Arkiv för maj, 2011

Der Turm, avslutande iakttagelser, germanismer med mera

GERMANISMER och ÖVERSÄTTARENS FALSKA VÄNNER

AVSNITT NUMMER TVÅ, SE GÄRNA FÖRST DET FÖREGÅENDE!

Den som översätter från tyska löper särskilt stor risk att översätta med det ord som på svenska språkhistoriskt motsvarar det tyska, samtidigt som det kan röra sig om helt olika betydelser; ett exempel från översättning från engelska är wrist, som betyder fotled, medan vrist på svenska är handled.

Ätkastanj – på svenska ädelkastanj eller äkga kastanj, det räcker med att skriva kastanj om man inte vill ha det klumpiga äktkastanj eller germanismen ätkastanj eller ädelkastanj. Men ätkastanj finns inte på svenska (tre träffar på google, alla slarvig översättning från tyska, 335 000 på Esskastanie

136 ”Hajfiskfena” – på svenska säger vi inte hajfisk, bara ”haj”. Det är i Moritat von Mackie Messor som det sjungs Und der Haifisch, der hat Zähne.

176. ”kemikern” och många följande ställen. På svenska säger vi ”kemist”.

205. ”Vulkanisatör”, direkt taget från tyskans Vulkanisateur. Vulkanisatör finns inte i svenska ordböcker eller elektroniska arkiv. Men vad finns det för alternativ på svenska? Däckreparatör? Vulkaniserare? Det senare låter i alla fall mera svenskt. Däckreparatör skulle jag rekommendera. Men det är hugget som stucket.

220. ”arbetade som dispatcher” på en flygplats. På svenska säger vi då flygledare. Ordet är ju engelskt. Används på tyska (600 000 träffar på google).

255. ”Kommendör i Budjonnys (sic) armé.” ”Kommandeur” på tyska är befälhavare, officer. På svenska är en kommendör en tjänstegrad i flottan eller en funktionär i en orden av något slag. Budjonnyjs armé var en ryttararmé. Här skulle vi tydligen ha haft en sjöman till häst!

261. ”den sneda pulten ovanpå, den han för flera år sedan hade snickrat ihop” – ack så tyskt.

Och svenskt för hundra år sedan. Ingen ålderdomlighet i originalet. Det borde för övrigt nog ha varit ”/den sneda/ skrivpulpeten”, en pult är ett litet podium så det är fel, men för all del.

288. ”… en denunciant.” tyskt Denunziant. Det betyder angivare. Det borde det nog också ha stått. Även om denuncianten finns här förr att rimma, ”Den största lump i varje land, det är en denunciant!” Det rimmar dock bättre på tyska, där ”Land” uttalas med t på slutet. ”Das grösste Lump im ganzen Land, das ist und bleibt der Denunziant”. Den tyska versen talar dessutom bara om Tyskland. Das lässt tief blicken. – Förslag till alternativ vers.

Angivarn är det största svin/ som finns i geografin.

(322. Det här är inte germanism riktigt, men fel uttryck. ”den lokala avdelningen av Tyska fiskerisällskapet…” Fiskeri definieras av ordboken som ”fiske i större skala”.  ”Fiskesällskap” vore bättre. På tyska står ”hiesigen Ortsgruppe des ”Deutschen Anglerverbands”. En Angler är en som fiskar med spö eller liknande och vad vi kallar fritidsfiskare.)

335. skalmejor. Här och flera gånger i det följande. Nej, i en modern blåsorkester eller musikkår har man inte skalmejor (Schalmei). Det är ett gammalt rörbladsinstrument, föregångare till oboen. Men Schalmei används i tyskan om träblåsinstrument överhuvudtaget.

Die Bedeutung zunächst Rohrpfeife, dann besonders Flöte, wie sie die Hirten in Gebrauch haben…“,  (Grimms lexikon)  alltså bland annat om naturflöjter, sådana som finns i den tyska militärmusikens Spielmannszug. ”Ein Spielmannszug bezeichnet im engeren Sinn eine Musikgruppe, bestehend aus Marschtrommeln, klappenlosen Querflöten, Lyren, Großer Trommel und Becken.” Det stämmer ganska bra med Tellkamps beskrivning av förstamajfirandet.  ”Becken” är cymbaler, i svensk militärmusik talar man om beckar. I min samling cd med östtysk militärmusik finns inte ens i historiska marscher några skalmejor. – ”Skalmeja” kommer av det franska chalumeau och ”oboe” sägs komma av haut bois.

339. ”patriotiska kvinnliga partisaner som beslutsamt och pliktmedvetet tagit till gevären.” På tyska:  ”um patriotischen Partisaninnen, die entschlossen nach den Gewehren  der Pflicht riffen;…“ Gewehr betyder på svenska vapen över huvud taget. Den tillämpliga svenska frasen lyder ”ta till vapen”. (Gevär används faktiskt i vissa svenska militära uttryck i betydelsen ”vapen”, ”Gevär ut” kommenderas det när beridna högvaktens unga kavallerister ska dra sabeln. Uttrycket ”i gevär” betyder beväpnad, kortegen ska rida med gevär ut, anser gamla kavallerister.)

345. i skivans gnistspindel – im Funkenspinnen der Platte…”Spinne” är en spindel, en som spinner. Fast spinnen är spinna, och jag undrar om det inte handlar om hur skivan snurrar som en spinnrock, att Funkenspinnen är ett verbalsubstantiv. Bäst låta vara osagt.

356. Underlig mening: ”i musernas reden där bor/ den ljuva sjukan i fjor”, på tyska ”in den Musennestern / wohn die süsse Krankheit Gestern”, stora G:t betyder väl att det ska vara t ex den ljuva sjukan ”igår”, substantivierat,. Ett par citationstecken hade rett upp den besynnerliga formuleringen..

356. ”där deras bena, deras arbetsrock, deras portfölj inte dög”. Det tyska ordet är Scheitel. Kan betyda bena, men betydelse nr 1 i lexikon är huvud. Jag undrar om inte ”huvud”, eller ”huvudknopp” vore riktigare.

357. ”kolven satt fortfarande i huvudet på den sprattlande suggan”. Kolv? Snarare sprint. Se här NE:.slaktmask, äldre slaktapparat för bedövning av nötkreatur vid slakt. Slaktmasken består av en sköldformad järnplåt med ett hål i mitten för en sprint. Skölden fästs på djuret med läderkåpor som också täcker ögonen. En hålmejselformad sprint drivs in i hjärnan med ett hammarslag, varvid djuret omedelbart förlorar medvetandet. Slaktmasker används numera mycket sällan.

357. ”att det alltid skulle befinnas  befäl och förräderi, seger och nederlag”, på tyska ”Befehl und Verrat”. Jag tror att Befehl här snarare används i betydelsen bestämmelser, order. Svårt fall.

360. ”standardinspelningen”. På tyska står det ”die beste, die höchste, die schönste, die Standard-Aufnahme” – tyskt ” Standard” betyder dels standard, dels norm, (krävd) nivå. På svenska har standard en betydelse av genomsnittlig, lägsta godkända (NE:s ordbok: allmännare om annan (alltför) vanlig företeelse). En svensk ”standardinspelning” är en genomsnittlig sådan, inte dålig, men knappast ”den bästa, den främsta, den vackraste”.  Den tyska är föredömlig, något för andra att söka mäta sig med.

 

366. ”när ett fång svalor sirpande spred ut sig”. Sirpa  (mycket ovanligt ord, vackert) betyder enligt ordboken ”frambringa ett (upprepat) gnisslande ljud om gräshoppa, syrsa e.d.” På tyska står det ”flirrend”.  Det tyska flirren betyder ”glänsa till, blänka till”.  Flirrend = skimrande.

Men ett fång svalor frambringar ju faktiskt ett sådant ljud… ”fång” – på tyska står Garbe, vilket betyder kärve.  Tellkamps blomsterspråk (ursäkta vitsen) är inte lätt att göra rättvisa åt, men det lyckas Aimée Delblanc ju utmärkt med.  (På sid 408 sirpar syrsorna i svenska versionen, i den tyska står det ”zirpten” – samma ord (som chirp på engelska också).

 

367. ” Richard gick tillbaka till sjukhuset. Han hade planerat en operation och låtit kalla patienter…”

Er hatte eine Operation angesetzt…”

hade planerat” leder tankarna fel. Kanske ”han hade en operation inplanerad och hade låtit kalla…” Tyskans användning av pluskvamperfekt för att inte tala om perfekt skiljer sig en hel del från svenskans.

 

415. ”en av grundarna till Komintern”. Inget språkfel i tyskan.

 

418.   ”myndigheten”.  Tyska: Behörde. Man skulle kunna tänka sig ”överheten”. Behörde betyder också chefer, de som bestämmer.

457. ”de barocka slottsbyggnaderna”. Mindre lyckat. Det står visserligen i originalet ”die barokken Schloss gebäude” men på svenska används adjektivet barock mest i betydelsen ”orimlig”. Se NE, där användningen i citatet skrivs som ”mindre bruklig”, :  ”barock [-åk´]     adj.   1) fullständigt orimlig , befängd}: resonemanget är helt ~t 2) som avser barockstilen {se 1barock} mindre brukl. ”

 Bättre hade varit ”i barockstil” eller liknande.

 

502. ”övervinna besynnerligheterna i personlighetsutvecklingen” . På tyska står Besonderheiten. Bättre kanske ”avvikelserna”, ”

 

513. ”mögeligt”. Det står i tyska originalet ”mögelich” i stället för möglich. Kanske skulle man ha skrivit ”möjesamt” eller liknande? Det är frågan vad den avsiktliga tyska felskrivningen ska ge för associationer.

 

515 ”avstå från den ljuva! lyckan att ha barn”.  Det står ett lika expressivt och (förlåt) barockt utropstecken i tyska originalet. 

 

521. ”moskiton”. Svenska ordböcker vill ha ”moskiten”. På tyska står ”Moskito”. ”moskiton” har sina fördelar. Men varför inte ”myggan”?

 

521 ”sovjetsoldaterna med förband” – inte fel, ingen röd penna för det – men ”förband” har så många svenska betydelser att det vore bättre med ”med bandage”. På tyska står Verbände.

 

530. ”pansarhuva”. På tyska Panzerhaube. Det finns bilder på nätet. Det handlar om den vadderade huvudbonaden för stridsvagnssoldater. Ett korrekt svenskt ord är ”stridsvagnshjälm”.

 

531. Zwieback.  Ordet betyder ”skorpa”, skämtet med namnet är bortslarvat.

 

538. Saltkar. På tyska Salzstreuer, saltströare. Men det finns säkert de som säger saltkar om en saltströare.

547. ”+++ rycker ut på manöver+++”. På tyska står det ”ruecken ins feldlager aus”. Det vore bättre med ”ger oss ut på manöver”, ty även om brandkåren och andra inrättningar rycker ut så när det gäller det militära i Sverige finns det en (salig) betydelse hos ”rycka ut”: ”att avsluta värnpliktstjänstgöring”, ”mucka”. ”Rycka in” är att påbörja den.

549. Här rycker man till inför ordet crawla. Soldatens förflyttning beskrivs målande som ”Åla /…/ löpa, krypa, hasa, kravla, kräla, crawla, och sedan åla igen /…/”  På tyska: ”Robben /…/ Laufen, Kriechen, Gleiten, Krauchen, Schmauchen, Bauchen, wiederum Robben /…/  „Crawla“ är ett sätt att simma och den beskrivna övningen äger rum på landbacken. Men effekten av ordet blir en förhöjd expressivitet, kan beskrivas som ”kompensatorisk översättning”, det vill säga att man lägger till på ett annat ställe vad man inte fick med på första stället.

556. ”få en telefon”. På svenska säger man i detta sammanhang ”få telefon”, det handlar inte om att få en telefonapparat utan om att få ett telefonabonnemang. På tyska står det ”Da hat er’s nun endlich auch zu einem Telefon gebracht /…/”

9557. „/…/ herrliche jüdische Witze /…/“, på svenska „härliga judiska vitsar“. ”Vits” är på svenska vanligen ”ordlek”, göteborgsvitsar. Det hade varit bättre med ”anekdoter” än ”vitsar”. Men även på svenska kan vits användas om skämt över huvud taget.  (Jo, någon i sällskapet reagerar med förebrående).

605: ”Till exempel heter Dresdens Garnisonskyrka just Garnisonskyrka och inte Garnisonskyrka, även om det egentligen vore korrekt att den hette så.” Precis lika obegripligt på tyska.

643. ”Soldat, du har ett gevär i din hand/…/”. Återigen gevär där det bör stå vapen. ”Soldat, du hast ein Gewehr in der Hand /…/”. Dessutom är det med all säkerhet inte ett gevär utan en automatkarbin.

644. Mycket krånglig mening. ”/…/ han högst personligen tryckte efter tjänstens slut aluminiumsigillet i kronkorken, fylld med plastmassa, som satt på dörrarna hos dem som bar på hemligheter.”/…/ höchstpersönlich drückte er nach Dienstschluss das  Aluminium- Petschaft in die mit Knetmasse gefüllten Kronkorken an den Türen der Geheimnisträger.”

En Kronkork (ord man söker förgäves i flera ordböcker, konstigt nog) är helt enkelt en kapsyl. ” Türen der Geheimnisträger” skulle jag översätta med ”dörrarna till rum med hemliga handlingar”, om det inte var för att det är för långt. Men ”bära på hemligheter” ger helt andra associationer.

648. ”finnval” – på tyska Finnwal. På svenska heter det fenval.

701, ”maskingevärssalvorna”. På tyska står det MG-Geknatter. Nationalencyklopedin säger att maskingevär, detta i svenskt militärt språkbruk icke brukliga ord, på svenska ska heta kulsprutepistol eller kulspruta, men om man ser på bilder av ”Maschingewehr” är det snarare vad som på svenska heter kulsprutegevär, ett vapen som förekom i svenska armén, föga älskat av manskapet och förkortat  kg. Man kunde alltså ha skrivit ”kg-salvorna”.

730. ”Gorbatjovplaketten.” På tyska Gorbatschow-Plakette. En Plakette är inte bara en plakett utan kan också vara ett litet runt märke, och det var det nog här. De var inte ovanliga. Gorbatjovplaketter var nog tämligen ovanliga, om de ens förekom.

735. Ännu ansikte mot ansikte med arkebuseringskommandona hade de dömda ropat ”Leve Stalin, leve bolsjevikernas parti, leve revolutionen!” På tyska: ”Noch angeschichts der Erschiessungskommandos hatten verurteilte ‚Es lebe Stalin, es lebe die Partei der Bolschwiki, es lebe die Revolution!’ gerufen“. En viktig skillnad här: på svenska står det  bestämd form, ”de dömda”, vilket innebär att de dömda över huvud taget ropade så, medan det på tyska är obestämd form – alltså att bara en del bar sig åt så. Vidare: angeschichts har översatts med ansikte mot ansikte, men (och det vet naturligtvis författaren), de dömda stod inte ansikte mot ansikte med sina bödlar utan sköts i nacken med en pistol. Det hade varit bättre om Angeschichts hade översatts med ”inför”, vilket också hade varit korret. Ordet arkebusering används ofta i det här sammanhanget men är olyckligt, ty ordet arkebusering leder tankarna till militär arkebusering, nio man på tolv stegs avstånd; men det var i Sovjeten bödel som med en pistol sköt offret i nacken, ibland med två kulor.

744. ”den XXVII:e partidagen i Sovjetunionens kommunistiska parti” – ren germanism. ”Partidag” användes om partikongresser i Tyskland. De sovjetiska motsvarigheterna kallas partikongresser (på tyska s’jezdy partii).

755. ”Som skarpa skuggfigurer hivade prickskytt och laddare upp den inpackade Lvksp (luftvärnskulsprutan) på tornet.” Man har knappast prickskyttar på en stridsvagn Tyska. Richtschütze betyder riktare eller chef för kanonen på en stridvagn. Hiva är här en germanism, det står hievten, vilket betyder lyfta upp (någonting tungt, eventuellt med hjälp av lyftkran) medan hiva definieras som ” förflytta (tyngre last) med svängande rörelse”.

 

789. ”när de tog av sig kulsprutan”. På tyska Mpi – Maschinpistol, vilket tidigare korrekt översatts med kpist (kulsprutepistol). En kulspruta är även i modernt utförande lite väl stor att bära med sig.

805. ”Underofficerare Christian Hoffman”, skrivfel, i singularis heter det officer, det enda ord i svenskan vars pluraform är –are!

809. ”tolv månaders straffarrest”. Man söker förgäves i svenska ordböcker efter ”straffarrest”, arreststraff  finns det däremot. Tyskt Strafarrest är i alla händelser ett militärt fängelsestraff.

812. Maskingevär. På tyska står det ”leichte Maschinengewehre”. Kanske automatkarbiner. Ordet maskingevär bör som sagt undvikas på svenska, eftersom det är oklart vad det står för. Kalasjnikoven, en automatkarbin, är på tyska ett Maschinengewehr.

873. ”i kolgångarna”. Det låter som om man är inne i en vanlig gruva. ”Kohleflöze.” I själva verket är det väldiga dagbrott med otroliga väldiga grävmaskiner på larvfötter, helvetet på jorden, där man bryter brunkol. Där man sedan decennier brutit brunkol låg förr, i marknivån, sorbiska byar där man talade ett säreget europeiskt språk, släkt med tjeckiska och polska. Brunkolsbrytningen är ett grundskott mot sorbernas kultur. Sedan många år är detta något som vi svenskar bär ansvaret för, genom Vattenfall som driver detta. Vad varken Ulbricht eller Hitler förmådde sig till låter den svenska regeringen (oavsett partifärg) Vattenfall genomföra.

875. ”balanserande på linor som hette ’häst’”. Det handlar om linor under rår på segelfartyg. Lustigt nog har de faktiskt ett namn på svenska – pärt. Vilket förstås är samma ord som Pferd. Borde kanske ha förekommit i ordförklaringarna.

889 ”glasiga ögon” – ”aus glasige Augen”. Frasen „glasiger Blick“ betyder „stel, okänslig blick“. Motsvarande uttryck på svenska är ”glasartad blick”. ”Glasig” finns som fackterm om säd.

943. ”Ljuden inne på stationen: grottiga, med slafsiga ekon /../”  Det tyska adjektivet ”grottig” är ett vanligt ord, man får 1 100 000 träffar på google inställd på tyska. På svenska faktiskt några hundra. Ordet står ej i SAOB eller NE:s ordbok. Men det fungerar ju faktiskt. Även om det är en germanism.

946. ”vatten droppade från stagen” (det är inne på en järnvägsstation). På tyska står ”Wasser traufte von den Streben”. Stag är vajrar eller tågvirke. Jag tror det handlar om balkar.

Något om kommentarerna

på sid 963 – 965 i svenska utgåvan:

963. Kascha (tysk stavning, vi skriver kasja på svenska) är gröt över huvud taget, inte bara bovetegröt, som det står. Rätt tillagad bovetegröt är en läckerhet.

965. Sorbiska. Hög- och lågsorbiska talas inte i någon enklav utan framför allt i byarna, sorberna och tyskarna bor blandat.

965. Subbotnik. Sätt ”frivillig” inom citationstecken eller stryk ordet.

Otschen choroscho, Parny, och WTsch har kommenterats tidigare. Svensk stavning: Otjen chorosjo, Parni.

+++++++++

Efter dessa synpunkter vill jag bara tillägga: läs boken i Aimée Delblancs översättning, en stor läsupplevelse.

´´

Annonser

19 kommentarer

”Tornet” av Uwe Tellkamp – kompletterande fakta

Kompletteringar till den svenska översättningen av Uwe Tellkamps ”Tornet”.

Denna storartade bok är minst i klass med den lovprisade filmen De andras liv (Das Leben der Anderen från 2006) i hur den låter läsaren, tittaren, uppleva den absurda tillvaron i DDR. Den svenska översättningen av Aimée Delblanc av de 960 sidorna har med rätta prisats. Tellkamp är en stor berättarbegåvning, hans berättelse driver läsaren framåt, och Aimée Delblancs svenska version är smittad av hans furiösa, obändiga andhämtning. Boken fungerar, som det heter. Tellkamp kan vara mycket tacksam mot den svenska översättaren. Det viktiga med en översättning är att den flyter, att läsaren kan ta handling och övrigt innehåll till sig, och Aimée Delblancs översättning lever upp till de kraven med råge.

När jag läst en bit kände jag hur mycket i boken som inte är tillgängligt för de läsare som inte har specialkunskaper om Sovjetunionen. Markörerna är många av hur sovjetiskt kulturgods (och för all del föga kulturellt gods) genomsyrade vardagen i DDR  Inte alla ryska ord upplevs som sådana av den som inte kan ryska; om en teveapparat heter Raduga är den emellertid rysk, och antagligen tekniskt underlägsen västliga produkter. Och så vidare. Några ryska titlar på litterära verk anges i originalet på tyska och i översättningen på svenska, för dem som upplevde DDR är anspelningen mycket stark och påtaglig. Även en läsare som växte upp inte i DDR utan i Västtyskland uppfattar mycket som en svensk läsare inte ser.

Jag har sammanställt en del sådana realia och citat i det följande. Något går inte att hitta, trots att det fantastiska Internet ger ledtrådar om det mesta, hur misstänksam och granskande man än må vara mot sådant som Wikipedia. Översättaren har tyvärr inte låtit någon sakkunnig granska transkriberingen till latinska bokstäver av de ryska namnen och övriga orden, vilket lett till en brokighet av det slag som fick kameleonten att spricka när den sattes på ett skotskrutigt tyg.  Det förstör inte läsupplevelsen, annat än marginellt för dem som kan ryska, men i en bok som denna, som har goda förutsättningar att bli en klassiker, hade det varit trevligt med ett konsekvent tillämpande av de principer som återfinns till exempel i Nationalencyklopedin. Någon sakkunnig hade gärna också fått bringa konsekvens i översättningen av diverse skjutvapen med mera. Ibland översätts det korrekt, ibland är det uppåt väggarna; ungefär som alltför ofta i svenska dagstidningar. Till och med en inrotad civilist som undertecknad ser gärna att man skiljer på kulsprutepistoler, kulsprutegevär och kulsprutor. (Jag har själv bara skjutit med den antikverade Browningpistol som svenska försvaret framhärdade med att ge oss civilmilitärer ännu på sjuttiotalet, och med den magnifikt formgivna och konstruerade och snabbt omoderna Mauser,  modellår 96 (1896!) som var det svenska infanteriets huvudbeväpning alldeles för länge; någon vapenputte är jag inte.)

Jag är övertygad att det finns många som kan finna mycket mer än jag att förklara i Tornet av Uwe Tellkamp, och jag vet att denna bok väntar på ännu många fler läsare som kommer att bli fångna i denna genialiska berättelse, magnifikt försvenskad (med ovanstående små invändningar).  En kommentar. Jo, jag har själv översatt en lika stor bok, något tryckark tjockare faktiskt, från ryska, och jag vet något om hur trött man blir och hur obenägna förlag för det mesta är att ta den obetydliga kostnaden att låta sakkunskap granska den färdiga översättningen. Själv har jag, som många kollegor, gärna och inte sällan ställt upp gratis med mina anspråkslösa kunskaper för att hjälpa översättare från andra språk med realia och stavning.

Kompletteringar till mina kompletteringar är välkomna, till denna blogg.

REALIA

(Principiell fråga: borde man förklara Brezjnev, Andropov, Tjernenko? Hur många i dag utanför de specialintresserades krets vet vilka de var?)

26. Kvinnonamnet Libussa – tysk form av det gamla tjeckiska namnet Libuše, en mytisk gestalt i den tjeckiska historiens dunkla forntid.

29. ”Boken ger inget svar på hur stålet härdades” – anspelning på Nikolaj Ostrovskijs (1904-1932) legendariska hyllning till ungkommunister, ”Hur stålet härdades” (Kak zakaljalas stal). På svenska 1947, ny upplaa 1972. Älskad av kommunistpartier i Sovjet, Sverige och på andra håll. Meningen är att den tyska bok som diskuteras inte är partitrogen och godkänd av partiet som Ostrovskijs bok.

63. ”Förfrågan till radiosändaren i Jerevan: …” Den vedertagna benämningen även på svenska är ”Radio Jerevan”, en mytisk källa till politiska eller skabrösa anekdoter. ”Radiosändaren” kan ge intryck av att det är en autentisk radiostation det handlar om (det fanns verkligen en riktig Radio Jerevan vars medarbetare klagade på att alla fnissade åt namnet på deras arbetsplats).

66. ”Müllers Opel Kapitän” – han har en västtysk bil medan alla andra omkring och under honom har östeuropeiska bilar: Wartburg, Trabant (östtyska), Dacia (rumänsk), Moskvitj, Lada, Zjiguli, Volga (sovjetiska), Škoda. De som ägde östeuropeiska bilar kunde inte ens drömma om något så attraktivt som en Opel, det säger alltså mycket om Müllers position. Bilmärkena upprepas noggrant – det har något att säga.

73. (Liksom tidigare.) Det är lite förvirrande för den icke bevandrade att det ibland står Juri (sic) Vladimirovitj och ibland Andropov, moderna översättare från ryska håller sig ofta till en namnform för att icke förvirra de icke bevandrade. Vi stavar förnamnet Jurij.

87. ”Teven, en låda av märket Raduga..”. Det vill säga sovjetiskt tillverkad.

100. ”I Läraren Anton Semjonovitjs Makarenkos hus”… det står längre ner att det är ett lärarinternat. Kanske skulle man förklara vem Makarenko (1888-1939) var, en pedagogisk pionjär i Sovjet

100. ”Kastschej.” Hunden som heter så är ju tysk liksom sin husse, men namnet är ryskt: Kasjtjej, om transkriberat så det syns att det är ett ryskt namn (vilket ju är viktigt i den här boken med alla anspelningar på ryska inslag i DDR:s vardag. (Som östtyskar sa mellan fyra ögon: Inget ont om Gorkij eller Pusjkin, men det finns ingen Thomas Mannstrasse eller Goetheaveny i ryska städer!) Kasjstjej är en ond ande, en sinnebild för hemska döden, i ryska folksagor.

107. ”…han kände igen honom på valrosskägget.” Valrossar är kända för mustascher, inte för skägg. På tyska står Walross-schnauzbart, Schnauzbart är mycket riktigt tjocka, täta mustascher.

163.”… de ryska orden: Vårt tåg skyndar fram/ och stannar först till i kommunismen…” Korrekt översättning av den tyska texten. När man söker på det i google får man bara två träffar, om just denna passus. Men det står inte kommunism i den ursprungliga ryska texten, ”Nasj parovoz, vperjod leti / v kommune ostanovka – ordagrant: ”Vårt lok, flyg framåt / en hållplats är kommunen”, det vill säga Pariskommunen var ett steg på utvecklingen mot det fulländade samhället, kommunismen. (Obs, ironi. SS) Ingen aning om det är avsiktlig felcitering avTellkamp.

185. ”Rådet för ömsesidig  ekonomisk hjälp” – den vedertagna förkortningen (i Väst)  är Comecon, på ryska är förkortningen SEV, med högkvarter i Moskva. Om man inte ville ha ”Comecon” borde det ha tagits med i förkortningarna i slutet av boken.

218. (Om en veteran i kommunistpartiet.) ”Hon hade erhållit ett stödstipendium av SS. Hon hade överlevt Buchenwald.” Det kan ju inte vara nazistiska SS, inte heller gamla Stockholms Spårvägar. På tyska står det ”Sie hatte ein Förderstipendium der SS bekommen.” Kan det vara sommarterminer? I så fall pluralis, eftersom tyska ”Semester” är neutrum. Ändå inte så sannolikt. Det står en hel del om Stipendium och SS och olika årtal under tjugohundrataler på nätet.  Här måste man fråga författaren.

(223. Kanske lite speciellt. Ett hus som kallas Rapalloslottet. Rapallopakten 1922 mellan Tyskland och Sovjetunionen var till ömsesidig båtnad och ledde till mycket goda förbindelser mellan Tyskland och Sovjetunionen; de intellektuella i Tornet måste känna till det, och då blir namnet tvetydigt.)

237. Judith Schevola.  Det kan inte vara någon slump att Judith Schevolas efternamn påminner om den legendariske Scaevola i den romerska historien. ”Familjens mytiske anfader, Gajus Mucius Cordus, skall ha fått tillnamnet Scaevola (”vänsterhänt”), då han efter ett misslyckat mordförsök på etruskerkungen Porsenna 507 f.Kr. visade sitt mod genom att oberörd låta högerhanden förkolna i ett fyrfat.”  (NE.) Judith Schevola är också självdestruktiv.

292. ”… hur en vagn från Snabba medicinska hjälpen tutande körde upp…” Tyska: Schelle Medizinische Hilfe. Ett klassiskt översättningsfel från ryska är att översätta ”Skoraja pomosjtj” med ”Snabba hjälpen”, vilket är var orden var för sig betyder; men på svenska bör man skriva bara ambulans. Det kunde man ha gjort här. Inrättningen verkade från 1976 som en ren DDR-företeelse och namnet är med all säkerhet en översättning från ryskan. (Se Schnelle Medizinische Hilfe på nätet.

(293: Det var redan den femte publiceringen som han läst av deras arbetsgrupp”, jag skulle nog ha skrivit ”publikationen som han läst från deras arbetsgrupp…”  På tyska står Veröffentlichung aus…”)

363. ”Den över instrumentbrädan darrande röda Woda-visaren”… Kan det möjligen vara en visare som anger kylarvattnets temperatur? Det ryska ordet voda betyder vatten. De tyska läsare som kört sovjetiska bilar förstår det nog. Men alla andra tyskar?  Att skriva ”Woda-visaren” är inte lyckat. Här är översättarens dilemma det att man inte riktigt vet hur de som läst verket på originalspråket uppfattar uttrycket…

381. ”Cigarettfabriken Yenidze.” Ett historiskt landmärke i Dresden, byggt så det ser ut som en jättelik moské, numera kontorshus. Cigarrettmärket Yenidze hade sitt namn efter en ort i Grekland som man importerade tobak från. I dag heter det Genisea, det gamla namnet låter ju som om det var georgiska, men sägs komma från turkiskan.

424. ”Karlheinz Schubert hällde upp ett glas vodka, Sto Gramm, mumlade ‘nasdarovje’ och hällde i sig den i några få tuggande klunkar. ”Karlheinz Schubert goss sich ein gGlas Wodka ein, ’Sto Gramm’, murmelte ’Nasdarowje’” och kippte es in weningen, kauenden Schlucken.”

”Sto gram” är en mycket vanlig portion vodka på restaurang i Ryssland, hundra gram betyder det och det motsvarar drygt tio centiliter. Som så mycket i det här kapitlet handlar det om de ryska vanorna hos somliga DDR-höjdare. Intressant att han dock tar det i några klunkar, den ryska vanan är att tömma glaset på en gång; men för all del, inte alla ryssar gör det. ”Nasdarowje” är en rysk motsvarighet till ”Skål” och skulle korrekt återges med ”Na zdorovje”, men svenska texten följer ju den tyska.

425. Det dricks en skål för ”den stora socialistiska oktoberrevolutionen”: „Schubert und Paul Schade svarade „Gorki, gorki“, som det var brukligt i Sovjetunionen”.

” Schubert und Paul Schade brachen ’Gorko, gorko’aus, wie es in der Sowjetunionen üblich war- ‚bitter, bitter’- und tranken ihre Gläser leer“/…/

Utropet „gorko, gorko“ (uttal [gå´rjka]) är tradition vid ryska bröllop, det betyder ”bittert” och meningen är att undfägnaden smakar inte ljuvt förrän brud och brudgum kysst varandra. Att ropa gorko vid en skål för ”Oktoberrevolutionen” vore i Ryssland närmast sarkastiskt. Man kan fundera över vad Tellkamp menar.

543. ”Arméförpackningarna, ’komplekterna’”.Att tillägga förklaringen ”Arméförpackningarna” är utmärkt. Citationstecken också i tyska originalet, ”die ’Komplekte’” ,som dock inte förklaras i tyska texten. Ordet ”komplekt” är ytterligare en markör, ett ryskt ord som införlivats med den tyska som talades i östtyska armén. ”Komplekt” kom in i ryskan under Peter I:s tid och används om olika uppsättningar av någonting, beståndsdelarna väl definierade, och inte bara i det militära. Kanske borde det ha varit med i sakförklaringarna i slutet av boken att ordet kommit in i tyskan från ryskan. Före DDR-tiden verkar det inte ha funnits i tyskan, finns inte i den tusen sidor tjocka ordbok som jag använt mig av. Ytterst kommer ordet från latinets complecti, från vilket vi också har ”komplex”. –plecti  betyder ”fläta och är språkhistoriskt samma ord.

550. ”SH” (”Särskild händelse”). På tyska står det ”BV” (”Besonderes Vorkommnis”). Den ryskkunnige associerar genast till ”TjePe”, tjrezvytjajnoje proissjestvije”, som betyder precis samma sak. Tjepe har från det militära vandrat ut i vanliga livet och är ett mycket vanligt uttryck som till skillnad från BV inte behöver förklaras. När man söker på sammansättningen i Google får man nästan bara användning i sportreferat. Kan vara ryskmarkör men osvuret är bäst.

589. ”Vasilijkatedralens röda kupoler på Röda torget.” Kupolerna är på tyska inte röda utan farbige, brokiga, färggranna! Ordet ”röda” i Röda torget har smittat av sig. Längre fram i boken har farbig översatts med färggranna!

589. ”Lugnets våning.” Wohnung der Ruhe. Ett rum för vila, ett vilorum. Mycket knepigt med barnets missuppfattning att Ruhe var någon hyresgäst.

593. ”kvassen”.  I förklaringarna längst bak i den svenska boken står det ”Kvass. Brödvin.” Faktum är att tyskarna talar om ”Brotwein”. Det hade varit bäst att skriva något som ”Kvass i Tyskland kallas också Brödvin, Brotwein.” Ordet är ryskt och i Ryssland är kvass en syrlig alkoholfri svagdricka gjord på bröd och där har knappast någon kallat det för vin. Det förefaller som om de två produkterna har en del gemensamt i tillverkningen. – Den ”kvass” som man numera kan köpa i plastflaska i Baltikum är en sötaktig läskedryck som inte har något med rysk kvass att göra, utöver namnet. Se för övrigt även sidan 602.

606. ”/…/ som hon [babusjkan] i sin tur fått från Baba Jaga.” Baba Jaga är en rysk folksagehäxa som bor i en stuga som har hönsaben.

618. ”brigadarbetare”, på tyska Brigadier. En exakt översättning av Brigadier är ”förman”, i det här sammanhanget (wie ein ehrlicher Händedruck des Brigadiers sich anfühlt) kanske ”lagbas” skulle ge den rätta andemeningen. Återigen  ryskspråkig markering. Brigadier kommer naturligtvis av ryskans brigadir, vilket är förmannen för en brigad (arbetsenhet). Den här militariseringen av det ryska språket återspeglar andan under Sovjets första decennier. På sidorna 818 och 819 dyker översättningens släkting ”brigadiären” upp, men det är i själva verket samma brigadir – förman, lagbas. På sidorna 882  och 935 stavas han ”brigadjär”.

640. ”Makarov” är en pistol.

654 ”Junost-teven” , rysktillverkad.

663. ”Bessonica. Gomer. Tugie parusa.” Varken tysk eller svensk stavning. På tyska ”Bessoniza. Gomér. Tugije parussa” och vi skulle på svenska skriva ”Bessonitsa. Gomer. Tugije parusa.” (Sömnlöshet. Homeros. Spända segel.)

671. ”Ett hjärta för barn” på instrumentbrädan. Viktigt: västtyskt klistermärke! Kanske kommer hela bilen därifrån.

674. ”elda i kakelugnen med väderkvarnsplattorna” – ”des mit Windmühlen-Kacheln verkleiden Ofens”. Ordet plattorna är inte riktigt bra, men man kan efter att ha skrivit ”kakelugnen” inte gärna skriva ”kakel” igen. Kanske ”kakelugnen med väderkvarnar som dekor”.

682. ”Befälsmästare” – ”Befehlsmeister”. Undrar om det inte rent av är av Tellkamp uppfunnet ord. Det svenska ordet ger inga träffar på Google och det tyska bara 33..

 

688. ”Jag tjänar Tyska Demokratiska Republiken”, lydde den föreskrivna tackformeln”.

Identiskt med ”Sluzju Sovjetskomu Sojuzu”, ständigt upprepad formel från folk i uniform under sovjettiden, samma betydelse fast för SSSR. Jag tror att äldre tyska soldateder löd annorlunda.

694. Dieffenbachia – krukväxt som också innehåller stryknin.

759. ”Timurhjälp.” På tyska Timurhilfe. Av Timur, hjälte i en bok av Arkadij Gajdar, Timur i jego komanda (Timur och hans grupp, komanda betyder ”ett lag”). Finns inte på svenska. Timurhjälpen var ett slags scoutrörelse för skolbarn i DDR i syfte att få dem att göra god gärningar. Återigen rysk markering.

759. ”Laeisz-kaptener.” Laeisz är ett stort rederi i Hamburg.

763. Enzianschrift. Enziana – Gentiana, en växt. (Eller växtfamilj, hur man nu vill se det.)

783. drus, på tyska Druse: en grupp sammanväxta kristaller (aggregat av kristaller), används som prydnadsföremål.

805. „Die Schliesser trugen dunkelblaue Uniformen, Christan hatte diese Uniformen noch nie gesehen/…” Mörkblått var också en uniformsfärg för NKVD:s personal i Sovjet, det här är antagligen inget sammanträffande. (NKVD – KGB:s föregångare.)

799.  ”textade Katjuschas.”  Katiuschas mit Untertiteln.” Det handlar om teve-program. Oklart vad Katiuschas står för – Stalinorglarna sköt Katiusjor, raketer, antagligen är det vad det är frågan om. Katiusja är också titeln på en populär rysk visa.

811. ”Kombinat.” Från ryskan. Ordet finns faktiskt i svenska ordböcker. Flera olika produktionsenheter sammanförda till en enhet.

829. ”Nu sajaz – pogodi”. Tysk stavning. ” Kapitelrubrik, översatt på svenska – inte i tyska boken. Korrekt svensk transkribering: ”Nu zajats, pogodi.” ”Vänta bara, hare!” Rysk legendarisk tecknad teveserie är vad det är frågan om, ganska lyckad, ofta bara som ”Nu – pogodi”! En hare hotas till livet av en varg under komiska äventyr.

832. Fučíkplatz. Stavas i boken på korrekt tjeckiska med hake över c. Det finns två berömda Julius Fučík i historien, och den här platsen är garanterat uppkallat efter den tjeckiske kommunisten och journalisten Julius Fučík, som dog i motståndsrörelsen mot tyskarna (hur det egentligen gick till har omvärderats efter kommunismens fall). Den andre Julius Fučík var hans farbror, elev till Dvorak,  kompositör och mannen bakom Gladiatorernas intåg, Florentinermarsch och många andra lysande kompositioner.

834. ”Banja.” Rysk bastu.

845. ”Faleristik.” Läran om ordnar.

870. ”Tidskriften ’Sputnik’, utdrag ur sovjetpressen som tydligen förbjöds i DDR.” Det saknas ett kommatecken före ”förbjöds”. Varför förbjöds den? För att censuren och partiledningen i DDR inte hängde med i frigörelsen i Sovjetunionen, förstås.

884. ”som Dresdenborna föraktfullt kallade för ’Fresswürfel’”  ”Fressen” är käka, en ”Würfel” är en kloss, en kub.

892. ”Voda – otkuda?” frågade Barsanos ställföreträdare på ryska. Den ryska frasen  betyder ”Varifrån kommer vattnet?”

895. Julias Mauersberger (1889-1971), dog i Dresden, komponerade sorgemusik till minne av den allierade ödeläggelsen av Dresden: ”Wie liegt die Stadt so wüst.” Text från Gamla Testamentet, Jeremias klagovisor. Man kan på Wikipedia läsa om hans remarkabla men ingalunda unika levnadsöde. Kyrkomusiker och kompositör, uppskattad av Hitler som gjorde honom till professor, efter kriget så småningom tagen till nåder i DDR och prisbelönt även där.

906. Fatigant; hidös. Franska: utmattande, uttröttande; förskräcklig.

912.” Kung Trastskägg.” På tyska Drosselbart. Sagofigur hos bröderna Grimm, kunde växla identitet när han ville – intressant gestalt att personifiera på en maskerad.

915. Elsa Fenske-hemmet. Elsa Fenske (1899-1946), kommunistisk politiker, satt under nazitiden nio år i fängelse.

914. S”oljanka.” Mustig rysk soppa.

915.  ”Störsteführernunderalla tider.” Anspelning på att Hitler kallades ”alla tiders störste fältherre”, größte Feldherr aller Zeiten. Bättre hade varit ”Allatidersstörsteführer”, tycker jag.

 

916. ”Fällmössa.” Ordet finns inte i NE:s ordbok, ej heller på google eller SAOB. I tyska originalet står det ryska ordet ”schapka” (sjapka i svensk stavning) vilket betyder varm  mjuk mössa över huvud taget.

 

917. ”Spasskajatornet.” Man kan också skriva Frälsartornet, det stora tornet mot Röda torget med väldig urtavla. Tornet är ett verk av italienska arkitekter som gjorts ryskt med det runda tornet med spetsig topp.

 

917. ”Lomonosovuniversitetet.” Statliga Moskvauniversitetet (MGU) är enligt den ryska seden uppkallat efter Michail Lomonosov, ”ryskt universalgeni” från sjuttonhundratalet.

 

918. ”flamspindlar” – Flammenspinnen. Mycket expressivt, inte någon fackterm.

 

921 ”Brottstycken av sånger, av säckpipevisor ” – Fetzeln von Liedern, von Dudelsackweisen. Weise kan också betyda melodi, det vore rimligare med ”säckpipemelodier”, ty sjunga till säckpipa är nog knepigt.

 

921 ”knattrandet från de sovjetiska Ratas”  Das Knattern der Ratas. ”Rata” var ett namn på det sovjetiska flygplanet Polikarpov I-16.

 

921 ”Schmeisser-kulsprutorna” – på tyska ”Schmeisser-Mpis”. Inte kulsprutor. Kulsprutepistoler (kpistar). Det finns bilder på Schmeisser Mpi på nätet för den som inte tror mig.

 

922. ”Återtåg under rasputitzan, slamperioden.” På tyska ”der Rasputitza, der Schlammperiode”. 1) svensk stavning är rasputitsa. 2) Att bara ta det tyska ordet, lätt försvenskat, är inte så bra. Det är de tider på året då vägarna förvandas till långa stråk av dypölar och hjulen på fordon sjunker ner i dem, på våren och på hösten. ”Återtåg när vägarna var ofarbara av lera och gyttja, rasputitsa.”

 

923. ”på hotell Lux”. Vid Gorkijgatan (nu åter Tverskaja) i Moskva. Där bodde de utländska kommunisterna på trettiotalet, när den svenska familjen Sillén kokade kaffe stod genast bulgaren Dimitrov där med en kopp i handen och bedjande blick. Ibland kom NKVD på kvällen och hämtade någon till Lubjanka, till nackskott eller GULag. Döptes om till Gostinitsa Tsentralnaja. Hade inte varmvatten på sextio- och sjuttiotalen. I bottenvåningen då en utmärkt restaurang specialiserad på ryskt kök.

 

923 ”de Ruthenska skogarna”. Varför stort R? ”Ruthenien” etcetera har använts om olika folk och områden men här är det med all sannolikhet Västukraina,  Karpatoukraina.

 

925. ”från det folkägda Dammode”, på tyska ”aus dem VEB Dammode”. Förkortningen VEB står för Volkseigener Betrieb vilket den svenska boken översätts med ”folkägt företag”. Det vore inte dumt att i ordförklaringarna tillägga ett ”det vill säga i vanligt svenskt språkbruk ’statligt’”. Kommunistregimerna ägnade sig gärna åt att ge välkända företeelser nya förskönande, förvillande namn.

 

930. ”bleckmusiken och militärkapellen””, på tyska ”Blasmusik und Militärkapellen”. Man talar om bleckblåsare till skillnad från träblåsare, och det finns båda sorterna i de flesta blåsorkestrar, men varför ”Blasmusik” inte översatts med  det självklara blåsmusik utan ett felaktigt ord vet jag inte. Kanske ska det vara expressivt.

 

930. ”Oktoberbarn.” En motsvarighet till de västliga scouternas ”vargungar”, kopierad på de sovjetiska ”oktjabrjata”, vilket betyder ”oktoberbarn”. Från ”den stora socialistiska oktoberrevolutionen”, om vilken vi med Wolf Biermanns ord vet att den var inte socialistisk, ingen revolution och inte ägde rum i oktober.

 

930. Kommunalkas, på tyska ”Kommunalkas”. Varför tysk pluraländelse på –s i stället för ”kommunalkor”? Ordet finns med i ordförklaringarna längst bak i svenska upplagan.

 

931. ”De frusna fontänerna i Bachtjisaraj.” Syftar på en dikt av den ryske nationalskalden Pusjkin, Fontänen i Bachtjisaraj,  och en berömd balett byggd på den.

 

931. ”säkert hade någon nawab i landet födelsedag”. På tyska ”einer der Nabobs”. ”Nabob” är införlivat i engelskan som öknamn på kolonialtjänstemän som blivit rika ute i Indien eller andra kolonier. Kommer av den indiska titeln nawab. Varför denna har valts som ”översättning” av nabob är oklart.

 

932. ”skumkosmonauter”. På tyska ”Schaumgummikosmonauten”. Det finns åtta träffar på Google, och man blir inte klokare av dem.

 

946. ”Förlaget som hade förändrats på ett förvånansvärt sätt, plötsligt publicerades blå hästar på rött gräs.” Det handlar om en ändrad utgivningspolitik på grund politiska förändringar. ”Blå hästar på rött gräs” är en pjäs av den ryske dramatikern Michail Sjatrov (1932 – 2010) som skrev kontroversiella pjäser, han spelades mer när Gorbatjov kom till makten och var tydligen för frispråkig för DDR.. Titeln anspelar på konstnären Petrov-Vodkin (1878-1939) som däremot målade röda hästar på blå mark.

 

953. ”Klock åtta, akter om strömmen”, på tyska ”Klock acht, achtern Strom”. Det handlar om något sjömansuttryck som blev populärt  genom ett teveprogram som sändes i många år med sjömansvisor och annat maritimt. Det verkar finnas hur många restauranger, barer, pensionat och liknande som helst med detta namn, om man får döma av nätet. Det är oklart vad ”achtern Strom” betyder, men ”akter om strömmen” låter inte särskilt rimligt. Kanske att båten gör fart över grund, men det är bara min gissning.

 

 

 

 

 

STAVNING

47 Wostok, Titow, tysk transkribering, ej svensk

(men 63 korrekt: Jerevan, svensk transkribering)

73 Juri Vladimirovitj., Här har vi alltså svensk transkribering av fadersnamnet.

På tyska står det Juri Wladimirowitsch. Förnamnet skrivs på svenska Jurij.

77. Korrekt svensk transkribering av  Brezjnev, också med hela namnet på annat håll. svenska. (I tyska originalet här,  Breshnew, sh i stället för sch för att markera tonande sjeljud..)

83. Lustigt att namnet  Mejnos ryska klocka av märket Zarja skrivs med ryska bokstäver, kanske för att det är en välbekant syn för somliga läsare. Fyra ryska bokstäver i tyska originalet.

100. Anton Semjonovitj Makarenko Korrekt svensk transkribering.

106. Nadezjda Krupskaja-gatan. Korrekt svensk transkribering. Damen var Lenins hustru, som med sina enfaldiga åsikter envist trakasserade ryska barnboksförfattare.

108. Gagarinweg – tysk transkribering.

110. Maksim Gorkij-gymnasiet . Korrekt svensk transkribering.

146. Tjajkovskij, Musorgskij, Borodin, Sjostkovitj, Prokofjev, Stravinskij – god svensk stavning.

147. ”…snökedjor till Shigulin”. Tysk stavning. (Vi skriver Zjiguli.) På sid 363 i svenska boken står det Schiguli, att det tyska sh betecknar tonande zjeljud innebär annars som sagt att det ska stå Zjiguli.

153. Tjechov, Tolstoj,  Dostojevskij, god svensk stavning.

163. Utanför barnträdgåren ”Krasnaja Zvesdochka” – förvirrad transkriberig. –ch- som i engelsk. På tyska står det Krasnaja Zvjozdotschka, vilket är förvirrat det med, eftersom Z på tyska står för –ts- och här ska det vara tonande s. Men kanske nödvändigt så. Dock är det korrekt med uttalet, Zvj-o-… det skrivs med –e- men uttalas –jo. (En barnträdgård i Moskva.)

164. ”Nu, Davai!” Borde ha varit –j- och inte i. Också i tyska originalet omotiverat versalt D och omotiverat –i- (”Nu, Dawai!”)

164. ”Volgan”. (Bil.) korrekt svensk transkribering

187. ”bokstaven schtscha”. Tysk stavning. På svenska: sjtja.

235. Jevtusjenko och Okudzjava: god svensk stavning.

246. ”Kökskomplexet Mitschurin.” Tysk stavning. På svenska stavar vi Mitjurin.

255. ”…Budjonnys armé. ” Stavat som hos Tellkamp. Svensk stavning: Budjonnyj.

262. Leschnikov, tyskt. På svenska Lesjnikov. Ari Lesjnikov.(1897–1978) 1. Tenor Sångare i den legendariska gruppen Comedian harmonists. Den omnämnda gamla nonsensschlagern ”Meine kleine grüne Kaktus“  finns att avnjuta på youtube.com, även med Max Raabe (rekommenderas) den ursprungliga texten är J’aime une Tirolienne, härav dessa hollari, hollaro, hollaro…

309. Solzjenitsyn, svensk stavning. Isaac Deutscher däremot felstavad, med k. Som i tyska originalet, där det också står Isaak.

331. Ungdomsklubben Wostok. Tveksamt fall, egentligen, det är ju en tysk klubb, antagligen rätt med w. (Subtilt resonemang….)

348. Saporoshez. Tysk transkribering. På svenska Zaporozjets. (Det står –sh- och inte –sch- för att markera att det är tonande sjeljud.

354. ”hunden Leika i rymdkapseln”, det måste vara en lapsus pennae, ett skrivfel, i tyska texten står det ordentligt Laika, engelsk stavning för övrigt, ”Lajka” är korrekt svensk stavning.

417. ”Nadeshda ” är tysk stavning för Nadezjda, antagligen Lenins hustru.

418. WTsch är tysk stavning. Svensk: VTj. (Högfrekvens telefon: antagligen något som Vysokije Tjastoty.)

423. ”Tjapajev eller ’Vesiolyje rebjata’”. Korrekt svensk transkribering. (Två sovjetiska filmklassiker.)

454. ”Sotschi.”  Tysk stavning. Svensk: Sotji.

458. ”Matrjoschkadockor.” Tysk stavning. Svensk: matrjosjka.

495. Barnhemmet Arkadi Gaidar. Tellkamps stavning. Ska på svenska var Arkadij Gajdar. (Känd sovjetisk författare för barn.)

501. ”Moskovitj.” På tyska står ”Moskwitsch”, vilket är korrekt tysk transkribering. Varifrån det överflödiga o:t i svenskan kommer är oklart. ”Moskvitj” ska det vaa.

521. Det står korrekt svenskt Gorkij.  (Anfört här eftersom ett avslutande –j saknas så ofta i andra ryska ord.)

524. Dimitroffbron. Det står också Dimitroffbrücke på tyska. Vi stavar på svenska Dimitrov.

605. Onkel Schura. Tysk transkribering. Svensk: Sjura.

606. ”/…/ som onkel Schura fått av sin babusjka /…/ Först tyskt sch och sedan svenskt sj. Lite inkonsekvent, må man säga.

611. (Det handlar om Gorbatjov.) ”Öppenhet, klass-nost.” Likadant på tyska. En av Gorbatjovs tre paroller var glasnost, öppenhet.

640. ”Parny”, så står det också i tyska texten. Riktig transkribering vore i båda språken parni.

640. Konjeschno. Otschen choroscho. Tysk stavning. Vi skriver på svenska konetjno och otjen chorosjo. (-tjn- i konetjno uttalas som –sjn-.)

758. Kutusovs förråd. Vi skriver på svenska Kutuzov.

759. Beresina. Vi skriver Berezina. (Flod i Vitryssland, spelade en viktig roll i Napoleons återtåg 1812.)

839. ”Sjdanov.”  En ovanligt knölaktig lakej hos Stalin. Vi skriver på svenska ”Zjdanov”.

933. Chrustjov. På tyska står korrekt Chruschtschow, av vilket vi utläser att korrekt svensk stavning är Chrusjtjov.

964 ( i ordförklaringar:) Katjuscha. Tysk stavning. Korrekt svensk transkriberig: Katiusja.

48 kommentarer

På egen hand bland noshörningar, flodhästar och elefanter m m

För snart fyra år sedan for min galna hustru och jag till Sydafrika, där hon förstås varit förut och tillbringat en kort tid i Krugerparken. Hon ville tillbaka. Vi körde omkring i en vecka i hyrd bil, på egen hand. Här några texter om detta. Ingen tidning ville ha någon hel researtikel – på tidningen där jag var anställd ”hade någon annan en safari inplanerad”. Vet man hur de är. Genom resebyrå, svinaktigt dyrt, åka i öppen buss med ”storviltjägare”. Och andra tidningar trodde  inte att det var sant. Att vi for ungefär som för länge sen med barnen i Danmark och bodde på vandrarhem. Fast det var bara vi två den här gången. Och lejon och elefanter, massor av elefanter, och giraffer och noshörningar och krokodiler och …

Man behöver inte ruinera sig för att tillbringa en vecka bland lejon, elefanter, giraffer, noshörningar och annat i överflöd, och även se lejon.

Här bara några rader om detta. . Vi har bilder på elefanter, noshörningar på fem meters håll, giraffer och mycket annat.

I Krugerparken får man köra omkring på egen hand bland lejon, elefanter, bufflar och giraffer och otaliga andra sorters djur. Det gjorde vi (hustrun Maria Nikolajeva och jag) i en vecka, utan att anlita vägvisare och safaribuss, bara karta. Vi skumpade fram på grusiga tvättbrädsvägar och ibland asfalt, stannade upp på speciella slingor vid flodbäddar eller vattenhål, spanade av båda sidor av vägen och upptäckte hyenor i gräset vid vägkanten, noshörningar betade på tio meters håll, en tankspridd giraff stod länge och blockerade vägen, vi väntade snällt när elefanthjordar på uppåt tvåhundra djur kom traskande i vår väg – en fantastisk upplevelse. Otaliga antiloper, gnu, elandhjortar, vårtsvin, exotiska fåglar av alla de slag, flodhästar, krokodiler, babianer och även apor med trevligare utseende, jodå, också några lejon.

Den berömda Krugerparken i Sydafrika är trettiofem mil lång och där ryms många naturtyper. Ytan är lika stor som Värmland. Det är obestridligen bekvämt inrättat, man kan bo lyxigt, vi bodde lite enklare i små hus med alla bekvämligheter och pentry men ingen lyx, åt på billig men bra restaurang när vi inte lagade maten själv. Man måste vara inne i det läger man valt för dagen senast klockan sex (varierar med årstiden) och får inte åka ut igen ur lägret till djuren före klockan sex på morgonen. Det finns utmärkta kartor att köpa i lägrens butiker, som också har mat, suvenirer, böcker  (och, i de större, ett bedövande utbud av utmärkta billiga viner och starkare drycker).

Man vistas i parken på egen risk, så om något lejon äter upp turisten får de efterlevande ingen ersättning. Inte kliva ur bilen! Många rastställen.

Beroende på vilken port man vill köra in igenom är det femtio mil från Johannesburg till Krugerparken, och det man ser längs vägen ger bakgrund till begrundande av de skakande klassgränserna. Att apartheid avskaffades och fria val infördes innebär ju tyvärr inte att fattigdom avskaffats. Dagstidningarna är nyttig läsning, om brottslighet och korruption – och ekonomisk utveckling.

Det är vänstertrafik, och då är det klokt att hyra automatväxlat. Krugerparken är malariaområde, så medicin måste anskaffas i förväg; medicineringen inleds en vecka i förväg. Vad kalaset kostade? Det dyra är flyget. Vi beställde allt på nätet, flyg och parklogi, i februari och reste i september (då det är tidig vår i Sydafrika, ännu inte mycket löv på träden, därför lättare att se djuren). Masja använde några timmar på att leta sig fram på nätet till parken själv och så vidare.

Flyg Stockholm – Johannesburg 7 500 per person. Bilhyra två veckor (vi gjorde annat efter Krugerparken, det finns annat att se i Sydafrika): 5 000.

Logi i snitt 500 kronor natten.

Mat: under tvåhundra kronor för riklig och god byffé, med vin, lägre matpriser än i Sverige när vi lagade själva.

Avgift för en vecka i parken: 1 000.

(Prisuppgifter från 2007.)

Anteckningar. Avgiften gäller för alla nationalparker under ett år (…)

Ficklampa ska man ha med! Myggolja! Den som vil kan campa. Om man inte har kikare med går det att köpa. Vi for f frånsöder till norr. Punda maria, sista lägret, var inte så modernt, där var det fotogenlampor som gällde, vilket väckte ljuva barndomsminnen hos oss båda.

Internet fann vi bara i Camp Skukuza.

Här Maria Nikolajevas VIDA ÖVERLÄGSNA kåseri från 1995 om det besök som gjorde att vi tolv år senare kom tillbaka.

Afrikanska utflykter (1). Ständigt dessa giraffer

Efter den sydafrikanska Krugerparken går man aldrig mer på zoo, inte ens
det bästa i världen. Fastän man vet att Krugerparken är ett
naturreservat, osedvanligt väl inhägnat och skyddat, känns det som att
vara ansikte mot ansikte med det vilda, orörda djur- och växtlivet.

Vi är på upptäcktsresa. Det första vi upptäcker är att man måste passa
tider. Grindarna till de läger inne i parken där man får bo stängs
obönhörligen halv sex. Antagligen för att djuren ska få vara ifred för
människor. Djuren är fria och människorna inburade. Man släpps inte in
med sin bil i parken om man inte beräknas hinna till sitt förbokade
läger.

Som måste bokas ett år i förväg.

Vi kommer en kvart för sent och blir inte insläppta, hur vi än tigger och
ber och hänvisar till vår grupps internationella sammansättning. Det enda
undantag som någonsin gjorts i den här parken var när ANC-trupper en gång
släpptes in efter stängningsdags.

Klockan sex morgonen därpå åker vi in i parken och det första vi ser är
en giraff och två zebror. Föraren – en sydafrikan – stannar inte, och vi
förmodar att zebror och giraffer påträffas var femtionde meter här.

Vi ser inga fler zebror eller giraffer den dagen.

Det är det mest fantastiska: man vet aldrig vad man får se. Det gäller
att hålla ögonen öppna. Det hjälper också att vi är åtta stycken i bilen.

Då och då hörs ett rop: ”Där borta” Och sen ett skamset: ”Nej, det var
inget.”

Redan första dagen får vi se schakaler, bufflar, ett antal antiloper,
massor med spännande fåglar och en kameleont.

Andra dagen ser vi en giraff. Långt, långt borta från vägen. Det är
förbjudet att lämna bilen och därför hänger vi alla ut genom fönstren och
inbillar oss att vi kan föreviga giraffen med våra små turistkameror.

De flesta av mina bilder är bara en massa träd och gräs och en liten
svart prick någonstans. Men jag vet att det var en elefant!

Där vi hänger ut genom fönstren möter vi en bil. Folket i den skrattar
våldsamt och pekar åt andra hållet.

Två hundra meter längre fram står det en giraff alldeles vid vägkanten.
Vi hade inte behövt anstränga oss så. Man lär sig.
Den tredje dagen stannar vi inte längre för antiloper. Inför zebror och
giraffer konstaterar någon likgiltigt: ”Zeb-ror till vänster.” ”En giraff
till höger.” Föraren frågar om han ska stanna. Ingen svarar. Elefanter
och bufflar är fortfarande märkvärdiga, men så är de mer sällsynta också.

Den fjärde dagen, när vi är på väg ut ur parken igen, ser vi en bil som
stannat vid vägkanten. Det hänger folk ut genom alla fönster, med
kamerorna i högsta hugg. De fotograferar ivrigt någonting långt, långt
borta. Vi skrattar.

– De är nya! De har precis kommit! säger vi överlägset till varandra.

Efter fyra dagar kommer de också att vara trötta på giraffer.
MARIA NIKOLAJEVA

skrev och plåtade

PS. Nej, vi såg varken lejon, leoparder eller noshörningar. Men man ska
väl ha kvar någonting till nästa gång.

Här tre kåserier från 2007 av Staffan
Den sjätte stora

De fem stora är ett gammalt uttryck om några legendomspunna djur i Afrika: buffel, elefant, lejon, leopard, noshörning. Antagligen härstammar det från de gamla storviltjägarnas tid, för det är djur som jägarna betraktade som de allra farligaste och i stånd att döda en människa när de är sårade eller retade.

Egentligen borde det heta De sex stora, säger Lorens Aucamp i sin nyutkomna bok ”Filling in the Silhouette”. Han är både präst emeritus och hedersparkvakt – en intressant kombination.

Den Sjätte stora är enligt hans uppfattning flodhästen.

Ty detta djur är inte bara världens fjärde största djur på land, med en vikt som kan överstiga tre ton, om man får tro Nationalencyklopedin. Flodhästen dödar fler människor om året än något annat djur, säger Aucamp (han räknar väl inte med tsetseflugor och malariamyggor).

Flodhästen dödar människor uppe på marken i sina vandringar till betesmarken, eller människor i båt.

Häromveckan tog min hustru mig till den väldiga Krugerparken i Sydafrika, ty hon är en stor kattvän och hade tänkt sig att mata lejonen med mig.

Lyckligtvis spottade Djurens Konung ut mig och bad sedan om ett allvarligt samtal med hovmästarn.

Så vi kunde åka runt och se fyra av de fem stora. Vi missade ständigt leoparden med en halvtimme och fick nöja oss med att se en vattenreservoar där den nyss sovit eller en torr flodbädd där den i vittnens närvaro promenerat.

Men lejon såg vi, och noshörningar, och otaliga bufflar och ännu fler elefanter.

Det finns 13 000 elefanter i Krugerparken, vilket är minst 5 500 mer än den kan tåla. Men när man inleder arbete på att skjuta av protesterar ideella organisationer.

Det återstår bara att försöka uppfostra elefanterna till varsamhet med vegetationen, ge elefantkorna p-piller eller exportera de överflödiga.

Vem vill ha 5 500 levande elefanter?

Samma problem råder inte med Den sjätte stora. Vi såg en gång tre flodhästar beta uppe på torra marken, vilket var en syn för gudar. Eller för Mumin. Men otaliga gånger såg vi överdelen av flodhästflockar i floder och vattensamlingar.

Och minsann – såg inte de brunröda runda ryggarna i kikaren ut precis som sommarens förbaskade mördarsniglar i Sverige!

STAFFAN SKOTT

Seen any cats?

Som jag tidigare antytt tillbringade hustrun och jag en vecka i Krugerparken i september. Det var tidig vår i Sydafrika.

Vi körde omkring på egen hand i en hyrd japansk bil. Parken är stor som Värmland.

Där turnerar också öppna safaribussar av olika storlek med Vit Storviltjägare bakom ratten. Åtminstone är han (någon gång hon) klädd så.

Vad turisterna i safaribusserna vill se är BIG CATS. Leoparder, lejon och geparder.

Vit Storviltjägare vill ge turisterna valuta för pengarna.

En av de första dagarna stannade en mötande safaribuss upp och storviltjägaren frågade oss ”Seen any cats?”

Nej, svarade hustrun, men underbara giraffer, elefanter och noshör…

Safaribussen var redan på väg bort. Det är LEJON som gäller.

Senare fick vi se vad som händer när man siktar lejon.

Det stod ett dussin fordon, mest safaribussar, ovanför en strandkant.

Vi sällade oss till fordonssamlingen. Den ökade hela tiden, för safaribussarna har radiokontakt och meddelar lojalt varandra när det siktats CATS.

Jag skymtade tre lejonhonor mellan bilarna. De smög med begriplig irritation bort i den höga vegetationen.

Man skulle ha sett skådespelet från luften – snart var vi säkert sjuttiofem fordon som krypkörde runt varandra för att se THE CATS.

Det var riktigt fånigt.

Lejonen lyckades till min glädje smita undan.

Tre dagar senare storbligade vi och tre privatbilar till på två lejonhannar. Inga safaribussar hade larmats. Lejonen låg långt ute i skogen och sov så stilla att bara med kikare insåg man att det inte var en stock.

Stockar viftar inte på svansen.

När vi satt där och glodde kom en praktfull lejonhanne lugnt spankulerande framför motorhuven på vår lilla bil och fortsatte i riktning mot de sovande artfränderna.

Därefter hände ingenting.

På Kolmården, sa jag, ser man mycket fler jellon.

Då höll hustrun på att slå mig.

Tyvärr kom vi alltid en halvtimme för sent till leoparderna, och geparder var inte till att tänka på.

Men något som man inte får uppleva på Kolmården är att stå mitt bland hundrafemtio elefanter som vikt av från en flodbädd och går över vägen.

Vid ett tidigare tillfälle hade vi av misstag kört mellan en elefantko och en elefantunge.

Elefantkon visade tydligt att detta var mot reglerna och att det var en jävla tur för oss att vi snabbt rullade därifrån. Vi lovade den att aldrig göra så mer.

Noshörningar med mera

En nackdel med att ha varit en vecka i Krugerparken i Sydafrika är att många naturprogram i teve inte alls gör samma intryck längre.

Ta ett typiskt sådant program.

En av dessa stiliga unga kvinnor som dominerar genren viskar i mikrofonen att nu ska hon få vara med om något farligt. Hon skall få se noshörningar! Det som gör henne betänksam är att den manliga eskorten är så demonstrativt och grundligt beväpnad.

Eskortledaren förklarar att hon måste lyda alla order. Om han säger åt henne att ligga ner måste hon lägga sig platt på marken och om han ryter ”Upp i träden!” ska hon så högt upp som möjligt.

Den småväxta snårskogen runtomkring kan på sin höjd bära småfåglar, men det låtsas de inte om.

Så kommer detta eviga moment när reportern vänder sig om och viskar in i kameran att tänka sig, där borta, hundra meter eller så, skymtar en noshörning.

Det är fullt möjligt, men inte syns den nämnvärt i bild.

Vid detta stadium i naturprogrammet tänker den befarne Krugerbesökaren spydigt: tja, vi såg de fantastiska urtidsdjuren flera gånger på fem meters håll och kunde tydligt urskilja när det var fråga om ”vit noshörning” med bred mun och när det var ”svart noshörning” med spetsig mun. De var ofta så nära att de fyllde hela bildrutan i kameran.

(”Vita och svarta noshörningar” är lika gråa allihop. ”Vit” lär vara en felöversättning från afrikaans, där noshörningarna sagts ha ”vid mun” – afrikaans som är en utveckling av holländskan har ju ofta gemensamma ord med svenska och andra germanska språk.)

Det enda vi kunde utläsa i reaktionen hos noshörningarna var att de tyckte att det var en ganska skruttig japansk bil vi hade hyrt i Johannesburg. Jo, en gång har jag sett ett naturprogram där en arg noshörning visade att den kan ge även en stor bil ganska kraftiga plåtskador. Men den noshörningen hade just vaknat upp efter att en timme tidigare ha fått en bedövningspil i rumpan. Den har min förståelse.

Över huvud taget verkar det som om människan är fridlyst när hon sitter i en bil, till och med när den är japansk. Afrikanska buffeln, vild och farlig har man läst, klampade omkring i stora skaror utan att bry sig om oss, och girafferna stod inbegripna i interna fajter med sina långa halsar eller ställde sig mitt i vägen för att få skugga, men inte brydde de sig om oss.

Till och med babianerna lämnade oss och bilen i fred.

9 kommentarer

Avrundning av Tambovartiklarna

Apropå de två artiklarna från 1996 om Tambov. Hur kan det se ut där nu? Jag har tyvärr inte varit tillbaka. Men man kan ju jämföra.

År 2006 for jag med som en i kollektivet, i svensk propagandasatsning under ledning av Marianne Hultberg och Christina Johannesson och ambassadör Johan Molander, till städer som Vologda, Jaroslavl, Tjeboksary, Nizjnij Novgorod, några av städerna lite i samma storlek som Tambov, och jag har varit ute i vitryska och ukrainska landsorten, och kört bil mellan finska gränsen och Moskva, ja även från Estland till Moskva över Pskov. Och i Archangelsk och Murmansk har jag gjort strandhugg.

Centrum i sådana städer är ofta lite uppsnyggat. I Nizjnij, som är en miljonstad, var centrum en stor glädjekälla– tills man kom ut några hundra meter från centrum. Välbekant upplevelse: ett hus som i ambitiös broschyr lovprisas för sin obestridligt fina arkitektur är när man ser det i verkligheten på väg att rasa samman. Fast museet över Maksim Gorkijs barndomshem, morfaderns färgerigård, är välskött och omsorgsfullt bevarat.

Det är fart på affärslivet i större landsortsstäder, nåja, allt är relativt. Restauranglivet, som jag redan i Tambov 1896 upplevde vara på väg att utvecklas (när inte elektriciteten var avstängd) är en näring som utvecklats enormt jämfört med sovjetisk tid, något som en resenär konstaterar med belåtenhet. Och vilken rikedom och mångfald i utbudet på menyn, för den som minns sovjetisk tid och principen ”beri tjto dajut”, ta det som finns.

Utanför centrum lever det gamla förfallet inte sällan kvar. Som en svensk ambassadör sa på sovjettiden: Ska du åka till Tula? Ta inte med dig en revolver. – Varför det? – Därför då skjuter du dig.

Vysjnij Volotjok eller Valdaj är av den klassen.

Sen händer det att det plötsligt ligger ett flott hotell bland leriga gränder och sneda plank, som i Vologda. Eller hotellet Osnabrück i Tver. Varför heter hotellet på Saltykov-Sjtjedringatan i Tver ”Osnabrück”? Jo, denna stad är vänort med Tver och det är tyska pengar bakom. De goda Osnabrückarna på besök i Tver var väl inte så förtjusta i hotellen inne i Tver, och det på sin tid förträffliga motellet vid norra infarten gladde oss rysslandsresenärer när det var nytt för fyrtio år sedan, men gläder kanske inte mindre beprövade turister och vänortsrepresentanter. Och för resten, hotellet Beresta i Novgorod är en glädje, om än utanför centrum. Varför det heter Beresta, näver? Jo, därför att i Novgorod har man intressanta åtta- eller niohundraåriga näverstycken bevarade med språkvetenskapligt intressanta fornryska inskrifter. Hoppas det stora och påkostade hotellet inte har kraschat ekonomiskt. Senast jag var där hade den lyxiga inrättningen inte varmvatten. Men lilla kaféet i källaren var utmärkt.

Utanför städerna, på vischan, finns det inte sällan butiker med bättre utbud än på sovjettiden, men fattigdomen på landsbygden är påtaglig. Vardagsfyllerit ser åtminstone ut att vara lindrigare än för tjugo år sedan. Folk som vill forma sitt eget öde och inte ger tappt efter de första fem eller tio smällar de åker på har fått chanser som de inte hade före 1991.

14 kommentarer

Tambov. Andra och sista rapporten från 1996

Rapport nr 2 & slut från 1996

Hur har man det i Tambov?
 
Den som vuxit upp i en svensk residensstad känner igen en hel del i Tambov. Hit kommer folk från landsbygden för att köpa eller sälja, här är bilisterna hänsynsfullare mot fotgängare och här cyklas det mycket mer än  i huvudstaden. I lokalpolitiken finns det många kontakter över partigränserna. Staden har någon obestridligt begåvad författare och dito konstnär och ytterligare några fria kulturarbetare som också syns i pressen. Alla som är något känner varandra.
 
Mera speciellt ryskt är att politiska idéer och nytänkande kommer med större försening till Tambov än i till exempel till jämnstora Novgorod, som ligger bara sjutton mil från Petersburg med allt vad det innebär, eller till Jekaterinburg borta i Ural, en miljonstad med andra förutsättningar. I de städerna frapperas man direkt vid ankomsten av hur många gator som fått tillbaka de gamla namnen från före sovjettiden. Icke så i Tambov. (Alltså 1996, bara fem år efter Sovjets sammanbrott.)
 
 Den enda gata som på senare år bytt namn är Saccho och Vanzettis gata, som på en del åter blivit Torggatan (Bazarnaja). Annars är det Sovjetgatan, Karl Marx och Engels och Kronstadt och Ernst Thälman för hela slanten, för att inte tala om Robespierre. Nygamla kommunister har makten både i stadsfullmäktige och ”oblastens” duma, och släpper inte någon förrevolutionär djäfvul över bron.
 
Från gatulivet kan noteras till exempel att folk är ju mer välklädda än någonsin; de har väl ofta inte mycket mer i garderoben, men avståndet till väst i klädsel är mindre än någonsin. En intressant detalj under senare år är att man ser nästan inga svårt berusade på gatorna i centrum, detta likaväl i Moskva som i Tambov. Förr var de en vanlig syn.
 
Tiggarna, bortjagade i trettio år av den sovjetiska milisen, kom tillbaka redan på Gorbatjovs tid. De inhemska stackars fattiga gamlingar som tigger gör korstecknet för att beveka de förbipasserande. Runt om i Tambovs centrum sitter eländiga tadzjikiska flyktingkvinnor med barn och sträcker fram händerna. Bland de goda medborgarna i Tambov cirkulerar samma vandringssägner som på andra håll i världen, att tiggarna i själva verket skulle vara stenrika.
 
I den svårartat nedslitna bussparken (bara hälften av alla bussar är ute på gatorna) finns femton begagnade tyska bussar som köptes i fjol – och inte har målats om, så man kan stå vid järnvägsstationen i Tambov och läsa stor reklam för Bajerska sparkassan eller antagligen förträffliga tyska V&V-entrepenörer. Dom skulle för resten inte sakna arbete här.
 
Fungerar demokratin? Ja, det är inget tal om valfusk; mer än att några valfunktionärer i byn Belomestnaja Dvojnja dömts villkorligt för att ha trissat upp siffrorna för valdeltagandet i presidentvalet, för att se duktigare ut. Inget särskilt parti har gynnats, och det behövs inte heller här, där 60% i alla fall röstade på Ziuganov mot Jeltsin i somras.

Det är jordbruksbygd och det är konservativt i stad och på land och alla problem med omställningarna och nyfattigdomen för en del har lett till att man här, som i hela det ”röda bälte” som Tambov hör till, söker sig tillbaka till de gamla riktlinjerna.
 
Ideologiskt är det dock en synnerligen grumlig ”kommunism”. De förhärskande åsikterna var tämligen lurviga redan på Brezjnevs tid, men det syntes inte under det centralt kontrollerade liturgiska partispråket på den tiden.
 
Det är mest synnerligen befogade klagomål på uteblivna pensioner och andra missförhållanden som driver pensionärerna i armarna på mörkmännen. Även bland folk i yngre medelåldern hör man mycket klagomål på ”demokraterna”, som ställt till det med kallt i lägenheterna och utebliven elström och varmvatten.
 
Den tredje oktober höll ryska kommunistpartiet och dess allierade, ”patriotiska blocket” en manifestation till minnet av dem som dödades vid beskjutningen av ”Vita huset” i Moskva 1993. Den överväldigande majoriteten av de några hundra som kom var fattigt klädda, gamla människor. Bredvid röda fanor syntes monarkisternas vitgulsvarta och tsarryska flottans andreasflagg.
 
Lovprisandet av hur bra allt var på sovjettiden blandades med religiösa synpunkter och representanten för Ryska partiet avslutade sina haranger med en besynnerlig antisemitisk avslutning (typiskt för honom, sa kännarna). Efter att ha skällt på ”diverse Neumanns som inte ska bestämma” förklarade han argt att här ska om hundra år fortfarande talas ryska, inte jiddisch. En liten skara närmast tribunen applåderade livligt. (Det har aldrig funnits nämnvärt många judar i Tambovtrakten, för mer än 98 procent står det ”ryss” i passet.)
 
Tambov med sina drygt 300 000 invånare har en dagstidning, Livet i Tambov (Tambovskaja zjizn), som kommer fem dagar i veckan och har en upplaga på 25 000. I själva verket är det fråga om gamla ”Tambovskaja Pravda”, och det är fortfarande mycket sovjetiskt journalistiskt tänkande, med bilder av duktiga arbetare som sköter jobbet bra och undvikande av brännande frågor.
 
Vid treårsjubileet av beskjutningen av ”Vita Huset” i Moskva tog man dock bladet från munnen och skällde  för full hals på Jeltsin. Tidningen kontrolleras av det kommuniststyrda  stadsfullmäktige. Detta ger också ut det periodiska organet, ”Vår röst”, som ombesörjer en sannskyldig smutskastning av de demokratiska krafterna; med ett språkbruk och en stil som inte har någon motsvarighet i de andra tidningarna.
 
Den demokratiska pressen består av veckotidningar, framför allt  ”Staden vid Tsna” (16.000 ex) och ungdomstidningen ”Express-reporter” (9 000 ex), som mycket riktigt har borgmästarämbetet som en av sina grundare. Båda tidningarna är avsevärt mycket piggare än Livet i Tambov; man låter också olika åsikter komma till tals och har rikhaltigt lokalt material.
 
 Sedan finns det också privatägda tidningar som Tambovkuriren (5 400 ex), Tambovs budbärare (23 000),  med relativt lite lokalt material, , och reklam- och prisinformationsblad som Allt för alla  och Vad och för hur mycket?  I den utsträckning man behandlar politiskt material är man på demokraternas sida. Sensationsbladet ”Otjevidets” (Ögonvittnet, 7 000)  hade plötsligt en journalistiskt föredömlig skildring av ”stora bråket”, skriven av chefredaktören,  som var redigare och klarare än någon annan rapportering.
 
Till bilden hör också en ”damtidning”, Tête-à-tête, bilaga till ”Livet i Tambov ”och även den med 26 000 i upplaga. En veckotidning med det förbryllande namnet ”Kvälls-Tambov” har nästan inget lokalt material alls men besynnerliga politiska artiklar i stil med svenska Ny Demokrati; en artikel med påtaglig hets mot folkgrupp (kaukasiska affärsmän i Tambov) var åtalbar enligt svensk lag, antagligen enligt rysk också.
 
Synnerligen sporadiskt förekommande är ”Efterordet” (Posleslovije),  en flammande stridsskrift för de demokratiska idealen, med mycket intressant material, 10 000 i upplaga  och stora ekonomiska svårigheter.
 
Den här brokiga tidningsfloran är av enorm betydelse för den politiska utvecklingen i en stad som Tambov. Även om upplagorna är små kan folk ta del av olika åsikter och uppgifter i brännande frågor. Inte bara i huvudstadspressen från Moskva finns det nu många olika röster och meningar. När den ryska demokratins historia en dag ska skrivas handlar ett av de viktigaste kapitlen om den återuppståndna ryska pressen.
 
Hösten 1996 skriver pressen i Tambov flitigt naturligtvis om de två problem som borgmästaren Koval i samtal med mig framhöll ut som de värsta: energikrisen och den finansiella krisen – i själva verket är det delar av samma problem.
 
På den sovjetiska tiden sa man helt enkelt till om värme och så kom den. I dag ska aktiebolaget Tambovenergo ha betalt, och staden och andra inrättningar har enorma skulder. Alla skäller på Tambovenergo, men en utomstående har ganska svårt att se företaget som så bovaktigt. Tambovenergo måste ju i sin tur betala för bränslet.
 
Tambovs universitet håller hur som helst stängt flera dagar i sträck på grund av mörker, kyla och stillastående datorer och annan apparatur. Det är som sagt kallt i bostäderna och skolorna och på dagis när det kommer en tidig och rejäl rysk köldknäpp i slutet av december. Jag försöker fyra gånger besöka en nyöppnad, ovanligt trevlig restaurang – tre av gångerna är det mörklagt och ingen ström i spisen.
 
Till den ekonomiska krisen hör också en enorm arbetslöshet. En tiondel av oblastens arbetsföra befolkning är registrerad som arbetslös, eftersom kraven på ”registrering” är omständliga är den verkliga siffran mycket högre. På varje ledig plats går det 34 sökande. Traktens traditionella instrument- och verktygstillverkande industri står i stort sett stilla.
 
Efter långa debatter i Oblast-duman säger en deltagare eftertänksamt till mig: – Det slutar hela tiden med att vi måste få så och så mycket från Moskva. Ingen diskuterar hur vi ska få igång den överväldigande del av industrin som står stilla eller går för mindre än halvfart.
 
Detta är ett många arv från sovjettiden: Moskva bestämmer allt, Moskva tar hand om allt, Moskva fördelar det som ska fördelas. Det är ljusår från det svenska kommunala självstyret.
 
En grupp som har det extra besvärligt är de drygt tolvtusen fångarna i Tambov-oblastens fängelser. Fängelset i Tambov är en ruggig inrättning, som ryska fängelser brukar vara, med taggtråd och vakttorn och beväpnade inrikestrupper, inne i staden.
 
 
Fängelseadministrationen har lika ont om pengar som alla andra institutioner och den vanliga formen av finansiering genom fångarnas arbete hos olika företag fungerar inte – mindre än en femtedel av fångarna har sysselsättning.
 
Den vanliga synnerligen torftiga utspisningen är sämre än någonsin och fångarna svälter i ordets bokstavligaste betydelse. De ser inte smör, kött, fisk eller grönsaker på veckor och får i många fall maten lagad över öppen eld utomhus, när strömmen stängts av. När fångarna ska duscha värms vatten med dieselgeneratorer, på natten, och det finns inte de elementäraste läkemedel. TBC-n ökar kraftigt – och med tiden kommer dessa fångar ut i samhället och sprider sjukdomen ytterligare.
 
I själva verket är redan tuberkulosen på otäck frammarsch ute i samhället. Under årets första åtta månader har man bara i staden Tambov registrerat 131 nya fall av tuberkulos, mot 120 under samma period förra året. Antalet icke upptäckta fall är antagligen lika många, ty folk i Ryssland är rädda för röntgenundersökningar. 22 personer har dött i TBC hittills under året.
 
Ett annat växande problem är könssjukdomar. Också här har de våldsamma förändringarna lett till nya problem – även om det var mycket värre på tjugotalet, då förändringarna i samhället varit ännu mera omvälvande.
 
Under årets första sex månader har man vid hud- och könskliniken registrerat 818 fall av syfilis. I snitt är syfilisfallen fem-sexhundra på hundratusen invånare, vilket är en kraftig ökning sedan 1988, då man officiellt registrerade bara 14 fall på hela året. (Frågan är förstås hur pålitlig statistiken var den gången.)
 
För att få perspektiv på frågan påminner chefläkaren vid hud- och könskliniken Irina Letunova om att på nittonhundratjugotalet var syfilisfallen fem gånger så många som nu. Ungdomen står bara för en del av alla könssjukdomarna, men dess andel ökar. I en by ute på lansbygden smittade en femtonårig flicka ner sjutton pojkar, bara två var myndiga och resten tonåringar ”och barn i åldern sju till elva år”.
 
För den som minns det allmänna smusslet med sex  i Ryssland och det officiella sovjetiska pryderiet för bara tio-femton år sedan är Irina Letunovas åsikter intressanta.
 
– Könssjukdomarna blir allt vanligare bland ungdomen, som ofta har ingående kunskaper om sexuallivets detaljer, men inte om dess kultur. Det är hög tid att tala vuxet med barnen om de här frågorna. Inte är det någon glädje med vissa tidningssidor eller de tv-program som vräker floder av pseudoerotik och ibland öppen pornografi över ungdomarna. Livet är naturligtvis spännande i alla sina yttringar, men är det inte bättre om unga pojkar och flickor får känneom om sex från vetenskaplig litteratur, upplysande föredrag och tv-program på en verklig hög kulturell nivå? Under dagens villkor är det meningslöst att försöka hindra ungdomarnas sexuella dragning till varandra, men det är absolut nödvändigt, tycker jag, att upplysa dem om hur  man iakttar elementär försiktighet.
 
Bakom ett sådant uttalande ligger en lika stor rysk revolution som i sovjetkommunismens fall.
 
Trots den allmänna ryska paniken för AIDS verkar sjukdomen inte ha nått Tambovtrakten.
 
En ny företeelse är bombhot. Först var det flera bombhot mot Moskvatåget i augusti, både i Tambov och näraliggande städer. Stationer utrymdes och folk kom inte iväg med andra tåg heller och bombhundar och ingenjörstrupper undersökte tåg och byggnader och inget påträffades.
 
Det hela gjorde intryck på skolungdomen, och under september fortsatte det med många bombhot mot olika skolor i Tambov, ofta framförda i telefon ”av påtagligt unga röster”. Polisen tar mycket allvarligt på saken  och skolungdomen får en dag ledig och några syndare som åkt fast har visats upp i TV, med bedrövade föräldrar. Om ändå allt elände vore på den nivån.
 
Ett belysande exempel på hur de senaste årens förändringar kommer med fördröjning till Tambov och ytterligare fördröjning ut på landsbygden är kyrkans ställning. Redan i slutet av åttiotalet började de troende i Moskva få tillbaka kyrkor som i många år stått stängda eller använts till annat.
 
I Tambov som före revolutionen hade femtio-sextio tusen invånare och 33 kyrkor har en kyrka varit i bruk sedan trettiotalet. En kyrka återlämnades för sex år sedan till de troende, ytterligare tre för tre år sedan. Dessa fem ganska stora kyrkor, som ger staden mycket av dess karaktär, är ALLT som finns kvar (utom en ynklig rest av stadens en gång präktiga katolska kyrka, byggd vid sekelskiftet,  som förlorat sina två torn men ska restaureras). Ingenting är bevarat av den luteranska kyrka som en gång fanns här.
 
Dessutom är de bevarade  kyrkorna bara rester av vad som en gång var fyra praktfulla anläggningar. Underbara klocktorn har rivits. På stadens hembygdsmuseum (som till härom året var inrymd i en av kyrkorna) kan man köpa bilder av all den härlighet som gått förlorad, totalt i onödan. Här i landsortsstaden har vandalismen mot kyrkan alltså varit ännu mycket, mycket värre än i Moskva.
 
Ty vad man än må tycka om den rysk-ortodoxa läran, dess kyrkobyggnader är ofta omistliga.
 
Nå, det var kyrkorna i guvernementsstaden Tambov, numera oblastcentrum. Hurär det då ute på landsbygden?
 
Jo, i lilla Uvarovo nio mil sydost om Tambov finns det 36 000 invånare. 22 000 av dem har i folkomröstning uttalat som sin åsikt att man ska återupprätta den kyrka som finns där. Den har använts som kulturhus men ingen tar illa upp att den blir kyrka, för det finns ett kulturhus till, tvärs över gatan.
 
Mycket riktigt, kupolen och klocktornet finns inte kvar, men en lokal fabrik ställer upp med metall och arbetskraft för att få en kupol på plats. Tack vare att kyrkan varit kulturhus är den torr och användbar. Golven jämnas ut, fönster tas upp på nytt, församlingsprästen fader Polichronij är arbetsledare och själasörjare och liturg och allt på en gång och erkänner att han ibland blir omänskligt trött (men det är nog underbart också).  Man fick tillbaka kyrkan så sent som den 24 december, och på de tretton dagar som var kvar till jul enligt den ortodoxa kalendern lyckades man öppna stora ingången. Hundra kubikmeter jord avlägsnades med hinkar och spadar av frivilliga och med en kompressor tog man på två dygn bort en två decimeter, hundra kvadratmeter tjock betongplatta. ”Nästan hela staden tog del i arbetet.” Och staden fick tillbaka en del av sin identitet.
 
Kort sagt, det som inleddes i Moskva i slutet av åttiotalet skedde i Tambov 1990 och 1993 och ute i lilla Uvarovo 1995.
 
Det är numera ingen nyhet att ett av de värsta arven från Sovjettiden är exempellöst svåra miljöproblem. En sammanfattande rubrik i moskvapressen om förhållandena lyder i september 1996 löd ”Man får inte leva under sådana förhållanden men vi gör det ändå”.
 
I Tambov genomförde man i maj-juni en kampanj i Tambov och andra städer i trakten, under parollen ”Ren luft.” Dammkoncentrationen övestiger i stort sett överallt hälsonormen och det med råge. Fyra femtedelar av av alla luftprov i centrum av Tambov visade värden för koväteoxid och ”dioxid azota” som översteg normen.
 
Ett av Tambovs viktigaste företag är färgfabriken ”Pigment”, som för övrigt klarar krisen hyggligt. Tyvärr har företaget naturligtvs grävt ner gifttunnor och på annat sätt förstört marken på stora områden, klagar miljövårdare, bland dem läkare.
 
Från djurlivet i trakten kan rapporteras ett exotiskt inslag i vardagen. Boskapsstölderna har blivit uppseendeväckande vanliga, mer än femhundra fall under årets första åtta månader. Nej, det är inga cowboys som rider iväg med hjordar av långhornade kritter. Mest är det späd- och smågrisar som langas upp i stora mängder på lastbilar, men från byn Novotomnikovo for faktiskt fula skurkar iväg med fem rashästar (blev man inte hängd för sånt i Vilda västern?). En vakt bands. Tre hingstar har återfunnits.
 
Det stjäls också friskt av spannmål ute på landsbygden. Och förklaringen till allt stjälande är enkel: bevakningen är slapp och framför allt är jordbruken sämst av alla på att betala ut lönerna. – Det finns kolchozer och sovchozer där man inte betalat ut löner på två-tre år. Klart att folk stjäl, säger chefsagronomen V M Kuznetsov resignerat.
 
Det är alltå nervöst att vara tamboskap i Tambovoblasten. Hur är det med den vilda faunan i detta ”län” om 34 300 kvadratkilometer (svenskt landskap:???), varav 70 % är uppodlade?
 
Älgstammen är synnerligen fåtalig, jämfört med svenska förhållanden, och har under 1992-95 gått ner från 1 361 till 723 (exaktheten i siffrorna är imponerande här som för andra arter). Vildsvinen har minskat från 1 308 till 671, orsaken kan nog spåras i en ökning för vargstammen från 41 till 68, 1995-96 har den dessutom ökat trefaldigt! Det finns 193 hjortar, 1 162 rådjur. Bäver är det gott om, 1 416, medan det bara finns 15 minkar, tjädrarna är 185 och orrarna 400.
 
 

14 kommentarer

Tambov: en rysk landsortsstad 1996


 Jag har inte bloggat på länge. Här en femton år gammal artikel efter utlandsresa finansierad av den tidning där jag då var anställd. Många fina fotografier. Den kom aldrig i tidningen.

 

Det eviga Ryssland lever i Tambov

 

Det kunde ha varit  till Tambov för hundrafemtio år sedan som Gogols litterära hjältar kom, i ”Revisorn” eller ”Döda själar”; och nog finns det mesta av bakgrunden till hans verk kvar i dag, fem år efter sovjetkommunismens fall. De oskyldiga fall av korruption, polisövervåld och fiffel i handeln som Gogol beskriver är dessutom ingenting jämfört med i dag. Förändringarna under och efter sovjettiden har varit enorma. Ändå lever det eviga Ryssland.

 

Man kan gå länge omkring i Tambovs centrum och känna det som om någon av den ryska litteraturens landsortshjältar är på väg runt hörnet, någon av bröderna Karamazov eller Tjitjikov själv. Centrum är ganska väl bevarat och skonat, varken kriget eller de storhetsvansinniga sovjetiska nybyggnadsplanerna nådde Tambov.

 

I affärskvarteren möter man mest tvåvåningshus och en och annan större byggnad, enstaka pärlor av rysk landsortsjugend med snirkliga fönster piggar upp bilden, och den sporadiska stalinarkitekturen är av måttliga dimensioner och stör inte bilden. Förfallet, vanvården, då? Tja, när man tagit sig hundrafyrtiomil in i Ryssland är man avtrubbad.

 

 Jo, det finns också ansenliga, moderna och trista byggnader om åtta-tio våningar, men de ligger i utkanten av centrum, och framför allt domineras stadens inre del av traditionella r låga yska timmerstugor med tillhörande grön täppa och gård, precis som ute på landet. Det var sådana väldiga kvarter som en gång fick spydiga Petersburgsbor att kalla Moskva ”en stor by”, och här finns träkåkarna kvar, som ett enormt, ojämnt bälte runt stadskärnan.

 

Att bo i ett litet ryskt trähus har sina för- och nackdelar, och under de veckor kring skiftet september-oktober som jag bodde i Tambov avundades vi alla stugbefolkningen en viktig detalj: samtidigt som de ryska stugorna som regel inte är anslutna till vattenförsörjningen är de inte heller beroende av de stora kommunala värmecentralerna. En del av det sovjetiska arvet är att värmen i hyreshus och hotell slås på efter almanackan, inte efter klimatet..

 

Även om det är fyra till sex minusgrader på natten,dygn efter dygn, i slutet av september kommer det ingen värme förrän den femtonde oktober, och därmed basta. I själva verket har större delen av staden inte ens haft varmvatten i kranarna sedan våren; välkända problem för sovjetisk befolkning sedan många decennier.

 

Så när man kom hem till någon i en rysk stuga gottar man sig åt den goda värmen och drar sig i det längsta för att gå hem till den utkylda våningen eller hotellrummet (ett hotellrum där nästan hela ytterväggen är fönster blir MYCKET kallt under en rysk köldknäpp, hade jag inte haft långkalsonger med mig hade jag åkt hem direkt).

 

Tambov med sina 300 000 invånare är  en  residensstad för sitt län, Tambov-”oblasten” med 1 500 000 invånare. Detta är jordbruksbygd med stora spannmålsskördar; mitt i Tambov står som en väldig modern katedral en silos- och kvarnanläggning från början av femtiotalet.

 

Ännu märkvärdigare än den tämligen välbevarade ryska landsortsarkitekturen är den väldiga marknaden i Tambov, stor som tio fotbollsplaner (jag har stegat och mätt och kontrollerat med bilens trippmätare). Dit kommer folk från hela ”oblasten”, i bilar och abonnerade bussar, och där handlar man med vad som helst: jeans, pälsar och alla andra sorters plagg, parfymerivaror och livsmedel av alla de slag,  för att inte tala om levande husdjur. I omfattning och omsättning slår  marknaden i Tambov garanterat den legendariska basaren i Marrakech, flera gånger om.

 

Det som en gång var en måttfull ”kolchoz-marknad”, där man mest sålde livsmedel från jordbruken och de privata jordlotterna, har utvecklats till den dominerande delen av näringslivet i Tambov. Det är trångt, det är livligt, man knäpper för säkerhets skull igen jackan om plånboken, runtomkring glänser blänkande nyrikedom och luddig fattigdom om vartannat.

 

Inne i den del som traditionellt är under tak ligger köttet som vanligt framme för alla att klämma och känna på, duvor flaxar omkring , kuschade hundar slinker lystna omkring och en svensk hälsovårdsnämnd på studiebesök skulle få bäras ut med fötterna före; det är kort sagt som vanligt på en rysk ”kolchoz-marknad”.

 

Om ni tror att det fuskas på en rysk marknad tror ni precis vad ryska folket tror.  Det fuskas med hygienen, man torkar inte av vågarna mellan olika kött- och fiskbitar (tanken på att ha papper på vågen ar inte dykt upp för vare sig polisen eller torghandlarna.) Fallen av falskvägning är många, rapporteras det från grannstaden Kozlov-Mitjurinsk, där polisen nyligen gjorde razzia – man fann lättade vikter och felaktiga vågar och det mest remarkabla var en försäljare som hade borrat 17 hål i en vikt och fyllt dem med bröd eller jord.

 

Det märkliga med hela marknaden är att numera är allt billigare där än i vanliga affärer, säger tambovborna, förr var det ju tvärtom. Det märkliga med hela denna enorma marknad är förstås hur tydligt den visar vad som hände när det gamla sovjetsystemet föll. Till och med den tämligen fattiga ryska befolkningen har behov av en handel av sådan omfattning att det underutvecklade gamla sovjetiska nätet av butiker och annan infrastruktur inte räcker till, inte på långa långa långa vägar, för den handel som äntligen kommit till stånd.

 

Och då improviserar det ryska folket, för det är vad det ryska folket har varit tvunget att göra i sju årtionden. Ett land med kärnvapen, interkontinentala raketer och astronauter i pendeltrafik till rymden sedantrettiofem år är, när civilbefolkningens vardagsbehov ska tillfredsställas, hänvisad i stort sett till samma möjligheter som u-landet Marocko.

 

Det är mycket annat som är besynnerligt. Fabrikerna står stilla eller arbetar för halvfart, arbetslösheten är enorm, genomsnittsinkomsten är 494 tusen rubel (650 kronor), folk får inte ens ut sina futtiga löner och pensioner, utan 231,7 miljarder rubel i löner är outbetalda i oblasten, och pensionerna är minst en, ibland två månader försenade. I själva verket har en fjärdedel av befolkningen i hela Ryska federationen inte fått ut sina löner på länge. Ändå frodas marknaden och utbudet av varor i de vanliga butikerna är minst sagt rikligt. Till stor del handlar det om kvalitetsvaror från väst. De undermåliga produkter av sovjetisk typ som ryssarna förr var hänvisade till förut syns nästan inte till, bara sådana ryska varor som är av lika god kvalitet som importen får avsättning.

 

Hur det hela egentligen går runt är varken jag eller kvalificerade nationalekonomer i stånd att förklara; men nationalekonomer är ju för all del bäst på att i efterhand och under raffinerade former förklara varför det inte gick som de hade förutsatt. Nyktert räknat borde den ryska ekonomin gå i kvav i morgon dag, rättare sagt det redan inträffade skeppsbrottet borde ta ut sin rätt.

 

Och ryssarna har som sagt sedan urminnes tider lärt sig att improvisera där välorganiserade västeuropeer skulle ha brutit samman för länge sedan.

 

Näringslivet i Tambov frodas alltså och blomstrar, alla verklighetsinvändningar till trots. Det är en följd av sovjetsystemets fall. En annan följd av ”händelserna i augusti 1991”, som övervintrande kommunister säger, är att det finns en livlig, innehållsrik och spännande tidningspress. Under mina veckor i Tambov träffade jag en massa trevliga och välinformerade människor, men jag kunde nästan ha nöjt mig med att sitta på hotellrummet och läsa Tambov-tidningar. Den gamla sterila och på innehåll tomma sovjetpressen har gett plats åt uppriktighet, öppenhet, avslöjanden och information.

 

Vad händer i kommunalpolitiken, hur är det med korruptionen, hälsan (inklusive veneriska sjukdomar), brottsligheten, arbetslösheten? Den brokiga Tambov-pressen ger besked så en gammal rysslandsresenär blir alldeles överväldigad.

 

Mest uppseendeväckande under sensommaren och hösten har varit polisskandalerna.

 

Den politiska bakgrunden är att Tambovtrakten tillhör det s k röda bältet. Här röstade 60 procent på den nygamle kommunisten Ziuganov i presidentvalet, här sopade kommunisterna rent i valet till kommunfullmäktige och fick 13 av 15 platser, med en f d överstelöjtnant i gamla KGB som ledare. I fjol höst hissade man grundlagsvidrigt den röda fanan över kommunfullmäktiges (stadsdumans) hus, en uppseendeväckande handling som lockade hit många korrespondenter på visit. Ett år senare bryr sig ingen om den röda fanan när den återantagna gamla ryska trikoloren vajar överallt annars, inklusive bredvid den pampiga Leninstatyn (!).

 

De framstegsvänliga demokraterna (”dem-y”, ”dem-erna”,  kallas de föraktfullt av motståndarna) har ett trumfkort i den unge borgmästaren Valerij Koval. Han har valts på personliga meriter, som fallet  brukar vara med det nya Rysslands guvernörer och borgmästare, och utmärker sig inte bara för demokratiska åsikter och administrativa talanger utan också för ”patologisk hederlighet”, säger man.

 

Han bor till exempel efter flera år i ämbetet kvar i sin gamla torftiga tvårumslägenhet. Högste polischefen i Tambovtrakten, general Putjnin, har skriftligen lovprisat honom för hans aktiva insatser mot korruption i administration och polismakten.

 

En annan, lägre polischef, överstelöjtnanten Dzjurajev, har emellertid kommit på rejäl kollisionskurs med stadens administration och borgmästare Koval. Dzjurajev byggde häromåret en uppseendeväckande flott villa på Voronezjgatan i stadens utkanter. Frågan var emellertid om stadsplanen hade följts, för att inte tala om villkoren för statliga lån.

 

En kommission for ut för att inspektera fastigheten, men då infann sig  också en av Dzjurajev utsänd polispatrull om fem man och arresterade den officiella kommissionen, som sedan förhördes hos polisen i tre timmar. Patrullen gav sig också iväg för att arrestera stadsarkitekten Olga Bystrozorova. Den ”späda kvinnan” (ordagrant citat ur ryska pressen)  gjorde emellertid skäl för efternamnet (”snabb-blickande”) och räddade sig in på borgmästarämbetet, vars egna poliser försvarade henne mot överstelöjtnanten Dzjurajevs mannar.

 

Reagerade inte någon i Moskva mot detta?  undrar nu den svenska läsaren. Jodå. Tidningen Rossijskaja gazeta i huvudstaden tryckte den 9 september en stor artikel om den uppseendeväckande kommunalpolitiken i Tambov.

 

Icke ett nummer av Rossijskaja gazeta för den 9/9 nådde emellertid kiosker eller prenumeranter i Tambovoblasten!

 

”Någon” konfiskerade hela sändningen. (En tidning i Tambov har sedan tryckt av hela artikeln.)

 

Den bålde polisöverstelöjtnanten Dzjurajev har bedrivit mycken annan  egenartad kommunalpolitik, bland annat fick han en universitetsrektor avsatt efter en mutanklagelse som enligt många var en provokation med falsifikat; den nye rektorn är mycket riktigt en nära vän till Dzjurajev och handledare för dennes doktorandstudier (!).

 

Folk som på något vis gjort sig misshagliga för polisen plockas över huvud taget in i häktet på några dagar,  fruktan för det förfärliga tillståndet i dessa lokaler är sådan att detta fungerar som avskräckande medel för övriga.

 

Chefen för administrationen i en av de tre räjongena i Tambov, f d arméöversten Eduard Nemtsov, är en tuffing. Medan många andra givit upp efter Dzjurajevs maffiametoder ler Nemtsov tv-publiken i ansiktet och frågar hur en hög polischef i två år kan offentligen anklaga honom för flera mord, utan att göra något åt saken.

 

Dzjurajev samlar helt enkelt ihop fakta om alla viktiga personer i Tambov för att vid behov utnyttja dessa fakta i vanställt skick, säger folket kring borgmästaren Valerij Koval. Men mot Koval själv har han inte fått ihop något. Därför lät han den 3 september i år arrestera borgmästarens son Maksim ”för narkotikainnehav”. En ung obekant dam som ska ha lämnat ett halvt gram opium är spårlöst försvunnen och Dzjurajev har till slut kommit åt borgmästaren. Pojken släpptes efter tre dar på grund av olagligheter i arresteringen och sändes klokt  nog utomlands för studier..

 

Vad handlar nu allt detta om? Bortsett från att borgmästarn ställer upp till omval i december och motståndarna vill kompromettera honom.

 

Tja, den där villan som Dzjurajev inte ville ha inspekterad är enligt officiella papper värd 110 miljoner rubel ”i 93 års priser”. Lönen för en rysk polischef i landsorten räcker inte på långa, långa vägar till detta. Varifrån tror ni att Dzjurajev fått de pengarna?

 

Nikolaj Gogol berättade redan för hundrafemtio år sedan i ”Revisorn” hur polischefen tog sig förmåner på marknaden i sin stad. Det är bara det att i dag är som sagt näringslivet mycket, mycket större än på Gogols tid. Man kan mjölka ut mycket, mycket mer. Det ironiska är att Dzjurajev är chef för en nyinrättad avdelning för bekämpande av organiserad brottslighet. En allmän åsikt i Tambor är at han i själva verket fraterniserar med den organiserade brottsligheten.

 

Många i själva polisorganisationen vill ha Dzjurajev sparkad. Listan på hans övergrepp är enorm. Att han har gått ut i massmedia och med asiatisk yvighet har i själva verket bara skadat hans egen sak. Inte ens i det av kommunisterna styrda Tambov är det bra att ha utnyttjat sin tjänsteställning för att motverka Jeltsins anhängare i valet, när nu Jeltsin vunnit.

 

Efter ett antal uppseendeväckande presskonferenser  med Dzjurajev, borgmästaren och andra höjdare lade i slutet av september både polisen och borgmästarämbetet locket på och utfäste sig offentliggen att inte säga något mer i saken, för att få lugn och arbetsro i staden. Förklarade de.

 

I själva verket var det höga instanser i Moskva som sagt till om saken, fast  det var ingen som skrev. Borgmästaren har sina förbindelser i regeringskretsarna och polisen har förstås sina kontakter. Vid det här laget pågick den viktigaste drabbningen femtio mil bort, i huvudstaden.

 

Tipset är att Dzjurajev får gå. Han har varit oklok och blottat sig och komprometterar hela polisväsendet. Det är inte alls bra för en polischef som general Putjnin med denna uppståndelse.

 

Ty om Dzurajev har en flott villa (”kottedzj”, heter det på modern ryska) i utkanterna av staden har i själva verket general Putjnin ett mycket, mycket flottare, också nybyggt hus inne i centrum. Och ”alla vet” att han har en svindyr Mercedes (600). Samme Putjnin som i officiella skrivelser lovprisat borgmästaren för dennes kamp mot korruptionen i poliskåren.(Det hela påminner om en replik i Gogols ”Revisorn” från högste polischefen till en underordnad: – Du tar större mutor än du har grad för.)

 

Jag frågade en tambovjournalist som skrivit alldeles oförblommerat om Dzjurajev om han inte skulle skriva om general Putjnin också. Kollegan log öppenhjärtigt och svarade: – Nä. Jag vill ha livet kvar.

 

Och när jag tänkte fotografera general Putjnins hus hindrade mina ryska vänner mig handgripligen och påpekade att det nog fanns vakter där som höll noggrann utkik.

 

För en svensk är det naturligtvis remarkabelt att de två polischeferna inte ett ögonblick drar sig för att  med vräkiga husbyggen demonstrera husbyggen som alla vet inte kunnat finansieras på hederligt sätt.

 

En slutsats är att de andra polischeferna sköter sina traditionellt ryska affärer ”snyggt”, som det heter, och inte ställer till det för sig som Dzjurajev. Han är från Uzbekistan om det inte är Tadzjikistan och har yviga vanor som inte passar i det lugna Tambov. I de asiatiska trakterna kan man slänga ur sig anklagelser till höger och vänster, det hör till kulturen, men anklagar man i Tambov en hög kommunaltjänsteman för flera mord (!) och kan sedan inte bura in honom, då ligger man illa till hos sina chefer.

 

Tipset är därför att överstelöjtnant Dzjurajevs tid vid köttgrytorna är förbi medan de andra polischeferna kommer att fortsätta att frodas. De har ju  beskydd i Moskva – en stad där korruptionen för övrigt är sådan att Tambov vid jämförelse framstår som en idyll. (Det var i själva verket Gogols lilla stad i ”Revisorn” också, i jämförelse med verkligheten på den tiden.)

(Han förflyttades till en annan landsortsstad och mer vet jag inte.)

9 kommentarer