Inlägg taggade Sibirien

Enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Artikel om enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i en mycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Petersburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han blev herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark i floden. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja från de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om man söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

********************************

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i enmycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser det sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Peterssburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han hade varit herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men blivit avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu, under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja av de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om du söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

STAFFAN SKOTT

, , , ,

13 kommentarer