Arkiv för juni, 2013

Solzjenitsyns svanesång

 

Solzjenitsyn upphör inte att överraska. Två år efter hans död kom i
förfjol i bokform ett fantastiskt porträtt av Sovjets främste
härförare under andra världskriget, Zjukov, den som ledde stormningen
av Berlin och som på en vit häst förde befälet över segerparaden på
Röda torget i juni 1945. På femtio sidor är vi så nära den
legendariske segerherren som om vi satt med vid hans frukost och
kvällste. Texten borde bli lika klassisk som de stora romanerna.

Efter hemkomsten till Ryssland roade sig Solzjenitsyn med att skriva
några ”tudelade berättelser”, och i denna får vi först följa Zjukov
från den fattiga barndomen med tre års byskola, lärlingstid som
körsnär i Moskva och inkallad i tsarens kavalleri till det sovjetiska
generalitetet på trettiotalet.Med ohyggliga detaljer från hur
bondeupproren på tjugotalet slogs ner av Röda armén.  I andra delen
kommer vi in under skinnet på den gamle krigshjälten som
avpolletterats först av Stalin och sedan Chrusjtjov – för stor i folks
medvetande för att få vara alltför nära maktens centrum.

Det är mästerligt hur Solzjenitsyn låter Georgij Zjukov resonera om
sitt liv, rättfärdiga minnet av Stalin som under kriget  ju ändå hade
livsfarliga strategiska idéer som kostade hundratusentals, miljoner
soldaters liv i onödan. Zjukov är en lojal knekt som minns hur det var
men korrigerar sina slutsatser. Å yrkets vägnar är han stalinist.

Zjukov kan lugnt minnas sin idol Tuchatjevskij, för nu på sextiotalet
är han postumt återupprättad efter att ha skjutits som ”förrädare” på
trettotalet, men när Zjukov ska skriva sina memoarer konfronteras han
med många minnen som – javisst ja, jo Vlasov var med och räddade
Moskva 1941 och skickades på ett hopplöst uppdrag i nordväst. Men om
Vlasov kan man inte skriva ens under Chrusjtjov och Brezjnev, ty
Vlasov gick som krigsfånge i tysk tjänst och blev Hitlers ryske
general.

Just ja, den andre store krigsherren Rokossovskij, han som vid
segerparaden på en svart häst lämnade av till Zjukov, honom hade ju
Zjukov inför andra världskriget fått ut ur Gulag, efter att ha vänt sig
direkt till Stalin. Något sådant kunde egentligen inte hända. Men
Zjukov hade ryktet att vara generalen som aldrigt förlorat ett slag.
Sådana lever farligt men har diktatorns öra.

Det började vid Chalchin Gol, ett litet men högst verkligt  krig borta
i sovjetiska Fjärran östern där Zjukov till priset av ohyggliga
förluster 1939 krossade de japanska styrkorna – 80 000 man med
stridsvagnar och flyg.

Här måste vi hejda oss och fråga: kan vi lita på Solzjenitsyns
återgivande av fakta och resonemang?

Då tänker jag på skildringen av olika medlemmar av dynastin Romanov i
det stora projektet Det röda hjulet. Den ledande Romanoven i dag,
furst Nikolaj Romanovitj, som i barndomen levde bland storfurstar i
exil, sa en gång till mig: Jag förstår inte hur det går till, men
Solzjenitsyn beskriver dem som om han själv träffat dem.

Det är det som kallas för stor konstnärlig inlevelse och att vara mer
än osannolikt påläst. I Solzjenitsyns avsnitt om året 1917 har jag
själv förbluffats av hans enorma sakkunskap även om glömda passager av
revolutionsåret.

Så jag utgår från att miniporträttet av Zjukov är lika vederhäftigt.
Fast visst rycker man till när Zjukov minns hur Stalin någon gång
sänkte garden och sa: ”Jag är världens olyckligaste människa. Jag är
rädd för min egen skugga.” Eller när diktatorns stämma blir osäker i
frågan: ”Kan vi hålla Moskva?” Tyskarna stod som vore de vid Haninge
och Kreml låge i Gamla stan.

Men Zjukov svarade ”Ja”. Och Moskva räddades.

Historien i historien om Zjukovs memoarer är en dråplig fars med
detaljer som en vanlig västerlänning kan ha svårt att ta till sig.
Krigsherrens och hjältens minnen måste faktagranskas av en
vetenskaplig kommission! Ständiga kommentarer och synpunkter och
stoppa in det här och det här. Tvekan från arméledningen på Brezjnevs
tid om verket kan ges ut, trots att naturligtvis ingenting riskabelt
fanns kvar i manuset.

Då hör minsann självaste Brezjnev av sig. Kan  Zjukov tänka
sig att ta in  ett avsnitt om den synnerligen perifera drabbning där
Brezjnev var med som politisk officer och som Brezjnev skildrat i
/kursiv/ sina /slutkursiv/ spökskrivna memoarer? Och som det gjorts en
massa väsen av, samtidigt som det fnissats bakom ryggen på
generalsekreterare Brezjnev.

Javisst tar Zjukov med det. Därmed blir det  klartecken från ingen
mindre än Brezjnev själv och Zjukovs minnen ges äntligen ut.

Solzjenitsyns stora romaner har med sin sin suggestiva berättarkaft
och framförallt historiska betydelse överskuggat det faktum att
Nobelpristagaren också var en mästare i det lilla formatet. Den lilla
volymen Aprikosmarmelad (Abrikosovoje varenje) innehåller nio
berättelser som på 1990-talet trycktes i olika tidskrifter. Det är
krigsminnen, Sovjet på tjugo och trettiotalen – och till och med Ryska
federationen med privatisering och en ny sorts korruption på
1990-talet. Jag har i recensioner i engelsk press sett förundran över
hur Solzjenitsyn skildrar Zjukov med förståelse och rent av sympati,
men det finns en slående parallell. I ”Lenin i Zürich” för fyrtio år
sedan kunde man bevittna hur Solzjenitsyn med förståelse och inlevelse
tecknade ett porträtt av någon som naturligtvis var honom fullkomligt
förhatlig som historisk gestalt. Boken var en sammanställning av
kapitel från det stora romanprojektet Det röda hjulet.

Den som vill se hur Zjukov red ut från Kreml genom Frälsarporten och
vidare på Röda torget den 26 juni 1945 kan  göra det
via Youtube. Enligt en gammal kavalleristtradition ska en befälhavare
komma i galopp till sin trupp – det kan man än i vår tid beskåda vid
Lidingövägen när beridna högvakten ska ut på från  K1:s kaserngård
Stockholms gator. Nej, vaktchefen kommer  inte i full karriär, men i
kontrollerad galopp.

Sentida marskalkar som tar emot parader på Röda torget gör det i öppna
limousiner, för säkerhets skull med räcken att hålla sig i.

Den gamle underofficeren från tsarens kavalleri, marskalken av
Sovjetunionen, innehavaren av fler sovjetiska hjältestjärnor än någon
annan, kom ut påRöda Torget.

I galopp.


STAFFAN SKOTT
(Youtube: Soviet Victory Parade of 1945 [Part I]).

Abrikosovoje varenje. Moskva 2010, ”Azbuka-Klassika.”

Efter hemkomsten till Ryssland gav Solzjenitsyn också ut ett icke
skönlitterärt verk i två band, om judarna i Ryssland: Tvåhundra år
tillsammans (Dvesti let vmeste).

, ,

20 kommentarer

Kjell Albin om En mänsklighet i mänskligheten

Skånska Dagbladet 21/6 2013

 

Låna eller köp – men läs dessa

Skriv ut

Av Kjell Albin Abrahamson, utrikesjournalist och författare. 20 JUNI 23.30

Med stigande ålder (klokhet?) blir jag försiktigare med att rekommendera god litteratur. Men i tider av minskad bokläsning och ökat dataspelande kan jag inte hålla mig.
Det var länge sedan jag greps till den grad av en berättelse som Julian Betters Jag var barn i Gulag (Bonniers, 2013). Visserligen finns en ganska omfattande lägerlitteratur men inte som denna skildring av Stalins minsta fångar, barn till politiska fångar i Sovjetunionens korrektions- och arbetsläger.

Better skriver återhållsamt, utan melodramatiska gester eller patetiska uppvisningar. Därför blir man så tagen av denna skildring om barnet som inte visste att fadern var avrättad med ett nackskott och att modern var internerad ?folkfiende?. Julian Betters nästan matematiska nedteckning av sin stulna barndom är en skakande verklighetsskildring som borde få stenar att gråta.


Staffan Skotts En mänsklighet i mänskligheten (Norstedts, 2013) handlar om det judiska folket. Boken har den svåruppnåeliga kombinationen; spränglärd, klok, humoristisk, lättläst. Allt vad du velat veta om judar men varit alltför blyg för att fråga, får du veta här. Språk, historia, omskärelse, judiska efternamn, kosher, Gamla Testamentet, Israel – ja allt. Och som med alla välskrivna böcker vill man ändå veta ännu mer.

Staffan Skott ser inte bara ut som en gammal rabbi, han är verkligen kunnig, klok och tolerant som en rabbi. Men han är varken jude eller troende, tvärt om, dalmas och ateist. Skott vågar ta parti för Israel som han kallar ”den enda demokratiska staten i sitt hörn av världen, och en syndabock för de omgivande diktaturerna, på det att deras folk ska glömma sina inhemska plågor.” Plakat-aktioner som Ship to Gaza utsätts för berättigad avhyvling. Bara det.

Goran Vojnovic Blattejävlar (Ramus, 2013) är en alldeles lysande bok glimrande översatt från slovenskan av Sophie Sköld, måtte stipendierna regna över henne. Boken handlar om unga blattar i den forna jugoslaviska republiken, från Bosnien, Serbien och Kroatien. Tempot är rasande snabbt, det är våldsamt, vulgärt och humoristiskt. Blattarna – inklusive huvudpersonen, 17-årige Marko, enda son till bosniska illegala invandrare – är ena riktiga losers; de spelar dataspel, struntar i skolan och basketbollträningen, dricker alkohol och kommenterar allt. Till exempel hur slovenerna alltid går runt i sportkläder, spelar badminton och lyssnar på usla popsångare. Vem sa nåt om losers? Blattejävlar är en bok om ensamhet, främlingskap och isolering men framför allt en lidelsefull hyllning till dem som vågar segla under egen flagg.

Jag hade republikanskt roligt åt PapaFahrs Kungen och jag (Bicss Forlag & FutureSound of Jemtland, 2011). Bokens huvudperson (stora likheter med den egensinnige norske poeten och låtskrivaren Kjell K. Castberg) åker med självaste kungen på en märklig resa till såväl homohästfestival som Moldejazzfestival. En skröna av vildaste slag med fart och funderingar – och en kung ackurat lika trist som i verkligheten.

, ,

22 kommentarer

Judisk krönika: ”Faktaspäckad, underhållande och lättläst”

Faktaspäckad, underhållande och lättläst

Mats Staffansson recenserar en aktuell bok om det judiska folket.

Det finns omkring 14 miljoner judar i världen idag. Sex miljoner av dem bor i Israel
och ungefär lika många i Förenta Staterna. Det är en försvinnande liten andel (ca 0.2%)
av världens befolkning. I en nyutkommen bok av Staffan Skott, En mänsklighet i
mänskligheten (Norstedts förlag), får läsaren veta mycket om detta folk vars betydelse för
världskulturen, vetenskapen och filosofin har varit så oändligt mycket större än vad dess
andel av befolkningen utgör.

Staffan Skott är mest känd som en ytterst produktiv översättare av rysk litteratur till svenska.
Under decennier arbetade han på DN där han förnöjde läsarna med humoristiska
betraktelser över allt mellan himmel och jord såsom rysk kultur, cykling och marschmusik.
Ett femtontal egna böcker har det även blivit under åren.

Hans senaste bok har den onödigt blygsamma underrubriken ”Ett reportage om det judiska folket”. De nära 400 sidorna bjuder på betydligt mer än ett reportage. I sexton innehållsrika kapitel med rubriker som ”Vad är en jude? Vem är en jude?” ”Om kosher och mat”, ”Påbudet om omskärelse”, ”Judiska efternamn” och ”Antisemitism”, skildras judarnas historia, bakgrund, seder och bruk och osannolika förmåga att överleva som folk i en omvärld som sannerligen inte varit judarna nådig.

Skott är själv inte jude. Hans starka intresse för judisk historia och kultur väcktes på allvar, skriver han, när han under 1980-talet på DN skrev om de sovjetiska judarnas prekära
situation. Han säger sig sakna gudstro. Men hans perspektiv är onekligen präglat av den
generation han tillhör (han fyller 70 i år) – en generation som vuxit upp i ett Sverige där
grundlig kristendomsundervisning var obligatorisk i skolorna (något författaren starkt tycks
ha ogillat men som onekligen satt djupa kunskapsspår).

För Staföfan Skott (och många ur hans generation) är därför inte blott Nya utan även så kallade Gamla Testamentet högst välbekant lektyr. Detta är knappast fallet med den yngre
generationen i Sverige. Boken svämmar över av intressanta fakta om judendomen.
Den är skriven med ett kärleksfullt och nyfiket förhållningssätt till judendomen – men inte
med okritiska ögon utan med distans till ämnet. Fokus är det judiska folket och den judiska kulturen och inte Mellanösternkonflikten (även om den också berörs).

Författaren drar sig i de bitvis underhållande kapitlen inte för att trampa på en hel del
ömma tår – både judiska, kristna och muslimska sådana. Den sympatiska grundtonen i
boken gör dock att få läsare torde ta anstöt.

De många intressanta fakta författaren grävt fram och presenterar gör boken läsvärd
och övertygande och kompenserar mer än väl för de ironiska slängar i synnerhet religiös
fanatism i alla dess former får sin beskärda del av.

Kommer judenheten att bestå i framtiden, trots pågående assimilation och sjunkande
födelsetal? ”Det får vi verkligen hoppas”, skriver Skott. ”Överallt där judenheten har fått en chans har den varit ett salt i folkens liv”.

Det är en folkbildande bok Skott har skrivit, faktaspäckad men samtidigt underhållande
och lättläst. Den fyller akuta kunskapsluckor i dagens Sverige, där antisemitismen ånyo
blomstrar och där det – skamligt nog – finns städer och stadsdelar där judar inte kan gå
säkra på gatorna.

Boken borde ha alla förutsättningar att bli både en bestseller och obligatorisk läsning i
den svenska skolan.

Mats Staffansson är Sveriges ambassadör i Lettland.

Judisk krönika 2013:2

, ,

20 kommentarer

Kyrkans tidning om En mänsklighet i mänskligheten

Stort fångat om det judiska

KYRKANS TIDNING   2013-06-05 Sida: 18  –  Sektion: RECENSIONER

Författare: JAN HOFF
BOK En mänsklighet i mänskligheten – Ett reportage om det judiska folket Staffan Skott Norstedts
Staffan Skott, Rysslandsexperten som jag mest känner som översättare av skönlitteratur, har nu skrivit en bok om judarna och den judiska kulturen. Inte bara om judendomen utan om alla möjliga aspekter av judiskhet. Vad det nu innebär? Det finns många svar, många definitioner.

En vanlig definition är att en jude ska ha en judisk mor för att vara godkänd, en annan att man ska vara praktiserande medlem av en judisk församling. Det finns en mängd andra sätt att ringa in detta undflyende begrepp. Är det en ett folk eller en religion? När det gäller invånarna i Israel blir det väl ännu mer komplicerat. Enligt den förstnämnda definitionen kan man inte bli jude genom att konvertera till den judiska tron, inte heller genom att bli medborgare i ett judiskt land. Så som man brukar kunna exempelvis inom islam eller kristendomen.

HISTORISKT SETT har det ofta inte hjälpt förföljda judar att konvertera till kristendomen. Det omgivande kristna samhället har fortsatt att betrakta dem och behandla dem som judar. Hela tiden är det både krafter utifrån (huvudsakligen kristna samhällen) och krafter inifrån den judiska gruppen (regler och traditioner) som format judiskt liv, som hållit folkgruppen judar relativt homogen och för sig själv.

Judarna, helt oavsett vilken definition man använder, är ett folk som utmärker sig i förhållande till andra folk. Inom vetenskap, litteratur, film, musik, företagande och så vidare. Skott förklarara detta med att judarna alltid varit ett läsande, läskunnigt, folk. Det har varit viktigt för var och en i en judisk grupp att kunna läsa de heliga texterna. Så har det ju inte varit alltid bland kristna, där läsandet rentav periodvis betraktats med oblida ögon.

Det är en märklig bok som Skott har skrivit, märkligare än den först verkar. Till en början känns det som vilken populärvetenskaplig bok som helst. Tråkig men nödvändig.

Man skulle rentav kunna säga onödigt nödvändig nu när det börjat hända otrevliga antisemitiska saker i Sverige igen. I stunder av mörker behöver vi så mycket upplysning vi bara kan få. Men detta är inte den vanliga populärvetenskapsvisan. Visst är det bitvis uppslagsboksfakta sida upp och sida ner. Men en populärt hållen faktabok måste inne-hålla basfakta, annars kan inte läsaren hänga med.

MEN PLÖTSLIGT hugger Skott tag i någon (till synes perifer eller ovidkommande) detalj som han tycker behöver utredas mer ingående. Ofta något språkligt (för han är ju översättare). Och – pang – blir Skott underhållande, ordentligt underhållande.

Antingen börjar han vända och vrida på orden och hitta på ordvitsar (som nog en och annan stensjäl hänger upp sig på, men jag tycker är ett friskt grepp!). Eller också sätter han igång med filologiska undersökningar som gräver fram så många paradoxer, motsägelser och varianter att han stundtals riskerar att undergräva, eller åtminstone relativisera, trovärdigheten hos de traditioner, urkunder och dokument som den judiska kulturen vilar på. Om alla politiker vore som Skott skulle man inte behöva ha olika partier, varje sida av en sak skulle ändå bli hederligt redovisad.

Och – pang – blir Skott underhållande, ordentligt underhållande.

17 kommentarer