Arkiv för juli, 2012

Omskärelse på olika håll i världen

Lagstiftning mot omskärelse är nu aktuell i Tyskland och föreslås i Sverige. Det är inte bara judar och muslimer som omskär gossar, det är också förbluffande vanligt i USA utanför dessa folkgrupper. Vad man än tycker om medicinskt onödiga ingrepp har de judiska församlingarna runt om i världen organiserat detta religiösa påbud väl. DN tryckte för tolv år sedan en artikel av mig i ämnet, som i mycket utgick från då aktuell bok av en amerikansk läkare.

KULTUR essä: Är oskuret bäst?

Manlig omskärelse. Den amerikanske läkaren David L Gollaher
arbetade för några år sedan i Norge och frågade efter en förlossning
vem som skulle omskära den nyfödde. De upprörda reaktionerna fick
honom att fundera över vad han dittills uppfattat som vedertagna
sanningar, skriver Staffan Skott.

När svenska myndigheter nu sätter upp regler för hur religiös
omskärelse av pojkar ska få gå till har det nämnts att en majoritet
av alla nyfödda amerikanska pojkar omskärs – inte bara judiska och
islamiska barn. Hur kommer sig denna allomfattande omskärelse i
USA?

Lewis A Sayre var på sin tid en av de främsta läkarna på Manhattan.
När han i februari 1870 undersökte en femårig pojke med krampaktigt
böjda ben upptäckte han att pojkens penis var allvarligt
inflammerad. Nästa dag omskar han pojken, det vill säga drog ut
förhuden och skar bort den.

Den sjuka pojken blev genast bättre och efter bara några veckor
fungerade hans ben som de skulle. Sayre provade operationen på en
annan pojke med paralyserade ben och även den pojken blev frisk.
Han provade omskärelse på en mängd sjukdomar och ansåg sig kunna
bota bråck, urinvägsinfektioner och mycket annat. Under den här
tiden trodde man ju att onani var en livshotande företeelse och
omskärelsens medicinska anhängare hävdade att den hjälpte också mot
”självbefläckelse”. Intressant nog förkunnades den samtidigt som
effektiv mot impotens. Ett försök att bota en mängd mentalt
efterblivna pojkar med omskärelse visade sig visserligen fåfängt,
men i övrigt ansåg sig Sayre ha gjort en viktig medicinsk upptäckt.

En mindre känd engelsk läkare hade faktiskt fem år tidigare
publicerat en artikel med liknande idéer, men först efter Sayres
insatser blev det vanligt med omskärelse som både botemedel och
förebyggande operation.

Omskärelse är ett urgammalt ingrepp. Judendomen och islam
föreskriver den för alla manliga medlemmar: nyfödda judiska pojkar
ska omskäras på sin åttonde levnadsdag. Många andra kulturer har
tillämpat omskärelse: i det forna Egypten omskars somliga men inte
alla, många afrikanska och australiska stammar har omskärelse som en
del av sina initiationsriter. De blodiga och plågsamma formerna av
könsstympning för kvinnor har sin motsvarighet i den mindre men
också smärtsamma operation som består i bortskärandet av en del av
förhuden.

Den amerikanske läkaren David L Gollaher arbetade för några år sedan
i Norge och frågade efter en förlossning vem som skulle omskära den
nyfödde. Han mötte oförstående och upprörda reaktioner och började
fundera över vad han uppfattat som vedertagna sanningar. Gollahers
nyutkomna bok om omskärelsen som ett märkligt inslag i den
medicinska antropologin, ”Circumcision. A History of the World s
Most Controversial Surgery”, innehåller allt man rimligen kan vilja
veta om omskärelse i både medicinskt och etnografiskt avseende.

Det är vanligt att man förklarar ursprunget till omskärelsen med
hygieniska motiv, eventuellt att sand som hamnat under förhuden
irriterar förfärligt (det låter troligt) och är svår att få bort i
ökenområden där det är ont om vatten. För islams del kommer kravet
på manlig omskärelse inte från Koranen, utan ironiskt nog från Gamla
testamentet. För judendomen har omskärelsen en enda betydelse: det
är ett tecken på förbundet med Jahve; en man är inte jude om han
inte är omskuren.

I Israel kan man därför läsa annonser i den ryskspråkiga pressen där
religiösa organisationer erbjuder gratis omskärelse åt invandrarna
från före detta Sovjet, där omskärelse var förbjuden.

Men med början 1870 blev så småningom omskärelse en rutinoperation
för nyfödda pojkar i USA, England och Kanada, ungefär som man i
Sverige för inte så länge sedan droppade lapis i ögonen på alla
nyfödda barn (som skydd mot eventuell gonorré från modern). I
England slutade man med allmän omskärelse efter andra världskriget,
då staten tog hand om all hälsovård och utvärderade olika ingrepp
efter om de var värda kostnaderna. Det konstaterades att
rutinmässig omskärelse var onödig.

I USA omskärs än i dag minst två tredjedelar av alla nyfödda pojkar:
fyra av fem vita, två av tre svarta och hälften av alla
spansktalande. Detta har bland annat lett till att man i
telefonväktarprogram i USA kan höra talas om oomskurna pojkar som
blir retade i omklädningsrummet av sina kamrater för att de ser
annorlunda ut. Motsatsen lär ha varit regel runtom i världen för de
judiska minoriteternas skolpojkar.

Den lilla hudflik som täcker ollonet på pojkar och män och för de
flesta är en självklarhet som naglar, ögonlock eller huvudhår, den
är tydligen en källa till förundran genom årtusendena. Inte bara i
form av vidskepliga riter i gamla kulturer. Den amerikanska
läkarkåren har fortsatt att tillämpa kategorisk omskärelse även
sedan Sayres teorier taktfullt förpassats till glömskan.

Då ansågs det att alla nyfödda pojkar borde omskäras därför att det
passade in i de nya insikterna om nyttan av renlighet.

Men då skulle man överge tankarna på omskärelse när alla med tiden
fick tillgång till dusch eller badrum och kunde skölja bort den vita
materia, smegma, som alla män med bevarad förhud har?

Nej, sade den amerikanska läkarkåren. Omskärelse skyddar också mot
cancer i penis och i sexualpartnerns livmoder, mot könssjukdomar och
urinvägsinfektioner. Detsamma hävdar många amerikanska läkare än i
dag – trots att American Cancer Society offentligen avrått
pediatriska forskningsällskapet AAP (American Academy of Pediatrics)
från att rekommendera omskärelse som en förebyggande rutinoperation
mot cancer. Och trots att samma AAP i mars 1999 efter stor vånda
förklarade att medicinska fakta inte motiverade rutinmässig
omskärelse.

Att omskurna har marginellt färre fall av olika sjukdomar, i
synnerhet veneriska, beror antagligen mer på hur vanligt det är med
omskärelse hos olika samhällsgrupper. I länder utan rutinmässig
omskärelse, som Sverige eller Finland, är könssjukdomar mycket
mindre vanliga än i USA, konstaterar Gollaher. (Antalet gonorréfall
per 100 000 invånare är i Sverige 3, i Kanada 18 och i USA 150 på
100 000 invånare.)

Men inrotade föreställningar är svåra att ta död på. Och
omskärelse, säger cynikerna, är en mycket snabb och enkel operation
som inbringar 250-300 dollar.

Den rutinmässiga omskärelsen av nyfödda pojkar i USA har under
senare tid väckt allt kraftigare motstånd. Den grundläggande
invändningen är att man inte ska utföra onödiga operationer. Till
och med den legendariske doktor Spock, som i sina tidiga böcker
rekommenderade omskärelse, ändrade mot slutet av sitt liv åsikt och
avrådde. När en operation utförs på mer än en miljon barn om året
inträffar naturligtvis också olycksfall. I några extrema fall har
hela penisen skurits bort; ett fall med en drabbad pojke som man
utan framgång försökte uppfostra som flicka (inklusive ny
plastikkirurgi) är mycket omskrivet.

Tonåringar och vuxna som omskurits vittnar om stor fysisk smärta.
Och det gör ont även för nyfödda som omskärs.

Marilyn Milos, som grundat en av de viktigare organisationerna mot
omskärelse, fick som sjuksköterska bevittna en omskärelse av en
nyfödd och tänkte med fasa på att detta hade hon utsatt sina två
äldsta pojkar för. Under senare tid har forskare försökt mäta den
chock som det omskurna barnet utsätts för, och man har konstaterat
kräkningar, apati, matvägran och andra tecken på allvarligt lidande.

Redan under antiken förekom det att judar som lämnat sina fäders tro
ville få förhuden tillbaka, så att de kunde röra sig i badhusen
eller delta i idrottstävlingar utan att hånas – man tävlade som
bekant naken på den tiden. Hos de amerikanska rörelserna mot
omskärelse finns all tänkbar information om olika metoder, från de
antika där man tänjde ut den förhud som fanns kvar till modern
plastisk kirurgi.

Vad ska nu förhuden vara bra för? Vad spelar det för roll om man av
religiösa skäl eller medicinsk slentrian avlägsnar den lilla
skinnbiten?

Modern forskning visar att förhuden inte är vilken bit hud som
helst. Dess inre del är vävnad av ett slag som bara finns på några
ställen på kroppen. Den liknar slemhinnor i munnen, vagina och
matstrupen, och den har en rikedom av nerver som i känslighet kan
liknas bara vid motsvarande i fingrar och läppar.

Den traditionella uppfattningen är att förhudens uppgift är att
skydda ollonet och hålla detta smidigt och känsligt. I själva
verket, säger vissa forskare, är det lika mycket fråga om att det är
ollonet som stadgar förhuden, och antagligen spelar förhuden en
mycket viktigare roll under samlaget än man traditionellt trott.
Den föraktade smegman har också en uppgift för sexuallivet på samma
sätt som sekretionen i kvinnans könsorgan.

Den vanligaste medicinska motiveringen (alltså icke förebyggande)
till omskärelse har varit förhudsförträngning. Men enligt Gollaher
har även den diagnosen ofta varit förhastad, eftersom man tidigare
inte var på det klara med att förhuden normalt är sammanvuxen med
ollonet hos nyfödda och först så småningom lossnar. Detta
förhållande skyddar ollonet och insidan av förhuden från orenlighet,
som till exempel det lilla barnets avföring.

Den omskurne mannen får en mycket hårdare yta på ollonet, vilket
nedsätter känsligheten. Det finns en gammal åsikt att samma fenomen
(den minskade känsligheten i ett på ytan hårdare ollon) leder till
att omskurna män är uthålligare i sexualakten. Modern
sexualupplysning torde annars kunna hjälpa de flesta par att uppnå
samma tillfredsställelse utan att beröva mannen en stor del av den
njutning tillsammans med en älskad som för de flesta är en omistlig
del av livet.

Det finns av lätt insedda skäl inte många som kan intervjuas om
upplevelsen av sexuallivet med och utan förhud. En äldre omskuren
man har dock klagat över att det på gamla dar blir ”som att älska
med armbågen”. Och den amerikanske läkaren William Morgon från
Baltimore har offentligt förklarat att sexuellt umgänge utan förhud
är som att se en Renoirtavla i svartvitt.

Kanske kan sexualforskarna en dag utreda om detta verkligen är sant
eller bara överdrifter i polemikens hetta. Av Gollahers synnerligen
läsvärda och populärt skrivna bok kan man dock dra slutsatsen att
när inga religiösa motiveringar föreligger (judarna har som alltid
skött sina angelägenheter med föredömlig organisation och hygien) är
rutinmässig omskärelse, milt uttryckt, en överspelad sedvänja från
det förgångna.

Staffan Skott

Författare och medarbetare i DN

David L Gollaher

Circumcision. A History of the World s Most Controversial Surgery

Basic Books

Se även Läkartidningen 21/00.

Tillägg 2012. Richard Swartz i DN: http://www.dn.se/ledare/kolumner/kyligt-mastrande-kritik

5 kommentarer

Världens största massmord

Fyrtiofem miljoner människor.
Hur mycket är det?
Det är befolkningen i ett stort europeiskt land som Spanien. Eller lika mycket som fem Sverige.
Staffan Skott läser om ett ofattbart massmord.
Författaren Frank Dikötter.

Fyrtiofem miljoner människor var det som mördades i världens största enskilda massmord i Kina, som Mao Zedong bar det fulla ansvaret för.
Det skedde under det så kallade ”Stora språnget” 1958-1962.
Framför allt mördades dessa oskyldiga genom svält. Man tog ifrån dem all mat, ty spannmålen skulle exporteras och ge pengar till teknisk utrustning. Svältdöden, som blev följden för så många, är en ohygglig död med kroppsligt förfall av många slag. Människor åt inte bara bark, utan jord och lera, och dog av det. Kannibalism förekom på många håll.
Den fruktansvärda händelsen har aktualiserats av Frank Dikötters bok ”Mao och den stora svälten”, som förtjänstfullt nu utgivits på svenska.
Maos massmord är inte lika känt som Förintelsen, även om det sedan länge inte varit någon hemlighet för kinaexperter, vilket jag fann för femton år sedan. Redan 1996 kom det en bok som presenterade fakta för vanliga läsare. Men det tar tid för så monstruösa fakta att tränga in i det allmänna medvetandet, vi människor gör motstånd mot dem – vilket man ser till och med på den svenska titeln. På engelska heter boken ”Mao’s Secret Famine”, vilket gör det tydligt att svälten var ­Maos verk. Den svenska titeln ”Mao och den stora svälten” binder honom inte på samma sätt vid ansvaret.
Dikötters bok har väckt stor uppmärksamhet internationellt. Framför allt ger han en tidigare icke skådad redovisning av de vederstyggliga, groteska, oerhörda missförhållandena under ”Det stora språnget”. Mao hade bestämt att Kina på viktiga områden skulle hinna ifatt den utvecklade västvärlden, till exempel gå om Storbritannien i stålproduktion och landet försattes i krigsliknande förhållande. Ingen fick göra invändningar mot de totalt verklighetsfrämmande befallningar som Mao i sitt kejsarvansinne utfärdade.
De centrala partiarkiven är inte tillgängliga, men Dikötter har rest runt i det väldiga landet och i lokala arkiv funnit både undersökningsrapporter och förtvivlade brev från vanliga medborgare.
Tortyr, mord och omänskliga tvångsarbeten var vanliga. Partiets ansvariga runt om i landet kunde göra vad de ville med landsbygdsbefolkningen. Diktaturer med kejsarvansinne i toppen lockar fram det sämsta hos många människor; vilket man också bevittnat i Sovjet­unionen. Dikötters redogörelse blir en outhärdlig katalog och somligt blir om än ohyggligt dock sporadiskt, därför att handlingarna som han har fått fram ibland har varit knapphändiga redogörelser. Men man förstår att han vill redovisa ordentligt hur omfattande tragedin var. Han har säkerligen mångfalt mer dokumenterat.
De fyrtiofem miljonerna döda under ”Det stora språnget” är inte hela dödstalet för Mao och Kommunistkina. I min egen bok om kommunismens brott mot mänskligheten från 1999 adderade jag de 45 miljoner mördade 1958-62 till folkmordsforskares övriga summeringar och kom fram till sammanlagt 80 miljoner oskyldigt dödade kineser efter Folkrepubliken Kinas upprättande 1949. Jag stödde mig när det gällde siffran 45 miljoner på Jasper Beckers utomordentliga ”Hungry Ghosts” från 1996, som i allt väsentligt stämmer med den nya boken och borde ha översatts till svenska; men det har inte blivit tid för en sådan svensk bok förrän nu – tack vare att Dikötters verk väckt så stor internationell uppmärksamhet. När det gäller dödssiffrorna redovisar han flera kinesiska sakkunniga bedömningar av massmordets omfattning. Den viktigaste återfinns också i Beckers bok från 1996.
Termen folkmord, genocid, är svårhanterlig och det är bättre att använda ordet democid, som betecknar massmord utförda av makthavare på den egna befolkningen. Den ledande folkmordsforskaren Rummel har förtecknat tolv sådana democid med mer än en miljon offer var. Maos är störst: därefter följer Sovjetunionen och Nazi-Tyskland.
Den ovannämnde Jasper Becker jämför på ett pedagogiskt och slående sätt Det stora språnget och den följande så kallade Kulturrevolutionen med Stalins tvångsförstatligande av jordbruket (kollektiviseringen) och Stora terror. Även Dikötter (som kan ryska) drar sådana paralleller.
Det tog kanske två årtionden innan demociden under Det stora språnget blev känd. Mao betraktades länge runtom i världen som en stor ledare, även av andra än kommunister. Liksom med Sovjetunionen spelade desinformation från kommunister och deras sympatisörer en stor roll. Följden blev sådant som att kronprins Carl Gustaf, numera HMCXVIG, i en intervju att om det var någon som han beundrade så var det Mao, och tronföljaren var inte ensam.
När nu fakta är flerfaldigt dokumenterade borde väl Sven Lindqvist ta upp det kinesiska och det sovjetiska massmordet, han som skrivit om världens folkmord? Dessutom stämmer dessa två bättre in på hans primitiva modell med ekonomiska förklaringar. Sven Lindqvist bodde ju i Kina under de sista två åren av Det stora språnget! Men det är tydligen för pinsamt. Eller också tror han inte på fakta.
Jag har här ovan skrivit om ­Maos kejsarvansinne, ett begrepp från det gamla Rom där några romare som blev kejsare förlorade sin verklighetsuppfattning. Så kommer jag fram till sidan 74 av en ny bok av Torbjörn Lodén: … inte sällan ledde det honom (Mao) fram till slutsatser som man nog måste karakterisera som sinnesrubbade… Ja, att vara diktator över världens största land framkallade reaktioner som liknade vad som hände med galna härskare som Caligula och Nero.
Torbjörn Lodéns Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt är en svåröverträffad redogörelse på bara tvåhundra sidor om Kina från dess mytomspunna förflutna fram till dagens ekonomiska stormakt. Aldrig har man väl kunnat få så mycket klar och redig, lättsmält och gedigen information om ett så stort land.
Det är fortfarande en enpartistat och Lodén diskuterar frågan om det kan bli en uppgörelse med det förflutna, som ännu förtigs. Han talar om en länge uppdämd vrede och risken för att det får allvarliga konsekvenser om den bryter loss – och riskerna om det inte blir någon uppgörelse. Återigen tänker man på Ryssland. Någon sådan uppgörelse har inte kommit till stånd där, trots att det finns lika mycket att reda ut. I en mindre del av samhället, bland intellektuella, finns kunskaperna om det egna kommunistpartiets brott mot mänskligheten.
Men det partiet får finnas kvar, i en säregen pensionärsupplaga, och för varje år som går minskar förutsättningarna för en officiell uppgörelse med det förflutna.
Dock finns det sådant att glädjas åt som att Torbjörn Lodén är ledig från sin svenska professur i Kinas språk och kultur för att vara gästprofessor vid City University of Hong Kong, medan holländaren Dikötter sedan 2006 är Chair Professor of Humanities at the University of Hong Kong. Kina satsar också mycket på att självt sända ut studenter till omvärlden. I sådana kontakter ligger kanske nyckeln till en positiv utveckling även på andra områden än det ekonomiska för världens största land.

, , , , , ,

1 kommentar