länge sedan lärt känna Chardzjijev – Lars Kleberg, Magnus Ljunggren och Barbara Lönnqvist, i Hufvudstadsbladet 8/3 2003). Jangfeldt vägrade att i sina svar till journalister ge några som helst allvarligare förklaringar, under den lögnaktiga förevändning att ”det kan skada andra personer” (om Jangfeldt med detta underförstod de diplomater som fört ut tavlorna, så var de för länge sedan pensionärer, om de var i livet, och dessutom var gärningarna preskriberade, liksom själva stölden). Därefter haglade det tidningsartiklar och Jangfelts versioner ändrades för varje minut. Om han först hade förnekat att han över huvud taget någonsin haft dessa tavlor, kom efter bara några dagar följande version: ”Jag fick tavlorna som gåva.” Det påminner påtagligt om Chrusjtjovs uttalanden med anledning av Kubakrisen: ”För det första har vi inte skickat några raketer till Kuba, för det andra har vi redan tagit hem dem. Senare – god min i elakt spel – förklarade han att när han tidigare uttalat att han aldrig haft några tavlor tillhöriga Chardzjijev skulle han ha avsett att tavlorna ju givits till honom och inte längre tillhördeChardzjijev. ”Jag hade inte och har inte sålt några tavlor som ”tillhörde” Chardzjijev, precis så var det. I det ögonblick då gåvan skett var tavlorna mina. Därför hade jag ingen orsak att svara på insinuationer att tavlorna tillhörde någon annan.” ”Tavlorna är mina!” (Dagens Nyheter 5/6 2004, ”Parlamentskaja gazeta”, 21/3 2003.)

Då kom också en artikel i Dagens Nyheter (7/3 2003) under rubriken ”När fick ni en Rembrandt senast?” (den gången värderades de fyra tavlorna till 8 miljoner, nu är beloppet nästan uppe i tvåhundra). Sedan började Jangfeldt säga att han fått tavlorna på villkor att de skulle placeras på museer, och att en redan var i Centre Pompidou. Men när han fick frågan var de tre andra befann sig kom det svar vi redan tidigare hört ”No comment”. Sedan sipprade uppgifter fram i pressan att de tre återstående tavlorna eller en del av dem köpts från Jangfeldt av finansmannen och miljardären, ledamoten av det svenska konservativa partiets styrelse Gustav Douglas, men journalisterna lyckades inte få något annat svar från honom än ett elektroniskt sänt ”nej”. Som det påpekades i en av tidningsartiklarna kunde man instämma med Jangfeldt bara i det han sa i sitt första svar: Det är absurt. ”Det är i högsta grad absurt att en rysk samlare verkligen skulle ha givit Jangfeldt dessa tavlor som hans privata egendom” (”Sprickor i fasaden”, Hufvudstadsbadet 8/3 2003.) För att ge sin version ett sken av sannfärdighet hävdade Jangfeldt något som var en uppenbar lögn: att han skulle ha fått tavlorna av Chardzjijev utan något samband med planer på att emigrera, sedan att den barnlöse Chardzjijev valt Jangfeldt (som naturligtvis var barnafar) för att rädda tavlorna undan sovjetmakten, sedan att Chardzjijev krävt tillbaka sina tavlor först efter många år efter att ”gåvan ägt rum”, och noga räknat när han ändrat sina planer på att emigrera, och slutligen, att Chardzjijev erkänt att han skänkt tavlorna, men ändå av någon orsak ändrat sig. Jangfeldts allra mest cyniska förklaring till sin version var att när Chardzjijev befann sig i Amsterdam hade han inte vänt sig till Jangfelt för att få tillbaka tavlorna, när tjuven i själva liksom tidigare utnyttjat att Chardzjijev var försvarslös, utan annat medborgarskap än ryskt, och att om han offentliggjort hur det låg till med de utförda ”kulturella värdeföremålen” hade det framkallat uppmärksamhet från myndigheterna. Även [dåvarande premiärministern] Tjernomyrdin intresserade sig för frågan under sitt besök i Holland, liksom Putin i en promemoria från 1998, som New York Times fick tillgång till, där han skrev: ”Det är en synnerligen viktig uppgift för oss att få klarhet i de problem som är förknippade med Chardzjijevs konstsamling”, och så var även fallet med [kulturminister] Sjvydkoj, som kom till Holland speciellt för förhandlingar med Chardzjijev. Men de krafter som stod bakom Gmurzynska, som tjänat tiotals miljoner på Chardzjijevs tavlor, lyckade släta över det hela – pengarna vann. Jangfeldts förklaring är icke mindre cynisk, att hans motiv skulle ha varit att ”rädda konstverk från förstörelse”. Han avslutade sitt nästa svar till tidningen Dagens Nyheter med orden: ”Malevitj är för mig i första hand konst. Därför är det mitt mål att få verken på museum.” (DagensNyheter 10/5 2003.) Men när han vädjar till ”egendoms och privatlivets helgd och okränkbarhet” ligger det till och med utanför gränserna för vad som är cyniskt.

Jangfeldts följande gest, som hans tidigare uttalanden var en förberedelse till, är det svårt att beskriva annat än som ett sätt att tvätta de stulna tavlorna ”rena”, precis så har Lars Kleberg beskrivit det. Jämnt ett år efter den ovan redogjorda polemiken meddelade Moderna museet i Stockholm att man från Bengt och Jelena Jangfeldt som gåva fått en tavla som nu hade den nya titeln ””Suprematisk komposition: vit kvadrat på svart bakgrund” och som var nummer tre i det brev från Chardzjijev som Jangfeldt fått genom Rosemarie Ziegler. Detta framkallade nya frågor.

I artikeln ”Århundradets stöld?” (Dagens Nyheter 4/6 2004) skrev Lars Kleberg: ”Frågan om äganderätten och om placering av dessa verk av Malevitj är sedan länge inte någon fråga om Bengt Jangfeldts privatliv. Allmänheten har rätt att kräva att en sådan offentlig institution som Moderna museet, när den som gåva mottar Malevitjs tavla ”Vit kvadrat..”, som länge och på många tillförlitliga grunder betraktas som stulen, kan offentligt bevisa att ”givaren” är rättmätig ägar till detta verk; och att kräva att Jangfeldt förklarar hur tavla nr 3 [det ska vara nr 4, Öa] i Chardzjijevs brev hamnat på Centre Pompidou i Paris och vart tavlorna nummer 1 och 2 i detta brev tagit vägen.”

Konstvetaren och journalisten Stefan Koldehoff har för sin del ytterligare, grundligen och opartiskt i artiklar i stora tidningar beskrivit hela historien med stölden och ”gåvan”, med påpekande att museichefen Lars Nittve vägrat redogöra för om han fått se något bevis för att tavlorna tillhör Jangfeldt (ARTnews,mars 2005, och för inte så längde sedan skrev Aleksandra Sjatskich vältaligt i boken ”Kazimir Malevitj och sällskapet Supremus, Moskva: Tre kvadrater, 2009, sid 278-279, 281.)

När svenska journalister upprepade dessa frågor till medarbetare vid museet svarade de att det fanns sådana bevis i Chardzjijevs och Jangfeldts privata korrespondens som de fått ta del av och studerat men vägrade visa upp dem, med förklaringen att den var av privat karaktär och att – Jangfeldts gamla undanflkykt – att ”om de blev offentliga kunde de skada människor såväl i Ryssland som utanför landet”. Denna vägran strider emellertid mot den svenska lagstiftningen, enligt vilken dokument som ligger till grund för statliga institutioners agerande är offentliga. Till slut förklarade museets medarbetare helt enkelt att de inte sparat kopior av handlingarna. Allt detta var rena barnsliga jollret. På frågan hur Nittve förklarade Chardzjijevs krav på att lämna tillbaka tavlorna svarade han att Chardzjijev helt enkelt ändrat sig. Men till och med om man för ett ögonblick föreställer sig detta otänkbara, att Chardzjijev verkligen givit Jangfeldt Malevitjs ovärderliga tavlor (vad skulle han då ha levat på i Sverige, vilka pengar skulle det ha funnits för det planerade förlaget – allmosor från Jangfeldt som han lyckliggjort och gjort rik?) och sedan ändrat sig, även i så fall skulle det ha varit obegripligt varför det inte varit dennes plikt att omgående lämna dem tillbaka, vid första bästa framförda krav, och över detta uttryckte Bo Strömstedt sin förvåning i en artikel med rubriken ”Visa upp dem i pressen” (Expressen 14/5 2003).

Det är också absolut obegripligt hur i ett ”rättssamhälle” man inte utgår från dokumenterade omständigheter, som dessutom bekräftats av pålitliga vittnen, utan från Jangfelts versioner, vilka ändrades gång på gång och inte bara helt saknade dokument till sitt stöd, utan vilka också stred mot sunda förnuftet och var uppenbart hopkokade för att rättfärdiga hans agerande till sin egen vinning.

Hur som helst fick Jangfeldt som han ville: när ett så framstående museum som Moderna museet i Stockholm tog emot tavlan var det på sitt sätt likvärdigt med ett erkännande av att Jangfeldt hade laglig äganderätt till den. Ett tonfall av självrättfärdigande eller åtminstone rättfärdigande av ”oärligt tillägnande” kan höras i Lars Nittves kommentar, när han förklarade: ”Ett tillskott av en enda målning kan göra underverk i en samling. Med denna fantastiska donation av en klassisk suprematistisk målning av Malevitj har med ens det ryska avantgardet en synnerligen stark representation på Moderna museet.” (Dagens Nyheter, 6/3 2003.)

När Jangfeldt alltså avvaktat preskriptionen och på så vis ”tvättat” det stulna återvände han på nytt till affärer med tavlorna. Nästa tavla sålde han 2006 nästa verk till Beyelerstiftelsens museum i Basel (det verk som i brevet som Rosemarie Ziegler överlämnade kallas ”Suprematism med mikroröda element” och omdöpts till ”Suprematistisk komposition”). Liksom ”Svart kors”, som såldes till Centre Pompidou, hade detta verk förberetts till utställningen ”0.10” år 1915 men visades första gången offentligt på Malevitjs egen utställning i Moskva i mars 1920. Båda verken intar en mycket viktig plats i suprematismens historia. Det är remarkabelt att medan den framtvingade donationen av ”Vitt på svart” till museet i Stockholmbeledsagades av stor uppmärksamhet i pressen, åtföljdes försäljningen av en tavla till Beyerstiftelsen bara av total tystnad: det var långt till Sverige, och i Schweiz har man sina egna seder. Tonfallet i museets pressrelease är synnerligen återhållsam, varken Chardzjijev eller Jangfeldt nämns vid namn, men i slutet stryker man med avsikt eller oavsiktligt Jangfelt medhårs, med dessa ord sist i pressreleasen: ”När ägaren sålt denna tavla till fonden har han förverkligat sin önskan att i museets samlingar göra tavlan tillgänglig för allmänheten.” Hur många miljoner han fick för förverkligandet av denna ädla önskan står det ingenting om.

Låt oss sammanfatta lite. Jag tänker inte dölja att det jag vet om historien med stölden av tavlorna har jag känt till från början till slutet, framför allt genom Chardzjijejv själv, på samma sätt som en del andra vänner till Chardzjijev, som till exempel Lars Kleberg som förklarat detta i tryck. Det brev som Jangfeldt fick genom Rosemarie Ziegler och som nämnts här, där Chardzjijev krävde att få tillbaka tavlorna och de pengar som en försäljning kunde ha inbringat. Från Jangfeldts sida, när han byter version ”som man byter skjorta”, har vi flera sådana vilka fullkomligt motsäger varandra: totalt förnekande av allting, sedan en fullkomligt osannolik historia om att han skulle ha fått tavlorna som gåva, sedan dyker ett villkor upp att de skulle placeras på museer, och allt detta mot en bakgrund av ovärdiga anklagelser mot Chardzijev om lögn och sinnessjukdom, men i själva verket äger en eller två skyndsamma försäljningar rum, om nu ytterligare en tavla har försålts till Douglas; sedan inväntan av preskribering, och tvättandet av det stulna genom en donation till museet i Stockholm, och så till slut en ny försäljning. På frågan var den fjärde tavlan nu befinner sig har vi än i dag inget svar. Som Lars Kleberg sammanfattat det i en artikel med rubriken ”Jag tror mer på Chardzjijev än på Bengt Jangfeldt”: ”Juridiskt är Jangfeldt kanske skyddad av pansarsäkert glas, men den finns ingen moralisk ursäkt för honom” (Dagens Nyheter 7/6 2004).

Under Roman Jakobsons sista besök i Moskva 1978 träffade Chardzjijev och jag honom på hotellet. Jakobson förklarade i min närvaro att han brutit alla relationer med Jangfeldt och förbjudit honom att trycka en bok som innehöll material som han lämnat till Jangfeldt, liksom de intervjuer som Jangfeldt gjort med honom 1977: intervjuerna hade ägt rum innan Chardzjijev meddelat Jakobson om stölden, och Jakobson avbröt arbetet med manuskriptet, av vilket han då godkänt mindre än en femtedel. Jangfeldt avvaktade Jakobsons död i juli 1982 och tryckte då en känslosam nekrolog (Dagens Nyheter 4/8 1982) och några år efter hans hustru Kristina Pomorskaja dött i december 1986 en ström av publikationer, och därefter gav han som ren marodör ut den ofullbordade boken ”Jakobson som futurist” först på ryska (Stockholm 1992) och sedan på engelska och tyska (My Futurist Yers, NY 1998, Meine futuristischen Jahre, Berlin 1999). Boken är dessutom så inkompetent utformad att om inte Jakobson hade förbjudit att trycka den på etiska grunder borde det ha gjorts på kvalitativa grunder. Jag kan här anföra en rad citat från en recension av en kompetent forskare, framlidne M I Sjapiro (Slavjanovedenije, 1994, sid 114-119): ”Det är oklart vilka principer som tillämpats vid urvalet… Kompositionen av materialet och rubriksättningen förefaller också i mycket vara slumpmässiga.” Därutöver ”har ur Jakobsons minnen en rad avsnitt uteslutits som är av obestridligt kulturhistoriskt värde” (många som Jakobson berättat om finns inte med i boken) och ”minnena har utsatts för påtaglig redigering med ändringar som enligt min uppfattning varit omotiverade”. Det framgår också av denna recension att Jangfeldt censurerat Jakobson: ”Här saknas Jakobsons erkännande att han från allra första början saknat tilltro till den bolsjevistiska revolutionen: ”Jag hade inte bara /…/ aldrig någon önskan /…/ att gå in i partiet, utan inte ens på något vis att återfinnas i sympatisörernas skara.” På liknande sätt ”avlägsnade Jangfeldt detaljer om Osip Briks verksamhet hos TjeKan, bland annat om hur han tvingade några flickor att till honom skriva sina intima dagböcker” och hörvid ”krävde total uppriktighet”, liksom Jakobsons uttalande om sin ”fysiska motvilja mot makarna Briks tillvaro: ”socialism och lycka redan under innevarande tidsperiod”, som Majakovskij ironiskt kallade det.” Recensenten som tagit del av bandinspelningar av intervjun, som finns i Jakobsons arakiv, kom till den slutsatsen att ”om man samlar allt det som utelämnats skulle det antagligen bli en bok till omfånget lika stor som den som utgivits. Men ändå har det trots otaliga förkortningar och omkastningar inte lyckats att få till stånd någon enhet i texten, något logiskt och grammatiskt sammanhang.” Recensenten har också funnit en mängd inexaktheter och misstag, bland annat språkliga, ”en fantastisk interpunktion och många tiotals skrivfel: vad Jakobson avsett kan man ibland bara gissa sig till… Jangfeldts grova slarv som utgivare är iögonfallande… Den form av kommentarer som B. Jangfeldt valt är enligt min uppfattning moraliskt föråldrad: det är minst av allt vetenskapliga kommentarer. De fåtaliga försöken till utredning av problem är synnerligen misslyckade… B. Jangfeldts kommentarer tål inte kritik ens inom ramarna för den utformning som han har valt”, det är också en mängd misstag bland dem. Kommentarerna till Jakobsons artiklar om måleri ”är direkt lånade från Aleksandr Parnis kommentarer” i en Jakobsonantologi från 1987, ”Artiklar om poetik”. Även om detta ska ha gjorts med tillstånd från Parnis finns det inga hänvisningar till denne föregångares arbete, vilket innebär att denna del av kommentarerna är plagiat. Jangfeldt drar sig inte heller för att i boken använda Chardzjijevs publikationer.

Allt detta leder till att recensenten drar följande slutsats: ”Man kan inte annat än konstatera att volymen ”Jakobson som futurist” av B Jangfeldt utformats på professionellt sett låg nivå: allehanda brister i text och apparat drar ner värdet på den recenserade boken.” Recensionen avslutas med en rad retoriska frågor: ”Varför publicerades den intervju som Jakobson gav 1977 först femton år senare?.. Varför avbröt Jakobson överraskande arbetet med manuskriptet och auktoriserade mindre än en femtedel av sina minnen? Varför fick B. Jangfeldt idén om publicerande först 1988, när varken Jakobson själv eller hans änka längre fanns bland de levande?” Den sista frågan innehåller noga räknat svaret i sin formulering.

Slutligen bör det påpekas att om i Sverige och hela den civiliserade världen anständiga människor inte tar Jangfeldt – ”den perfekte brottslingen” – i hand, är det så att i Ryssland, det land där hans brottsliga spår börjar, är han inte bara en som man ”kan ta i hand”, där sprider han ihärdigt sin Brik-à-brack-ologi i tryck, den dag som i dag är.

Aleksandra Sjatskich:

(Doktor i konstvetenskap, medlem av Konstnärsförbundet i Moskva, medlem av Konstvetarassociationen (Assotsiatsija iskustvovedov, AIS), medlem av CAA (College Art Association)

Det ska sägas att jag inte visste att anständiga människor i Väst ”inte tar Jangfeldt i hand”. Vad som mest av allt frapperar mig i denna situation är beteendet från myndigheterna och moderna museets lednings. Det finns en inrotad uppfattning i Väst och Amerika om hur korrumperade de ryska myndigheterna och de ryska oligarkerna är, om den korruption som genomsyrar hela det ryska samhället. Det är underförstått att den civiliserade världen, dit länderna i Europa och USA räknar sig, är ren och moraliskt högtstående, och att där är det uteslutet med uppgörelser som undergräver de moraliska grundvalarna. Men vad finner vi? Uteslutet när det handlar som små pengar, men när det handlar om stora pengar är allt möjligt. Detta är det mest beklämmande. Enligt min åsikt har”den civiliserade världen” ingen moralisk rätt att brännmärka ”det korrumperade Ryssland”- man kan gärna se sig i den spegel som den illistige och samvetslöse svenske ”forskare” tillhandahållit som stulit Malevitjtavlor från Chardzjijev.

Det framgår också av allt att hr Jangfeldt är totalt likgiltig inför vad för slags reputation – han ordnade en affär som gjorde honom själv rik, och det är det viktigaste gärningen i hans liv. Enligt min åsikt framstår han i fortsättningen i den ryska kulturens annaler som en ynklig person som beräknande och framgångsrikt utnyttjade sovjetmakten för att stjäla tavlor från Chardzijev.

Annonser

19 kommentarer

TV-programmet The Story of the Jews

Bibeln hade rätt om historien – ibland

I morgon sänder Kunskapskanalen det sista avsnittet av ”Judarnas
historia”. Den första boken av två som är kopplade till tv-serien ger
en fördjupning av människors vardagsliv och materiella villkor.

Den mångskiftande judiska historien går inte att fånga i en
helhetsbild. För den tidiga, gammaltestamentliga perioden gäller också
den komplikation som uttryckts så här: ”Flera olika kronologier
konkurrerar med varandra.” Den judiska bibeln, som inom kristendomen
kallas Gamla Testamentet, är ett imponerande historiskt dokument som
utformats mer efter ideologiska riktlinjer än som klar och redig
historia. Grannfolk myllrar runtomkring, olika stormakter uppstår,
erövrar, besegras och försvinner. Många mindre folk dyker upp och är
borta efter en tid.

Men judarna finns kvar. De som skrev och inte minst redigerade den
judiska bibeln var i första hand inriktade på att befästa sin
monoteistiska tro och alla dess förhållningsregler. De skildrar det
judiska folkets historia i detta syfte. Att den judiske guden
fortfarande vid 500-talet f Kr hade en hustru krävdes det moderna
arkeologer för att få klargjort.

När judarna sedan sprider sig över jorden blir deras samtida historia
sammanflätad med kulturen hos de länder där de bosätter sig.
Intellektuellt och materiellt påverkas judarnas liv av värdländerna.

Det är inte det lättaste att skildra detta översiktligt. Den
kombinerade närvarokänslan och översikten i Simon Schamas fem
tv-program ”The story of the Jews” är desto mer imponerande. I Sverige
går serien under namnet ”Judarnas historia”, vilket kanske är den
bästa översättningen – men det är också ”a story”, en berättelse.

I programmen gör Simon Schama effektfulla och ibland överraskande
nedslag i denna judiska historia från tusentalet före Kristus till
våra dagar. Han är både historiker och konsthistoriker och berättar
från ruiner och stetl, synagogor och dagens Israel, som en benådad
konstvetare framför en tavla. Han visar glödande entusiasm, engagemang
och en bottendjup lärdom som ändå aldrig tynger – en humanistisk
professor av bästa sorten och en ättling till både sefardiska och
ashkenasiska judar. I avsnittet från Litauen är han vid sin mors
rötter; faderns förfäder kom från Turkiet.

Som ung student i Cambridge deltog han i seminarier om judisk historia
som studenterna själva höll, och där en av deltagarna var ingen mindre
än Nicholas de Lange, senare legendarisk Cambridgeprofessor och
rabbin.

Om Mellanösterns historia vet man i dag mer än tidigare. Judarnas
historia, från den mytiske urpatriarken Abraham för 4 000 år sedan och
fram till 300-talet och slutet på det romerska herraväldet i
Palestina, är i dag något helt annat än vad min generation fick lära
sig för 60 år sedan. Då var det Gamla Testamentets version som gällde
i skolböckerna. Omvärderingen av verkligheten bakom Gamla Testamentet
har skett på tre fronter: minutiös textanalys, moderna
historievetenskapliga tillvägagångssätt och modern arkeologi.

Man kan räkna omvärderingens början från filosofen Baruch Spinoza
(1632-77) som blev utstött från den judiska församlingen i Amsterdam.
Protestanten Julius Wellhausen (1844-1918) inledde den källkritiska
bibelforskningen på allvar.

Fram till 800-talet f Kr är ur historisk synpunkt allt ett svart hål,
säger historikern Norman Cantor, som hävdar att Bibelns framställning
av perioden saknar empirisk grund.

För inte så länge sedan arbetade arkeologerna i Israel ”med Bibeln i
ena handen och en spade i den andra”, och än i dag trumpetar de
kristna kyrkorna i USA att ”Bibeln hade rätt”. Moderna arkeologer
håller inte med. Det som en framstående historiker utgående från
vedertagen källkritik sade härovan om Davids och Salomons rike
överensstämmer med både fynden och i synnerhet avsaknaden av fynd från
de senaste årtiondenas utgrävningar: det förekom ingen väldig
utvandring från Egypten till det förlovade landet. Inga spår efter
Davids och Salomons rike. Salomos tempel byggdes antagligen ett par
århundraden efter Salomos död.

En liten befäst stad vars ruiner utgrävts under de senaste åren tyder
emellertid på att det kan finnas mer substans i Bibelns berättelse om
kung Davids rike. Järnåldersfästningen Khirbar Qeiyafa var judisk och
de kraftiga murarna kunde bara ha rests av en stark centraliserad
stat, det vill säga Juda rike (sydriket), som skall ha existerat redan
på 900-talet f Kr. Så anser Yosef Garfinkel som lett utgrävningarna av
Khirbar Qeiyafa, ”Fästningen Elah”, och Simon Schama är fascinerad.

”The story of the Jews” följs likt andra av Schamas storslagna
tv-serier av tjocka böcker. Tre stadiga volymer kompletterade tidigare
”A history of Britain”. Första bandet i anknytning till tv-serien
omfattar perioden 1000 f Kr till år 1492: The story of the Jews.
Finding the words (The Bodley Head 2013, 496 s).

Det är förtjänstfullt att den stora lärdom som förmedlats i Schamas
program finns i bokform, för dem som vill veta mer. Men den volym som
redan kommit är inte riktigt lättsmält. Den metod som han virtuost
tillämpar i tv är inte lika lyckad för det skrivna ordet.

Schamas nedslag på vitt skilda perioder och länder fungerar i tv-rutan
med hans utstrålning och auktoritet. I boken blir det lite för kompakt
mellan de tvära kasten, lite för trångt mellan folk och århundraden.
Fast det känns att detta är en berättelse som han har förberett ända
sedan han gav sig in i universitetsvärlden.

Två portalgestalter i skrivandet av judarnas historia är Heinrich
Graetz (1817-1891) som verkade i Tyskland och Simon Dubnow
(1860-1941), som kom från Tsarrysslands för judar föreskrivna
bosättningsområdet och som mördades av nazisterna i Rigas getto. Deras
verk omfattar många band. Schama är minst lika lärd, men hans
impressionistiska metod hör hemma i en ny tid. Och som så många
moderna historiker borrar han in i vardagslivet, de materiella
villkoren, hur tankevärld och religion förändrar sig genom
århundradena.

Det är inga brister i hans analys, men det som karaktäriserar boken är
hans starka berättarbegåvning, även när läsaren just har samlat sig
efter det senaste hoppet i tiden. Som modern historiker har han en
nykter syn på Bibelns version av historien. Den är, har han sagt, ”ett
eko av den historiska sanningen, om ens det”. Men efter decennier av
historikers revideringar och omvärderingar har han alltså en svaghet
för sådana fakta som återupprättar en del av Bibelns berättelse. ”Det
finns ställen i eposet där dess berättelse och den judiska historiens
verklighet faktiskt sammanfaller.”

Hans många olika närbilder av vitt skilda geografiska orter och
områden är en originell lösning på att skriva judarnas historia med
deras diaspora, utspridning över vår planet. I böckerna som
beledsagade programmen ”The history of Britain” (2000) kunde Schama
hålla sig inom bara ett geografiskt område och de är på ett helt annat
sätt ett nöje att läsa.

Första bandet i ”The story of the Jews” sträcker sig fram till 1492,
som var inte bara årtalet för Columbus ”upptäckt” av Amerika utan
också för den spanska självdestruktiva fördrivningen av landets judar.
Det kortsynta paret Ferdinand och Isabella beslöt att när de muslimska
morerna fördrivits från Iberiska halvön skulle hela landet vara så
kristet att det inte heller fanns judar där. Det har hävdats att
Spanien led obotlig skada av att förlora så många driftiga och
skickliga människor och att det var en viktig orsak till landets
gradvisa nedgång bland stormakterna.

När man går genom de gamla judiska kvarteren i Sevilla kan man
begrunda vilken rik kultur det var som efter många hundra år bröts
upp. En stor andel av judarna gick visserligen med på att låta sig
döpas, så mycket av judisk kompetens blev kvar i landet. Många spanska
adliga ätter har judisk bakgrund. Den spanska inkvisitionen hade till
uppgift att kontrollera att de till kristendomen omvända judarna inte
utövade sin mosaiska tro i smyg.

Under medeltiden utsattes judarna i Europa för blodiga förföljelser
innan ordet pogrom ännu kommit till användning. De fördrevs från land
till land tills de hamnade i vad som var det polsk-litauiska
storfurstendömet, och där var det stopp, ty de kom inte in i Ryssland.
Men till slut införlivades dessa områden i Tsarryssland, Preussen och
Österrike – efter Polens delningar i slutet av 1700-talet, då en stor
judisk befolkning bytte land.

Tsarryssland hade under sina sista decennier världens största judiska
befolkning, sex miljoner. Trots pogromer och kortsynt, grym
diskriminering blomstrade här judisk kultur som aldrig någonsin
tidigare. Men två miljoner emigrerade till USA.

Judendomen drabbades också när Sovjetregimen förföljde alla
religioner. Och från judarna i det landet och från Polen kom de flesta
offren för nazisternas folkmord, Förintelsen, som blivit en sinnebild
för 1900-talets ofattbara mänskliga ondska.

För den som efter Schamas program vill veta mer, gärna på svenska,
finns det modern, inte så kompakt litteratur, som Bente Groths
”Judendomen. Kultur, historia, tradition”. Karl-Johan Illmans och
Tapani Harviainens ”Judisk historia” har givits ut av Åbo Akademi.
Detta svenskspråkiga universitet har åstadkommit ett helt bibliotek på
svenska med judaica. Hans Furuhagens utmärkta ”Bibeln och
arkeologerna” kom härom året och har de allra senaste rönen.

Det går i dag en otäck våg av ny antisemitism över världen. Genom att
maskera den som ”antisionism” anser sig dess förkunnare ha något slags
moralisk grundval för sina aktioner, men antisemitism i genomskinlig
kapprock är vad den är. När planerna på den stort upplagda serien om
judisk historia blev kända skrev sex organisationer i Storbritannien
till BBC och protesterade mot att en Israelvänlig person skulle få
göra dem. Schamas stora framgångar och auktoritet gjorde dock att det
i övrigt inte blev några stora protester. Och BBC vek sig inte. I
avsnittet om sionismens uppkomst ser Simon med fast blick in i kameran
och säger lugnt: ”Jag är sionist.”

Staffan Skott är författare. Hans senaste bok är ”En mänsklighet i
mänskligheten. Ett reportage om det judiska folket”, 2013.
* * * * *

http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd?sidan=20

, , , ,

22 kommentarer