Hobsbawm’s tender feelings for the ”October Revolution”

1994 the English professor of world fame Eric Hobsbawm 1994 published ”The Age of Extremes”. Because of Hobsbawm’s reputation, this book that is in need of warning signs. The preceding three volumes make for good reading but will not be discussed here.

Hobsbawm emphasizes that the ”October revolution 1917” was one of the most important events in the history of the twentieth century. All the more interesting then that the parts of the book treating the Soviet Union are biassed and contain remarkable coverings up and cases of concealing.During most of his life he was a member of the Commnist Party, also during the many years when that meant being stalinist. What would other historians think of a colleague who during most of his life was member of a Nazi party?

The fact that Russia in 1917-1918 had a democratically elected Parliament (The Constituent Assembly) and that it was dissolved by force and suppressed with violence and murder is of cause uncomfortable for Hobsbawm. The few facts shown in his book are meant to discredit this body, and very important facts are not mentioned at all – concerning the election in late 1917 and the results.

There is also reason to point out a few errors which at first sight might not look serious but which show that Hobsbawns knowledge of Russia and the USSR is not so good.

Events will here be referred to according to older style until the first of February 1918, when Russia was thirteen days after Western Europe. The February Revolution of 1917 occurred when in the rest of Europe it was March and the so called October Revolution when it was November in the rest of Europe.


Tsar Nicolaus II was overthrown in February 1917 and Russia got a provisory government formed from the situation in the almost powerless parliament of tsarist times, the duma.

During the rest of 1917, the Bolsheviks violently attacked this government. The instrument for the campaign was a newly formed Bolshevik press sponsored by very large amounts from Germany, the main enemy in the ongoing WWI. Hobsbawm never mentions this startling fact. In a country at war, of course it was treason.

In October 1917 the Bolsheviks took power in Russia through a coup d’état. The provisory government, now overthrown after eight months, had proclaimed an election to a parliament that would give the country a constitution, The Constituent Assembly – Uchreditelnoe Sobranie. The election was held and this democratic parliament assembled once, in January 1918. Then Lenin dissolved it with force he first democratic popular assembly in Russia.

In his chapter The World Revolution Hobsbawm writes about the Bolshevik coup d’état in October 1917:

The real issue is not whether, as anticommunist historians have argued, it was a putsch or coup by the fundamentally antidemodcratic Lenin, but who or what should or could follow the fall of the Provisional Government. /…/ The military counterrevolution had only begun.”

What shall we call it if not a coup d’état? During the first decade after the ”October Revolution”, it was not called revolution in Russia but coup d’état, ”perevorot”. Later it began to be called ”revolution” for greater prestige and the communists’ own kind of historiography.

Hobsbawn writes of the role of the peasants in the upheavals aafter world war I:

/…/ where they constitued the majority of the population, they practically guaranteed that socialists, let alone Bolshevik ones, would not win democratic general elections. This did not necessarily make peasants bastions of political conservatism, but it fatally handicapped demokratic socialists; or else – as in Soviet Russia – pressed them into abolishing electoral democracy. For this reason the Bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (The italics are mine.)


Hobsbawm writes that socialists, let alone Bolsheviks, could not win democratic general elections. As a matter of fact, that is exactly what socialists did!

Such parties did win this election in November 1917, the first democratic election ever in Russia. The election was not won by the Bolsheviks, with their 23,9% of the ballot, you can actually read this in The Great Soviet Encyklopedia, the edition under Brezhnev times. (The Bolshevik vote was 9 844 000.)

If you add all the votes for the other Socialist parties, you get 27 463 000, to be compared with the Bolshevik 9 844 000. Many of these parties, including the Socialist Revolutionaries, the largest (16 5000 000) can be described as Social Democratic. One of the many small parties was the legendary Jewish Workers’ Association Bund – 555 000 votes. Altogether 42 million men and women voted. Participation was 60%.


Hobsbawm defines the Bolsheviks as ”democratic socialists”, which is either a slip of the pen or the communists’ permanent assurance that only communist parties and states were democratic. The tens of millions of innocent people (much more than a hundred millions, if we add Mao’s China) murdered by communist regimes, are silent witnesses of what ”communist democracy” is.


He also claims that the Bolsheviks were pressed by the peasants to abandon democracy by elections. As a matter of fact, Lenin dissolved and forbid the Constituent Assembly as soon as possible, to avoid the risk that this overwhelming, non-bolshevik majority would be able to form a functionin. coalition.


Hobsbawm is not entirely ignorant of the fact that results from this parlamentiary election are available. But of all available figures he chooses only to mention that the liberal ”Constitutional demokrats” (called the CaDets, a pun) got mor than 2,5 % of the mandates. Only the small percentage, not that this represented two million votes.

And, most important, he does not mention the fact, unfortunately not much known among other than specially interested, that there was a free, secret and democratic ballot and that the Bolsheviks had against them a socialist majority of three times as many votes as their own. As we have found, that does not fit into a schematic communist way of writing history.

The low result för the CaDets, 2,5%, suites him better, in order to make the Bolsheviks look like a ”party of the masses”. And he does not give the figures for the Communist result in the election.


During the Civil war in Russia, millions in the countryside died by starvation. This was repeated ten years later during the so called ”collectivization”, an euphemism for the nationalization by force of acriculture.

When the peasants during the Communists’ first years at power were not paid for their produce neither with money nor with goods, they stopped delivering provisions. The Communists sent armed patrols to the countryside which confiscated all food they could find. The result was a horrible famine in the countryside: at least three million people were killed this way. The total can have been much larger.

When agriculture was to be nationalized, the procedure was repeated. Especially in the Ukraine the resistance against ”collectivization” was very strong. The peasants now knew that they must hide their food but armed patrols once again found it and the peasants fell victims to a famine worse than anything in Czarist Russia. Armed troups cordoned the actual areas, the peasant could not escape but were forced to die by starvation. No less than five millions were murdered this way, possibly more. The worst time was 1932-1933. Not only the Ukraine was affected but also areas in southern Russia and other parts of the USSR. In the republic of Kazakhstan at least one and a half million died, out of a population of four millions, the procentually largest death toll in any of the areas of organized starvation.

Hobsbawm says nothing more of the catastrophal famine during the Civil War apart from mentioning ”hunger”, and that’s it. The Civil War was actually over already in 1919, you could perhaps say it ended in the autumn of 1920 when Wrangel’s forces were evacuated from the Crimea. The so-called Civil War that continued for some time after this date was that the Red Army, with modern arms och superior by numbers, suppressed peasant upprisings where the farmers were armed with hunting rifles and hayforks. These peasant risings were more remarkable than the modest and short foreign interventions, but it is a communist tradition to blow up their importance. And suppressing peasant risings is maybe not a desirable fact in the history the communists write themselves.

On the mass murder of millions of peasants in the Ukraine and other parts of the USSR, Hobsbawm writes that the agrarian politics was ”disastrous /…/ Its immediate effect was to lower grain output and almost halve livestock, thus producing a major famine in 1932-33”.

The famine was not a result of the peasants’ slaughtering of much of the livestock. They would have had cereals enough, had it not been confiscated by the communist regime. The explanation that the famine resulted from slaughtering of livestock was seen in some literature, probably because authors and journalists could not imagine rulers act to their own people as Stalin did.

Hobsbawm mentions much of the disasters in the USSR that it is impossible to conceal, even that ”the number of direct and indirect victims [of the Soviet era] must be measured in eight rather than seven digits.” But ”/…/ [I]t does not much matter whether we opt for a ‘conservative’ estimate nearer to ten than to twenty millions or a larger figure/…/”

That the majority of the victims were millions of innocent people in the countryside, deliberately murdered by Stalin, is something the book does not tell you. Maybe Hobsbawm thought they were ”indirect victims”.


While Hobsbawm does not discuss Lenin’s and Stalin’s mass murder of innocent people in the countryside, he finds it worth mentioning a nonsensical theory that the Great terror during the last years of the thirties should have been ” Stalin´s desperate method to overcome the bureacratic maze”.

The Great terror was simply Stalin’s way of infusing fear in the Soviet people, in order to control that the hate did not materialize that the genocide during the ”collectivization” had generated,

The sinologist Jaspers has pointed out that this was repeated in China during the ”cultural revolution”, which in fact was Mao’s way of asserting his power after the inevitable hatred against him after his mass murder of innocent peasants during the ”Great Leap Forward”, when at least 45, maybe 80 million people in the countryside, died of starvation after the confiscation of their food.


The ”Molotov-Ribbentrop pact” is the established name of the agreement between Stalin and Hitler that in August 1939 took the world by surprise, and that led to World War Two. The two dictators divided eastern Europe between themselves. Hitler took western Poland and Stalin the eastern part of the country, plus the three Baltic republics, which were with force made parts of the Soviet Union.

The proper name of the pact ought to be the Stalin-Hitler Pact, since they agreed on the deal. If you look in Google, the combination Molotov-Ribbentrop is the most common, 606 000, but ”Stalin-Hitler” is not uncommon, 450 000.

A curious detail: Hobsbawm writes ”Stalin-Ribbentrop”, which is not common at all, 3 530, the entire combination ”Stalin-Ribbentrop pact” only 813.

Why does Hobsbawm write Stalin- Ribbentroop pact”, and only once? The only hypothesis I can formulate is tha even if Hobsbawn understood that Stalin was a monster, the old stalinist Hobsbawm found it to unpleasant to put Stalin together with Hitler. The ”Molotov-Ribbentrop pact” was very embarrassing for the communists in 1939, and the explanations have been quite varied.

The diplomatic maneuvres during the second half of the thirties was both at the time and later in communist memoirs explained with that the western powers threw Stalin into Hitler’s arms, and a generation later Howsbawm still clings to this version: ”It was the fear of being left to confront Hitler alone which eventually drove Stalin, since 1934 the unswerving champion of an alliance with the West against him, into the Stalin-Ribbentrop Pact of August 1939, by which he hoped to keep the USSR out of the war while Germany and the Western powers would weaken another /…/”

Well, it is also possible that the reason for Stalin was the possibilities of taking back large territories that Russia lost after the first world war.


We all make errors. Even famous historians do. But there are some small errors or incaccuracies in The Age of Extremes that follow a pattern. About the Constituent Assembly, elected in democratic ballot, which the bolsheviks dessolved with violence, Hobsbawm writes: ”For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a fewweeks after October.” (My italics.) It was not ”a few weeks”, but more: seventy two days, slightly more than ten weeks. The wording ”a few weeks” is perhaps meant to show that there was somethin slapdash with the Constituent Assembly. Another explanation would be that Hobsbawn when he tells of the Russian revolution makes use not of real knowledge but writes in a tradition with simplified communist historical writings.

Incidentally, By the way, the first (and last) session with the Constituent Assembly was fifty days, seven weeks, after the election.

Reading Hobsbawn one also gets the impression that Lenin and the Bolsheviks are responsible for the modern russian ortography: ”It was the October revolution which reformed the Russian calendar, as it reformed Russian orthography, thus demonstrating the profundity of its impact. For it is well known that such small changes usually require socio-political earthquakes to bring them about.”

This reform of the Russian ortography was actually prepared by some of Czarist Russias most distinguished linguists, like Alexei Shakhmatov (1864-1920) and the epoch-making Jan Baudoin de Courtenay (1845-1929). Already before the revolution it was just a question of time when it was to be realized. Thus it was not (which Hobsbawms words can make yhou believe) a daring linguistic analysis from Lenin or Lunacharsky that led to the reform of the orthography.

The February Revolution also meant that Finland got independant. Hobsbawm describes this as noble generosity by the bolshevik leader. Finland ”had been allowed to secede by Lenin”. Was his knowledge that distorted? Again, that is what you can find in history written by communists. Lenin just signed a paper and accepted facts. Finland’s independance was won in a bloody and tragical civil war where the white under the former tsarist general Mannerheim defeated the red, among which were Russian forces. That, and not Lenin’s signature, made Finland free and independent. The red hade intended to make Finland a part of the Soviet Union.

Finland continued to be a problem for communist history. Hobsbawms says that the independent Finland was a ”contrarevolutionary country”. This is a communist way of describing Finland, a free, democratic country with security of life and property. Free Finland with free, secret ballot was according to Hobsbawm ”only just” one of ”the European countries with adequately democratic politic institutions that functioned during the entire inter-war-period”.

In the description of territorial changes after World War Two Hobsbawm seems to have strange information: ”The USSR /…/ occupied those European parts of the Tsarist empire lost in 1918 (except for the parts of Poland taken over by Germany) and Finland, against which Stalin had fought a clumsy winter war in 1939-40, which pushed the ‘Russian frontiers a littler further away from Leningrad.” (My italics.)

Categorically he claims that the Soviet union after the war occupied Finland.

It did not.

Finland remained a free, independant country with democratic rule. There was no occupation. Careless mistake? Freudian slip? As a result of subconcious wishes by the Hobsbawm who during this winter war wrote a brochure defending Stalins attack against a peaceful neighbour?

A clumsy winter war” shows how nonchalant many communists are when Russian lives are concerned. During the three and a half month of this war 23 157 Finnish soldiers fell in battle and no less than 150 000 Soviet soldiers, probably 175 000 (the Russian historien Pavel Aptekar has looked through the Soviet military lists). For comparison: during WWII:s seven years, 326 000 British soldiers fell in battle.

Hobsbawm only mentions that the war ”pushed the Russian frontiers a little further away from Leningrad”. The distance is 120 kilometers. And he omits that Finland lost legendary Karelia and that 400 000 Karelians lost their homes and became refugees; Finland took care of them. The words ”a clumsy winter war” and nothing more is shameful mockery of the innocent Finnish and seven times as many, really also innocent Russian boys that Stalin forced to meet their death in the forests of Karelia.


The following is not the result of Hobsbawm’s never faltering love to Lenin and the ”october revolution”, but if he had been was more knowledgeable of modern books on Russian history, he would not have omitted one of the decisive factors behind the revolution 1917. (Yes, ”love”, see later in this article.)

As a historian concerned with economy he finds first of all material reasons for what happened. As a matter of fact, the military situation and the supply situation were not at all catastrophal. The queing for bread in February 1917 was the result of poor administration, there was food enough in the country, and the Russians held their positions at the front. Among the reasons for the February revolution in Petrograd Hobsbawm does not mention the most important: the devastating impopularity of Nicolaus II and his wife Alexandra.

Nicolaus himself was in the GHQ in the city of Mogiljov (Mahiljoŭ) and had so been for a long time, far away from the capital. His incompetent wife ”ruled” in Petrograd, irresponsibly and impulsively, with capricious appointments made acording to which candidates were friends of the weird and hated Rasputin. Even a large group of the relatives of the tsar, the Romanov dynasty, asked collectively Nicolaus to put an end to all this. The situation just waited for something to trigger the explosion, and that turned out yo be the disturbances in February.


We find the explation of all this distorting and tendentious descriptions in Hobsbawm’s The Age of Extremes if we go to Hobsbawm’s autobiography ”Interesting times”. During his long life this world famous historian has not been able to draw conclusions of what happened to Russia after October 1917, notwithstanding that he gives many details of the bad state of things during the Soviet era:

The dream of the October Revolution is still there somewhere inside me, as deleted texts are still waiting to be recovered by experts, somewhere on the hard disk of computers. I have abandoned, nay, rejected it, but it has not been obliterated. To this day I notice myself treating the memory and tradition of the USSR with an indulgence and tenderness which I do not feel towards Communist China, because I belong to the generation for whom the October Revolution represented the hope of the world, as China never did. The Soviet Union’s hammer and sickle symbolized it.”

(My italics.)

1994 a question was posed to Hobsbawm during a program onTV:

So if that brilliant future actually had been realized, then the loss of fifteen, twenty millions of human lives had been justified?”

Hobsbawm immediately answered ”Yes”.

Most of us would say that a brilliant future can not be achieved at all to the prize of tens of millions murdered innocent people.


The casualties in the Winter war: The Russian historian Pavel Aptekar from the Military State Archive in Moscow told of his research at a conference with Russian and Finnish participation 1995; it was published in the Russian Governmental Historic Magazin ”Rodina”.

What triggered the February Revolution? See Richard Pipes: The Russian Revolution et al. That czar Nicolaus lost all prestige is also evident from lots of memoirs.

The famine orgnized by Stalin in the beginning of the thirties is the subject of Conquests ”Harvest of Sorrow”, the first great book on the catastrophy, and already under Gorbachev Russian newpapers published much material; after 1991 there is much new documentation in print.

The discussion of the similarities between Stalin’s massmurder and Mao’s and the great terror and the ”cultural revolution” is to be find in Jasper Becker’s ”Hunger Ghosts”.


A version a half as long and adapted for a daily news paper, was published in Svenska Dagbladet november 11th 2012.

, , , , ,

14 kommentarer

Stalins ”spärrtrupper”, som han inte hade vunnit kriget förutan

Följande artikel skrev jag för någon månad sedan med användning av ryskt material. När jag nu ser att Jörgen Elfving också skrivit i detta ämne lägger jag ut min artikel här.  En svensk milithistoriker som vistats mycket i Ryssland chg umgåtts med ryska kollegor är kategorisk i sitt omdöme: ”spärrtruppernas” främsta uppgift var att driva Röda armén

Vid sjuttioårsminnet av invasionen i Normandie påpekades det åter att det framför allt var vid östfronten som Hitler-Tyskland besegrades. De ofta motvilliga sovjetiska soldaterna drevs fram mot tyskarna av ryskaspecialtrupper som sköt sina egna i ryggen om de inte ryckte fram. Hur dessa ”spärrtrupper” fungerade har länge varit tabu. Under de senaste åren har ryska historiker och veteraner äntligen kunnat berätta.

Utan dem hade Stalin inte vunnit kriget

Hur många jag sköt? Det var olika. Ibland tio-tjugo man om dagen, ibland mindre. Jag var ung då och hade starka nerver.”

Vilka det var som veteranen Samuil Usjerov hade skjutit så många av under andra världskriget? Nej, inte fiender. Sina egna. Andra soldater i Röda armén.

Usjerov var som brukligt är bland ryska veteraner behängd med mängder av ordnar och medaljer. Efter några glas tillstod han att han hade tjänstgjort i spärrtrupperna, som bakom de egna linjerna fångade in och i förekommande fall sköt ”desertörer, panikmakare och soldater som visat feghet”. Det var under en sammankomst vid slutet av åttiotalet berättar historieprofessorn Viktor Korol.

Att det förekom spärrtrupper bakom de sovjetiska linjerna i andra världskrigt är känt. Den främsta uppgiften var ändå inte att stoppa desertörer utan att driva de oftast motvilliga infanteristerna framåt mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. I folkmun har berättats kusliga ting om dem. Men dessa zagradotrjady har varit tabu både i den officiella historieskrivningen och i pressen. Först under de senaste åren har fakta publicerats med detaljer om hur de fungerade, dessa ”zagraditelnyje otrjady”, för att ta den fullständiga beteckningen.

Andra världskrigets spärrtrupper var inte någon nyhet. Redan i inbördeskriget organiserade Trotskij de första enheterna. Ett av kraven från matroserna i Kronstadtupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle avskaffas. Under vinterkriget november 1939 – mars 1940 fanns också spärrar bakom fronten. I början bemannades de ofta av trupper från säkerhetspolisen NKVD (KGB), men behovet av spärrtrupper blev under världskriget så stort att de fick organiseras inom armén själv.

Som mest fanns det under världskriget uppåt 60 000 man i två-, trehundra spärrgrupper, enligt beräkningar av historiken A. Tjerkasov. De hade bättre beväpning än de vanliga trupperna, framför allt de nya kulsprutepistolerna, som det var ont om, och som gav ett enormt övertag gentemot de vanliga rödarmisternas gammaldags gevär. Men spärrtrupperna hade också riktiga kulsprutor och olika fordon, ibland rent av stridsvagnar.

Någon totalsummering av offren finns inte, men här några belysande exempel:

Efter Tysklands anfall den 22 juni 1941 och det kaos som uppstod uppgick Röda arméns förluster i stupade och tillfångatagna till miljoner.

Enbart under de första veckorna gick en och en halv miljon rödarmister över till fienden, med vapen i hand, med stridsvagnar och artilleri, och två miljoner gav sig fångna. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon försvann ut i skogen.” (Den ovannämnde Viktor Korol från universitetet i Kiev.)

Under hela kriget på östfronten tog tyskarna mer än fem miljoner krigsfångar (mer än hälften dog i fångenskap, på grund av tyskarnas behandling och därför att Stalin vägrade ge dem hjälp genom Röda korset, så som andra nationaliteter i fångenskap fick.) De som inte stupade eller tillfångatogs vällde österut i vild flykt. På mindre än tre månader, från den 22 juni och till 10 oktober 1941, sköts 10 201 man av spärrtrupperna.

3 321 av dem sköts inför trupp. Artillerisergeanten Nikolaj Nikulin berättar:

För att hålla disciplin i den amorfa skaran illa utbildade soldater hölls det avrättning när det förestod strid. Man tog några eländiga varelser eller någon som sagt olämpliga saker eller enskilda desertörer, som alltid fanns så det räckte till. Divisionen ställdes upp som ett U och de olyckliga likviderades utan vidare spisning. Meningen var att skapa skräck inför NKVD och kommissarierna, större rädsla än för tyskarna. Om man i en attack vände om fick man en kula från spärrtruppen. Det var skräck som fick soldaterna att riskera livet. Det avrättades naturligtvis också efter misslyckad strid. Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet.”

Nikulin, 1923-2009 fick några av de högsta utmärkelserna i kriget, Fosterländska krigets orden, Röda stjärnans orden, För segern vid Berlin, med flera. Han blev efter kriget konstvetare, professor, medlem av ryska konstakademin och skrev 1975 memoarer som inte gavs ut förrän 2007.

Spärrtrupperna hejdade under krigets första tre månader 657 364 desertörer, ”panikmakare” och så vidare. Tjugofemtusen fängslades och resten formerades om till förband och sändes åter till fronten.

Ett år senare rapporterades i oktober 1942 att man på två månader hade skjutit 1 189 desertörer som gripits på väg bort från fronten.

Kriget på östfronten varierade självfallet i intensitet men det ovanstående var inte de enda månaderna med våldsamma strider.

Två meddelanden från Stalin i högkvarteret handlar om spärrtrupper. Först ett direktiv nr 001919 den 12 september 1941. Ett år senare kom 28 juli 1942 den berömda ordern nr 227 – ”Inte ett steg bakåt!” med förbud mot alla former av reträtt. Att ge sig fången likställdes med högförräderi. Självmord var det enda godkända alternativet.

Texterna publicerades först under Gorbatjov. I båda meddelandena angavs hur spärrtrupperna skulle organiseras med styrkor angivna och hur många enheter per armé eller division och att man hade rätt att skjuta desertörer på fläcken.

Stalin skrädde inte orden om tillståndet i Röda armén. ”I våra infanteridivisioner är det gott om panikbenägna och direkt fientliga element.” Det beskrivs utförligt hur de drar med sig andra i oordnad flykt. Officerarna håller inte måttet. ”Om officerare och politiska kommissarier i sådana divisioner verkligen var vuxna sina uppgifter skulle panikskaparna och de fientliga elementen inte kunna ta överhanden i divisionerna. Men olyckan är att vi inte har så gott om om fasta och beslutsamma officerare.”

Stalin hade ju under den stora terrorn låtit antingen skjuta eller också till Gulag skicka tiotusentals erfarna officerare.

Spärrgrupperna placerades vid vägar, järnvägsknutar, flodhamnar och andra ställen där desertörerna kunde dyka upp. Somliga fanflyktingar slapp väl igenom nätet i skogarna, men ibland fanns det geografiska hinder som ledde till enorma förluster. Det sovjetiska anfallet i september 1943 över Dnepr, vars västra strand försvarades av tyskarna blev ett obeskrivligt inferno. Där låg spärrtruppen direkt bakom de stridande enheterna och drev dem framför sig. Förberedelserna för flodövergången var usla eller obefintliga, det fanns inte båtar eller andra hjälpmedel. Efter- och underhållstrupper var kraftigt på efterkälken, tio dagar bort.

Soldater försökte ta sig över med tält som fyllts med halm, de sjönk till botten efter hundra meter. Soldater i de beryktade straffkompanierna hade inte ens det. Det har beskrivits i romanen Krigsskådeplats av den respekterade författaren Viktor Astafjev (1924-2002) som själv deltog i denna operation och blev svårt sårad.

Spärrtrupperna stod på östra stranden och hindrade de soldater som försökte ta sig tillbaka från strömfåran. Spärrtrupperna sköt med grovkalibriga kulsprutor ut över vattnet och kulorna slet vita flisor ur de stockar som en del soldater klängde sig fast vid, slog mot kroppar och ännu levande soldater.

Övergången av Dnepr har i efterhand skildrats som en krigslist, flodövergång utan farkoster och ett hjältedåd av enskilda uppfinningsrika officerare. Utanför Fosterländska krigets museum i Kiev står en heroiserande skulpturgrupp till minne av denna mänskliga katastrof. Astafjev säger att av de 25 000 som skulle ta sig över kom 3-6 000 fram till andra stranden.

När fakta om spärrtrupperna nu publiceras i före detta Sovjetunionen har det också hörts motstridiga röster som slätar över eller rent av förnekar fakta:

Det var särskilt utvalt, pålitligt folk.” – ”Det fanns inga spärrtrupper. I alla fall inte på mitt frontavsnitt.” – ”Jo, de fanns väl, men man såg dem aldrig.” – ”Inte sköt de på sina egna.” – ”Det hände att de tog aktiv del i strid mot fienden. -”Filip II av Makedonien hade också sådana trupper.” (382–336 f.Kr.)

Det görs också jämförelse med andra länders militärpolis, fast det är en helt annan föreeelse.

Inställningen bland soldaterna i Röda armén till spärrtrupperna beskrivs så här av veteranen Aleksandr Kajzerman.

Jag föraktade dem (och enligt min uppfattning gjorde alla vid fronten det) och skulle aldrig ha satt mig vid samma bord. som de. Jag har vid olika veteranmöten efter kriget aldrig träffat någon veteran som erkänt att han tjänstgjorde i spärrtrupperna eller kontraspionagett SMERSJ, ty de visste alldeles utmärkt vad veteranerna från fronten tyckte om dem.”

Kajzerman skrev detta 2000 i den ryskspråkiga tidningen Vestnik som ges ut i USA.

Han återfinns också bland källorna till boken ”Röda arméns straffbataljoner och spärrtrupper” av Vladimir Dajnes, som är militärhistoriker och avdelningschef vid ryska försvarsministeriets militärhistoriska forskningsinstitut, tidigare kaderofficer. Han har skrivit många böcker, bland annat en biografi över Georgij Zjukov i den klassiska serien Framstående människors liv.

Det framgår av titeln på den aktuella boken att spärrtrupperna ofta kopplas samman med en annan kuslig institution: straffbataljonerna. De sändes till de farligaste uppgifterna och ofta citerad statistik säger att en soldat från straffbataljonerna överlevde i snitt tre anfall, en officer ett och ett halvt.

Ett vittnesmål är vad Zjukov berättade när Eisenhower i Potsdam frågade hur Röda armén hade gjort med de minfält som tyskarna lagt och amerikanerna hade stora besvär med.

– Vi låter soldater (läs ”strafftrupper”) anfalla som vanligt över dem. De som kommer fram med livet i behåll bildar ett brohuvud, och när då personminorna har detonerat går minröjare in och desarmerar stridsvagnsminorna.

Eisenhower trodde honom först inte men Zjukov sa att förlusterna inte blev större än av tysk eldgivning. Eisenhower funderade på vad man skulle ha sagt i USA om han själv tillämpat en sådan taktik.

Enligt många ryska källor, inklusive Viktor Astafjev, gick det till så att soldaterna drevs fram i led, skuldra mot skuldra och med spärrtruppernas kulsprutor i ryggen. När Astafjev en gång åkte i lastbil över platsen för sådan ”minröjning” hoppade bilen då och då till. Det var när den körde över ett lik.

Existensen av straffbataljoner av aldrig tidigare skådad omfattning och av spärrtrupper måste ses mot bakgrund av framför allt två omständigheter. Dels kalhuggningen av den sovjetiska officerskåren under den stora terrorn. Och ännu mer av vad folken i Sovjetunionen upplevde under decenniet före världskriget. Den av Stalin avsiktligt organiserade svälten i Ukraina, Sydryssland och Kazachstan, där minst fem miljoner människor, kanske tio miljoner, dog. Och hur Stalin också med andra metoder knäckte ryggraden på landsbygden i tvångsförstatligandet av jordbruket, det som med en vilseledande formulering kallas ”kollektivisering”. De flesta av soldaterna var bondpojkar. Deras känslor för Stalin och partiet kan man föreställa sig.

Många av de vittnesmål som nu finns om spärrtrupperna innehåller också slutsatsen att utan skräcken som de skapade var det bara en mindre del av soldaterna i Röda armén som skulle ha lytt order om anfall.

Den motbjudande slutsatsen är följande. Utan spärrtrupper hade Stalin knappast vunnit kriget.



, , ,

1 kommentar

Andrej Zubovs artikel mot Putins ockupation av Krim, översättning

Från nättidningen Vedomosti

rubrik Det har hänt förut


Vänner. Vi står på tröskeln, på tröskeln inte till att man inlemmar ett nytt område i Rysslands territorium. Vi står på tröskeln till ett fullständigt utplånande av det existerande systemet för internationella avtal, till tröskeln av ett ekonomiskt kaos och politisk diktatur. Vi står på tröskeln till krig med vår allra mest närstående och besläktade folk, Ukraina, och till en drastisk försämring av relationerna med Västeuropa och Amerika, på till tröskeln av ett kallt och eventuellt även riktigt krig med dem.

Allt detta har hänt förut. Österrike. Början av mars 1938. Nazisterna ville utöka sitt Reich på bekostnad av en annan tysk stat. Folket var inte särskilt angeläget om det – ingen kränkte eller diskriminerade dem. Men tanken på ett stort Tyskland förvred huvudet på de radikala bland de lokala nazisterna. För att få ett slut på tvisten om Österrikes öde utlyste dess kansler Kurt Alois von Schuschnigg en folkomröstning att äga rum den 13 mars. Men det passade varken nazisterna i Berlin eller i Wien. Tänk om folket skulle uttala sig mot ett Anschluss? Man tvingade kanslern Schuschnigg att avgå den 10 mars och presidenten utnämnde den lokala nazistledaren Artur Zeyss-Inquart till hans efterträdare, samtidigt som tyska divisioner redan var på vägen in i österrikiska städer, inbjudna av den nye kanslern, vilken sjäv fick vetskap om detta av tidningarna. Den österrikiska försvarsmakten kapitulerade. Folket antingen mötte hitlertrupperna med jubel, eller höll sig indignerat undan, eller skyndade sig att fly till Schwiz. Den österrikiske kardinalen Innizer hälsade och välsignade Anschluss. Den 13 mars började arresteringarna. Kanslern Schuschnigg hade fängslats redan tidigare. Folkomröstningen genomfördes den 10 april. I Tyskland röstade 99,08% för sammangående med Österrike, och i själva Österrike, som blev Ostmark i det tyska riket, 99,75%. I oktober förenades också det tjeckoslovakiska Sudetenland med det nära besläktade Tyskland och den 22 mars 1939 det litauiska KlaIpeda-länet, som över en dag förvandlades till det tyska Memel. Det bodde verkligen huvudsakligen tyskar i alla dessa områden och överallt ville verkligen många anslutas till Hitlers Reich. Överallt ägde dessa anslutningar rum under fanfarer och jubelrop från en hänryckt och chauvinistiskt vettlös massa och under eftergiftspolitik från Väst.

Vi får inte bedra, och än mindre ingjuta förhoppningar i små svaga stater med löften om skydd åt dem från Nationernas förbund eller motsvarande aktioner från vår sida”, förklarade Neville Chamberlain den 22 februari 1938, ”eftersom vi vet att det inget sådan kan företas.”

Något helt annorlunda var det som Adolf Hitler den 23 mars 1939 förklarade från en balkong vid Teaterplatsen i det nyss anslutna Memel. Två timmar tidigare hade han helt teatraliskt anlänt till hamnen i Memel ombord på det nya slagskeppet Germania. ”…Tyskarna har inte för avsikt att skada någon i världen, men det gällde att få slut på de lidanden som hela världen under 20 års tid förorsakat tyskar… Tyskland har redan en gång övergivit tyskarna i Memel och lämnat dem åt ödets nycker, när landet fann sig i skam och ärolöshet. I dag blir Memels tyskar återigen medborgare i ett mäktigt rike som är fast beslutet att ta sitt öde i egna händer, till och med om halva världen inte tycker om det.”

Allt verkade så strålande. Hitlers ära stod i zenit. Världen darrade inför Stortyskland. Områden och hela länder hade anslutits till das Reich utan ett skott, utan en droppe blod – var inte der Führer en genialisk politiker?

Men sex år senare var Tyskland krossat, miljoner av dess söner dödade, miljoner av dess döttrar skändade, tyska städer utplånade från jordens yta, tyska kulturella klenoder som samlats under århundraden förvandlade till stoft. Från Tyskland hade slitits två femtedelar av dess territorier och återstoden uppdelats i zoner som ockuperades av segermakterna. Skam, skam, skam täckte tyskarnas huvuden. Fast allt hade börjat så strålande!

Vänner! Historien upprepar sig. Det bor verkligen ryssar på Krim. Men har verkligen någon diskriminerat dem där, har de verkligen varit andra sortens medborgare, utan rätt till sitt språk eller till ryska kyrkan? Vem är det som ryska arméns soldater ska försvara dem mot? Vem har angripit dem? Att föra in ett främmande lands trupper på ett annat lands territorium utan att det givit tillstånd är en aggression. Att ockupera ett parlament med personal i uniform utan nationalitetsbeckning är övervåld. Att under sådana omständigheter Krims parlament antagit något slags beslut är rena farsen. Först ockuperade man parlamentet, bytte ut premiärministern mot en prorysk, och sedan bad denne nye premiärminister Ryssland om hjälp, när hjälparna redan var på plats och redan sedan en dag hade kontroll över halvön. Detta liknar precis Anschluss 1938. Till och med en folkomröstning en månad senare, under vänskapliga bajonetter. Den gången den 10 april, nu den 30 mars.

Har de ryska makthavarna tagit alla risker i beräkningen med denna otroliga äventyrlighet? Jag är övertygad att herr Hitler på sin tid inte gjorde det. Om han hade gjort det skulle han inte ha suttit i skräck i sin bunker i april 1945 när de ryska bomberna föll och tagit sin giftampull.

Men om Väst inte agerar som Chamberlain odh Daladier 1938, utan blockerar inköpen av rysk energi och fryser de ryska tillgångarna i sina banker? Den ryska ekonomin, som redan har enorma svårigheter, bryter samman på tre månader. Och då börjar här en oreda som får Majdan (händelserna på självständighetstorget i Kiev) att te sig som paradisets lustgård.

Och om krimtatarerna, som är kategoriskt mot rysk makt, som minns vad denna makt gjorde med dem 1944 och hur den inte lät dem komma tillbaka förrän 1988, om krimtatarerna ber om hjälp från Turkiet, ett land med samma tro och gemensamt ursprung? Turkiet ligger ju inte bortom sol och måne utan vid andra kusten av samma Svarta hav. Och har besuttit Krim längre än Ryssland, det varade i fyra århundraden. Turkarna är inga Chamberlain eller Daladier: 1974 försvarade de sina stamfränder, ockuperade 40% av Cyperns territorium och struntar fortfarande i alla protester och stöder den så kallade Turkiska republiken Norra Cypern, som ingen annan än de själva erkänner. Är det kanske någon som vill ha en Turkisk republik ”Södra Krim”? Men om hetsporrar bland krimtatarerna reser sig till kamp kommer ju radikala muslimer från hela världen att med glädje sluta sig till dem, i synnerhet från Norra Kaukasien och områdena längs Volga. Drar vi inte då ofärd från raserade semesterorter på Krim till vårt eget ryska hem? Räcker det inte med våra egna terrordåd?

Slutligen: med förvärvet av Krim som nu sönderslits av inre motsättningar förlorar vi för alltid Ukrainas folk – ukrainarna kommer inte att förlåta ryssarna detta svek. Tror någon verkligen att sådant sker utan följder? Hoppas inte på det, ryska chauvinister. I slutet av artonhundratalet betraktade serber och kroater sig som ett folk, skilda åt bara av gränser, religion och två olika alfabet. De strävade efter enhet – hur många böcker skrevs inte av dem den gången, kloka och goda böcker. Men i dag är det svårt att finna två folk som är hatar varandra så som serber och kroater. Hur mycket blod har inte utgjutits dem emellan, och detta bara för några små jordbitar, några små orter och dalar, där de kunde ha levat tillsammans i välstånd och glädje! Sådant förekommer i tillvaron. Är det värt att förlora ett brödrafolk för alltid på grund av spökartade fantasier? Och det går då inte att undvika en splittring av ryska kyrkan. Dess ukrainska hälft kommer att lösgöra sig för alltid från Moskvadelen.

Kremls framgång med att ansluta Krim kommer dessutom att förvandlas till ett ännu mera fruktansvärt nederlag. Om allt går lätt och ledigt kommer i morgon områden av Kazachstan som bebos av ryssar också att be att få komma till Ryssland, och vem vet, Sydossetien tillsammans med Abchazien, och norra Kirgizistan. Efter Österrike följde Sudeterna, efter Sudeterna – Memel, efter Memel – Polen, efter Polen – Frankrike, efter Frankrike – Ryssland. Allt hade börjat i det lilla…

Vänner! Vi måste komma till sans och hejda oss. Våra politiker håller på att dra in vårt folk i en fruktansvärd, ohygglig äventyrlighet. Den historiska erfarenheten lär oss att ingenting går så lätt till. Vi får inte bära oss åt så som tyskarna gjorde efter Goebbels och Hitlers löften. För fred i vårt land, för en sann pånyttfödelse av det, för fred och verkliga vänskapliga förhållanden på det historiska Rysslands vidder, nu uppdelade i många stater – låt oss säga ”nej” till denna vettlösa och framför allt totalt onödiga aggression.

Vi förlorade så många liv under nittonhundatalet, att det enda sanna rättesnöre för oss måste vara den princip som den store Solzjenitsyn förkunnade: att bevara folket. Att bevara folket, inte att utöka territoriet. Territorier utökas bara med blod och tårar.

Vi behöver varken mera blod eller mera tårare!


Filosofie doktor, professor vid Ryska utrikesministeriets universitet, huvudredaktör för verket ”Rysslands historia, 1900-talet2.

2 kommentarer

När genier vandrar vilse

Jag tar risken och lägger ut denna fascinerande artikel från New York Rview of Book. Rekommenderas till alla som intresserar sig för vetenskap. Artikelförfattaren är emeritus från Princeton.


March 6, 2014


The Case for Blunders

Freeman Dyson

Brilliant Blunders: From Darwin to Einstein—Colossal Mistakes by Great Scientists That Changed Our Understanding of Life and the Universe

by Mario Livio

Simon and Schuster, 341 pp., $26.00

Science consists of facts and theories. Facts and theories are born in different ways and are judged by different standards. Facts are supposed to be true or false. They are discovered by observers or experimenters. A scientist who claims to have discovered a fact that turns out to be wrong is judged harshly. One wrong fact is enough to ruin a career.

Theories have an entirely different status. They are free creations of the human mind, intended to describe our understanding of nature. Since our understanding is incomplete, theories are provisional. Theories are tools of understanding, and a tool does not need to be precisely true in order to be useful. Theories are supposed to be more-or-less true, with plenty of room for disagreement. A scientist who invents a theory that turns out to be wrong is judged leniently. Mistakes are tolerated, so long as the culprit is willing to correct them when nature proves them wrong.

Brilliant Blunders, by Mario Livio, is a lively account of five wrong theories proposed by five great scientists during the last two centuries. These examples give for nonexpert readers a good picture of the way science works. The inventor of a brilliant idea cannot tell whether it is right or wrong. Livio quotes the psychologist Daniel Kahneman describing how theories are born: “We can’t live in a state of perpetual doubt, so we make up the best story possible and we live as if the story were true.” A theory that began as a wild guess ends as a firm belief. Humans need beliefs in order to live, and great scientists are no exception. Great scientists produce right theories and wrong theories, and believe in them with equal conviction.

The essential point of Livio’s book is to show the passionate pursuit of wrong theories as a part of the normal development of science. Science is not concerned only with things that we understand. The most exciting and creative parts of science are concerned with things that we are still struggling to understand. Wrong theories are not an impediment to the progress of science. They are a central part of the struggle.

The five chief characters in Livio’s drama are Charles Darwin, William Thomson (Lord Kelvin), Linus Pauling, Fred Hoyle, and Albert Einstein. Each of them made major contributions to the understanding of nature, and each believed firmly in a theory that turned out to be wrong. Darwin explained the evolution of life with his theory of natural selection of inherited variations, but believed in a theory of blending inheritance that made the propagation of new variations impossible. Kelvin discovered basic laws of energy and heat, and then used these laws to calculate an estimate of the age of the earth that was too short by a factor of fifty. Linus Pauling discovered the chemical structure of protein, the active component of all living tissues, and proposed a completely wrong structure for DNA, the passive component that carries hereditary information from parent to offspring.

Fred Hoyle discovered the process by which the heavier elements essential for life, such as carbon, nitrogen, oxygen, and iron, are created by nuclear reactions in the cores of massive stars. He then proposed a theory of the history of the universe known as steady-state cosmology, which has the universe existing forever without any Big Bang at the beginning, and stubbornly maintained his belief in the steady state long after observations proved that the Big Bang really happened.

Finally, Albert Einstein discovered the great theory of space and time and gravitation known as General Relativity, and then added to the theory an additional component later known as dark energy. Einstein afterward withdrew his proposal of dark energy, believing that it was unnecessary. Long after Einstein’s death, observations have proved that dark energy really exists, so that Einstein’s addition to the theory was right and his withdrawal was wrong.

Each of these examples shows in a different way how wrong ideas can be helpful or unhelpful to the search for truth. No matter whether wrong ideas are helpful or unhelpful, they are in any case unavoidable. Science is a risky enterprise, like other human enterprises such as business and politics and warfare and marriage. The more brilliant the enterprise, the greater the risks. Every scientific revolution requires a shift from one way of thinking to another. The pioneer who leads the shift has an imperfect grasp of the new way of thinking and cannot foresee its consequences. Wrong ideas and false trails are part of the landscape to be explored.

Darwin’s wrong idea was the blending theory of inheritance, which supposed the qualities inherited by offspring to be a blend of the qualities of the parents. This was the theory of inheritance generally accepted by plant breeders and animal breeders in Darwin’s time. Darwin accepted it as a working hypothesis, because it was the only theory available. He accepted it reluctantly because he knew that it was unsatisfactory in two ways. First, it failed to explain the frequent cases of hereditary throwback, when a striking hereditary feature such as red hair or musical talent skips a generation from grandparent to grandchild. Second, it failed to allow a rare advantageous variation to spread from a single individual to an entire population of animals, as required by his theory of the origin of species. With blending inheritance, any rare advantageous variation would be quickly diluted in later generations and would lose its selective advantage. For both these reasons, Darwin knew that the theory of blending inheritance was inadequate, but he did not have any acceptable alternative when he published The Origin of Species in 1859.

Nine years later, when Darwin published another book, The Variation of Animals and Plants under Domestication, he had abandoned the blending inheritance theory as inconsistent with the facts. He replaced it with another theory that he called pangenesis. Pangenesis said that the inheritance of qualities from parent to offspring was not carried in the seeds alone but in all the cells of the parent. Somehow the cells of the parent produced little granules that were collected by the seeds. The granules then instructed the seeds how to grow. For the rest of his life Darwin continued to believe in pangenesis, but it was another brilliant blunder, no better than blending inheritance and equally inconsistent with the facts.

Like Darwin’s theories of blending heredity and pangenesis, Kelvin’s wrong calculation of the age of the earth and Pauling’s wrong structure for DNA were speculations requiring blindness to obvious facts. Kelvin based his calculation on his belief that the mantle of the earth was solid and could transfer heat from the interior to the surface only by conduction. We now know that the mantle is partially fluid and transfers most of the heat by the far more efficient process of convection, which carries heat by a massive circulation of hot rock moving upward and cooler rock moving downward. Kelvin lacked our modern knowledge of the structure and dynamics of the earth, but he could see with his own eyes the eruptions of volcanoes bringing hot liquid from deep underground to the surface. His skill as a calculator seems to have blinded him to messy processes such as volcanic eruptions that could not be calculated.

Similarly, Pauling guessed a wrong structure for DNA because he assumed that a pattern that worked for protein would also work for DNA. He was blind to the gross chemical differences between protein and DNA. Francis Crick and James Watson, paying attention to the differences, found the correct structure for DNA one year after Pauling missed it.

Fred Hoyle’s wrong theory of the universe had a different status from the other mistakes, because Hoyle was a young rebel when he proposed it. The steady-state universe was from the beginning a minority view. The decisive evidence against it was the discovery in 1964 of the microwave radiation pervading the universe. The microwave radiation had been predicted to exist as a relic of the hot Big Bang. The radiation proved that the hot Big Bang really happened and that the universe had a violent beginning. After that discovery, Hoyle was almost alone, preaching the steady-state gospel to a small band of disciples.

Albert Einstein, the last of Livio’s five blunderers, is an exception to all rules. He is widely quoted as saying that his addition of dark energy to the theory of gravitation was his biggest blunder. Livio has carefully examined the evidence and has come to the conclusion that Einstein never made this statement. The evidence points strongly to George Gamow as the guilty party. Gamow was another brilliant blunderer with a reputation for making up colorful stories. Einstein blundered in the opposite direction when he changed his mind and dropped dark energy from his theory. Nature played a big joke on him fifty years after his death, when she revealed that three quarters of the total mass of the universe is dark energy.

Einstein invented a steady-state model of the universe many years before Hoyle. This steady-state model was discovered recently by a group of Irish scientists in an unpublished Einstein manuscript. Einstein abandoned the idea and never published it, probably because he found that steady-state theories are contrived and artificial. When Hoyle noisily promoted the steady-state cosmology twenty years later, Einstein never mentioned that he had discovered and discarded it long before. Einstein must have recognized it quickly as a brilliant blunder, clever but not likely to be correct. (I am indebted to the Irish scientist Cormac O’Raifeartaigh for information about this discovery.)

After reading Livio’s account, I look on the history of science in a new way. In every century and every science, I see brilliant blunders. Isaac Newton’s biggest blunder was his corpuscular theory of light, which had light consisting of a spray of little particles traveling along straight lines. In the nineteenth century, James Clerk Maxwell discovered the laws of electromagnetism and proposed that light consists of electromagnetic waves. In the twentieth, Einstein proved that Newton and Maxwell were both right and both wrong, because light behaves like particles in one situation and like waves in another.

The chief difference betwen science and other human enterprises such as warfare and politics is that brilliant blunders in science are less costly. Hannibal’s brilliant crossing of the Alps to invade Italy from the north resulted in the ruin and total destruction of his homeland. Two thousand years later, the brilliant attack on Pearl Harbor cost the Japanese emperor his empire. Even the worst scientific blunders do not do so much damage.

The worst political blunder in the history of civilization was probably the decision of the emperor of China in the year 1433 to stop exploring the oceans and to destroy the ships capable of exploration and the written records of their voyages. In no way can this blunder be called brilliant. Before the decision, China had a fleet of ocean-going ships bigger and more capable than any European ships. China was roughly level with Europe in scientific knowledge and far ahead in the technologies of printing, navigation, and rocketry. As a consequence of the decision, China fell disastrously behind in science and technology, and is only catching up now after six hundred years. The decision was the result of powerful people pursuing partisan squabbles and neglecting the long-range interests of the empire. This is a disease to which governments of all kinds, including democracies, are fatally susceptible.

Another cause of catastrophic blunders is religion. A legendary example of a religious blunder is the story of Tsar Lazar, king of Serbia in the year 1389 when his kingdom was invaded by the Turks. He confronted the Turkish army on the fatal battlefield of Kosovo Polje. The story is told in the Serbian national epic The Battle of Kosovo. The Virgin Mary happened to be in Jerusalem at the time when the Turks invaded, and sent a falcon with a message for the tsar. The falcon arrived on the battlefield and told the tsar that he must make a choice between an earthly and a heavenly kingdom. If he chose the earthly kingdom, his army would defeat the Turks and he would continue his reign in Serbia. If he chose the heavenly kingdom, his army would be annihilated and his people would become slaves of the Ottoman Empire. Being a very pious monarch with his mind concentrated on spiritual virtue, the tsar naturally chose the heavenly kingdom, and his people paid for his choice by losing their freedom.

Seven years after Darwin published The Origin of Species, without any satisfactory explanation of hereditary variations, the Austrian monk Gregor Mendel published his paper “Experiments in Plant Hybridization” in the journal of the Brünn Natural History Society. Mendel had solved Darwin’s problem. He proposed that inheritance is carried by discrete units, later known as genes, that do not blend but are carried unchanged from generation to generation. The Mendelian theory of inheritance fits perfectly with Darwin’s theory of natural selection. Mendel had read Darwin’s book, but Darwin never read Mendel’s paper.

The essential insight of Mendel was to see that sexual reproduction is a system for introducing randomness into inheritance. In sweet peas as in humans, each plant is either male or female, and each offspring has one male and one female parent. Inherited characteristics may be specified by one gene or by several genes. Single-gene characteristics are the simplest to calculate, and Mendel chose them to study. For example, he studied the inheritance of pod color, determined by a single gene that has a version specifying green and a version specifying yellow. Each plant has two copies of the gene, one from each parent. There are three kinds of plants, pure green with two green versions of the gene, pure yellow with two yellow versions, and mixed with one green and one yellow. It happens that only one green gene is required to make a pod green, so that the mixed plants look the same as the pure green plants. Mendel describes this state of affairs by saying that green is dominant and yellow is recessive.

Mendel did his classic experiment by observing three generations of plants. The first generation was pure green and pure yellow. He crossed them, pure green with pure yellow, so that the second generation was all mixed. He then crossed the second generation with itself, so that the third generation had all mixed parents. Each third-generation plant had one gene from each parent, with an equal chance that each gene would be green or yellow. On the average, the third generation would be one-quarter pure green, one-quarter pure yellow, and one-half mixed. In outward appearance the third generation would be three-quarters green and one-quarter yellow.

This ratio of 3 between green and yellow in the third generation was the new prediction of Mendel’s theory. Most of his experiments were designed to test this prediction. But Mendel understood very well that the ratio 3 would only hold on the average. Since the offspring chose one gene from each parent and every choice was random, the numbers of green and yellow in the third generation were subject to large statistical fluctuations. To test the theory in a meaningful way, it was essential to understand the statistical fluctuations. Fortunately, Mendel understood statistics.

Mendel understood that to test the ratio 3 with high accuracy he would need huge numbers of plants. It would take about eight thousand plants in the third generation to be reasonably sure that the observed ratio would be between 2.9 and 3.1. He actually used 8,023 plants in the third generation and obtained the ratio 3.01. He also tested other characteristics besides color, and used altogether 17,290 third-generation plants. His experiments required immense patience, continuing for eight years with meticulous attention to detail. Every plant was carefully isolated to prevent any intruding bee from causing an unintended fertilization. A monastery garden was an ideal location for such experiments.

In 1866, the year Mendel’s paper was published, but without any knowledge of Mendel, Darwin did exactly the same experiment. Darwin used snapdragons instead of sweet peas, and tested the inheritance of flower shape instead of pod color. Like Mendel, he bred three generations of plants and observed the ratio of normal-shaped to star-shaped flowers in the third generation. Unlike Mendel, he had no understanding of statistical fluctuations. He used a total of only 125 third-generation plants and obtained a value of 2.4 for the crucial ratio. This value is within the expected statistical uncertainty, either for a true value of 2 or for a true value of 3, with such a small sample of plants. Darwin did not understand that he would need a much larger sample to obtain a meaningful result.

Mendel’s sample was sixty-four times larger than Darwin’s, so that Mendel’s statistical uncertainty was eight times smaller. Darwin failed to repeat his experiment with a larger number of plants, and missed his chance to incorporate Mendel’s laws of heredity into his theory of evolution. He had no inkling that a fundamental discovery was within his grasp if he continued the experiment with larger populations. The basic idea of Mendel was that the laws of inheritance would become simple when inheritance was considered as a random process. This idea never occurred to Darwin. That was why Darwin learned nothing from his snapdragon experiment. It remained a brilliant blunder.

Mendel made a brilliant blunder of a different kind. He published his laws of heredity, with a full acount of the experiments on which the laws were based, in 1866, seven years after Darwin had published The Origin of Species. Mendel was familiar with Darwin’s ideas and was well aware that his own discoveries would give powerful support to Darwin’s theory of natural selection as the cause of evolution. Mendelian inheritance by random variation would provide the raw material for Darwinian selection to work on.

Mendel had to make a fateful choice. If he chose to call Darwin’s attention to his work, Darwin would have understood its importance, and Mendel would inevitably have become involved in the acrimonious public disputes that were raging all over Europe about Darwin’s ideas. If Mendel chose to remain silent, he could continue to pursue his true vocation, to serve his God as a monk and later as abbot of his monastery. Like Tsar Lazar five hundred years earlier, he had to choose between worldly fame and divine service. Being the man he was, he chose divine service. Unfortunately, his God played a cruel joke on him, giving him divine gifts as a scientist and mediocre talents as an abbot. He abandoned the chance to be a world-famous scientist and became an unsuccessful religious administrator.

Darwin’s blindness and Mendel’s reticence combined to delay the progress of science by thirty years. But thirty years is a short time in the history of science. In the end, after both men were dead and their personal shortcomings forgotten, their partial visions of the truth came together to create the modern theory of evolution. Thomas Hunt Morgan at Columbia University understood that the fruit fly Drosophila was a far better tool than the sweet pea and the snapdragon for studying heredity. Fruit flies breed much faster and are more easily handled in large numbers. With fruit flies, Morgan could go far beyond Mendel in exploring the world of genetics.

In my own life as a scientist, there was one occasion when I felt that a deep secret of nature had been revealed to me. This was my personal brilliant blunder. I remember it with joy, even though my dreams of glory were shattered. It was a blissful experience. It arose out of work that I did with my colleague Andrew Lenard from Indiana University, investigating the stability of ordinary matter. We proved by a laborious mathematical calculation that ordinary matter is stable. The physical basis of stability is the exclusion principle, a law of nature saying that two electrons can never be in the same state. Matter is stable against collapse because every atom contains electrons and the electrons resist being squeezed together.

My blunder began when I tried to extend the stability argument to other kinds of particles besides electrons. We can divide particles into two types in three different ways. A particle may be electrically charged or neutral. It may be weakly or strongly interacting. And it may belong to one of two types that we call fermions and bosons in honor of the Italian physicist Enrico Fermi and the Indian physicist Satyendra Bose. Fermions obey the exclusion principle and bosons do not. So each particle has eight possible ways to make the three choices. For example, the electron is a charged weak fermion. The light quantum is a neutral weak boson. The famous particle predicted by Peter Higgs, and discovered in 2012 at the European Centre for Nuclear Research (CERN), is a neutral strong boson.

I observed in 1967 that seven of the eight possible combinations were seen in nature. The one combination that had never been seen was a charged weak boson. The missing type of particle would be like an electron without the exclusion principle. Next, I observed that our proof of the stability of matter would fail if electrons without the exclusion principle existed. So I jumped to the conclusion that a charged weak boson could not exist in a stable universe. This was a new law of nature that I had discovered. I published it quietly in a mathematical journal.

I knew that my theory flatly contradicted the prevailing wisdom. The prevailing wisdom was the unified theory of weak and electromagnetic interactions proposed by my friends Steven Weinberg and Abdus Salam. Weinberg and Salam predicted the existence of a new particle as a carrier of weak interactions. They called the new particle W. The W-particle had to be a charged weak boson, precisely the combination that I had declared impossible. Nature, speaking through an experiment at CERN in Geneva, would decide who was right.

The decision did not come quickly. It took the experimenters fifteen years to build a new machine and use it to search for the W-particle. But the decision, when it came, was final. Large numbers of W-particles were seen, with the properties predicted by Weinberg and Salam. With hindsight I could see several reasons why my stability argument would not apply to W-particles. W-particles are too massive and too short-lived to be a constituent of anything that resembles ordinary matter. I quickly forgot my disappointment and shared the joy of Weinberg and Salam in their well-deserved triumph. As my mother taught me long ago, the key to enjoyment of any sport is to be a good loser.

In Livio’s list of brilliant blunderers, Darwin and Einstein were good losers, Kelvin and Pauling were not so good, and Hoyle was the worst. The greatest scientists are the best losers. That is one of the reasons why we love the game. As Einstein said, God is sophisticated but not malicious. Nature never loses, and she plays fair.

, , , ,

5 kommentarer

Möte i monsunen, med kommentarer och förklaringar

Vid omröstning 1998 bland aktivt sjöfolk (185 saltstänkta sailors) om den bästa sjömansvisan blev resultatlistan denna:

  1. Eldarevalsen (56)

  2. 2. Möte i monsunen (53)

  3. 3. Briggen Blue Bird (32)

  4. 4. Gamla Nordsjön (32)

  5. 5. Jungman Jansson (24)

  6. 6. Balladen om Gustaf Blom från Borås (17) 7. Flickan i Havanna (15)

  7. 8. Så länge skutan kan gå (11)

  8. 9. Han hade seglat för om masten (10)

  9. 10. Maria Maruschka (10)

  10. 11. Drunken Sailor (10) 12. Samboronbon/Fritiof och Carmencita (8)

  11. 13. En sjöman älskar havets våg (8)

  12. 14. Sjömansjul på Hawaii

  13. (7) 15. Flicka från Backafall (7)

  14. 16. Seemann (6) 1

  15. 7. Till havs (5)

  16. 18. Ålefeskarns vals (4)

  17. 19. Vem kan segla förutan vind (4) 20. Sailing (4)   Omröstningen arrangerade av en avdelning inom Sjöfartsverket.

  18. En gång för några år sedan förstod jag att en av mina allra mest allmänbildade vänner och kollegordock  inte förstod sjömansspråket i denna visa, och därför bara kunde uppfatta på sin höjd en del av tjusningen och ordmusiken. Här därför en förhoppningsvis enkel och lättförstådd kommentar.

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun

där vi ångade mot Röda havet opp,

en fullriggare det var och dess namn var Taifun,

som nu segla från Ostindien till Good Hope.

Skepp: användes bland gamla sjömän helst bara om fullriggare eller möjligen är det som NE (Nationalencyklopedins ordbok) säger: större segelfartyg särsk. om sådant med minst tre master. En fullriggare är ett segelfartyg med rår på alla tre (eller flera) masterna. (Rår – de där stängerna som sitter tvärs på masterna och det hänger stora tygstycken (segel) från). Se här: https://www.google.co.uk/search?q=fullriggare&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=tbLhUvD6IIKEhQeK04C4Cw&ved=0CEcQsAQ&biw=1920&bih=908

Berättarens jag omnämner naturligtvis inte ångbåten som han själv färdas med som skepp, utan som skuta. Ordboksexemplen i det följande är om icke annat angives från NE.

Vår kapten gav då order att vi skulle hissa flagg

och vi hissade den gula och den blå,

och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock

Finlands vita flagg med blåa korset på. Flagg.

Sjömän har gärna andra uttryck än landkrabborna. När flottan gick högvakt kommenderades icke ”Parad för fanan” utan ”Parad för flaggan”, ty på båten har man inte fana (det skulle allt se ut det!) även om det sedan är en fana som visas och till slut troppas på yttre borggården.

Flagg: flagga förd på fartyg; vanl. med betoning av symbolvärde.

Gaffelnock. En fullriggare har råsegel på alla masterna, men på sista masten har den också en mesan, ett gaffelsegel. Nocken är yttersta änden på det rundhult (ursäkta, långa stören om det är begripligare) som är överdelen på gaffelseglet, och där fördes mycket riktigt nationalflagg, som man kan se på bilder av fullriggare.

Varför man hade ett gaffelsegel längst akterut? Vid stagvändning kunde det hårdskotas och med vindens hjälp ge extra tryck åt aktern, rena hävstången, vid den omständliga manöver som en stagvändning innebar med stora segelfartyg. (Stagvändning: när en båt går upp mot vinden och svänger så att den får vinden från andra hållet och går i motsatt riktning mot förut; bra manöver om båten till exempel hotar att gå upp på land eller mot annat hinder, som grund och andra otrevligheter.)

Finlands vita flagg med blåa korset på. Av detta sluter vi oss till att mötet ute på havet ägde rum efter 1918, då Finlands vackra nationalsymbol antagits. Som den allvetande och vise professor Matti Klinge utrett har den sitt ursprung i Nyländska jaktklubbens vimpel, som i sin tur har sitt ursprung i Petersburgsjaktklubb och ryska flottans gamla flagg med blått andreaskors på vit bakgrund. Vilken nu åter är ryska flottans flagga. När det i Björneborgarnas marsch sjungs om ”än finns en flik med Finlands gamla färger kvar” var dessa gult och rött!

Med Finlands stolta flagg seglade vid den här tiden en stor armada under redaren och sjöfartsrådet Gustaf Eriksson (1872-1947) på Åland, och chansen är god att Taifun kom från den. Men osvuret är bäst och Finland hade en stor handelsflotta.

Vi höll ganska nära och stoppade maskin

för att preja och ta budskap med oss hem,

och då lovade hon opp där hon gick med vinden in ifrån babord, och vi rodde bort till dem.

Preja. Se här om ursprunglig betydelse och intressant etymologi: anropa och tvinga (fartyg) att stanna t.ex. för visitation:. preien, nederl. praaien med samma bet.; av fornfra. preier, lat. precari ‘bedja’.

  • Lova upp. Taifun hade haft vinden från sidan men styrde upp närmre mot vindögat (ursäkta) så att hon kunde dreja bi (ursäkta), det vill säga ligga stilla under kontrollerade former.

  • Vi fick ända från backen och lejdare midskepps

    och vår fjärdestyrman äntra upp på den,

  • men i röstet står en svensk sjöman som jag nu återser

  • Fritiof Andersson, min gamle barndomsvän.

  • Ända från backen. Ändan (ett rep) sänktes ner från fören, ty där låg backen: ”back, en i fören på fartyg uppbyggd del, som har till syfte att minska risken för att ”skeppa grönt vatten”, dvs. att vid gång i hög sjö få vatten på däck”. Observera att ”backen” av back har akut accent (som i anden, dvs fågeln) medan ”backen” av backe har grav accent (”accent 2”, som i anden = själen). Ordet går ytterst tillbaka på senlat. bacca,’vattenbehållare.

  • Lejdare: repstege som hängs över fartygssida t.ex. för ombordgång från mindre båt. Midskepps: det blåste ju mot Taifun och där båten de kommit i låg drev den ner till mitten av Taifun.

  • Röstet. Även små segelbåtar har röstjärn som är stadigt fastgjorda vid bordläggningen och tjänar som fäste för vanten (stagen till masten som går i sidled, är det klart nu?). På en fullriggare är det förstås rejäla doningar som går på utsidan och där kan Fritiof stå helt nära vattnet och den främmande skeppsbåten, där hans anonyme barndomsvän sitter vid en av årorna, så att den följande konversationen blir möjlig utan onödigt skrikande.

  • Ja, man möts ju ibland i monsuner och passad

  • när man seglar mest på värmen som vi gjort,

  • jag blev likväl rätt förvånad fastän ändå mera glad,

  • när jag återsåg min vän på denna ort.

  • Monsuner och passad. Vindar som blåste länge och i mer eller mindre konstant riktning, vilket utnyttjades av segelfartygen. Fastän. I de texter som jag sett på nätet står det som regel ”fästän”, av vilket jag sluter mig till att någon besjälad Taubevän skrivit ut Möte i monsunen ur minnet och att de andra bara kopierat hans/hennes text.

  • – Jag blev hard up i Kina, jag blev rånad i Shanghai,

  • jag har suttit hos pirater uti pant,

  • men jag gifte mig med dottern till mördaren Fu Wai,

  • sade Fritiof, det är hemskt men det är sant.

  • Hard up. Här står det i de olika texterna på nätet”held up”, men Evert själv sjunger minsann ”hardup”! Pank, utblottad.

  • – Med kinesiskans hjälp kom jag sen till Singapore

  • utan pass och pengar står jag på ett torg

  • när en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går,

  • Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg.

  • -Jag blev klädd i vita kläder, jag fick låna tie pund,

  • jag fick pass med Sveriges vapen och porträtt,

  • konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund,

  • hon var det sötaste jag dittills hade sett. –

  • ”Pass med Sveriges vapen och porträtt” är en formulering som irriterat många. Passet har Sveriges vapen och där finns ett porträtt av Frithiof, så enkelt är det. Folk som citerar ur minnet har ändrat till ”Kungens vapen och porträtt”, men så ska det inte vara.

  • Ja, så tog jag en steamboat och mönstrade på däck

  • och i Siam fick vi last av vilda djur,

  • tigrar, lejon, elefanter, som dom sålt till Hagenbeck, som du varit hos i Hamburg, eller hur? Mönstrade på däck. Han tog hyra (anställning) som däcksgast,

  • det vill säga uppe i friska luften och inte i det helvete som det var att arbeta som eldare.

  • (I den lika ypperliga visan Eldarevalsen av Evert Taube finns en utmärkt skildring av de förfärliga villkoren där nere.)

  • – Men den resan var värst av alla, det är sant, s

  • syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,

  • ut ur buren smet ett lejon och rök på en elefant,

  • vrålet blandades med storm och böljors dån.

  • – Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,

  • vår kommandobrygga den gick överbord,

  • elefanten knäckte masterna och kastade en tjur

  • ut i havet, gosse, sanna mina ord! Luckorna bräckta.

  • Öppningarna i däck, ner till lastutrymmena, täcktes med luckor, ofta var det bara kraftiga plankor. När jag för mer än femtio år sedan tog påhugg som stuveriarbetare i Gävle hamn var det grova plankor.

  • Masterna. Även ångfartyg har haft master med vilkas tillhörande utrustning last kunde vinschas.

  • – Det var själva Nemesis från djunglerna, min vän.

  • Snart var bara jag och elefanten kvar.

  • När cyklonen gått så fick vi en sydväst-monsun igen och drev in vid Camarin på Malabar.

  • Nemesis. Hämndens gudinna. Inte någon sjöterm. Taube sjunger skämtsamt och för versfötternas skull ”Nemesius”.

  • Malabar. Det finns många orter som heter så. Hela Indiens sydvästkust kallas Malabar och det stämmer ju rätt bra med vindriktningen och den färd som angivits.

  • Och de brassade för fyllning och började sin gång

  • och tillbaka till vår skuta rodde vi

  • och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:

  • – Rolling home, rolling home, across the sea!

  • Brassade för fyllning. Brassa: vrida (rår). Nu kom seglen i sådan vinkel att seglen fyllde och Taifun åter ”började sin gång”. Här ryser det i mig inför den magnifika ordmusiken, ordmystiken i slutet:

  • Men jag räkna alla segel och räkna om igen

  • ifrån flying jib till röjlar och mesan.

  • Det var summa tjugotvå vita segel som där gick på den glittrande blåa ocean.

  • Ifrån flying jib till röjlar och mesan. Taube var exakt, han! Det är fråga om främsta, högsta och aktersta seglen. Flying jib är det trekantiga seglet som går från yttersta änden på bogsprötet till högt upp på fockmasten (främsta masten). Jib är ett försegel och flying betecknar att det inte är litsat (ursäkta, anslutet till) ett stag, utan flyger fritt, hade jag så när sagt. Om denna tolkning finns olika åsikter. – Nej, det gör det inte, säger somliga. Men nu är det förhoppningsvis klart vad som menas.

  • Röjel. Intressant etymologi! Översta råseglet på fullriggad mast på större råtacklat fartyg.Sedan 1897; av eng. royal sail. Till royal ‘kunglig’.

  • Mesan. Det där gaffelseglet längst akterut från vars nock nationsflaggan hängde. Återigen intressant etymologi! Av spa. mesana med samma bet.; till lat. medianus ‘i mitten befintlig

  • Den text som finns på flera håll på nätet stämmer inte med vad Evert Taube själv sjunger och jag har rättat det. I de verser som inte finns med i hans insjungning har jag utgått från texten i Gröna visboken, som är mycket mer tillförlitlig. Om det faktum att många klassiska visor av olika slag finns på nätet i inte helt korrekt skick kan man säga att det visar hur älskade de är, att de lever i folkets minne och då blir ett ”nu” till ”då”; och frasen ”med Sveriges vapen och porträtt” ändras till ”med kungens vapen och porträtt”, under inflytande av ordet ”porträtt”, förstås. Men det är ju Fritiof Anderssons porträtt det är fråga om! Inte har någon ett kungaporträtt i passet, annat än möjligen kungen själv.

  • När du tagit del av ovanstående kan du ta fram Povel Ramels Balladen om Eugen Cork och taga även den till dig! Själv är jag väldigt förtjust i formuleringen ”och lät pajsarn gå i krås”. Den torde inte gå att förklara…

3 kommentarer

Om Solzjenitsyn innan Ivan Denisovitj publicerats, Liliana Lungina m m

Publicerat i Axess 2013:9

Under följande rubrik:

När skor blir skjorta

Av Staffan Skott

Mina rubrikförslag







Om en Gulagfånge

men även om ett liv i den sovjetiska intelligentian



som också är världshistoria

och något om översättning





En tidig morgon för femtio år sedan ringde telefonen hos ett äktapar i Moskva. Samtalet var till den berömde författaren Viktor Nekrasov, som bodde hos dem när han var i huvudstaden.


Den som ringde var en chefredaktör som brukade pokulera ihop med Nekrasov. Han måste få komma över och det genast.


Klockan tio på förmiddagen var han på plats med ett manuskript. Han förklarade för Nekrasov och värdfolket att han måste få läsa upp ”åtminstone några delar, det är en fantastisk berättelse och jag läste den två gånger i natt”.


Man ringde efter en bekant som tog med sig med brännvin, för det krävde chefredaktören. Som slog sig ner och började läsa högt för de fyra.


Under uppläsningen drack man med tilltugg på ryskt vis. Alla blev berusade. Uppläsaren kunde inte låta bli att ta om vissa episoder, flera gånger, och sa:


– Nu är det jag som går till partiets generalsekreterare och läser upp det och om jag inte får trycka det vill jag inte arbeta längre.


Klockan tolv på natten skildes man åt och åhörarna var övertygade att det där bara varit fyllesnack. Den som druckit minst tog som vanligt chefredaktören hem, ställde upp honom vid dörren och ringde på. I öronen hörde han ”Chrusjtjov måste få läsa”. Chefredaktörens hustru sa uppbragt:


– Har ni inget samvete som super så mycket med honom, nu pratar han om Chrusjtjov också.

Men chefredaktören reste till Chrusjtjov när denne semestrade i södern och läste upp hela manuset, också den här gången somliga avsnitt flera gånger.


Berättelsen handlar om en enkel man och det bidrog till att Chrusjtjov tog det till sig. Han sa:


-Tryck det. Jag går med på det. Fast ni måste ändra titeln. Inte Щ-851.


(Det var huvudpersonens fångnummer.)


Så Aleksandr Tvardovskij tryckte 1962 i sin tidskrift Novyj Mir ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn– en litteraturhistorisk händelse, som genast blev en ännu större världshistorisk händelse.Solzjenitsyn gjorde senare den officiella förkortningen för fånglägervärldens administration känd över hela vår jord. Förhållandena i Stalins obarmhärtiga läger skildrades i en statlig litteraturtidskrift. Det som alltid hade förnekats av världens kommunister, även av Vänsterpartiet/ Sveriges kommunistiska parti, bekräftades nu av självaste Kreml.


Tidskrifter och förlag hade fått en del fånglägerberättelser, efter Chrusjtjovs ”hemliga tal” 1956 där Stalins förbrytelser beskrevs i dämpade toner. Men Solzjenitsyns berättelse var konstnärligt så stark att Tvardovskij beslöt sig för att den måste tryckas. Det är också viktigt att den dag som skildras var vad som för fången var en bra dag – det gav relief till de förhållanden som han levde under!


Det är känt att Tvardovskij när han första gången läste berättelsen, på kvällen före denna uppläsning, hade gått och satt på sig en kostym för att inte läsa något så storslaget i bara pyjamas. Men om den märkliga dagen som följde kan man läsa om i Liliana Lunginas minnen, som kommit på svenska. Det var hon som var värdinnan.


Om Liliana Lungina (Lunginá, 1920-1998) finns en del att berätta. Mot slutet av hennes liv gjordes tv-inspelningar där hon berättade om sitt skiftesrika liv. De sändes i rysk teve och blev till slut till denna bok. Båda versionerna haft remarkabel framgång. Det är ett liv i den sovjetiska intelligentian som rullas upp. Många stora namn passerar som fascinerar den ryska läsaren, men hon har inte nämnvärt att berätta som gör dem intressanta för den obevandrade läsare i väst.


Hon berättar otäcka minnen från stalintiden och möten där ibland hennes vänner fördömde gemensamma bekanta. Hon frös av skräck men försökte hålla sig undan, säger hon. Det var nog inte det lättaste.


Föräldrarna kom från Poltava i Ukraina. De tillhörde den sekulariserade del av judenheten som när den 1917 äntligen fick en hederlig chans flyttade upp till Moskva och Petrograd, där det fanns behov av utbildat folk. Det var alltså inte Lenin som avskaffade diskrimineringslagarna, utan den demokratiska revolutionen i februari 1917.


Lunginas far var högskoleutbildad ingenjör och gjorde karriär. Han fick utlandskommendering och man bodde i Tyskland och Paris. Lilla Liliana tillbringadenästan ett årtionde i Väst.

Allra först åkte hon med modern till mormor i Palestina. Sedan var det Berlin följt av Paris. Man reste på semester till Nizza och Biarritz, till Saint Jean de Luz och Schweiz och Österrike. Slutligen kallades fadern hem till Sovjetunionen. Hur kunde familjen leva på så stor fot i Mellankrigseuropa? Fadern hade nog också andra uppdrag än de rent diplomatiska och tekniska.

Och den dramatiska hemkomsten för honom, där pass och andra handlingar beslagtogs, vad låg bakom det? Men han fick behålla friheten och arbetade vidare i kvalificerade befattningar. När han dog 1938 var det i en sjukdom.

Liliana var tonåring när hon och hennes mor reste till honom i Sovjet, som hon inte visste mycket om. Vid gränsstationen låg utmärglade människor för döden. Det var under den svält som Stalin medvetet arrangerade i samband med ”kollektiviseringen”, tvångsförstatligandet av jordbruket.

Liliana Lungina inledde en journalistkarriär genom att under sin högskoletid gå till tidningar och erbjuda artiklar. Så blev man journalist förr i tiden, också i Sverige. När hon och modern under kriget blev evakuerade räknades hon som journalist och fick arbete långt ute i landsorten.

Med den skrivkunnigheten blev hon sedan översättare, ett yrke som i Sovjet kunde löna sig väl. Det var trångt kring köttgrytorna, så hon tog den smarta chansen att översätta från det lilla svenska språket. Det kunde hon inte (!), men var flytande i tyska och översatte med lexikon Karlsson på taket. Den blev en stor framgång och början på en ny karriär. Att hon inte tog upp journalistiken igen kan ha berott på den inofficiella antisemitismen som stängde många dörrar för begåvade judar.

Hon översatte mera av Astrid Lindgren, nobelpristagare och många klassiker. Förhoppningsvis blev felen mindre från tyska och franska, som hon ju lärt sig på plats, men Karlsson på taket på ryska är nog den värsta översättning jag sett vad det gäller antalet magplask.



Liliana Lunginas första översättning levde på Astrid Lindgrens berättelse och de många grodorna kunde förstås inte det ryska förlaget se.

Jag fick för många år sedan en beställning från Mary Ørvig på Svenska barnboksinstitutet, till En bok om Astrid Lindgren (1977, finns på många bibliotek). Hon hade tidigare låtit mig göra en mycket krävande översättning. Med ryska Karlsson på taket gjorde jag också ett grundligt arbete. Mary läste och bleknade men tryckte den. Astrid suckade men var härdad. Vi blev också goda vänner och träffades flera gånger.

Liliana Lungina gjorde en slagkraftig och framgångsrik version av Karlsson på taket, med en hel del ”ändringar” som inte har sitt ursprung i hennes obefintliga kunskaper i svenska. Men de bristande insikterna skiner igenom på varje sida. Jag har aldrig läst en publicerad översättning med så otroligt många fel. Hon översatte från svenska med lexikon. Ibland har jag undrat om hon översatte från någon version på ett annat språk, till exempel franska. Men hon hade nog ett rysk-svenskt lexikon.

Hon kunde dock inte skilja på orden ”skjorta” och ”skor”.

Gamla fru Gustafsson i 93:an” har blivit ”Fru G som är 93 år”.

Ja må han leva” har på ryska blivit ”han har nog vaknat”.

Det finns en uppsjö ännu dråpligare fel, bland annat en hel del där pekfingret glidit på ordbokssidan så hon översatt det ord som kommer efter det som hon skulle ha översatt.

Kungar och drottningar” blev ”kungar och härförare” – efter drottning står i ordboken ”drots”!

Rock och käpp” blev ”rock och hatt” – efter käpp står i ordboken ”käppi”!

Kille” blev ”getabock” , efter kille står i ordboken ”killing”!

Banta” blev till ”knota”, det är väl det svenska ”banna” som spelat in.

Fullkomligt okänslig är följande ”förbättring”: Lillebrors syster Bettan och hennes beundrare Boss talar med varandra. – Jag gillar dig. Gillar du mig?

Och så vidare. Blyga ungdomar.

Lungina har skrivit ”kysser” i stället för ”gillar”. – Nu ska jag kyssa dig. – Nu ska du kyssa mig.

Lillebror som tjuvlyssnar kan inte hålla sig för skratt, utan utropar ”Bettan gillar alla pojkar”. Det blir i Lunginas version ”Bettan kysser alla killar”.

Så elak var nog inte Lillebror.

De ryska karlssonböckerna hade stor framgång men den Karlsson som alla ryssar känner till är en tecknad film som inte liknar Ilon Wiklands illustrationer alls. En dramatisering har spelats på många teatrar.

Det bör tilläggas att det redan på den här tiden fanns ryska översättare som hade goda kunskaper i svenska.

, ,

1 kommentar

Malevitj och Jangfeldt än en gång – lång artikel av Michail Mejlach på nätet

A long article of the fate of four legendary paintings by Kazimir Malevich, in Russian, and a translation into Swedish.

Lingvisten och konstvetaren Michail Mejlach, nu vid universitetet i Strasbourg, skrev i fjol en lång redogörelse för Jangfeldt-Malevitj-affären som jag nu läst. Här står också om försäljningen för några år sedan av en av de fyra aktuella Malevitj-tavlorna till ett museum i Schweiz. Jag bifogar en översättning till svenska.


Från redaktionen för os.colta.ru:

De händelser som beskrivs i Michail Mejlachs artikel är inte så kända i Ryssland. Det handlar inte så mycket om litteratur, snarare är det en essä med moraliska asapekter, men eftersom de personer som är aktuella är litteraturvetare har vi placerat den i vår avdelning. Som avslutning finns en kommentar från en konstvetare, en av de främsta specialisterna på Kazimir Malevitjs konst, Aleksandra Sjatskich. Redaktionen för OPENSPACE.ru är beredd att också ge ordet till den andra sidan i konflikten, herr Jangfeldt eller en representant för honom.


Århundradets stöld, eller det perfekta brottet: Chardzijev mot Jangfeldt.

Av Michail Mejlach.

För två år sedan deltog jag i ett rundabordsmöte på en konferens med anledning av sjuttioårsminnet av Iosif Brodskijs födelse, arrangerad i Achmatovamuseet i Sankt Petersburg. Som avslutning till mitt framträdande förklarade att jag var djupt chockerad av att den vetenskapliga värld ansåg att man kunde i denna lokal ta emot en person som på sitt samvete hade en stöld av egendom tillhörig en mycket gammal, kvalificerad kollega, en stöld som pressen (med den bestulnes ord) vanligen kallar ”århundradets stöld” och ”det perfekta brottet”, för att ta en term från kriminologin som för ett brott som begåtts med garanti att det inte kan beivras enligt lagen. Tjuven ifråga är den svenske slavisten Bengt Jangfeldt och den bestulne Nikolaj Chardzijev, som var forskare och en fantastisk kännare av det ryska avantgardet, som mirakulöst klarade sig genom terrorns tider och som också mirakulöst lyckats bevara sitt unika arkiv och utomordentliga samling tavlor av konstnärer från avantgardet, däribland av Kazimir Malevitj: han förlorade under slutet av sitt liv dessa tavlor till följd av att han litade på bedragare.

Det måste sägas att detta inslag i mitt framträdande inte fick något särskilt stöd av de närvarande, eftersom det i Ryssland inte längre finns någon moraliskt medveten allmänhet, och huvudpersonen själv, Jangfeldt, med buddhistiskt lugn lyssnade till den för honom välbekanta anklagelsen.

Denna historia om århundradets otvivelaktigt största konststöld börjar 1975, då den unge svenske slavisten Jangfeldt som i Moskva arbetade på en avhandling om Majakovskij kom till Chardzjijev rekommenderad av en bekant, Lars Kleberg, också svensk slavist. Vid det här laget var Jangfeldt redan bekant också med Lili Brik (hans ”vetenskapliga” framgångar kröntes också till slut med en synnerligen tvivelaktig ”brikologi”). Inte nog med det, Lili Brik och även Nils Åke Nilsson, som vid denna tid ledde slaviska institutionen vid Stockholms univesitet, rekommendeade Jangfeldt till Roman Jakobson, vars namn i högsta grad hade tyngd i Chardzjijevs ögon (jag påpekar här på förhand att tack vare dessa rekommendationer kunde Jangfeldt börja arbeta på en bok om ”futuristen Jakobson” och fick av Jakobson mycket värdefullt material och gjorde 1977 flera intervjuer med honom). Men den gången 1975 började Jangfeldt förbereda en utflyttning av Chardjijev till Sverige, något som bara hans fästmö och sedermera hustru Jelena Jakubovitj, Lars Kleberg och en kvinnlig medarbetare på svenska ambassaden, kanske också Lili Brik kände till. Chardzjijev skulle få en inbjudan från universitet och därefter skulle han stanna i Sverige, bli avhoppare och ägna resten av sitt liv åt publicering av material från sitt enorma arkiv. Jangfeldt trängde nu undan Kleberg ur bilden, detta uppenbarligen med stöd av Lili Brik. Kleberg blev med tiden verkligen en framstående forskare med oklanderligt rykte. Jangfelt föreslog att Chardzjijevs tillvaro i Sverige skulle ombesörjas på följande sätt. Han åtog sig att ordna att fyra mycket betydelsefulla suprematistiska verk av Malevitj fördes till Sverige. Chardzjijev hade fått av konstnären själv och av hans medhjälpare Michail Matiusjtjin och sälja dem i Väst, vilket skulle ge medel till Charzjijevs fortsatta liv och göra det möjligt att finansiera förlagsverksamhet. Man hade planer på att grunda ett speciellt förlag som skulle hete Gileja, till minne av kubofuturisternas konstnärliga sammanslutning.

Jangfeldt fick fyra tavlor och sände dem via diplomatiska kanaler till Sverige. Sedan tryckte han faktiskt en bok med förlagsnamnet Gileja, där några verk av Charzjijev ingick, och det var slutet på den verksamheten. En inbjudan sändes till Chardzjijv men han fick naturligtvis inte något utresetillstånd. Jangfeldt har senare hävdat att ”Chardzjijev fick tillstånd från myndigheterna att resa till Sverige,men inte använde sig av det” (Dagens Nyheter 5/6 2004). I själva verket hänvisar Jangfeldt bara till ett omnämnande i ett brev till honom av ”ett tillstånd till utresa som lämnats av en enhällig partikommitté i Moskva 25/2 1977”, det vill säga Författarförbundets ”partikommitté”, vilket var en tämligen formell del av proceduren och hade endast en betydelse av rekommendation: den som bestämde var avdelningen för visa och registrering OVIR, som lydde under KGB.Till mig sa Chardzjjev att han inte fick tillstånd och att detta var makarna Jangeldts verk. Jangfeldt ljög också om att Chardzjijev avstått från att resa under inflytande av sin hustru, L V Tjaga, som han åter börjat leva till sammans med. Om hon i själva verket varit medansvarig till att han inte reste var det bara på det viset att man under de åren praktiskt taget aldrig släppte ut makar på utlandsresa, utan såg till att en av dem stannade som gisslan.

Uppenbarligen hade nu Jangfeldts planer mognat på att lägga beslag på tavlorna. En garanti för hatt kunde göra det ostraffat var att Chardzjijev litade på honom. De enda som kände till historien var Chardzjijevs närmaste vänner: de sovjetiska myndigheterna, som höll avantgardisternas verk under hård kontroll, insåg mycket väl deras värde på konstmarknaden, och en olaglig utförsel av tavlorna var ett allvarligt lagbrott. Jangfeldts var fri att göra som han ville inte bara i Sovjetunionen utan också att (som det visade sig senare i verkligheten) när Chardzjijev senare verkligen var i Väst han inte kunde hävda sin rätt till sin egendom, eftersom han då genast skulle ha blivit medbrottsling i smuggling. Det var detta som gjorde detta till det perfekta brottet. När Chardzjijev tidigare inte reste ut sände Jangfeldt tillbaka de böcker som Chardzjijev sänt, men med pärmarna avlägsna, som kamouflage, vilket gjorde att de förlorade sitt kommersiella värde, men inte Malevitjtavlorna.

Därefter försvann Jangfeldt. Chardzjijev som blivit orolig gav i augusti 1977 en fullmakt till forskaren Rosemarie Ziegler från Wien, som ofta besökte Moskva, och gav henne i uppdrag att till Jangfelt överlämna ett brev där Chardzjiev nämnde tavlorna som sin egendom och krävde att antingen få tillbaka dem eller också pengar som de inbringat (Rosemarie Ziegler har kvar brevet och det har några gånger återgivits i facsimil i svenska tidningar och i Hedda Rottenbergs bok, mer om den längre fram). [Det finns också i boken Är du alldeles rysk? av S Skott.]

N. I. Chardzjijevs brev av den 28 augusti 1977 till Bengt Jangfeldt med krav på att lämna tillbaka tavlorna:

Ӏrade Bengt Jangeldt!
Jag skriver till Er om de fyra mig tillhöriga tavlor av Kazimir Malevitj som befinner sig hos Er. Den person som överlämnar detta brev, dr Rosemarie Ziegler drån Wien, har min fullmakt att omedelbart motta de fyra angivna dukarna:

1. Suprematism med mikro-röda element, 79×79;
2. Förskjuten kvadrat (ockra), 79×79,5;
3. Vitt på svart /vit kvadrat, 79×79;
4. Svart kors, 79×79.

Dr Rosemarie Ziegler skall sörja för förverkligandet av mina avsikter när det gäller dessa tavlors vidare öde. För den händelse att en av tavlorna sålts av Er ska dr Rosemarie Ziegler sörja för ekonomisk gottgörelse enligt min skriftligt uttryckta vilja.

/Nikolaj Chardzjijev/
När detta brev lästs ska det återlämnas till dr Rosemarie Ziegler.

/N Chardzjijev/”

Dr Ziegler återvände till Moskva utan att ha uppnått något. På ett möte i Stockholm dit hon kom med sin advokat infann sig Jangfeldt med sin. Han läste brevet och på alla frågor svarade han med samma fras: ”No comment”. Tre år senare såldes den första av tavlorna, ”Svart kors”, av Jangfeldt till Centre Pompidou, vad man vet för 4,5 miljoner francs (omkring 750 000 euro, dess värde har sedan dess stigit omkring 70 gånger).

Affären genomfördes med hjälp av juristen Tore Stenholm (vars hustru vid denna tid var allmän åklagare i Stockholm) och med en mellanhand, konsthandlaren William Aronowitsch. (Roman Jakobson vände sig förgäves till honom i hopp om att reda ut historien med försäljningen och få Jangfeldt att bättra sig.) Det är nu känt att försäljningen utformades som en gåva från den amerikanska Scaler Westbury Foundation i Huston, som bland annat finansierar kulturella projekt i Frankrike, och därför räknas tavlan som ”gåva till museet”. Detta konstverk, som visades vid utställningen ”0,10” som öppnades i december 1915 i Sankt Petersburg, har likt den berömda ”Svart kvadrat” en avgörande betydelse i konsthistorien – det var de verken som innebar tillkomsten av suprematismen. Vad beträffar Aronowitschs galleri i Stockholm ägde där 1987 en utställnng med återfunna rayonistiska gouacher av Michail Larionov: ”Michail Larionov: pasteller, gouacher, teckningar.” När Nikolaj Chardzjijev fick se katalogen uttryckte han med eftertryck tvivel på äktheten, vilket ledde till utdraget processande.

Om de övriga tavlor som Jangfeldt hade stulit hörde ingen någonting på mer än tjugo år – de summor som erhållits för ”Svart kors” räckte uppenbarligen länge, men det var uppenbarligen också något annat: han väntade på att preskriptionstiden tjugofem år skulle gå, varefter han inte gick att åtala. Under tiden flyttade Chardzjijev 1993 under stor hemlighet med sin hustru Lidija Tjaga verkligen till Väst, men till Holland. Denna gång var det lite mer pålitligt sörjt för hans försörjning – han hade bestulits bara på två tredjedelar, och på vägen berövats hälften av sitt hans arkiv, som var kvar i Moskva. De sex Malevitjtavlor som Chardzjijev hade kvar fördes ut av den tyska galleriinnehavaren Krystyna Gmurzynska, som var innehavare av ett konstgalleri som återfanns i Köln och Zug, och som för två av dem betalade honom två och en halv miljon dollar, vilket för övrigt motsvarade bara en liten del av deras värde, och som åtog sig att förvara de övriga ”under obegränsad tid”. I Amsterdam blev makarna offer för en rysk-holländsk maffia, vilket kostade dem livet, och all deras egendom kom i händerna på den, noga räknat dess ledare Boris Abarov. Han lyckades med juridiska manipulationer som sköttes av holländska specialister lägga beslag på deras hem och ägodelar, och när han sålt den värdefullaste delen av vad som fanns kvar av samlingarna gömde han sig (i Moskva!) med tio miljoner och fortsatte att då och då resa till Amsterdam, men det är en annan historia. Det har i Ryssland skildrats i en stor artikel i tidskriften Itogi (1998:19), och ett år senare beskrev den holländska journalisten Hella Rottenberg utförligt allt detta i sin bok ”Meesters – marodeurs”, men denna bok som är skriven på holländska gick nästan obemärkt förbi.

Trots att historien med hur Jangfeldt stal tavlorna finns utförligt beskriven i denna bok ”Meesters – marodeurs” utlöstes den verkliga skandalen i ärendet först år 2003 i samband med en stor uttällning med Malevitj som organiserats av Guggenheim-museet i New York. Utställningen visades i tre städer – Berlin, New York och Houston och där visades för första gången Malevitjtavlor som tillhört Chardzjijev och som Gmurzynska vid det här laget i stort sett sålt. Även i denna historia förekom en hel del skandalartade moment som fick den att likna jangfeldthistorien. För första gången dryftades Gmurzynskas försäljning av Charzjijevs tavlor, av vilka hon, som här nämnts, hade rätt bara till två – de ytterligare fyra hade hon likt Jangfeldt bara fått för att förvara, och de såldes naturligtvis till de nya köparna för helt andra belopp än vad Chardzjijev fått. Jangfeldtaffären drog till sig uppmärksamhet för vad som kunde verka vara en obetydlig detalj – en fotnot i en volym som gjordes till utställningen i Berlin och utarbetats av dess amerikanske kurator Matthew Drutt, som tämligen utförligt beskrev historien med Jangfeldts stöld. I samband med att utställningen sedan skulle till USA publicerade New York Times en stor artikel (31/3 2003) om det sorgliga ödet för Chardzjijevs samling, där det också berättas om Jangfeldt som svikit Chardzjijev.

Den förste i Norden som la märke till den remarkabla fotnoten var den finländske konstvetaren Dan Sundell, som berättade offentligt om ”Århundradets stöld” i sin artikel i tidningen Hufvudstadsbladet (1/3 2003). Det ledde till en störtflod av artiklar i svenska och finlandssvenska tidningar. Jangfeldt svarade omedelbart tidningen: ”Att hävda att jag skulle ha tavlor som tillhör Chardzjijev, eller att jag sålt dem, är fullkomligt absurt”, och fotnoten i katalogen ”var rena rama provokationen och anklagelserna i den har ingen grund”. På frågan om de fyra och en halv miljon francs som han fått för ”Svart kors” som gått till Centre Pompidou svarade han också att han ”inte visste något om det” (Dagens Nyheter 6/3 2003). Chardzjijev själv beskrevs av Jangfeldt som ”en psykopat och sinnessjuk, en person vars hela liv bestod av intriger” (detta framkallade ett inlägg av tre respekterade slavister som för länge sedan lärt känna Chardzjijev – Lars Kleberg, Magnus Ljunggren och Barbara Lönnqvist, i Hufvudstadsbladet 8/3 2003). Jangfeldt vägrade att i sina svar till journalister ge några som helst allvarligare förklaringar, under den lögnaktiga förevändning att ”det kan skada andra personer” (om Jangfeldt med detta underförstod de diplomater som fört ut tavlorna, så var de för länge sedan pensionärer, om de var i livet, och dessutom var gärningarna preskriberade, liksom själva stölden). Därefter haglade det tidningsartiklar och Jangfelts versioner ändrades för varje minut. Om han först hade förnekat att han över huvud taget någonsin haft dessa tavlor, kom efter bara några dagar följande version: ”Jag fick tavlorna som gåva.” Det påminner påtagligt om Chrusjtjovs uttalanden med anledning av Kubakrisen: ”För det första har vi inte skickat några raketer till Kuba, för det andra har vi redan tagit hem dem. Senare – god min i elakt spel – förklarade han att när han tidigare uttalat att han aldrig haft några tavlor tillhöriga Chardzjijev skulle han ha avsett att tavlorna ju givits till honom och inte längre tillhördeChardzjijev. ”Jag hade inte och har inte sålt några tavlor som ”tillhörde” Chardzjijev, precis så var det. I det ögonblick då gåvan skett var tavlorna mina. Därför hade jag ingen orsak att svara på insinuationer att tavlorna tillhörde någon annan.” ”Tavlorna är mina!” (Dagens Nyheter 5/6 2004, ”Parlamentskaja gazeta”, 21/3 2003.)

Då kom också en artikel i Dagens Nyheter (7/3 2003) under rubriken ”När fick ni en Rembrandt senast?” (den gången värderades de fyra tavlorna till 8 miljoner, nu är beloppet nästan uppe i tvåhundra). Sedan började Jangfeldt säga att han fått tavlorna på villkor att de skulle placeras på museer, och att en redan var i Centre Pompidou. Men när han fick frågan var de tre andra befann sig kom det svar vi redan tidigare hört ”No comment”. Sedan sipprade uppgifter fram i pressan att de tre återstående tavlorna eller en del av dem köpts från Jangfeldt av finansmannen och miljardären, ledamoten av det svenska konservativa partiets styrelse Gustav Douglas, men journalisterna lyckades inte få något annat svar från honom än ett elektroniskt sänt ”nej”. Som det påpekades i en av tidningsartiklarna kunde man instämma med Jangfeldt bara i det han sa i sitt första svar: Det är absurt. ”Det är i högsta grad absurt att en rysk samlare verkligen skulle ha givit Jangfeldt dessa tavlor som hans privata egendom” (”Sprickor i fasaden”, Hufvudstadsbadet 8/3 2003.) För att ge sin version ett sken av sannfärdighet hävdade Jangfeldt något som var en uppenbar lögn: att han skulle ha fått tavlorna av Chardzjijev utan något samband med planer på att emigrera, sedan att den barnlöse Chardzjijev valt Jangfeldt (som naturligtvis var barnafar) för att rädda tavlorna undan sovjetmakten, sedan att Chardzjijev krävt tillbaka sina tavlor först efter många år efter att ”gåvan ägt rum”, och noga räknat när han ändrat sina planer på att emigrera, och slutligen, att Chardzjijev erkänt att han skänkt tavlorna, men ändå av någon orsak ändrat sig. Jangfeldts allra mest cyniska förklaring till sin version var att när Chardzjijev befann sig i Amsterdam hade han inte vänt sig till Jangfelt för att få tillbaka tavlorna, när tjuven i själva liksom tidigare utnyttjat att Chardzjijev var försvarslös, utan annat medborgarskap än ryskt, och att om han offentliggjort hur det låg till med de utförda ”kulturella värdeföremålen” hade det framkallat uppmärksamhet från myndigheterna. Även [dåvarande premiärministern] Tjernomyrdin intresserade sig för frågan under sitt besök i Holland, liksom Putin i en promemoria från 1998, som New York Times fick tillgång till, där han skrev: ”Det är en synnerligen viktig uppgift för oss att få klarhet i de problem som är förknippade med Chardzjijevs konstsamling”, och så var även fallet med [kulturminister] Sjvydkoj, som kom till Holland speciellt för förhandlingar med Chardzjijev. Men de krafter som stod bakom Gmurzynska, som tjänat tiotals miljoner på Chardzjijevs tavlor, lyckade släta över det hela – pengarna vann. Jangfeldts förklaring är icke mindre cynisk, att hans motiv skulle ha varit att ”rädda konstverk från förstörelse”. Han avslutade sitt nästa svar till tidningen Dagens Nyheter med orden: ”Malevitj är för mig i första hand konst. Därför är det mitt mål att få verken på museum.” (DagensNyheter 10/5 2003.) Men när han vädjar till ”egendoms och privatlivets helgd och okränkbarhet” ligger det till och med utanför gränserna för vad som är cyniskt.

Jangfeldts följande gest, som hans tidigare uttalanden var en förberedelse till, är det svårt att beskriva annat än som ett sätt att tvätta de stulna tavlorna ”rena”, precis så har Lars Kleberg beskrivit det. Jämnt ett år efter den ovan redogjorda polemiken meddelade Moderna museet i Stockholm att man från Bengt och Jelena Jangfeldt som gåva fått en tavla som nu hade den nya titeln ””Suprematisk komposition: vit kvadrat på svart bakgrund” och som var nummer tre i det brev från Chardzjijev som Jangfeldt fått genom Rosemarie Ziegler. Detta framkallade nya frågor.

I artikeln ”Århundradets stöld?” (Dagens Nyheter 4/6 2004) skrev Lars Kleberg: ”Frågan om äganderätten och om placering av dessa verk av Malevitj är sedan länge inte någon fråga om Bengt Jangfeldts privatliv. Allmänheten har rätt att kräva att en sådan offentlig institution som Moderna museet, när den som gåva mottar Malevitjs tavla ”Vit kvadrat..”, som länge och på många tillförlitliga grunder betraktas som stulen, kan offentligt bevisa att ”givaren” är rättmätig ägar till detta verk; och att kräva att Jangfeldt förklarar hur tavla nr 3 [det ska vara nr 4, Öa] i Chardzjijevs brev hamnat på Centre Pompidou i Paris och vart tavlorna nummer 1 och 2 i detta brev tagit vägen.”

Konstvetaren och journalisten Stefan Koldehoff har för sin del ytterligare, grundligen och opartiskt i artiklar i stora tidningar beskrivit hela historien med stölden och ”gåvan”, med påpekande att museichefen Lars Nittve vägrat redogöra för om han fått se något bevis för att tavlorna tillhör Jangfeldt (ARTnews,mars 2005, och för inte så längde sedan skrev Aleksandra Sjatskich vältaligt i boken ”Kazimir Malevitj och sällskapet Supremus, Moskva: Tre kvadrater, 2009, sid 278-279, 281.)

När svenska journalister upprepade dessa frågor till medarbetare vid museet svarade de att det fanns sådana bevis i Chardzjijevs och Jangfeldts privata korrespondens som de fått ta del av och studerat men vägrade visa upp dem, med förklaringen att den var av privat karaktär och att – Jangfeldts gamla undanflkykt – att ”om de blev offentliga kunde de skada människor såväl i Ryssland som utanför landet”. Denna vägran strider emellertid mot den svenska lagstiftningen, enligt vilken dokument som ligger till grund för statliga institutioners agerande är offentliga. Till slut förklarade museets medarbetare helt enkelt att de inte sparat kopior av handlingarna. Allt detta var rena barnsliga jollret. På frågan hur Nittve förklarade Chardzjijevs krav på att lämna tillbaka tavlorna svarade han att Chardzjijev helt enkelt ändrat sig. Men till och med om man för ett ögonblick föreställer sig detta otänkbara, att Chardzjijev verkligen givit Jangfeldt Malevitjs ovärderliga tavlor (vad skulle han då ha levat på i Sverige, vilka pengar skulle det ha funnits för det planerade förlaget – allmosor från Jangfeldt som han lyckliggjort och gjort rik?) och sedan ändrat sig, även i så fall skulle det ha varit obegripligt varför det inte varit dennes plikt att omgående lämna dem tillbaka, vid första bästa framförda krav, och över detta uttryckte Bo Strömstedt sin förvåning i en artikel med rubriken ”Visa upp dem i pressen” (Expressen 14/5 2003).

Det är också absolut obegripligt hur i ett ”rättssamhälle” man inte utgår från dokumenterade omständigheter, som dessutom bekräftats av pålitliga vittnen, utan från Jangfelts versioner, vilka ändrades gång på gång och inte bara helt saknade dokument till sitt stöd, utan vilka också stred mot sunda förnuftet och var uppenbart hopkokade för att rättfärdiga hans agerande till sin egen vinning.

Hur som helst fick Jangfeldt som han ville: när ett så framstående museum som Moderna museet i Stockholm tog emot tavlan var det på sitt sätt likvärdigt med ett erkännande av att Jangfeldt hade laglig äganderätt till den. Ett tonfall av självrättfärdigande eller åtminstone rättfärdigande av ”oärligt tillägnande” kan höras i Lars Nittves kommentar, när han förklarade: ”Ett tillskott av en enda målning kan göra underverk i en samling. Med denna fantastiska donation av en klassisk suprematistisk målning av Malevitj har med ens det ryska avantgardet en synnerligen stark representation på Moderna museet.” (Dagens Nyheter, 6/3 2003.)

När Jangfeldt alltså avvaktat preskriptionen och på så vis ”tvättat” det stulna återvände han på nytt till affärer med tavlorna. Nästa tavla sålde han 2006 nästa verk till Beyelerstiftelsens museum i Basel (det verk som i brevet som Rosemarie Ziegler överlämnade kallas ”Suprematism med mikroröda element” och omdöpts till ”Suprematistisk komposition”). Liksom ”Svart kors”, som såldes till Centre Pompidou, hade detta verk förberetts till utställningen ”0.10” år 1915 men visades första gången offentligt på Malevitjs egen utställning i Moskva i mars 1920. Båda verken intar en mycket viktig plats i suprematismens historia. Det är remarkabelt att medan den framtvingade donationen av ”Vitt på svart” till museet i Stockholmbeledsagades av stor uppmärksamhet i pressen, åtföljdes försäljningen av en tavla till Beyerstiftelsen bara av total tystnad: det var långt till Sverige, och i Schweiz har man sina egna seder. Tonfallet i museets pressrelease är synnerligen återhållsam, varken Chardzjijev eller Jangfeldt nämns vid namn, men i slutet stryker man med avsikt eller oavsiktligt Jangfelt medhårs, med dessa ord sist i pressreleasen: ”När ägaren sålt denna tavla till fonden har han förverkligat sin önskan att i museets samlingar göra tavlan tillgänglig för allmänheten.” Hur många miljoner han fick för förverkligandet av denna ädla önskan står det ingenting om.

Låt oss sammanfatta lite. Jag tänker inte dölja att det jag vet om historien med stölden av tavlorna har jag känt till från början till slutet, framför allt genom Chardzjijejv själv, på samma sätt som en del andra vänner till Chardzjijev, som till exempel Lars Kleberg som förklarat detta i tryck. Det brev som Jangfeldt fick genom Rosemarie Ziegler och som nämnts här, där Chardzjijev krävde att få tillbaka tavlorna och de pengar som en försäljning kunde ha inbringat. Från Jangfeldts sida, när han byter version ”som man byter skjorta”, har vi flera sådana vilka fullkomligt motsäger varandra: totalt förnekande av allting, sedan en fullkomligt osannolik historia om att han skulle ha fått tavlorna som gåva, sedan dyker ett villkor upp att de skulle placeras på museer, och allt detta mot en bakgrund av ovärdiga anklagelser mot Chardzijev om lögn och sinnessjukdom, men i själva verket äger en eller två skyndsamma försäljningar rum, om nu ytterligare en tavla har försålts till Douglas; sedan inväntan av preskribering, och tvättandet av det stulna genom en donation till museet i Stockholm, och så till slut en ny försäljning. På frågan var den fjärde tavlan nu befinner sig har vi än i dag inget svar. Som Lars Kleberg sammanfattat det i en artikel med rubriken ”Jag tror mer på Chardzjijev än på Bengt Jangfeldt”: ”Juridiskt är Jangfeldt kanske skyddad av pansarsäkert glas, men den finns ingen moralisk ursäkt för honom” (Dagens Nyheter 7/6 2004).

Under Roman Jakobsons sista besök i Moskva 1978 träffade Chardzjijev och jag honom på hotellet. Jakobson förklarade i min närvaro att han brutit alla relationer med Jangfeldt och förbjudit honom att trycka en bok som innehöll material som han lämnat till Jangfeldt, liksom de intervjuer som Jangfeldt gjort med honom 1977: intervjuerna hade ägt rum innan Chardzjijev meddelat Jakobson om stölden, och Jakobson avbröt arbetet med manuskriptet, av vilket han då godkänt mindre än en femtedel. Jangfeldt avvaktade Jakobsons död i juli 1982 och tryckte då en känslosam nekrolog (Dagens Nyheter 4/8 1982) och några år efter hans hustru Kristina Pomorskaja dött i december 1986 en ström av publikationer, och därefter gav han som ren marodör ut den ofullbordade boken ”Jakobson som futurist” först på ryska (Stockholm 1992) och sedan på engelska och tyska (My Futurist Yers, NY 1998, Meine futuristischen Jahre, Berlin 1999). Boken är dessutom så inkompetent utformad att om inte Jakobson hade förbjudit att trycka den på etiska grunder borde det ha gjorts på kvalitativa grunder. Jag kan här anföra en rad citat från en recension av en kompetent forskare, framlidne M I Sjapiro (Slavjanovedenije, 1994, sid 114-119): ”Det är oklart vilka principer som tillämpats vid urvalet… Kompositionen av materialet och rubriksättningen förefaller också i mycket vara slumpmässiga.” Därutöver ”har ur Jakobsons minnen en rad avsnitt uteslutits som är av obestridligt kulturhistoriskt värde” (många som Jakobson berättat om finns inte med i boken) och ”minnena har utsatts för påtaglig redigering med ändringar som enligt min uppfattning varit omotiverade”. Det framgår också av denna recension att Jangfeldt censurerat Jakobson: ”Här saknas Jakobsons erkännande att han från allra första början saknat tilltro till den bolsjevistiska revolutionen: ”Jag hade inte bara /…/ aldrig någon önskan /…/ att gå in i partiet, utan inte ens på något vis att återfinnas i sympatisörernas skara.” På liknande sätt ”avlägsnade Jangfeldt detaljer om Osip Briks verksamhet hos TjeKan, bland annat om hur han tvingade några flickor att till honom skriva sina intima dagböcker” och hörvid ”krävde total uppriktighet”, liksom Jakobsons uttalande om sin ”fysiska motvilja mot makarna Briks tillvaro: ”socialism och lycka redan under innevarande tidsperiod”, som Majakovskij ironiskt kallade det.” Recensenten som tagit del av bandinspelningar av intervjun, som finns i Jakobsons arakiv, kom till den slutsatsen att ”om man samlar allt det som utelämnats skulle det antagligen bli en bok till omfånget lika stor som den som utgivits. Men ändå har det trots otaliga förkortningar och omkastningar inte lyckats att få till stånd någon enhet i texten, något logiskt och grammatiskt sammanhang.” Recensenten har också funnit en mängd inexaktheter och misstag, bland annat språkliga, ”en fantastisk interpunktion och många tiotals skrivfel: vad Jakobson avsett kan man ibland bara gissa sig till… Jangfeldts grova slarv som utgivare är iögonfallande… Den form av kommentarer som B. Jangfeldt valt är enligt min uppfattning moraliskt föråldrad: det är minst av allt vetenskapliga kommentarer. De fåtaliga försöken till utredning av problem är synnerligen misslyckade… B. Jangfeldts kommentarer tål inte kritik ens inom ramarna för den utformning som han har valt”, det är också en mängd misstag bland dem. Kommentarerna till Jakobsons artiklar om måleri ”är direkt lånade från Aleksandr Parnis kommentarer” i en Jakobsonantologi från 1987, ”Artiklar om poetik”. Även om detta ska ha gjorts med tillstånd från Parnis finns det inga hänvisningar till denne föregångares arbete, vilket innebär att denna del av kommentarerna är plagiat. Jangfeldt drar sig inte heller för att i boken använda Chardzjijevs publikationer.

Allt detta leder till att recensenten drar följande slutsats: ”Man kan inte annat än konstatera att volymen ”Jakobson som futurist” av B Jangfeldt utformats på professionellt sett låg nivå: allehanda brister i text och apparat drar ner värdet på den recenserade boken.” Recensionen avslutas med en rad retoriska frågor: ”Varför publicerades den intervju som Jakobson gav 1977 först femton år senare?.. Varför avbröt Jakobson överraskande arbetet med manuskriptet och auktoriserade mindre än en femtedel av sina minnen? Varför fick B. Jangfeldt idén om publicerande först 1988, när varken Jakobson själv eller hans änka längre fanns bland de levande?” Den sista frågan innehåller noga räknat svaret i sin formulering.

Slutligen bör det påpekas att om i Sverige och hela den civiliserade världen anständiga människor inte tar Jangfeldt – ”den perfekte brottslingen” – i hand, är det så att i Ryssland, det land där hans brottsliga spår börjar, är han inte bara en som man ”kan ta i hand”, där sprider han ihärdigt sin Brik-à-brack-ologi i tryck, den dag som i dag är.

Aleksandra Sjatskich:

(Doktor i konstvetenskap, medlem av Konstnärsförbundet i Moskva, medlem av Konstvetarassociationen (Assotsiatsija iskustvovedov, AIS), medlem av CAA (College Art Association)

Det ska sägas att jag inte visste att anständiga människor i Väst ”inte tar Jangfeldt i hand”. Vad som mest av allt frapperar mig i denna situation är beteendet från myndigheterna och moderna museets lednings. Det finns en inrotad uppfattning i Väst och Amerika om hur korrumperade de ryska myndigheterna och de ryska oligarkerna är, om den korruption som genomsyrar hela det ryska samhället. Det är underförstått att den civiliserade världen, dit länderna i Europa och USA räknar sig, är ren och moraliskt högtstående, och att där är det uteslutet med uppgörelser som undergräver de moraliska grundvalarna. Men vad finner vi? Uteslutet när det handlar som små pengar, men när det handlar om stora pengar är allt möjligt. Detta är det mest beklämmande. Enligt min åsikt har”den civiliserade världen” ingen moralisk rätt att brännmärka ”det korrumperade Ryssland”- man kan gärna se sig i den spegel som den illistige och samvetslöse svenske ”forskare” tillhandahållit som stulit Malevitjtavlor från Chardzjijev.

Det framgår också av allt att hr Jangfeldt är totalt likgiltig inför vad för slags reputation – han ordnade en affär som gjorde honom själv rik, och det är det viktigaste gärningen i hans liv. Enligt min åsikt framstår han i fortsättningen i den ryska kulturens annaler som en ynklig person som beräknande och framgångsrikt utnyttjade sovjetmakten för att stjäla tavlor från Chardzijev.

1 kommentar