Inlägg taggade Karelen

TVÅ STÄDER PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN. OM EN FÖRLORAD NORDISK GEMENSKAP.

FÖRLORAD GEMENSKAP

PÅ SEXTIONDE BREDDGRADEN

En rikssvensk som växte upp vid Gävlebukten reflekterar här över nordisk gemenskap och två städer på sextionde breddgraden.

På andra sidan Östersjön finns det en stad som är mer berömd än Gävle, men inte så annorlunda i storlek, och lika långt norrut. Den 19 september 2014 var det sjuttio år sedan Finland för andra gången förlorade Viborg i vapenståndet efter fortsättningskriget. I en märklig bok känner en rikssvensk mycket tydligt hur det inte var något exotiskt och annorlunda som Finland gick miste om, utan en del av den skandinaviska kulturgemenskapen.

* * * * * * * * *

Under några junidagar går Stig Hästö omkring bland minnen i staden där han växte upp. Här i hörnet av Vasagatan och Slottsgatan hade doktor Harry Björck sin mottagning, där fick Hästö under uppväxtåren behandling för sin angina. Där låg fru Engströms lilla men alltid välförsedda musikhandel där man köpte grammofonskivor.

Han passerar bröderna Engströms urmakeriaffär. Och Winters leksaksaffär som frestade honom i barnaåren; för att inte tala om Starckjohans stora butik, som vid julskyltningen drog stora åskådarskaror med sin påkostade modelljärnväg och andra mekaniska leksaker.

På vintern hade det spolats många små isplättar runt om i stan men också en storslagen skridskobana dit man gick lika mycket för att träffa flickor som för motionens skull. En vuxen man som åkte med flickaktiga skridskor väckte ändå repekt med sin avancerade konståkning.

Bandymatcherna drar mycket folk. Det är en stark idrottsstad som han har vuxit upp i. Själv spelar han en del tennis men utan större framgångar. På vintern åker han skidor som de flesta, och på sommaren gör han långa cykelutflykter.

Flickor… han minns under promenaden plötsligt, efter alla år, telefonnumret till de bildade, kultiverade och alltid välklädda flickorna Kate, Mary och Margaretha. De gick som andra i Flickskolan.

Flickorna träffade man också på de många små kaféer, i synnerhet på sådana där det tolererades att ungdomarna efter skoldagens slut satt och förtärde just inte mycket.

I den där gården hade Nisse Svartström sin lilla DKW parkerad. Här låg familjen Widholms mycket vackra lägenhet.

Stig Hästö hade helt enkelt vuxit upp i en mycket nordisk stad. Han skrev om allt detta i en märklig och ovanlig bok som kom långt senare, 1989. Jag har avsiktligt här radat upp svenska namn i det här korta referatet. Det finns också en framgångsrik näringsidkare Belaeff och familjen går och badar i Schavarankoffs mönstergillt prydliga bastu. (Modern stavning Beljajev och Zjavoronkov, bastuägaren hette helt enkelt Lärka.) Och folkmajoritetens finska språk är rikligt företrätt, inte minst i ortsnamnen utanför stan. Även de finskspråkiga i folkmajoriteten skiljer sig föga från rikssvenskar i kultur, seder och levnadsregel, har moderna etnologer funnit. Men de svenska för- och efternamnen dominerar, och gatunamnen är svenska i hans redogörelse; ty han var finlandssvensk och det handlar om Viborg – ”Alexandria vid Östersjön”. Staden som ”gick på alla fyra”, ty finska, svenska, tyska och ryska var språken som gällde.

Jag har åkt igenom Viborg många gånger under det senaste halvseklet, men först när jag läser Hästös bok ”Farväl Wiborg” inser jag jag på allvar att den dammiga och eftersatta sovjetiska, numera ryska gränsstaden, den var fram till tre år före min egen födelse i mångt och mycket en likadan stad som den där jag själv växte upp, en hamnstad tvärs över Östersjön, och till råga på allt på precis samma nordliga, sextionde breddgrad. Gävle.

Den aura som gamla Viborg under ett sekel hade med sitt grannskap nära intill det tsarryska riket, ty Finland var ju juridiskt ett självständigt storfurstendöme, och med sin flerspråkiga befolkning; den har förstås Gävle aldrig haft, även om vi förstås också hade skolkamrater med kärva finska efternamn. Viborg var på Hästös tid Finlands andra stad. Gävle intar en mer beskedlig plats bland Svea rikes städer, trettonde är det just nu.

Men det är också sedan gammalt en stark idrottsstad, och på vintern åkte man skidor och träffade flickor på Strömvallens stora skridskobana, så som Hästö och hans vänner gjorde på sitt håll i Viborg. När jag växte upp spelade ishockeyn samma roll i Gävle som bandyn i Förkrigsviborg. Det fanns flera kaféer att välja på efter skoldagens slut, men precis som Hästös umgängeskrets hade vi ett favoritlokus där vi fick sitta och röka (det gjorde nästan alla) och prata och bara ta en fika, det var Sjöbergs alldeles i centrum.

Så mycket i Stig Hästös bok kan med något ord bytas ut mot likartade ting och människor i Gävletrakten. Det evenemang som julskyltningen var. De typiskt skandinaviska sommarställena längs Finska viken och inåt sjöarna – de fanns förstås också längs det kustområde utanför Gävle som kallas Norrlandet.

Vi talar om två garnisonsstäder. Gränsstaden Viborg hade flera förband. I Gävle fanns det anrika Hälsinge regemente I14, formellt bildat 1630 med ursprung i fänikor som tillkommit under Gustav Vasa, och nedlagt 1998, eftersom Sveriges politiker i sin visdom fick för sig att den eviga freden nu inträtt.


De håller visst på att sakta inse att så inte riktigt är fallet.

Hästö minns under sina strövtåg i hemstaden vem som hade den flottaste segelbåten, så är det också med oss som minns den stora internationella tian Ithaka vid Norrlandet, och för all del också en skärgårdskryssare ritad av den finländske konstruktören Estlander som var en legend bland svenska seglare.

Den ensamme vuxne som idkade elegant konståkning bland de flörtande tonåringarna på skridskobanan – jodå, en sån fanns det också på Strömvallen.

I Viborg före kriget flanerade man på ”Torkeln”, som hade namn efter den svenske marsken Torgils (Torkel) Knutsson som 1293 grundade Viborg.

Jodå, på vår sida om Östersjön gick man längs det breda utrymmet mellan Nygatans två enkelriktade körbanor. De finländska ungdomarna promenerade däremot fram och tillbaka på en och samma trottoar längs gatan. Hästö konstaterar belåtet att det var särskilt glädjande att uppleva hur ”umgänget i denna ovanliga form, grupp- och parbildingarna, skedde över språkgränserna”.

År 1944 är Stig Hästö tjugofem år och löjtnant, adjutant till major Jouko Hynninen i det rörliga förbandet Tredje Jägarbataljonen. När han vandrar och cyklar runt i sin barndomsstad är det uppenbart att den snart faller. General Govorov har trängt tillbaka finländarna från ställningarna omkring förkrigsgränsen. Det sovjetiska artilleriet mullrar mycket nära österut.

Man har ändå inte varit förberedd, märkligt nog. Evakueringen av dem som flyttade tillbaka efter juni 1941 är brådstörtad. Moster Eva är rent ut förbannad och vet inte vad hon kan ta med sig.

Runt om i staden förekommer fanflyktingar som hamnat i kaos österut och inte slutit sig till de bevarade finländska trupper som gör heroiskt motstånd. Somliga av dessa desertörer kommer väl inte från det finländska samhällets ordentligare folklager. När han besöker en bekant våning håller två av dem på att i sin plundring ta med sig en stor praktspegel. Han säger till dem och de blir hotfulla, han osäkrar ”maskinpistolen” (kpisten) och de smiter och han kastar den stora spegeln efter dem i trappan så att den går i tusen bitar.

I en våning där han ofta var före 1939 står till hans förvåning ett alldeles nytillverkat magnifikt skrivbord. Han slår en yxa i bordsskivan – det ska inte heller lämnas i nyskick.

Sådana utbrott i en tillspillogiven stad är de få yttringarna av vad som måste ha rört sig i hans själ. Han säger själv: den här gången gråter han inte. När man förlorade Viborg 1940, i vinterkriget, då grät han. Men inte nu.

Det som gick förlorat 1944 var, tillsammans med större biten av det fagra nordiska Karelen, även ett stort stycke levande nordisk kultur i Finlands andra stad. Alltför ofta har det framstått som exotiskt, fjärran, annorlunda. Stig Hästös skildring visar på att det var en bit av vår nordiska gemenskap som försvann.

Vad han inte visste då var att Finland kom att hantera denna förlust på ett föredömligt finländskt sätt; landet tog hand om fyrahundratusen flyktingar. Ingen revanschism, förstås. Kärva höga militärer som idag säger ”Vi får inte ta emot Karelen om vi så för det på silverbricka”. Försiktig men envis fredlig återkomst, med sommarboende och en storartad ekonomisk insats för att sätta Alvar Aaltos världsberömda stadsbibliotek i anständigt skick. Samarbete med de hembygdsvänner som uppenbarat sig bland de inflyttade från Sovjetunionen.

(Kuriosum. När jag för tio år sedan besökte biblioteket kunde jag sitta under ett av de omskrivna ljusschakten och nyttja bibliotekets internetservice.)

Jag tänker på Estland, som däremot är på väg tillbaka till en nordisk gemenskap. Om de nu vill ha den, och oss, efter allt. Jag minns första gången jag var i Tallinn. Det var 1970 och det var fattigt och grått. Vi var in i en gudstjänst och det var ju ett kyrkorum som kunde ha varit var som helst i Sverige. När vi kom ut igen till gator där alla bilar hade ryska bokstäver på nummerplåtarna och alla gatuskyltar var på ryska och estniska tänkte jag: Så här skulle det vara om Sverige var ockuperat.

Den tjugonde juni 1944 föll Viborg. Det hårdnackade fortsatta finska motståndet, tillsammans med att Stalin ville komma först till Berlin och tyckte trupperna behövdes där, det gjorde att Finland till priset av den hårda freden räddade sitt folk, sin demokrati och självständighet. Till priset av tjugotretusen stupade i Vinterkriget och nära femtiotusen i Fortsättningskriget slapp man ödet för Estland, Lettland och Litauen – ett öde som var så ohyggligt att det vill de flesta i Sverige ännu inte förstå.

Vapenvila inträdde den 4 september och vapenstillestånd den 19 september. Stig Hästö (1918-1993) sårades svårt i samband med Viborgs fall och var konvalescent till januari 1946. Hans far hade dött 1923 och hans mor försörjde familjen med att driva kafé i en av Viborgs ytterområden. I Helsingfors studerade han juridik och hade under fortsättningskriget fortsatt studera under de långa viloperioderna. Vi vet från Harry Järv hur somliga kamrater läste in gymnasiekurser mellan striderna.

Hästö blev senare en framstående man i Finlands näringsliv, fick den finska titeln ”bergsråd”. Hans bok Farväl Wiborg kom 1989 och ska finnas på nio svenska bibliotek. Mitt exemplar är köpt från antikvariat och enligt stämpel utgallrat från ”Biblioteket i Nyköping”.

Det finns en artikel i Nationalencyklopedin om Fortsättningskriget som är skriven av Krister Wahlbäck. Där står allt en rikssvensk behöver veta. Finlandssvenske Anders Mårds Tillbaka till Viborg rekommenderas också. I min bok ”Är du alldeles rysk?” finns tio sidor om en av otaliga resor där karelska flyktingar med ättlingar åker till gamla hembygder runt om i Karelen; och om deras vänskap med dagens invånare; plus en essä om Viborg som den magiska staden Vineta hos Nils Holgersson.

I dag är statyn över grundläggaren tillbaka och vakar åter över stad och folk. Dit kommer enligt modern rysk sed nygifta par efter vigseln och lägger ner blommor framför den svenske marsken och Rysslandsbekämparen,  det är rätt märkligt.

Men Torkel Knutssons gata heter sedan flera årtionden Проспект Ленина. Leninavenyn.

Annonser

, , ,

23 kommentarer

Ostpreussen och Karelen, två förlorade paradis

Återresor till förlorat österland

HEMBYGDSTURISM Efter den sovjetiska parentesen är det många som besöker de platser i Ostpreussen och Östkarelen varifrån deras mor- och farföräldrar tvingades fly. Ofta är det bara husgrunden som finns kvar, men minnena och myterna lever.

30 augusti 2012 kl 01:00

På andra sidan havet hade vi en gång en östersjögranne, en legendarisk del av det tyska riket – Ostpreussen. Det finns icke längre. En mindre, nordlig, del blev efter andra världskriget till det sovjetiska länet Kaliningradskaja oblast. En sydlig, större, del ”tillföll Polen”, som sådant uttrycktes förr i tiden.

1939 hade Ostpreussen två och en halv miljon invånare, 85 procent etniska tyskar. I områdets södra del levde 400 000 polacker. Det fanns en ansenlig judisk befolkningsandel; de hade flytt undan Tsarrysslands diskriminering och pogromer. Vid förra sekelskiftet var de 14000, 1939 bara 4000. Idag är de utplånade. Sedan 1947 har Kaliningradskaja oblast också varit ”Deutschenrein”: Stalin lät fördriva de tyskar som inte flydde själva.

Kring ett land som gått förlorat vävs det många myter och vackra minnen. Ostpreussen var inte bara konservativa adelsätter och militaristiska junkrar. På den tid Kaliningrad hette Königsberg vårdade man minnet av stadens störste son. Som ironiska sovjetiska studenter sa: ”Den kaliningradske filosofen Immanuel Kant, med reaktionär inriktning.”
Annons – klicka f�r mer info!

Det gamla Ostpreussen prisades för sin naturskönhet och rikliga tillgång på vilt. Kejsare kom hit på sin tid, Göring hade jaktslott här och vad som är nationalparken Białowieża fortsätter in på vitryskt område; där höll på sin tid tsaren överdådiga jaktarrangemang. En svensk läser fascinerat om Ostpreussens mycket kalla och bistra klimat, på samma breddgrad som Skåne.

Den tyska kolonisationen hade inletts på 1200-talet. I Ostpreussen låg Tyska rikets nordligaste stad, Memel, litauiska Klaipeda. Under många år kröntes Preussens kungar inte i sitt hjärtland utan i Königsberg – då slapp kungarna de åligganden mot kejsaren i Wien som kröning annars skulle ha inneburit. Landets ställning som utpost låg också bakom att värnplikten här var tio år längre än i övriga Tyskland. Den varade till 55 års ålder, står det i Hermann Pölkings Ostpreussen. Biographie einer Provinz (Bebra Verlag, 928 s). Det är mera oklart vad som låg bakom att alkoholkonsumtionen var så stor ”att det kan bajrare och elsasslothringare inte föreställa sig”. Grannskapet till Polen och Litauen?

Om det mytomspunna Ostpreussen kan man också läsa i Max Egremonts Forgotten land (Farrar, Straus and Giroux, 384 s). Han har rest runt i det stora området och även besökt ostpreussiska restauranger och hembygdsmuseer i västra Tyskland. Hans lärare i tyska inpräntade för övrigt i honom att det så kallade DDR inte alls var ”Östtyskland”, DDR var Mitteldeutschland. Ostpreussen var det som var ”Östtyskland”. För lärarens generation.

Max Egremont är en god redovisare av livsöden. Han har träffat folk som en gång levat i Ostpreussen och stödd på memoarer och biografier berättar han om kristna idealister och ärkekonservativa junkrar, om en gammaldags officer som sa till judarnas plågoandar ”Ni fläckar den tyska krigarfanan!” – och sköt sig när han insåg att han inget kunde göra.

Tre kvinnogestalter får på goda grunder stort utrymme. Först de världsberömda Käthe Kollwitz (1867–1945) och publicisten Marion Dönhoff (1909–2002). Bilden blir fullständig med den kvinnliga poeten Agnes Miegel (1879–1964), en erkänd tysk diktare med litterära utmärkelser. En sorgedikt över Ostpreussen heter ”Es war ein Land”. Smolk i bägaren var en hyllningsdikt till Hitler från 1938 som naturligtvis förföljde henne till hennes död.

Konstnären Käthe Kollwitz var i början av första världskriget lojal tysk patriot, men när hennes barn stupade drev sorgen henne till en radikal pacifism som hon uttryckte gripande i bild.

Till den ostpreussiska högadeln hörde Marion Gräfin Dönhoff – grevedottern. Man kunde efter kriget inte öppna Die Zeit utan att se hennes namn. Hon var aristokratisk liberal och stod de adelskretsar nära som låg bakom attentatet mot Hitlers liv 1944. När Sovjetarmén nalkades sadlade hon sin häst och red till släkten i Westfalen, en idrottsprestation om någon. Egremont träffade henne upprepade gånger. Han är faktiskt själv dubbel baron, ”7th Baron Leconfield, 2nd Baron Egremont”, fast föredrar att kalla sig bara Max Egremont.

1989 kom Marion Gräfin Dönhoff för första gången tillbaka till sitt barndomsland, och blev förfärad. Hemma i Tyskland letade hon fram en kopia av den gamla statyn av Immanuel Kant i Königsberg och med ett litterärt pris som hon just fått bekostade hon själv en avgjutning, som nu står i Kaliningrad.

Till Ostpreussens litterära arv hör också Solzjenitsyn. I sitt romanverk ”Det röda hjulet” ger han stort utrymme åt första världskriget, där hans far var med. En vältalig detalj biter sig särskilt väl fast i minnet: hur de häpna tsarryska soldaterna förundras över de burgna, välskötta tyska gårdarna. Varför krigade Tyskland med Tsarryssland? ”Vad ska dom med vår ryska skit till?” Och i sin sista skönlitterära bok, utgiven postumt 2010, berättar Solzjenitsyn om egna ostpreussiska upplevelser som kapten i sovjetiska artilleriet.

Tragedierna under världskrigets slutsked var otaliga. 7000 judar drevs till fots mot kusten. De som överlevde dödsmarschen tvingades ut i havet och sköts. Men när området hade blivit sovjetiskt var versionen att skelettdelarna i havet, ofta begravda i sanden, var efter sovjetiska soldater. Det judiska folkets obeskrivliga lidanden under nazismen fick inte framhållas i Stalins rike.

Vad som hände vid krigsslutet för den tyska befolkningen både i Ostpreussen och i huvudlandet är grundligt beskrivet. Sovjetiska soldater våldtog, sköt och plundrade i ursinne, som hämnd för vad tyska soldater hade gjort i deras land.

Efter kriget var vedergällningen mot den tyska civilbefolkningen skrämmande runtom i Europa. Vid fördrivningen ut ur Polen mördades en och en halv miljon tyskar, mest kvinnor, barn och gamla. Flyktingarna från Sudeterna, västra Tjeckien, är mer omskrivna. I själva Sovjet fanns som ett arv från Tsarryssland ett par miljoner tyskar. De berömda Volgatyskarna utgjorde bara hälften. Med små undantag hade Sovjets tyskar under början av andra världskriget deporterats till Centralasien. Liksom bland andra deporterade dog en förfärande andel i de omänskliga förhållandena i boskapsvagnarna som de färdades i – bland annat morfars morfar till tre av mina barn.

Den allierade terrorbombningen under andra världskrigets slutfas utdöms idag av historikerna som militärt meningslös. Königsberg hörde till de städer som utsattes för våldsamma flygangrepp. Man har inte, som i västra Tyskland, kärleksfullt återuppbyggt gamla stadsdelar, för det har inte funnits vare sig resurser eller intresse.

Kaliningrad var stängt för utlänningar fram till kommunismens fall. Till råga på allt är Kaliningrad-länet numera avskuret från det ryska moderlandet av de sedan 1991 självständiga Litauen och Vitryssland (Belarus). Det ekonomiska läget är bekymmersamt med hög arbetslöshet. Hoppet står till mera turism. Det kommer många tyskar för att se var släkten har bott. De stora adelsgårdarna är det inte mycket kvar av. Kaliningrad-Königsberg är ett monument i sig med anskrämlig sovjetisk arkitektur och gammal bebyggelse om vartannat.

Bland många av de inflyttade före detta sovjetmedborgarna utan rötter i Ostpreussen finns ett växande intresse för dess historia. Den högsta läroanstalten heter sedan 2005 ”Gosudarstvennyj universitet imeni Immanuila Kanta” – Kantuniversitetet.

När jag läser om det nyvaknade hembygdsintresset i Ostpreussen och de många turisterna som kommer för att se var morfar och mormor bodde vet jag att jag har upplevt detta på plats: flyktingar och deras ättlingar som återvänder till det förlorade. Fast inte i Ostpreussen, utan i det Karelen som Stalin tog från Finland. Jag har farit igenom med bil många gånger, på väg mot Sankt Petersburg (Leningrad) och Moskva. År 1995 följde jag med karelska flyktingar och deras barn i en buss. Vi for genom det nu ryska Karelen och de gamla pekade ut: ”Där bodde kusinerna.” ”Där gick jag i skola.”

För Harry Martinson var det fagra Karelen en sinnebild för den älskade planeten jorden, som rymdfararna i Aniara lämnat:

Skönast ibland sköna glimtar

syns dock skymten av Karelen,

som ett vattenglim bland träden,

som ett ljusnat sommarvatten

i den juniljusa tiden.

Versmåttet är ”runometer”, som i Kalevala. Jean Sibelius Karelia-svit från 1893 uttrycker det inte sämre. Så nordiskt vackert är det i Karelen. När man far genom det fagra landskapet med dess vid gränsen vanskötta skogar får man samma upplevelse som söder om Finska viken, i Tallinn på sovjetiska tiden: så här hade det varit i ett ockuperat Sverige.

Många karelare har rest flera gånger till den gamla hembygden. I Finland kallas det för ”stenfotsturism”, för husgrunden är inte sällan det enda som finns kvar av gårdarna. Men många hus står kvar och det är rörande hur finnarna och de inflyttade ryssarna blivit goda vänner, i medvetandet att till det som skett har ingendera någon skuld.

Finnarna på vår resa hade med sig kaffe och barnkläder, ty de besegrade kom som rika turister till de fattiga medborgarna i segrarnationen.

En randanmärkning: varken de tyska eller de 400 000 finska flyktingarna blev inhysta i eländiga flyktingläger för att i evighet användas som politiska schackpjäser, så som det skett på många andra håll i världen. I Finland satte man ihop jord från andra gårdar till nya egendomar för karelska jordbrukare, andra flyktingar fick våningar. Det karelska föreningslivet planterades om i Helsingfors, som den livaktiga sammanslutningen Wiborgs scoutflickor.

Ty, som Benedict Zilliacus skrivit om sitt Karelen, med ett citat från Ibsen: ”Evigt ägs blott det förlorade”.

Karelen stod inte folktomt länge. Efter kriget kom ryssar från olika hörn av sitt stora rike till Karelen. De hade nummer till gårdar som de fått sig tilldelade och letade rätt på husen, som de talar kärleksfullt om: rejäla, med planterade fruktträdgårdar.

På samma sätt som i Kaliningrad finns det i det legendariska Viborg många som utan egna rötter i staden ändå vårdar sig om stadens kulturella arv (läs gärna ”Tillbaka till Viborg” av Anders Mård och Magnus Londen från 2005).

Det materiella förfallet är bedrövligt, som i Ostpreussen och Kaliningrad, men kanske räddar man Alvar Aaltos världsberömda stadsbibliotek, med hjälp från Finland. Och liksom universitet i Kaliningrad nu uppkallats efter Immanuel Kant har Viborgs stadsbibliotek döpts om till Alvar Aalto-biblioteket. Dessförinnan var det i flera årtionden uppkallat efter Lenins änka.

Immanuel Kant har i Kaliningrad fått en nygjord staty. I Viborg finns det en annan nygjord staty, fast inte över någon filosof, utan över den svenske krigare och höge herre som byggde Viborgs slott och värjde det svenska herraväldet mot ryssen. Vart den gamla statyn tog vägen vet ingen.

Ännu en parallell mellan Viborg och Kaliningrad: i Ryssland åker brudpar till den okände soldatens grav när sådan finns, för en högtidlig inramning. När det inte finns någon sådan grav i närheten far de till något annat högtidligt.

I Viborg lägger de blommor vid statyn över den svenske marsken och Rysslandsbekämparen Torgil Knutsson, död 1307, begravd i Riddarholmskyrkan.

I Kaliningrad lägger de ryska brudparen sina blommor vid Immanuel Kants grav.

Fler kommentarer 0

Tipsa en vän om den här artikeln
Skriv ut
Anmäl
Större text

Staffan Skott är författare och översättare

understrecket@svd.se

, , , , , , , ,

13 kommentarer