Arkiv för mars, 2011

Apropå Elizabeth Taylor och en av hennes bästa filmer

Titeln Katt på hett plåttak har antagligen ett ursprung hos ett olyckligt och otrevligt men geni från staden Nezjin i Ukraina.

 

”Katt på hett plåttak”, Cat on a hot tin roof, är en sån där utmärkt
titel som med sin absurditet fastnar i minnet. Möjligen har titeln det
lilla felet att man inte riktigt förstår exakt hur den hänger ihop med
kattan i pjäsen, hon som går omkring kättjefull och otillfredsställd.

Bilden är kanske för raffinerad.

Och varifrån kommer idén med en katta på ett alltför varmt tak?
Pjäsen, som hade premiär för i mitten på nittonhundrataletdyker då och då upp
igen, framför allt i filmversionen, där Elizabeth Taylor med sin
utstrålning kompenserade allt det som inte gick att antyda ens så pass
mycket som man gjort på scenen. Kattans problem var att maken inte ville.

När den fantastiske succéförfattaren Tennessee Williams till slut dog
1983 var klimatet ett annat och allt kunde berättas i tryck.

Hur var det nu med katten och det heta taket? Där den hoppade omkring?

Vad jag kan förstå har ingen intresserat sig på allvar för uttrycket. Det
är ju lite besynnerligt – hur ofta händer det att kissemissar hamnar på
tak som är så heta att de hoppar hela tiden?

Jag har i år haft anledning att för fjärde om det inte är femte gången
läsa om en av de bästa och roligaste och mest tankeväckande böcker om
litteratur som jag vet, nämligen Vladimir Nabokovs lilla skrift om Gogol.
Boken skrevs faktiskt på engelska och utgick från de föreläsningar som
Nabokov höll vid ett amerikanskt universitet. Där fick den landsflyktige
esteten, den ryska emigrationens främsta unga namn, för första gången i
sitt liv en hygglig och regelbunden inkomst. Senare gjorde ”Lolita” honom
rik och oberoende.

Boken om Gogol har nu i de yttersta av tider översatts till ryska.

Boken är kanske till inte så mycket för litteraturvetare som för
författare som vet vad litteratur är.

Hur var det nu med katt på hett plåttak?

Jo, det olyckliga och rätt läskiga geniet Gogol hade en trist inställning
till djur. Där han gick på promenad i Schweiz slog han ihjäl alla ödlor
han såg med den tjocka knoppen på sin käpp. Som liten ströp han en gång
en hungrig och rädd katt bara för att dess mjukhet äcklade honom.

Och lyssna nu: en kväll berättade han för nationalskalden Pusjkin att det
roligaste han någonsin sett i sitt liv var hur en hankatt tog sig fram
med krampaktiga språng över ett rött, hett tak på ett hus i brand.
Det säger för resten något om Gogol.

Jag vet inte hur många skildringar det finns i litteraturen av katter på
tak som är för heta för att man ska kunna gå på dem. Jag satsar en
Mårbackadollar på att världsdramatikern Tennessee Williams hade läst
boken om mannen som skrev världens bästa pjäs (”Revizor”); yrkesfolk
brukar vara intresserade av vad kollegerna har att berätta om gamla
kolleger och deras yrkesknep. Nabokovs bok om Gogol kom 1944, Cat on a
hot tin roof tio år senare.

Sedan är det som alltid frågan huruvida han gjorde det medvetet eller
omedvetet.

Annonser

16 kommentarer

Is Facebook good for friendship?

Det här kommer från The Times bilaga Eureka. Det brukar vara meningslöst att ge länkar till Times eftersom man måste betala för nättidningen. Lägger därför ut texten här för dem som kan vara intresserade.

Eureka

Last updated March 3 2011 10:00AM

We ask two experts if the social networking website is destroying relationships, or bringing people closer together

Yes, says Cameron Marlow, data science manager at Facebook

In the past, friendships were greatly limited by the constraints of time, space and attention; increasing home and workplace mobility has made it even harder to maintain social ties over time. Through a combination of user controls, technical innovations and changing social norms, Facebook is freeing us from these constraints, making friendships more accessible, engaging and diverse than ever before.

First, Facebook allows you to find and rediscover friends and then reminds you of these connections, so that you are less likely to fall out of touch with the long-lost school friend, or the family member in a different country. Second, Facebook creates an environment that allows you to interact easily with others: you can share your photos, videos, links and thoughts with your friends, and respond to what they share in turn. Third, Facebook’s unique system of algorithms and filters helps you to discover your friends’ most relevant stories. These technologies allow people to maintain and enrich friendships that they might otherwise have been unable to maintain.

The effect of this is profound. A recent study by Keith Hampton for the Pew Internet and American Life Project found that users of social networking websites have larger, more diverse social circles, online and offline. This outcome comes at no cost to one’s closest relationships, which are maintained in person and over the phone. Instead, the hour that the average user spends each day socialising on Facebook comes at the expense of less social activities, such as the three or so hours a day the average person spends watching television.

Time may limit our ability to maintain social ties, but our desire for social interaction is limitless. Just as boats have allowed us to traverse oceans and bulldozers have allowed us to move mountains, Facebook is a tool that allows us to stay more deeply connected with a larger and more diverse set of friends. This is good for friendship.

No, says Robin Dunbar, professor of evolutionary anthropology at the University of Oxford

The internet will open up new vistas, create the global village — you can make new friends all around the world. That, at least, is what they promised us. The difficulty is that they reckoned without the human mind. The reality is that we cannot maintain relationships with more than a limited number of people. No matter how much social networking sites strive to put you in contact, their best efforts will be defeated by your mind.

The problem is twofold. First, there is a limit on the number of people we can hold in mind and have a meaningful relationship with. That number is about 150 and is set by the size of our brain. Second, the quality of your relationships depends on the amount of time you invest in them. We invest a lot in a small number of people and then distribute what’s left among as many others as we can. The problem is that the less time we invest in a relationship, the more our emotional engagement with that person declines until eventually it dies into “someone I once knew”.

This is not, of course, to say that the internet and social networking sites don’t serve a socially valuable function. Of course they do. But the issue is not that they allow you to increase the size of your social circle to include the rest of the world, but that you can keep your relationships with your existing friends going even though you have to move to the other side of the world.

In one sense, that’s a good thing. But it also has a downside. If you continue to invest in your old friends even though you can no longer pop down the road and see them, then in all likelihood you aren’t using your time to make new friends where you now live. And I suspect that probably isn’t the best use of your time. Meaningful relationships are about being able to “do stuff” with people, face to face. The internet will slow down the rate with which relationships decay, but it won’t stop that happening eventually.

Robin Dunbar, director of the Institute of Cognitive and Evolutionary Anthropology at Oxford, is author of How Many Friends Does One Person Need? (Faber & Faber, £14.99)

Join the debate: Fight Club Live, March 3, 1pm, thetimes.co.uk/eureka-daily

Eureka Live “Is Facebook good for friendship?” Debate with a panel of experts at the Wellcome Collection, London NW1, March 3, 7pm, free

85 kommentarer

Apropå Libyen och vad som kan hända

om inte västmakterna ingriper. Följande är inte så känt utanför mellanösternexperternas kretsar, jag råkade läsa om det i Thomas Friedmans utmärkta minnen från Israel och Libanon.

Syrien 1982

Hafez Assad (Hafiz al-Asad, skriver Nationalencyklopedin det) grep makten i Syrien 1970 och styrde landet till sin död 2000, då han efterträddes av sin son Bashar Assad (Bashar al-Asad). Hafez Assad kom från den religiösa gruppen alawiterna,  även kallad nusayrier, som i Syrien är en minoritet om bara tio procent av befolkningen, men traditionellt med en maktbas i armén. Assad regerade som Stalin och andra efter den klassiska romerska maximen må de hata, blott de frukta: Oderint, dum metuant . Effektiviteten i den regeln störs i den muslimska kulturen av det faktum att de som hatar ibland avsiktligt offrar sina egna liv. I juni 1980 överlevde Assad senior ett attentat med skottlossning och granater, med skador i foten. På natten den 27 juni kom åttio man ur brodern Rifaats specialstyrka till Tadmurfängelset och sköt ihjäl 600 – 1 000 fångna medlemmar av det muslimska brödraskapet, den politiska och religiösa islamiska organisation som är stark i många muslimska länder och ofta står i motsatsförhållande till sekulariserade ledare.

Syriens fjärde stad, det traditionsrika gamla Hama med sina vid den här tiden 180 000 invånare, var ett centrum i det muslimska brödraskapets motstånd mot Assad. Attentat med bomber och skjutvapen förekom där mot regimens företrädare, likaväl som runtom i landet. Den andra februari 1982 sände Assad dit Rifaat med ansenliga truppstyrkor, för att ”rensa upp”. Det muslimska brödraskapet gjorde motstånd med sina handeldvapen och molotovcocktails och mördade de poliser och regeringstjänstemän de fick tag i. Rifaats styrkor fick förstärkningar inklusive stridsvagnar och satte igång ett metodiskt förstörande av denna stora stad. Rifaat själv ska ha givit ordern ”Jag vill inte se ett enda hus som inte brinner”.  Det som inte sköts i stycken av stridsvagnarna jämnades senare med marken av bulldozers.

En journalist som besökte staden två månader efteråt rapporterar att där han for omkring i bil såg han inte ett enda hus som inte var skadat, och stora delar av staden var väldiga grusplaner och ruinhögar. ”Var är alla hus som stod här?”, frågade han en gammal man som kom stultande. ”Ni kör ovanpå dem”, sa den gamle mannen.

Men var är alla människor som en gång bodde här?”

Ni kör antagligen ovanpå en del av dem med.”

 

Det tog några veckor innan Assad var nöjd. Att rasera en stad med nära tvåhundratusen invånare är en omständlig uppgift. Dödsoffren bedöms ha varit mellan tiotusen och tjugotusen, de flesta civilpersoner. Specialenheter från polisen fängslade och torterade överlevande som antogs tillhöra brödraskapet. Den gamle romaren Cato den äldre med sitt upprepade Praeterea censeo Carthaginem esse delendam (För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras) skulle ha sett med belåtenhet på förödelsen; när hans formel om Kartago till slut blev verklighet var det också fråga om folkmord och vettlös förstörelse. Assads effektive broder Rifaat ska en gång ha reagerat på en fråga från en libanesisk affärsman om det inte var sjutusen invånare i Hama som dödats. Rifaat ska ha svarat: ”Vad är det för struntprat? Inte alls. Vi dödade 38 000.”

 

Utplånandet av Hama 1982 är inte särskilt välkänt utanför Mellanöstern, utom bland dem som är specialintresserade av områdets politik. Jag har givit det så här mycket utrymme av två skäl.

 

Ett: för att det ger ett begrep om den värld där Israel har att verka och försvara sig.

 

Två: selektivitet, ett begrepp förutan vilket man inte kan bedöma behandlingen av Israel i massmedia och inför världsopinionen. Följdes Assads illdåd av protester, demonstrationer, blockader, unisona upprörda uttalanden av västvärldens ledare och andra?

 

Nej.

 

Var det ojämförligt mycket gånger värre än vad Israel i självförsvar gjort, i försök att begränsa sina luftangrepp till ”kirurgiska ingrepp” (det ”kirurgiska” är förstås något som inte alltid lyckas)?

 

Ja.

 

[Förstörelsen av Hama; En amerikansk journalist…. Min skildring går tillbaka på Thomas Friedmans utmärkta bok From Beirut to Jerusalem, som har den speciella förtjänsten att skildra det moderna Israel tillsammans med det omgivande Mellanöstern, av vilket landet trots allt är en del. Förstörandet av Hama och massmordet finns dokumenterad av både Amnesty International, arabisk press och det muslimska brödraskapet, som 1984 i Kairo publicerade  boken Hama: Vår tids tragedi. Friedman säger om skriften att visserligen är det en partsinlaga, men den ger ett nyktert intryck.

– Hama har återvänt till livet och där finns numera över 350 000 invånare; staden ligger i ett bördigt jordbruksområde.]

18 kommentarer

Okudzjava, lite till

Detta skrev min kära hustru och jag med tårar i ögonen 14 juni 1997.

 

Dödsfall/Utlandet: Livets varma och ljusa röst i Sovjet

Den ryske visdiktaren och författaren Bulat Okudzjava har avlidit 73 år
gammal under ett besök i Paris.

Som ingen annan uttryckte Bulat Okudzjava för flera
efterkrigsgenerationer i Sovjetunionen Sanningen, den lågmälda,
oemotsägliga med stort S. Mitt i de patriotiska pretentiösa sånger som
den sovjetiska ungdomen matades med, fyllda av uppblåsta lögner, hördes
en varm ljus stämma som talade om livet, om nödvändigheten av att vara
ärlig, om den lilla människans hjälplöshet och utsatthet. Allt det goda
kom från honom, så kändes det. Han sjöng sina visor förtroligt,
illusionsfritt, oändligt och märkvärdigt vackert, till eget
gitarrackompanjemang som fick sin karaktär av att han, med Jacob
Brantings ord, kunde ”spela precis tillräckligt mycket gitarr för att det
ska låta jävligt bra”.

Det var en stor konstnärlig och moralisk prestation, och han blev
oändligt älskad i Ryssland. Länge spreds hans visor bara med tekniskt
bristfälliga bandinspelningar och hans rykte blev sådant att han
tillskrevs ett stort antal visor som han inte alls hade skrivit. När det
var någon visa som man verkligen tyckte var bra måste det ju ha varit
Bulat Okudzjava som skrivit den.

Med Bulat Okudzjava går en av de få kvarvarande krigsförfattarna med egna
krigsupplevelser bort. Han kan egentligen bara jämföras med den vitryske
författaren Vasil Bykov i att ha lyckats berätta sanningen om kriget och
fått denna sanning tryckt eller framförd i dåvarande Sovjetunionen.
Vilken otrolig prestation det är kan västerlänningar inte föreställa sig.
Han borde ha fått Nobelpriset men nu är det för sent.

Om Bulat Okudzjava inte varit en sådan oöverträffad visdiktare och
sångare hade han varit erkänd som en nästan lika stor prosaist, men som
det blev överskuggades hans utmärkta romaner och noveller naturligtvis av
hans visdiktning.

Han var son till en georgisk revolutionär och pratifunktionär som sköts
på trettiotalet i Stalins blodiga ”utrensningar”.

Själv räknade han sig som rysk författare.

”Jag var en mycket lojal sovjetisk gosse, och det var outhärdligt att tro
att ens älskade far var tysk och sovjetisk spion.”

Hans kärlek till människorna var desto mer imponerande om man betänker
den luttrande uppväxt som sovjetmänniskor i hans generation fick.
Illusioner hade han inte. Vi hade lyckan att ha Bulat Okudzjava och Olga
hemma på en lång middag i vårt hem för några år sedan, och glömmer aldrig
hur han skildrade sina känslor inför publiken.

”När jag sitter där och applåderna blir långa tänker jag: om hemliga
polisen kliver in och arresterar mig – kommer då någon här i salen att
lyfta ett finger för att hjälpa mig? Inte någon.

I Sverige blev Bulat Okudzjavas popularitet stor långt utanför de
ryskkunnigas krets tack vare Hans Björkegrens översättningar och
Christina Anderssons outtröttliga  lansering. Han hade
en son, ”min lockige son”, som fick en visa av sin far och spelade den på
trumpet. En hel ryskspråkig värld fick sanningen och budskapet om det
godas möjlighet.

MARIA NIKOLAJEVA

STAFFAN SKOTT

 

29 kommentarer

Okudzjava och en näktergal (fortsättning, på svenska)

Jag fattade mig kort vid den där trevliga kvällen med vodka, zakuski och Soviet memorabilia här i Cambridge, det fanns andra som hade mer tungviktiga saker att berätta,  annars skulle jag förstås ha tillagt att vid nästa besök i Moskva talade mina författarvänner bekymrat med mig.

Det kåseri i DN där jag skildrat mötet med major Solovej och den unge tullofficeren lästes tydligen. Åtminstone i Moskva. Man (högre instanser) hade kontaktat mina vänner. Jag hade visserligen understrukit att major Näktergal var synnerligen korrekt (om än lite lustig med att konfiskera sovjetiska pjäser men godkänna sådana vars titlar han kände igen), men mina vänner sa bekymrat: Skriv aldrig om folk i uniform!

Jag är rädd att jag inte följde deras råd hundraprocentigt.

29 kommentarer

Vid finskryska gränsen 1976 – Okudzjava och en näktergal

Förra veckan var jag på en trevlig kväll med Cambridges ryskengelska sällskap där man berättade minnen från Sovjetunionen. Två sorters vodka och otaliga sorters zakuski (tilltugg).  Två damer som kunde berätta om att arbeta i sjukvården under sent fyrtiotal (då omtyckta läkare försvann i Stalins antisemitiska kampanj) var fantastiska bekantskaper, den andra damen om hur stalinterrorn slog i en by på landsorten.  Av någon anledning ombads jag delta och sedan önskade ledningen att jag skulle skriva ner vad jag berättat. Det gjorde jag på engelska och jag tror det går att förstå. Mina ursäkter för alla misstag i språket.

During the pleasant evening with the CamRuss Society in Blythe House with Soviet memorabilia, I told an episod from the Russian-Finnish border 1976. Marina Burrell has asked me to write it down.

I am a Swedish writer and translator, began to study Russian 1961 at the University of Stockholm, my Alma mater. I visited the Soviet union quite often. At one of the visits I met writers in Leningrad and Moscow, whom I had translated. One of the writers knew how much I loved Bulat Okudzhavas songs and gave me an LP, the first that Melodia produced with Okudzhava, and saw to it that Bulat wrote some kind words to me personally on the cover. By the way, how did he arrange it? In those days writers were very frequent guests in TsDL, Tsentralnyi Dom Literatora, the Writers’ House in Moscow, an oasis in the great city, with good food and pleasant company. I guess they met there. Everyone was there.

I later met Bulat Okudzhava with Swedish friends in Moscow 1980, he was disappointed that Sweden did not boycot the Olympic games in Moscow that year, and later my wife Masha and I had him and Ola as guests for a quiet dinner in our home in Stockholm. As Masha later has written in her memoirs, ”it was as if God had visited us”. She became friends with Olga and they met in Moscow a few times, engaged in charity.

Back to the year 1976.

Returning to Sweden, I travelled by train to Helsinki, and from there by boat to Stockholm. The border control between Russia and Finland was harder than any other, according to many sources. In my compartment a major from the border troups (pogranichnye voiska), with the green cap and the nice surname Solovey (nightingale, no, not Solovyov!) went through all the materials I had brought, plays and books, confiscating some (from the official Soviet Agency! but I knew better than to protest, I got new by mail later) and stating about some of the plays ”Yes, they are performing that in Leningrad now”. He looked for a while at the record with Bulat’s friendly words, Bulat was no popular with the more strict party people, but confiscating a record made by the Soviet company Melodia was not an option.

When all this silly business was over, the major had me sign a protocol and left. All the time a young customs official in uniform had been silent, and now I was supposed to show him some of my belongings and sign another paper. The major Nightingale had hardly left the compartment when the customs officer looked at me and said:

_ Do you KNOW Okudzhava?

I answered that well, we had met and had friends in common, but it was what Russians call a shapochnoe znakomstvo, that is you raise your hat when you meet.

The customs officer:

_ For me he is number one!

And I signed the customs blanks and thought: yes, there are differences and conflicts to come between generations in this country. Of course, if someone that year had told me that fifteen years later, the Soviet Union would implode and dissolve, I had just shook my head.

But it did.

45 kommentarer