Arkiv för augusti, 2012

Ostpreussen och Karelen, två förlorade paradis

Återresor till förlorat österland

HEMBYGDSTURISM Efter den sovjetiska parentesen är det många som besöker de platser i Ostpreussen och Östkarelen varifrån deras mor- och farföräldrar tvingades fly. Ofta är det bara husgrunden som finns kvar, men minnena och myterna lever.

30 augusti 2012 kl 01:00

På andra sidan havet hade vi en gång en östersjögranne, en legendarisk del av det tyska riket – Ostpreussen. Det finns icke längre. En mindre, nordlig, del blev efter andra världskriget till det sovjetiska länet Kaliningradskaja oblast. En sydlig, större, del ”tillföll Polen”, som sådant uttrycktes förr i tiden.

1939 hade Ostpreussen två och en halv miljon invånare, 85 procent etniska tyskar. I områdets södra del levde 400 000 polacker. Det fanns en ansenlig judisk befolkningsandel; de hade flytt undan Tsarrysslands diskriminering och pogromer. Vid förra sekelskiftet var de 14000, 1939 bara 4000. Idag är de utplånade. Sedan 1947 har Kaliningradskaja oblast också varit ”Deutschenrein”: Stalin lät fördriva de tyskar som inte flydde själva.

Kring ett land som gått förlorat vävs det många myter och vackra minnen. Ostpreussen var inte bara konservativa adelsätter och militaristiska junkrar. På den tid Kaliningrad hette Königsberg vårdade man minnet av stadens störste son. Som ironiska sovjetiska studenter sa: ”Den kaliningradske filosofen Immanuel Kant, med reaktionär inriktning.”
Annons – klicka f�r mer info!

Det gamla Ostpreussen prisades för sin naturskönhet och rikliga tillgång på vilt. Kejsare kom hit på sin tid, Göring hade jaktslott här och vad som är nationalparken Białowieża fortsätter in på vitryskt område; där höll på sin tid tsaren överdådiga jaktarrangemang. En svensk läser fascinerat om Ostpreussens mycket kalla och bistra klimat, på samma breddgrad som Skåne.

Den tyska kolonisationen hade inletts på 1200-talet. I Ostpreussen låg Tyska rikets nordligaste stad, Memel, litauiska Klaipeda. Under många år kröntes Preussens kungar inte i sitt hjärtland utan i Königsberg – då slapp kungarna de åligganden mot kejsaren i Wien som kröning annars skulle ha inneburit. Landets ställning som utpost låg också bakom att värnplikten här var tio år längre än i övriga Tyskland. Den varade till 55 års ålder, står det i Hermann Pölkings Ostpreussen. Biographie einer Provinz (Bebra Verlag, 928 s). Det är mera oklart vad som låg bakom att alkoholkonsumtionen var så stor ”att det kan bajrare och elsasslothringare inte föreställa sig”. Grannskapet till Polen och Litauen?

Om det mytomspunna Ostpreussen kan man också läsa i Max Egremonts Forgotten land (Farrar, Straus and Giroux, 384 s). Han har rest runt i det stora området och även besökt ostpreussiska restauranger och hembygdsmuseer i västra Tyskland. Hans lärare i tyska inpräntade för övrigt i honom att det så kallade DDR inte alls var ”Östtyskland”, DDR var Mitteldeutschland. Ostpreussen var det som var ”Östtyskland”. För lärarens generation.

Max Egremont är en god redovisare av livsöden. Han har träffat folk som en gång levat i Ostpreussen och stödd på memoarer och biografier berättar han om kristna idealister och ärkekonservativa junkrar, om en gammaldags officer som sa till judarnas plågoandar ”Ni fläckar den tyska krigarfanan!” – och sköt sig när han insåg att han inget kunde göra.

Tre kvinnogestalter får på goda grunder stort utrymme. Först de världsberömda Käthe Kollwitz (1867–1945) och publicisten Marion Dönhoff (1909–2002). Bilden blir fullständig med den kvinnliga poeten Agnes Miegel (1879–1964), en erkänd tysk diktare med litterära utmärkelser. En sorgedikt över Ostpreussen heter ”Es war ein Land”. Smolk i bägaren var en hyllningsdikt till Hitler från 1938 som naturligtvis förföljde henne till hennes död.

Konstnären Käthe Kollwitz var i början av första världskriget lojal tysk patriot, men när hennes barn stupade drev sorgen henne till en radikal pacifism som hon uttryckte gripande i bild.

Till den ostpreussiska högadeln hörde Marion Gräfin Dönhoff – grevedottern. Man kunde efter kriget inte öppna Die Zeit utan att se hennes namn. Hon var aristokratisk liberal och stod de adelskretsar nära som låg bakom attentatet mot Hitlers liv 1944. När Sovjetarmén nalkades sadlade hon sin häst och red till släkten i Westfalen, en idrottsprestation om någon. Egremont träffade henne upprepade gånger. Han är faktiskt själv dubbel baron, ”7th Baron Leconfield, 2nd Baron Egremont”, fast föredrar att kalla sig bara Max Egremont.

1989 kom Marion Gräfin Dönhoff för första gången tillbaka till sitt barndomsland, och blev förfärad. Hemma i Tyskland letade hon fram en kopia av den gamla statyn av Immanuel Kant i Königsberg och med ett litterärt pris som hon just fått bekostade hon själv en avgjutning, som nu står i Kaliningrad.

Till Ostpreussens litterära arv hör också Solzjenitsyn. I sitt romanverk ”Det röda hjulet” ger han stort utrymme åt första världskriget, där hans far var med. En vältalig detalj biter sig särskilt väl fast i minnet: hur de häpna tsarryska soldaterna förundras över de burgna, välskötta tyska gårdarna. Varför krigade Tyskland med Tsarryssland? ”Vad ska dom med vår ryska skit till?” Och i sin sista skönlitterära bok, utgiven postumt 2010, berättar Solzjenitsyn om egna ostpreussiska upplevelser som kapten i sovjetiska artilleriet.

Tragedierna under världskrigets slutsked var otaliga. 7000 judar drevs till fots mot kusten. De som överlevde dödsmarschen tvingades ut i havet och sköts. Men när området hade blivit sovjetiskt var versionen att skelettdelarna i havet, ofta begravda i sanden, var efter sovjetiska soldater. Det judiska folkets obeskrivliga lidanden under nazismen fick inte framhållas i Stalins rike.

Vad som hände vid krigsslutet för den tyska befolkningen både i Ostpreussen och i huvudlandet är grundligt beskrivet. Sovjetiska soldater våldtog, sköt och plundrade i ursinne, som hämnd för vad tyska soldater hade gjort i deras land.

Efter kriget var vedergällningen mot den tyska civilbefolkningen skrämmande runtom i Europa. Vid fördrivningen ut ur Polen mördades en och en halv miljon tyskar, mest kvinnor, barn och gamla. Flyktingarna från Sudeterna, västra Tjeckien, är mer omskrivna. I själva Sovjet fanns som ett arv från Tsarryssland ett par miljoner tyskar. De berömda Volgatyskarna utgjorde bara hälften. Med små undantag hade Sovjets tyskar under början av andra världskriget deporterats till Centralasien. Liksom bland andra deporterade dog en förfärande andel i de omänskliga förhållandena i boskapsvagnarna som de färdades i – bland annat morfars morfar till tre av mina barn.

Den allierade terrorbombningen under andra världskrigets slutfas utdöms idag av historikerna som militärt meningslös. Königsberg hörde till de städer som utsattes för våldsamma flygangrepp. Man har inte, som i västra Tyskland, kärleksfullt återuppbyggt gamla stadsdelar, för det har inte funnits vare sig resurser eller intresse.

Kaliningrad var stängt för utlänningar fram till kommunismens fall. Till råga på allt är Kaliningrad-länet numera avskuret från det ryska moderlandet av de sedan 1991 självständiga Litauen och Vitryssland (Belarus). Det ekonomiska läget är bekymmersamt med hög arbetslöshet. Hoppet står till mera turism. Det kommer många tyskar för att se var släkten har bott. De stora adelsgårdarna är det inte mycket kvar av. Kaliningrad-Königsberg är ett monument i sig med anskrämlig sovjetisk arkitektur och gammal bebyggelse om vartannat.

Bland många av de inflyttade före detta sovjetmedborgarna utan rötter i Ostpreussen finns ett växande intresse för dess historia. Den högsta läroanstalten heter sedan 2005 ”Gosudarstvennyj universitet imeni Immanuila Kanta” – Kantuniversitetet.

När jag läser om det nyvaknade hembygdsintresset i Ostpreussen och de många turisterna som kommer för att se var morfar och mormor bodde vet jag att jag har upplevt detta på plats: flyktingar och deras ättlingar som återvänder till det förlorade. Fast inte i Ostpreussen, utan i det Karelen som Stalin tog från Finland. Jag har farit igenom med bil många gånger, på väg mot Sankt Petersburg (Leningrad) och Moskva. År 1995 följde jag med karelska flyktingar och deras barn i en buss. Vi for genom det nu ryska Karelen och de gamla pekade ut: ”Där bodde kusinerna.” ”Där gick jag i skola.”

För Harry Martinson var det fagra Karelen en sinnebild för den älskade planeten jorden, som rymdfararna i Aniara lämnat:

Skönast ibland sköna glimtar

syns dock skymten av Karelen,

som ett vattenglim bland träden,

som ett ljusnat sommarvatten

i den juniljusa tiden.

Versmåttet är ”runometer”, som i Kalevala. Jean Sibelius Karelia-svit från 1893 uttrycker det inte sämre. Så nordiskt vackert är det i Karelen. När man far genom det fagra landskapet med dess vid gränsen vanskötta skogar får man samma upplevelse som söder om Finska viken, i Tallinn på sovjetiska tiden: så här hade det varit i ett ockuperat Sverige.

Många karelare har rest flera gånger till den gamla hembygden. I Finland kallas det för ”stenfotsturism”, för husgrunden är inte sällan det enda som finns kvar av gårdarna. Men många hus står kvar och det är rörande hur finnarna och de inflyttade ryssarna blivit goda vänner, i medvetandet att till det som skett har ingendera någon skuld.

Finnarna på vår resa hade med sig kaffe och barnkläder, ty de besegrade kom som rika turister till de fattiga medborgarna i segrarnationen.

En randanmärkning: varken de tyska eller de 400 000 finska flyktingarna blev inhysta i eländiga flyktingläger för att i evighet användas som politiska schackpjäser, så som det skett på många andra håll i världen. I Finland satte man ihop jord från andra gårdar till nya egendomar för karelska jordbrukare, andra flyktingar fick våningar. Det karelska föreningslivet planterades om i Helsingfors, som den livaktiga sammanslutningen Wiborgs scoutflickor.

Ty, som Benedict Zilliacus skrivit om sitt Karelen, med ett citat från Ibsen: ”Evigt ägs blott det förlorade”.

Karelen stod inte folktomt länge. Efter kriget kom ryssar från olika hörn av sitt stora rike till Karelen. De hade nummer till gårdar som de fått sig tilldelade och letade rätt på husen, som de talar kärleksfullt om: rejäla, med planterade fruktträdgårdar.

På samma sätt som i Kaliningrad finns det i det legendariska Viborg många som utan egna rötter i staden ändå vårdar sig om stadens kulturella arv (läs gärna ”Tillbaka till Viborg” av Anders Mård och Magnus Londen från 2005).

Det materiella förfallet är bedrövligt, som i Ostpreussen och Kaliningrad, men kanske räddar man Alvar Aaltos världsberömda stadsbibliotek, med hjälp från Finland. Och liksom universitet i Kaliningrad nu uppkallats efter Immanuel Kant har Viborgs stadsbibliotek döpts om till Alvar Aalto-biblioteket. Dessförinnan var det i flera årtionden uppkallat efter Lenins änka.

Immanuel Kant har i Kaliningrad fått en nygjord staty. I Viborg finns det en annan nygjord staty, fast inte över någon filosof, utan över den svenske krigare och höge herre som byggde Viborgs slott och värjde det svenska herraväldet mot ryssen. Vart den gamla statyn tog vägen vet ingen.

Ännu en parallell mellan Viborg och Kaliningrad: i Ryssland åker brudpar till den okände soldatens grav när sådan finns, för en högtidlig inramning. När det inte finns någon sådan grav i närheten far de till något annat högtidligt.

I Viborg lägger de blommor vid statyn över den svenske marsken och Rysslandsbekämparen Torgil Knutsson, död 1307, begravd i Riddarholmskyrkan.

I Kaliningrad lägger de ryska brudparen sina blommor vid Immanuel Kants grav.

Fler kommentarer 0

Tipsa en vän om den här artikeln
Skriv ut
Anmäl
Större text

Staffan Skott är författare och översättare

understrecket@svd.se

, , , , , , , ,

8 kommentarer