Sökresultat för: Staffan Skott

Recension 2015 i Respons: Vad jag läser NIKE SNIJDERS är rekryterare med fil. mag. i religions- vetenskap, inriktning judaistik. Bred bild av den moderna judendomens mosaik En mänsklighet i mänskligheten – Ett reportage om det judiska folket av Staffan Skott (Norstedts) Staffan Skott har med En mänsklighet i mänskligheten åstadkom- mit något som jag som judaistiker beundrar. Tonen är spirituell och avslappnad, ofta rent personlig – ett uppfriskande sätt att ta sig an den judiska historien. Skott räds inte att lyfta detaljer som ofta förbises eller behandlas som en parentes i liknande verk. Hans kapitel om judiska efternamn visar på grundlig efterforsk- ning och djup kunskap om länderna i det forna Sovjet och dess judiska befolkning. Min entusiasm är dock inte odelad. Verket lämnar mycket att önska avseende hantering av judiska begrepp. I diskussionen om ashkenazisk kontra sefardisk judendom beskriver Skott den mindre grupperingen sefarder som ”de efterkommande till den en gång stora judenheten i Spanien och Portugal”. Om Skott med ashkenazer och sefarder hade avsett liturgisk tillhörighet hade hans påståenden varit solklara, men han tycks i huvudsak syfta på geografiskt ursprung. Världens icke-ashkenaziska judenhet följer vad man ofta kallar för en sefardisk rit, men är sällan släkt med de judar som fördrevs från den iberiska halvön under 1400-talets sista år. Vidare har jag svårt för Skotts beskrivning av den judiska ultraortodoxin som ”med sina avvikande beteenden och uppseen- deväckande klädsel [får] en uppmärksamhet från massmedierna som inte motsvarar deras ganska ringa antal”. Att Skott är ateist med en världsbild präglad av en uppväxt i en kristen kontext är uppenbart, men jag anser att man bör vara försiktig med att tillskriva andra religiösa och kulturella grupper ett ”avvikande be- teende”. Samtidigt är den lättsamma tonen bokens stora behållning och jag uppskattar att Skott närmar sig judendomen med gott mod och stora gester. Författaren lyckas med konststycket att måla upp en bred bild av ju- dendomen som folk, kultur och religion. Bo- ken fyller sin funktion som en inspirerande och informationsrik introduktion till juden domen och judenhetens historia, faktiskt bättre än andra böcker på senare år. Som läsare bör man vara medveten om att Skott inte är judaistiker, men han fungerar däre- mot som en utmärkt och engagerad guide till den mosaik som är modern judendom. ■

63 kommentarer

Om Staffan

”Skott, Staffan, född 1943, journalist och översättare. Som skribent i dagspressen, med egna verk som Romanovs (1989), Ett annat Moskva (1993), Sovjetunionen och det nya Ryssland (2001; utökad upplaga 2009 med titeln Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet: 1914–2008) och Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten (1999; utökad upplaga 2004) samt med översättningar av ryska författare har Skott verksamt bidragit till en fördjupad bild av Ryssland och ryskt kynne.

Bland Skotts översättningar märks verk av Tjechov, Gogol samt Tolstoj, vars roman ”Krig och fred” han översatte ursprungsversionen av i den första fullständiga utgåvan av boken 2006. Han har även utgivit böcker om cyklar (Tidens cykelbok, 1978; utökad upplaga 1994) samt om ätten Bernadotte (Alla dessa Bernadottar, 1996). År 2013 utkom En mänsklighet i mänskligheten: Ett reportage om det judiska folket.

Gift sedan 1981 med Maria Nikolajeva.” Ur Nationalencyklopedin.

De har glömt att jag har Hemvärnets förtjänstmedalj (silver), Sovjetiska Författarförbundets översättarmedalj och Militärmusiksamfundets silvermedalj.

Jag är född i Ludvika och härstammar på mödernet och fädernet från dalfolk; på mors sida från bönder i Stora Tuna och på fars från fattiga lantarbetare i södra Dalarna. Till utseendet var far och farfar uttalade ”vallontyper”, men vi har ingen kunskap om vallontraditioner. Min far Sten Valter Skott (1910 – 1974) var försäkringsman i Folksam, hade hellre varit jägmästare, blev inför andra världskriget reservofficer, slutligen kapten i reserven, Dalregementet (regementsmarsch ”Stenbocksmarschen” av Lindsten).  Min mor, Margareta, f Karlsson (1916 – 2003) var mycket begåvad, minst lika allmänbildad och viljestark som min far. Hon fick inte läsa vidare än till realexamen, hennes far (högerman) tyckte det var onödigt. Min far och jag uppmanade henne att läsa in studenten när min syster Annika och jag var stora, men det blev inte så. Min syster gjorde som revansch och som kompensation för mina sociala tillkortakommanden en vacker medicinsk karriär, MD och till slut prodekanus vid medicinska fakulteten i Göteborg. Min far var en vacker karl, det har tagit ett hereditärt språng över mig till mina barn, och han i alla avseenden en riktig karl. Ju äldre jag blir, desto mer förundras jag över hans förmåga att göra det bästa av den plats han fick i livet. Han var en av samhällets stöttepelare i Gävle, socialdemokrat och förtroendeman; han tackade nej till erbjudanden att stå på valsedeln men var drätselkammarens och Energiverkets ordförande, och annat. Han var från början blyg och hade ett hett humör men behärskade båda problemen väl. Han vaccinerade mig med kärlek och förtroende, vilket mången gång har fått mig att tänka på att det verkar som om man tvärtom måste ha ett dåligt förhållande till sin far och eller mor för att få drivkraft att göra stor karriär. Mitt lyckliga kärleksförhållande till den klassiska musiken har jag också honom att tacka för; jag glömde säga att han också att i Orkesterföreningens styrelse i Gävle. Tyvärr hade hans musiksmak en liten brist: han förstod inte riktigt att uppskatta militärmusiken i all dess rikedom. Men i hemmet fanns en sjuttioåttarvare med Hälsinge Regementes marsch (”Der Schutzgeist”, Schmidt) och marschen Överste Hans Berggren (Baltzar Bäckström), som Bäckström själv gick runt och sålde i Gävle; och eftersom Bäckström också satt i Orkesterföreningens styrelse köpte min far välvilligt skivan (skivmärke Cupol, den har donerats till Militärmusiksamfundet).

Mina barn har alla bruna ögon, utom Sergej som är ett bonusbarn. Min hustru Masja (Maria) har tre barn och jag har fyra barn och tillsammans har vi fem barn; räkna ut varför! Vi har för närvarande tio barnbarn och då har våra två gemensamma barn (samproduktioner) inte inlett någon egen produktion. Våra barn med äkta hälfter: Sergej; Lisa med Magnus; Jakob med Therese; Julia med Pontus; Anton med Kory.

Jag halkade in på ryska på en oljad pelmen och hade i själva verket tänkt bli litteraturvetare. När min hustru med tiden gjorde den karriär som jag tänkte mig som gymnasist har jag sett hur hon haft det och tänkt: tack att denna kalken gick mig förbi.

Jag blev vid fjorton års ålder medlem i SAP (det blev man som SSU:are) och var en av grundarna av SSU:s skolklubb i Gävle, där jag växte upp. Som socialdemokrat frestades jag aldrig av kommunistpartiets (SKP:s, V:s) dumheter. Efter femtio år som partiansluten socialdemokrat tog jag time-out (obs!) när Mona Sahlin blev partiordförande, men hoppas  kunna begära återinträde när hon blir ambassadör eller generaldirektör.

Fram till fyra års ålder var sydligt dalmål mitt modersmål, men i Gävle lade jag mig till med rikssvenska. Jag tog en fil kand innan jag var myndig och var den evige doktoranden tills slaviska institutionen och jag gav upp. Jag avlade alla deltentamina och skrev tre separata uppsatser, (bland annat stor statistisk och stilistisk studie över översättning av gerundier till svenska hos tre olika översättare, vidare om de performativa verben och de grundläggande performativernas biaspektuella karaktär i ryskan , och för all del övriga slaviska språk, samt en stor praktisk översättningsstudie: Karlsson på taket på ryska. De två sista finns tryckta). Jag har akademiska betyg i ryska, polska, serbokroatiska, tjeckiska och japanska.

Jag har bott i Stockholm sedan 1961, med utlandssejourer 1965-1966 (Moskva, vaktman på svenska ambassaden) och 1999 – 2001 (San Diego, Kalifornien).  [Tillägg 2012: Och hittils 5 år i Cambridge.] Jag gjorde värnplikten på Upplands Signalregemente (S1, regementsmarsch då ”Fanvakten” av Ekström, senare återtogs Upplands regementes marsch ”Utgångsmarsch” av Bergström) med tjänstgöring på Försvarets Radioanstalt, FRA, en institution som har en hedersplats i mitt hjärta.

Som skolpojke skrev jag flitigt i Arbetarbladet i Gävle, 1967 började jag medarbeta på Aftonbladets kultursida, framför allt i Innerspalten, detta för dem som minns denna legendariska instans ledd av Karl Vennberg, Axel Liffner, Jacob Branting med flera. 1973 var jag semestervikarie på DN och skrev och även redigerade flitigt hos Namn och Nytt. 1981 fick jag fast anställning på DN. Ingemar Unge, som då var chef för Namn och Nytt, ville ha mig på heltid men jag valde att bli anställd på fyrtio procent. Jag hade nämligen 1976 fått garanterad författarpenning och den får man inte ha kvar om man har mer än femtio procents fast anställning.

Mina böcker har en ohjälplig kameleontkaraktär: Sveriges mest omfångsrika cykelhandbok, goda råd till nya datoranvändare, faktabok om de svenska kommunisternas skamliga förflutna, en bok om tsardynastin Romanov som kommit på många språk, fyra upplagor i Ryssland; som parallell en bok om ”Alla dessa Bernadottar”, republikan som jag är; böcker om Ryssland, rysk historia, glasnostperioden och Sovjetunionens fall. Standarverk: Cykelboken, Romanovs, Sovjet från början till slutet (fyra upplagor under skiftande namn).

Jag har haft ett osannolikt rikt liv men undrar vid sextiofem års ålder om jag inte kunde ha gjort något vettigare än att översätta. Belöningen för det vansinniga i det företaget har varit att Tjechov, Tolstoj, Gogol, Pusjkin, Tjajkovskij och andra varit mina arbetskamrater. Gogol är väl den ende om vilken jag är tacksam att jag inte samarbetat med honom i levande livet.
Belöningen är också min hustru Masja, med vilken jag under trettio år har otaliga andliga duster, ett fantastiskt samarbete i båda riktningarna (även om jag inte hänger med lika bra i hennes avancerade litteraturvetenskapliga forskning som hon  i våra översättningsangelägenheter; hon var verksam översättare i Moskva innan hon kom till Sverige). Ja, att hon tagit med mig till underliga hörn av världen som jag aldrig skulle ha drömt om utan henne: Krugerparken i Sydafrika, San Diego vid mexikanska gränsen, en tur i bil genom USA från Stilla havet till New York City, och mycket annat. Min hustru har tre barn och jag har fyra men tillsammans blir det fem, det är inte så svårt att få aritmetiken att gå ihop; och tio barnbarn har det hittills blivit. Våra två samproduktioner heter Julia och Anton.

Min första hustru, Märta Bergstrand, har min tacksamhet inte bara för de två oskattbara ättlingarna Lisa och Jakob. Masjas förste make Jurij Smirnov har vi att tacka för Sergej – den ende av gossarne som gjort värnplikten, dessutom som elitsoldat vid Norrlandsdragonerna i Arvidsjaur (regementsmarsch av ryttmästaren och godsägaren Hjalmar Carlsson).

Jag pensionerades från DN i augusti 2008; i samma veva flyttade vi till Cambridge i England, ty Masja har blivit anställd som professor vid härvarande universitet. Omställningen till ett tredje utlandsboende, som det är meningen ska bli ännu längre än ett år i Moskva 1965-1966 och två år i San Diego 1999-2001, har gått galant, undantagandes våra desperata försök att registrera Masjas bil i Storbritannien. Det borde jag ha låtit bli med, inser jag nu, EU betyder väl ändå någonting, men är vi nu disciplinerade svenskar så är vi. Under registrerande fick jag för första gången i mitt liv höjt blodtryck men det gick ner när vi fick de engelska skyltarna; andra bilen har sedan dess också registrerats här, den gången kollade jag inte blodtrycket, men det var nog likadant under den tiden.

De första åtta månaderna bodde vi i ett charmigt men trångt hus i stadsdelen Chesterton, med utsikt över den lokala ån Cam och dess svanar, änder, morhöns och akademiska roddare, men sedan den 15 april bor vi i vårt ägandes hus Woodside i byn Milton, i praktiken en förort. Viktigast av allt: där kan vår katt få komma och gå som hon vill. Hon kom från Sverige i början av året efter nästan lika mycket byråkrati som det tarvas för att registrera en svensk bil i England, jaja. Som följd av flytten har vi haft två House Warming Parties på tio månader, det andra höll vi den 6 juni, då vi dessutom firade inte bara nationaldagen utan även att vårt äldsta barnbarn blev tonåring. Vårt hem har allt utom flaggstång; den glömde vi ta med från Fagersjö.

Tillägg vid månadsskiftet april-maj 2011.

Jag har gått med i SAP (Internationalen av Degeyter, Arbets söner av Möller) igen.

Lämna en kommentar

Röda arméns ohyggliga förutsättningart

Ingress

Under de senaste åren har ryska historiker och veteraner till slut kunnat berätta sanningen om de avskydda spärrtrupperna, vars uppgift var att skjuta andra soldater i Röda armén. ”Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet”, skrev en dekorerad veterant långt efteråt .Vid sjuttioårsminnet av invasionen i Normandie sades det åter att det i själva verket var på östfronten som Hitler-Tyskland besegrades. Så här gick det till. De ofta föga stridsvilliga sovjetiska soldaterna drevs fram mot tyskarna av ryska specialtrupper som sköt sina egna i ryggen om de inte ryckte fram. Hur dessa ”spärrtrupper” fungerade har länge varit tabu. Nu finns utförliga redogörelser. 

(En bok av översten och chefen för en militärhistorisk avdelning i ryska armén, Vladimir Dajnes, ger en mycket omfattande redogörelse, ”Sjtrafbaty i zagradotdely Krasnoj armii.” Finns på nätet. )

Utan dem hade Stalin inte vunnit kriget

Hur många jag sköt? Det var olika. Ibland tio-tjugo man om dagen, ibland mindre. Jag var ung då och hade starka nerver.”

Vilka det var som veteranen Samuil Usjerov hade skjutit så många av under andra världskriget? Nej, inte fiender. Sina egna. Andra soldater i Röda armén.

Usjerov var som brukligt är bland ryska veteraner behängd med mängder av ordnar och medaljer. Efter några glas tillstod han att han hade tjänstgjort i spärrtrupperna, som bakom de egna linjerna fångade in och i förekommande fall sköt ”desertörer, panikmakare och soldater som visat feghet”. Det var under en sammankomst vid slutet av åttiotalet, berättar historieprofessorn Viktor Korol.

Att det förekom spärrtrupper bakom de sovjetiska linjerna i andra världskrigt är känt. Den främsta uppgiften var ändå inte att stoppa desertörer utan att driva de oftast motvilliga infanteristerna framåt mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. I folkmun har berättats kusliga ting om dem. Men dessa zagradotrjady har varit tabu både i den officiella historieskrivningen och i pressen. Först under de senaste åren har fakta publicerats med detaljer om hur de fungerade, dessa ”zagraditelnyje otrjady”, för att ta den fullständiga beteckningen.

Andra världskrigets spärrtrupper var inte någon ny företeelse. Redan i inbördeskriget organiserade Trotskij de första enheterna. Ett av kraven från matroserna i Kronstadtupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle avskaffas. Under vinterkriget november 1939 – mars 1940 fanns också spärrar bakom fronten. I början bemannades de ofta av trupper från säkerhetspolisen NKVD (KGB), men behovet av spärrtrupper blev under världskriget så stort att de fick organiseras inom armén själv.

Som mest fanns det under världskriget uppåt 60 000 man i två-, trehundra spärrgrupper, enligt beräkningar av historiken A. Tjerkasov. De hade bättre beväpning än de vanliga trupperna, framför allt de nya kulsprutepistolerna, som det var ont om, och som gav ett enormt övertag gentemot de vanliga rödarmisternas gammaldags gevär. Men spärrtrupperna hade också riktiga kulsprutor och olika fordon, ibland rent av stridsvagnar.

Någon totalsummering av offren finns inte, men här några belysande exempel:

Efter Tysklands anfall den 22 juni 1941 och det kaos som uppstod uppgick Röda arméns förluster i stupade och tillfångatagna till miljoner.

Enbart under de första veckorna gick en och en halv miljon rödarmister över till fienden, med vapen i hand, med stridsvagnar och artilleri, och två miljoner gav sig fångna. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon försvann ut i skogen.” (Den ovannämnde Viktor Korol från universitetet i Kiev.)

Under hela kriget på östfronten tog tyskarna mer än fem miljoner krigsfångar (mer än hälften dog i fångenskap, på grund av tyskarnas behandling och därför att Stalin vägrade ge dem hjälp genom Röda korset, så som andra nationaliteter i fångenskap fick.) De som inte stupade eller tillfångatogs vällde österut i vild flykt. På mindre än tre månader, från den 22 juni och till 10 oktober 1941, sköts 10 201 man av spärrtrupperna.

3 321 av dem sköts inför trupp. Artillerisergeanten Nikolaj Nikulin berättar:

För att hålla disciplin i den amorfa skaran illa utbildade soldater hölls det avrättning när det förestod strid. Man tog några eländiga varelser eller någon som sagt olämpliga saker eller enskilda desertörer, som alltid fanns så det räckte till. Divisionen ställdes upp som ett U och de olyckliga likviderades utan vidare spisning. Meningen var att skapa skräck inför NKVD och kommissarierna, större rädsla än för tyskarna. Om man i en attack vände om fick man en kula från spärrtruppen. Det var skräck som fick soldaterna att riskera livet. Det avrättades naturligtvis också efter misslyckad strid. Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet.”

Nikulin, 1923-2009 fick några av de högsta utmärkelserna i kriget, Fosterländska krigets orden, Röda stjärnans orden, För segern vid Berlin, med flera. Han blev efter kriget konstvetare, professor, medlem av ryska konstakademin och skrev 1975 memoarer som inte gavs ut förrän 2007.

Spärrtrupperna hejdade under krigets första tre månader 657 364 desertörer, ”panikmakare” och så vidare. Tjugofemtusen fängslades och resten formerades om till förband och sändes åter till fronten.

Ett år senare rapporterades i oktober 1942 att man på två månader hade skjutit 1 189 desertörer som gripits på väg bort från fronten.

Kriget på östfronten varierade självfallet i intensitet men det ovanstående var inte de enda månaderna med våldsamma strider.

Två meddelanden från Stalin i högkvarteret handlar om spärrtrupper. Först ett direktiv nr 001919 den 12 september 1941. Ett år senare kom 28 juli 1942 den berömda ordern nr 227 – ”Inte ett steg bakåt!” med förbud mot alla former av reträtt. Att ge sig fången likställdes med högförräderi. Självmord var det enda godkända alternativet.

Texterna blev offentliga först under Gorbatjov. I båda meddelandena angavs hur spärrtrupperna skulle organiseras med styrkor angivna och hur många enheter per armé eller division och att man hade rätt att skjuta desertörer på fläcken.

Stalin skrädde inte orden om tillståndet i Röda armén. ”I våra infanteridivisioner är det gott om panikbenägna och direkt fientliga element.” Det beskrivs utförligt hur de drar med sig andra i oordnad flykt. Officerarna håller inte måttet. ”Om officerare och politiska kommissarier i sådana divisioner verkligen var vuxna sina uppgifter skulle panikskaparna och de fientliga elementen inte kunna ta överhanden i divisionerna. Men olyckan är att vi inte har så gott om om fasta och beslutsamma officerare.”

Stalin hade ju under den stora terrorn låtit antingen skjuta eller också till Gulag skicka tiotusentals erfarna officerare.

Spärrgrupperna placerades vid vägar, järnvägsknutar, flodhamnar och andra ställen där desertörerna kunde dyka upp. Somliga fanflyktingar slapp väl igenom nätet i skogarna, men ibland fanns det geografiska hinder som ledde till enorma förluster. Det sovjetiska anfallet i september 1943 över Dnepr, vars västra strand försvarades av tyskarna blev ett obeskrivligt inferno. Där låg spärrtruppen direkt bakom de stridande enheterna och drev dem framför sig. Förberedelserna för flodövergången var usla eller obefintliga, det fanns inte båtar eller andra hjälpmedel. Efter- och underhållstrupper var kraftigt på efterkälken, tio dagar bort.

Soldater försökte ta sig över med tält som fyllts med halm, de sjönk till botten efter hundra meter. Soldater i de beryktade straffkompanierna hade inte ens det. Det har beskrivits i romanen Krigsskådeplats av den respekterade författaren Viktor Astafjev (1924-2002) som själv deltog i denna operation och blev svårt sårad.

Spärrtrupperna stod på östra stranden och hindrade de soldater som försökte ta sig tillbaka från strömfåran. Spärrtrupperna sköt med grovkalibriga kulsprutor ut över vattnet och kulorna slet vita flisor ur de stockar som en del soldater klängde sig fast vid, slog mot kroppar och ännu levande soldater.

Övergången av Dnepr har i efterhand skildrats som en krigslist, flodövergång utan farkoster och ett hjältedåd av enskilda uppfinningsrika officerare. Utanför Fosterländska krigets museum i Kiev står en heroiserande skulpturgrupp till minne av denna mänskliga katastrof. Astafjev säger att av de 25 000 som skulle ta sig över kom 3-6 000 fram till andra stranden.

När fakta om spärrtrupperna nu publiceras i före detta Sovjetunionen har det också hörts motstridiga röster som slätar över eller rent av förnekar fakta:

Det var särskilt utvalt, pålitligt folk.” – ”Det fanns inga spärrtrupper. I alla fall inte på mitt frontavsnitt.” – ”Jo, de fanns väl, men man såg dem aldrig.” – ”Inte sköt de på sina egna.” – ”Det hände att de tog aktiv del i strid mot fienden. -”Filip II av Makedonien hade också sådana trupper.” (382–336 f.Kr.)

Det görs också jämförelse med andra länders militärpolis, fast sådant är en helt annan föreeelse.

Inställningen bland soldaterna i Röda armén till spärrtrupperna beskrivs så här av veteranen Aleksandr Kajzerman.

Jag föraktade dem (och enligt min uppfattning gjorde alla vid fronten det) och skulle aldrig ha satt mig vid samma bord. som de. Jag har vid olika veteranmöten efter kriget aldrig träffat någon veteran som erkänt att han tjänstgjorde i spärrtrupperna eller kontraspionaget SMERSJ, ty de visste alldeles utmärkt vad veteranerna från fronten tyckte om dem.”

Kajzerman skrev detta 2000 i den ryskspråkiga tidningen Vestnik som ges ut i USA.

Han återfinns också bland källorna till boken ”Röda arméns straffbataljoner och spärrtrupper” av Vladimir Dajnes, som är militärhistoriker och avdelningschef vid ryska försvarsministeriets militärhistoriska forskningsinstitut, tidigare kaderofficer. Han har skrivit många böcker, bland annat en biografi över Georgij Zjukov i den klassiska serien Framstående människors liv.

Det framgår av titeln på den aktuella boken att spärrtrupperna ofta kopplas samman med en annan kuslig institution: straffbataljonerna. De sändes till de farligaste uppgifterna och ofta citerad statistik säger att en soldat från straffbataljonerna överlevde i snitt tre anfall, en officer ett och ett halvt.

Ett vittnesmål är vad Zjukov berättade när Eisenhower i Potsdam frågade hur Röda armén hade gjort med de minfält som tyskarna lagt och amerikanerna hade stora besvär med.

– Vi låter soldater (läs ”strafftrupper”) anfalla som vanligt över dem. De som kommer fram med livet i behåll bildar ett brohuvud, och när då personminorna har detonerat går minröjare in och desarmerar stridsvagnsminorna.

Eisenhower trodde honom först inte men Zjukov sa att förlusterna inte blev större än av tysk eldgivning. Eisenhower funderade på vad man skulle ha sagt i USA om han själv tillämpat en sådan taktik.

Enligt många ryska källor, inklusive Viktor Astafjev, gick det till så att soldaterna drevs fram i led, skuldra mot skuldra och med spärrtruppernas kulsprutor i ryggen. När Astafjev en gång åkte i lastbil över platsen för sådan ”minröjning” hoppade bilen då och då till. Det var när den körde över ett lik.

Existensen av straffbataljoner av aldrig tidigare skådad omfattning och av spärrtrupper måste ses mot bakgrund av framför allt två omständigheter. Dels kalhuggningen av den sovjetiska officerskåren under den stora terrorn. Och ännu mer av vad folken i Sovjetunionen upplevde under decenniet före världskriget. Den av Stalin avsiktligt organiserade svälten i Ukraina, Sydryssland och Kazachstan, där minst fem miljoner människor, kanske tio miljoner, dog. Och hur Stalin också med andra metoder knäckte ryggraden på landsbygden i tvångsförstatligandet av jordbruket, det som med en vilseledande formulering kallas ”kollektivisering”. De flesta av soldaterna var bondpojkar. Deras känslor för Stalin och partiet kan man föreställa sig.

Många av de vittnesmål som nu finns om spärrtrupperna innehåller också slutsatsen att utan skräcken som de skapade var det bara en mindre del av soldaterna i Röda armén som skulle ha lytt order om anfall. Spärrtrupperna avskaffades inte förrän hösten 1944.

Den motbjudande slutsatsen är följande. Utan spärrtrupper hade Stalin knappast vunnit kriget.

STAFFAN SKOTT

43 kommentarer

Enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Artikel om enastående bok om Ryssland från Östersjön till djupaste Sibirien

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i en mycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Petersburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han blev herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark i floden. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja från de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om man söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

********************************

Det väldiga Ryssland har alltid lockat beskrivare och rapportörer från Väst. Ont har det dock varit om skildrare som verkligen kommit björnen in på kroppen, in i fällen, bland loppor och mutkolvar, vanligt arbetsfolk och ädla kvinnor. Och genier och galningar, bland vilka variationerna är så många att det inte är lätt att säga vem som är vad.

Efter Sovjets fall har en ny ström av utlänningar dragit till Ryssland. Jens Mühlings visar i Mein Russisches Abenteuer vad en genuin författarbegåvning kan få ut av de nya förhållanden. Jag kom över boken på engelska i Cambridge där jag bor, A Journey into Russia, i enmycket förtroendeingivande översättning.

Det mesta av hans ryska äventyr äger rum långt från Kreml och det nya brusande affärslivet i storstäderna. Det blir ett rikt och fylligt och insiktsfullt porträtt av dagens Ryssland. Raffinerat komponerat på det där sättet som man genomskådar först efter läsningen.

Mühling har ägnat många år åt Ryssland där han levt och arbetat, han talar språket och förstår vad han ser; det är annars ganska lätt att missta sig på vad som är vad i ett land som haft så annorlunda utveckling under förra seklet. Han bor hemma hos vänner i Moskva och Sankt Petersburg. Men hans Ryssland ligger alltså långt utanför Moskvas stadsgräns, ute i det som romantiker anser är det sanna Ryssland och som huvudstadsinvånarna föredrar att inte tänka på. Ett annat Ryssland.

Han tog ledigt ett år och och kringflackandet i det väldiga riket har en röd tråd som han då och då överger men ändå för till ett effektfullt slut. Långt bort i den sibiriska urskogen har det funnits bosättningar med gammaltroende. På tsartiden hade de flytt undan den ortodoxa kyrkan och under sovjettiden drog de sig ännu längre in i skogarna, steg för steg, undan kommissarier och tvångskollektivisering.

1978 fann geologer en gammaltroende familj som i sin totala isolering inte visste vad som hänt i världen men som nu inte längre hotades av sovjetmakten. I stället dog de flesta när de kom i kontakt med omvärldens baciller. Fadern och dottern Agafja överlevde. Det skrevs litet om dem och Mühling läste flera gånger ett tidningsklipp om dem. Den röda tråden i hans bok är att hitta Agafja Lykova, som till slut blev ensam kvar.

Resultatet är en av de allra bästa reportageböcker som jag överhuvud taget läst i ämnet Ryssland, och jag har ändå läst en hel del. Den hade inte kunnat skrivas före 1991. Det enda i samma klass är väl Anna-Lena Lauréns De är inte kloka, de där ryssarna.

Hittar Mühling den ryska själen? Jo, i den mån det låter sig göras och den finns, har han nog gjort det. Det klarar man inte utan en verklig litterär begåvning. Man kan ju inte ta på den ryska själen. Men han finner den i dess många förgreningar, omisskännlig och undflyende.

I Moskva bor han hemma hos en gammal vän i en trång tvårummare. En dag är där en atletiskt byggd ung munk som är våldsamt förälskad i en annan inhysing, en jämnårig kvinna från Vitryssland. Munken kastar sig över henne; Mühling och värden kan nätt och jämnt dra bort honom där han ligger över henne. Hon får inte värre men än att ena kinden är blossande röd av munkens skägg. Det är Dostojevskij eller Leskov i våra dagar. Nästa dag är den vitryska flickan borta, förståeligt nog, men i köket sitter munken och värdens mamma, som kommit hem. De dricker brännvin tillsammans med Mühlings vän och förklarar oberört för tysken:

– Så här är vi. Först bråkar vi och sedan blir vi sams.

Mühling flyttar därefter.

I Moskva besöker han den kusliga byn Butovo utanför stadsgränsen. För de informerade har den ett nattsvart rykte. Bakom höga staket dödades under Stalintiden hjälplösa offer för terrorn och kastades i väldiga massgravar. Nackskott med pistol var metoden. Det skrevs om Butovo redan under Gorbatjovs sista år och nu reser det sig en nybyggd kyrka som inte fanns där när jag med min bil besökte platsen. Kyrkoherde är en före detta geolog, fader Kirill, vars egen morfar ligger någonstans i massgravarna. Mühling besöker kyrkan flera gånger. Dessa olyckliga med nackskott dödade är nu martyrer som fader Kirill vakar över.

Uppgifterna har varierat om hur många som ligger i massgravarna. Mühling har uppgifter om fjorton månader under terrorns höjdpunkt 1937-1938. Då sköts fler än tjugotusen människor – alla var ju oskyldiga. I genomsnitt dödades femtio om dagen. Den yngste var fjorton år, den äldste var en mer än åttioårig biskop. Men anläggningen var i bruk i två årtionden.

KGB byggde en sommarstugeby på en del av området. Mühling möter en gammal man som bor där. – Det är klart de var brottslingar, säger mannen aggressivt. – Tro inte alla lögner.

Han vill inte tala om vad han haft för yrke. – Jag byggde samhället.

Tre nya kyrkor, tre milstolpar i Rysslands nittonhundratal. Först den i Jekaterinburg i Ural, på platsen för mordet på tsarfamiljen 1918, som följdes av oräkneliga mord på oskyldiga människor, de kan bara räknas i miljoner.

Så kyrkan i Butovo, minnesmärke över dessa massmord.

Och slutligen den nya kyrkan i Tjernobyl, där en kärnkraftskatastrof markerar början på slutet av det ruttna Sovjetunionen med dess sammanbrott. Även den kyrkan leds av en man som först i medelåldern lämnat en etablerad karriär, han var maskiningenjör på en livsmedelsfabrik, för den andliga banan.

I Sankt Peterssburg träffar Mühling fader Jevstafij som också har bytt livsbana, han hade undervisat i marxism-leninism vid en högskola men lämnade den världsliga religionen för ryska kyrkan. Han hade varit herde för en församling i utkanten av Sankt Petersburg men blivit avsatt när det visade sig att han hade en ikon av Stalin i kyrkan. Enligt honom hade Stalin räddat den ryska kyrkan.

Fantaster, människor med förryckta idéer är det ingen brist på i Ryssland. Om de är vanligare än på andra håll i världen är en av förklaringarna att under sjuttio år kunde ingen lita på den information som myndigheter och andra auktoriteter spred. För att inte tala om nu, under Putin.

Mühling möter en i samhället väl fungerande museitjänsteman som är benhårt övertygad att han är sonson till siste tsaren, alltså son till den blödarsjuke tsarevitj Alexej. Jaså, har man identifierat Alexejs kvarlevor med DNA och allt? Lögn! är hans reaktion.

En framstående matematiker har räknat ut att världshistorien är förfalskad. Det har bara gått tusen år sedan Kristi födelse, han vet till och med vem som manipulerat allt: en av de två berömda italienarna Scaliger, far och son, vi får inte veta vem av de två. Hans beräkningar hänger ihop på ett förbluffande vis, men den tyske författaren tror nog ändå inte på honom.

Nya sekter, kristna och andra, har vuxit upp runtom i landet. En flera hundra proselyter stor församling ute i Sibiriens urskog har byggt ett prydligt samhälle med originella hus och dyrkar en före detta trafikpolis som nu kallar sig Vissarion och är den pånyttfödde Guds son. Han kommer då och då ut ur skogen klädd som Jesus på gamla bilder och talar till sin hjord, dock med mikrofon och högtalare. Efter Gamla och Nya Testamentena författar han Det sista testamentet som kommer i årgångar. Mühling kan på nätet läsa om sitt eget möte med honom när det gått ett år och då är den nye Guds son uppe i tjugo delar.

I dag skulle Mühlings odyssé kanske vara svårare att genomföra. Myndigheterna har meddelat nya regler för utlänningars vistelse i Ryssland. Samma regler som på Sovjettiden, säger jag. – Äsch, de har gällt hela tiden, säger sakkunniga regeringskritiker. Men de kommer kanske att tillämpas lika noggrant som före 1991.

Sökandet efter den åldriga gammaltroende kvinnan Agafja stöter på motgångar. Som i en riktig diktad saga är han nästan framme men måste vända om, flera gånger. För att slippa vandra genom den ogenomträngliga urskogen ska han ta båt uppströms i floden Abakan från en gudsförgäten sibirisk liten ort men detta år är vattenflödet ovanligt rikt och det går inte.

Det leder till givande resor runt i Sibirien. Var gång han ringer sin kontakt på plats är strömmen fortfarande för stark. Till slut har det bättrat sig och han ger sig iväg med två medhjälpare från trakten i en liten motorbåt. Halvvägs inser de vid det här laget stupfulla medhjälparna att de glömt ta med sig tillräckligt med bensin. Det är bara att vända. Ut på strövtåg i Sibirien igen.

Till slut får han tag i nyktra medhjälpare och kommer faktiskt fram till Agafja av de gammaltroendes skara. En svensk tänker stillsamt: den här urskogen som så spännande kallas tajga (det stavas ofta taiga) är helt enkelt det barrskogsbälte som sträcker sig från Stilla havet över norra Ryssland och Finland till småländska höglandet. Kunnigt skogsfolk i Sverige brukar kunna leta sig fram efter djurstigar, , och det borde nog gå även i Sibirien.

Agafja Lykova visar sig vara en liten vital gammal kvinna som reder sig själv. En gång om året kommer en annan eremit som heter Aleksej och hjälper henne med karlsysslor, som att lägga upp ved inför vintern. Hennes tal består av ålderdomliga vändningar och av sång, redigt men svårt att hänga med i. Besökaren ger upp sina försök att skriva ner samtalet som sträcker sig över flera dagar.

Hans bok är ett mycket lyckat litterärt verk, som bra reseskildringar kan vara, och man följer honom genom Ukraina, Ryssland och Sibirien med ständigt intresse. Om du söker på Agafja Lykova (eller Agafya Lykova) på nätet finns det en hel del bilder från hennes hemvist och rent av en liten kort film, där det kanske inte är riktigt så svårt att förstå vad hon säger. Efter Muehlings visit har hon fått fler besök.

Och vi får bekräftat att nog fanns det mål och mening med hans färd, men det var resan som var mödan värd. Rysslands själ fanns inte hos den imponerande gamla kvinnan, utan runt om i strövtågen som till slut nådde ända fram.

Om nu denna själ verkligen finns, men den är som sagt både påtaglig och undanflyende.

STAFFAN SKOTT

, , , ,

40 kommentarer

HOBSBAWM’S DISTORTED RUSSIAN HISTORY

Hobsbawm’s tender feelings for the ”October Revolution”

1994 the English professor of world fame Eric Hobsbawm 1994 published ”The Age of Extremes”. Because of Hobsbawm’s reputation, this book that is in need of warning signs. The preceding three volumes make for good reading but will not be discussed here.

Hobsbawm emphasizes that the ”October revolution 1917” was one of the most important events in the history of the twentieth century. All the more interesting then that the parts of the book treating the Soviet Union are biassed and contain remarkable coverings up and cases of concealing.During most of his life he was a member of the Commnist Party, also during the many years when that meant being stalinist. What would other historians think of a colleague who during most of his life was member of a Nazi party?

The fact that Russia in 1917-1918 had a democratically elected Parliament (The Constituent Assembly) and that it was dissolved by force and suppressed with violence and murder is of cause uncomfortable for Hobsbawm. The few facts shown in his book are meant to discredit this body, and very important facts are not mentioned at all – concerning the election in late 1917 and the results.

There is also reason to point out a few errors which at first sight might not look serious but which show that Hobsbawns knowledge of Russia and the USSR is not so good.

Events will here be referred to according to older style until the first of February 1918, when Russia was thirteen days after Western Europe. The February Revolution of 1917 occurred when in the rest of Europe it was March and the so called October Revolution when it was November in the rest of Europe.

THE FEBRUARY REVOLUTION AND THE COUP D’ÉTAT IN OCTOBER 1917.

Tsar Nicolaus II was overthrown in February 1917 and Russia got a provisory government formed from the situation in the almost powerless parliament of tsarist times, the duma.

During the rest of 1917, the Bolsheviks violently attacked this government. The instrument for the campaign was a newly formed Bolshevik press sponsored by very large amounts from Germany, the main enemy in the ongoing WWI. Hobsbawm never mentions this startling fact. In a country at war, of course it was treason.

In October 1917 the Bolsheviks took power in Russia through a coup d’état. The provisory government, now overthrown after eight months, had proclaimed an election to a parliament that would give the country a constitution, The Constituent Assembly – Uchreditelnoe Sobranie. The election was held and this democratic parliament assembled once, in January 1918. Then Lenin dissolved it with force he first democratic popular assembly in Russia.

In his chapter The World Revolution Hobsbawm writes about the Bolshevik coup d’état in October 1917:

The real issue is not whether, as anticommunist historians have argued, it was a putsch or coup by the fundamentally antidemodcratic Lenin, but who or what should or could follow the fall of the Provisional Government. /…/ The military counterrevolution had only begun.”

What shall we call it if not a coup d’état? During the first decade after the ”October Revolution”, it was not called revolution in Russia but coup d’état, ”perevorot”. Later it began to be called ”revolution” for greater prestige and the communists’ own kind of historiography.

Hobsbawn writes of the role of the peasants in the upheavals aafter world war I:

/…/ where they constitued the majority of the population, they practically guaranteed that socialists, let alone Bolshevik ones, would not win democratic general elections. This did not necessarily make peasants bastions of political conservatism, but it fatally handicapped demokratic socialists; or else – as in Soviet Russia – pressed them into abolishing electoral democracy. For this reason the Bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (The italics are mine.)

1.

Hobsbawm writes that socialists, let alone Bolsheviks, could not win democratic general elections. As a matter of fact, that is exactly what socialists did!

Such parties did win this election in November 1917, the first democratic election ever in Russia. The election was not won by the Bolsheviks, with their 23,9% of the ballot, you can actually read this in The Great Soviet Encyklopedia, the edition under Brezhnev times. (The Bolshevik vote was 9 844 000.)

If you add all the votes for the other Socialist parties, you get 27 463 000, to be compared with the Bolshevik 9 844 000. Many of these parties, including the Socialist Revolutionaries, the largest (16 5000 000) can be described as Social Democratic. One of the many small parties was the legendary Jewish Workers’ Association Bund – 555 000 votes. Altogether 42 million men and women voted. Participation was 60%.

2.

Hobsbawm defines the Bolsheviks as ”democratic socialists”, which is either a slip of the pen or the communists’ permanent assurance that only communist parties and states were democratic. The tens of millions of innocent people (much more than a hundred millions, if we add Mao’s China) murdered by communist regimes, are silent witnesses of what ”communist democracy” is.

3.

He also claims that the Bolsheviks were pressed by the peasants to abandon democracy by elections. As a matter of fact, Lenin dissolved and forbid the Constituent Assembly as soon as possible, to avoid the risk that this overwhelming, non-bolshevik majority would be able to form a functionin. coalition.

4

Hobsbawm is not entirely ignorant of the fact that results from this parlamentiary election are available. But of all available figures he chooses only to mention that the liberal ”Constitutional demokrats” (called the CaDets, a pun) got mor than 2,5 % of the mandates. Only the small percentage, not that this represented two million votes.

And, most important, he does not mention the fact, unfortunately not much known among other than specially interested, that there was a free, secret and democratic ballot and that the Bolsheviks had against them a socialist majority of three times as many votes as their own. As we have found, that does not fit into a schematic communist way of writing history.

The low result för the CaDets, 2,5%, suites him better, in order to make the Bolsheviks look like a ”party of the masses”. And he does not give the figures for the Communist result in the election.

THE UNTIL THEN LARGEST MASSMURDER; CIVIL WAR AND ”COLLECTIVIZATION”

During the Civil war in Russia, millions in the countryside died by starvation. This was repeated ten years later during the so called ”collectivization”, an euphemism for the nationalization by force of acriculture.


When the peasants during the Communists’ first years at power were not paid for their produce neither with money nor with goods, they stopped delivering provisions. The Communists sent armed patrols to the countryside which confiscated all food they could find. The result was a horrible famine in the countryside: at least three million people were killed this way. The total can have been much larger.

When agriculture was to be nationalized, the procedure was repeated. Especially in the Ukraine the resistance against ”collectivization” was very strong. The peasants now knew that they must hide their food but armed patrols once again found it and the peasants fell victims to a famine worse than anything in Czarist Russia. Armed troups cordoned the actual areas, the peasant could not escape but were forced to die by starvation. No less than five millions were murdered this way, possibly more. The worst time was 1932-1933. Not only the Ukraine was affected but also areas in southern Russia and other parts of the USSR. In the republic of Kazakhstan at least one and a half million died, out of a population of four millions, the procentually largest death toll in any of the areas of organized starvation.

Hobsbawm says nothing more of the catastrophal famine during the Civil War apart from mentioning ”hunger”, and that’s it. The Civil War was actually over already in 1919, you could perhaps say it ended in the autumn of 1920 when Wrangel’s forces were evacuated from the Crimea. The so-called Civil War that continued for some time after this date was that the Red Army, with modern arms och superior by numbers, suppressed peasant upprisings where the farmers were armed with hunting rifles and hayforks. These peasant risings were more remarkable than the modest and short foreign interventions, but it is a communist tradition to blow up their importance. And suppressing peasant risings is maybe not a desirable fact in the history the communists write themselves.

On the mass murder of millions of peasants in the Ukraine and other parts of the USSR, Hobsbawm writes that the agrarian politics was ”disastrous /…/ Its immediate effect was to lower grain output and almost halve livestock, thus producing a major famine in 1932-33”.

The famine was not a result of the peasants’ slaughtering of much of the livestock. They would have had cereals enough, had it not been confiscated by the communist regime. The explanation that the famine resulted from slaughtering of livestock was seen in some literature, probably because authors and journalists could not imagine rulers act to their own people as Stalin did.

Hobsbawm mentions much of the disasters in the USSR that it is impossible to conceal, even that ”the number of direct and indirect victims [of the Soviet era] must be measured in eight rather than seven digits.” But ”/…/ [I]t does not much matter whether we opt for a ‘conservative’ estimate nearer to ten than to twenty millions or a larger figure/…/”

That the majority of the victims were millions of innocent people in the countryside, deliberately murdered by Stalin, is something the book does not tell you. Maybe Hobsbawm thought they were ”indirect victims”.

THE GREAT TERROR

While Hobsbawm does not discuss Lenin’s and Stalin’s mass murder of innocent people in the countryside, he finds it worth mentioning a nonsensical theory that the Great terror during the last years of the thirties should have been ” Stalin´s desperate method to overcome the bureacratic maze”.

The Great terror was simply Stalin’s way of infusing fear in the Soviet people, in order to control that the hate did not materialize that the genocide during the ”collectivization” had generated,

The sinologist Jaspers has pointed out that this was repeated in China during the ”cultural revolution”, which in fact was Mao’s way of asserting his power after the inevitable hatred against him after his mass murder of innocent peasants during the ”Great Leap Forward”, when at least 45, maybe 80 million people in the countryside, died of starvation after the confiscation of their food.


”THE STALIN – RIBBENTROP PACT”

The ”Molotov-Ribbentrop pact” is the established name of the agreement between Stalin and Hitler that in August 1939 took the world by surprise, and that led to World War Two. The two dictators divided eastern Europe between themselves. Hitler took western Poland and Stalin the eastern part of the country, plus the three Baltic republics, which were with force made parts of the Soviet Union.

The proper name of the pact ought to be the Stalin-Hitler Pact, since they agreed on the deal. If you look in Google, the combination Molotov-Ribbentrop is the most common, 606 000, but ”Stalin-Hitler” is not uncommon, 450 000.

A curious detail: Hobsbawm writes ”Stalin-Ribbentrop”, which is not common at all, 3 530, the entire combination ”Stalin-Ribbentrop pact” only 813.

Why does Hobsbawm write Stalin- Ribbentroop pact”, and only once? The only hypothesis I can formulate is tha even if Hobsbawn understood that Stalin was a monster, the old stalinist Hobsbawm found it to unpleasant to put Stalin together with Hitler. The ”Molotov-Ribbentrop pact” was very embarrassing for the communists in 1939, and the explanations have been quite varied.

The diplomatic maneuvres during the second half of the thirties was both at the time and later in communist memoirs explained with that the western powers threw Stalin into Hitler’s arms, and a generation later Howsbawm still clings to this version: ”It was the fear of being left to confront Hitler alone which eventually drove Stalin, since 1934 the unswerving champion of an alliance with the West against him, into the Stalin-Ribbentrop Pact of August 1939, by which he hoped to keep the USSR out of the war while Germany and the Western powers would weaken another /…/”

Well, it is also possible that the reason for Stalin was the possibilities of taking back large territories that Russia lost after the first world war.

MINOR, INSIGNIFICANT ERRORS – ?

We all make errors. Even famous historians do. But there are some small errors or incaccuracies in The Age of Extremes that follow a pattern. About the Constituent Assembly, elected in democratic ballot, which the bolsheviks dessolved with violence, Hobsbawm writes: ”For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a fewweeks after October.” (My italics.) It was not ”a few weeks”, but more: seventy two days, slightly more than ten weeks. The wording ”a few weeks” is perhaps meant to show that there was somethin slapdash with the Constituent Assembly. Another explanation would be that Hobsbawn when he tells of the Russian revolution makes use not of real knowledge but writes in a tradition with simplified communist historical writings.

Incidentally, By the way, the first (and last) session with the Constituent Assembly was fifty days, seven weeks, after the election.

Reading Hobsbawn one also gets the impression that Lenin and the Bolsheviks are responsible for the modern russian ortography: ”It was the October revolution which reformed the Russian calendar, as it reformed Russian orthography, thus demonstrating the profundity of its impact. For it is well known that such small changes usually require socio-political earthquakes to bring them about.”

This reform of the Russian ortography was actually prepared by some of Czarist Russias most distinguished linguists, like Alexei Shakhmatov (1864-1920) and the epoch-making Jan Baudoin de Courtenay (1845-1929). Already before the revolution it was just a question of time when it was to be realized. Thus it was not (which Hobsbawms words can make yhou believe) a daring linguistic analysis from Lenin or Lunacharsky that led to the reform of the orthography.

The February Revolution also meant that Finland got independant. Hobsbawm describes this as noble generosity by the bolshevik leader. Finland ”had been allowed to secede by Lenin”. Was his knowledge that distorted? Again, that is what you can find in history written by communists. Lenin just signed a paper and accepted facts. Finland’s independance was won in a bloody and tragical civil war where the white under the former tsarist general Mannerheim defeated the red, among which were Russian forces. That, and not Lenin’s signature, made Finland free and independent. The red hade intended to make Finland a part of the Soviet Union.

Finland continued to be a problem for communist history. Hobsbawms says that the independent Finland was a ”contrarevolutionary country”. This is a communist way of describing Finland, a free, democratic country with security of life and property. Free Finland with free, secret ballot was according to Hobsbawm ”only just” one of ”the European countries with adequately democratic politic institutions that functioned during the entire inter-war-period”.

In the description of territorial changes after World War Two Hobsbawm seems to have strange information: ”The USSR /…/ occupied those European parts of the Tsarist empire lost in 1918 (except for the parts of Poland taken over by Germany) and Finland, against which Stalin had fought a clumsy winter war in 1939-40, which pushed the ‘Russian frontiers a littler further away from Leningrad.” (My italics.)

Categorically he claims that the Soviet union after the war occupied Finland.

It did not.

Finland remained a free, independant country with democratic rule. There was no occupation. Careless mistake? Freudian slip? As a result of subconcious wishes by the Hobsbawm who during this winter war wrote a brochure defending Stalins attack against a peaceful neighbour?

A clumsy winter war” shows how nonchalant many communists are when Russian lives are concerned. During the three and a half month of this war 23 157 Finnish soldiers fell in battle and no less than 150 000 Soviet soldiers, probably 175 000 (the Russian historien Pavel Aptekar has looked through the Soviet military lists). For comparison: during WWII:s seven years, 326 000 British soldiers fell in battle.

Hobsbawm only mentions that the war ”pushed the Russian frontiers a little further away from Leningrad”. The distance is 120 kilometers. And he omits that Finland lost legendary Karelia and that 400 000 Karelians lost their homes and became refugees; Finland took care of them. The words ”a clumsy winter war” and nothing more is shameful mockery of the innocent Finnish and seven times as many, really also innocent Russian boys that Stalin forced to meet their death in the forests of Karelia.

WHY DID THE FEBRUARY REVOLUTION IN RUSSIA 1917 HAPPEN?

The following is not the result of Hobsbawm’s never faltering love to Lenin and the ”october revolution”, but if he had been was more knowledgeable of modern books on Russian history, he would not have omitted one of the decisive factors behind the revolution 1917. (Yes, ”love”, see later in this article.)

As a historian concerned with economy he finds first of all material reasons for what happened. As a matter of fact, the military situation and the supply situation were not at all catastrophal. The queing for bread in February 1917 was the result of poor administration, there was food enough in the country, and the Russians held their positions at the front. Among the reasons for the February revolution in Petrograd Hobsbawm does not mention the most important: the devastating impopularity of Nicolaus II and his wife Alexandra.

Nicolaus himself was in the GHQ in the city of Mogiljov (Mahiljoŭ) and had so been for a long time, far away from the capital. His incompetent wife ”ruled” in Petrograd, irresponsibly and impulsively, with capricious appointments made acording to which candidates were friends of the weird and hated Rasputin. Even a large group of the relatives of the tsar, the Romanov dynasty, asked collectively Nicolaus to put an end to all this. The situation just waited for something to trigger the explosion, and that turned out yo be the disturbances in February.

A LIFELONG DREAM OF A LONG LIFE

We find the explation of all this distorting and tendentious descriptions in Hobsbawm’s The Age of Extremes if we go to Hobsbawm’s autobiography ”Interesting times”. During his long life this world famous historian has not been able to draw conclusions of what happened to Russia after October 1917, notwithstanding that he gives many details of the bad state of things during the Soviet era:

The dream of the October Revolution is still there somewhere inside me, as deleted texts are still waiting to be recovered by experts, somewhere on the hard disk of computers. I have abandoned, nay, rejected it, but it has not been obliterated. To this day I notice myself treating the memory and tradition of the USSR with an indulgence and tenderness which I do not feel towards Communist China, because I belong to the generation for whom the October Revolution represented the hope of the world, as China never did. The Soviet Union’s hammer and sickle symbolized it.”

(My italics.)

1994 a question was posed to Hobsbawm during a program onTV:

So if that brilliant future actually had been realized, then the loss of fifteen, twenty millions of human lives had been justified?”

Hobsbawm immediately answered ”Yes”.

Most of us would say that a brilliant future can not be achieved at all to the prize of tens of millions murdered innocent people.

STAFFAN SKOTT

The casualties in the Winter war: The Russian historian Pavel Aptekar from the Military State Archive in Moscow told of his research at a conference with Russian and Finnish participation 1995; it was published in the Russian Governmental Historic Magazin ”Rodina”.

What triggered the February Revolution? See Richard Pipes: The Russian Revolution et al. That czar Nicolaus lost all prestige is also evident from lots of memoirs.

The famine orgnized by Stalin in the beginning of the thirties is the subject of Conquests ”Harvest of Sorrow”, the first great book on the catastrophy, and already under Gorbachev Russian newpapers published much material; after 1991 there is much new documentation in print.

The discussion of the similarities between Stalin’s massmurder and Mao’s and the great terror and the ”cultural revolution” is to be find in Jasper Becker’s ”Hunger Ghosts”.

*******************

A version a half as long and adapted for a daily news paper, was published in Svenska Dagbladet november 11th 2012.

, , , , ,

48 kommentarer

Stalins ”spärrtrupper”, som han inte hade vunnit kriget förutan

Följande artikel skrev jag för någon månad sedan med användning av ryskt material. När jag nu ser att Jörgen Elfving också skrivit i detta ämne lägger jag ut min artikel här.  En svensk milithistoriker som vistats mycket i Ryssland chg umgåtts med ryska kollegor är kategorisk i sitt omdöme: ”spärrtruppernas” främsta uppgift var att driva Röda armén

Vid sjuttioårsminnet av invasionen i Normandie påpekades det åter att det framför allt var vid östfronten som Hitler-Tyskland besegrades. De ofta motvilliga sovjetiska soldaterna drevs fram mot tyskarna av ryskaspecialtrupper som sköt sina egna i ryggen om de inte ryckte fram. Hur dessa ”spärrtrupper” fungerade har länge varit tabu. Under de senaste åren har ryska historiker och veteraner äntligen kunnat berätta.

Utan dem hade Stalin inte vunnit kriget

Hur många jag sköt? Det var olika. Ibland tio-tjugo man om dagen, ibland mindre. Jag var ung då och hade starka nerver.”

Vilka det var som veteranen Samuil Usjerov hade skjutit så många av under andra världskriget? Nej, inte fiender. Sina egna. Andra soldater i Röda armén.

Usjerov var som brukligt är bland ryska veteraner behängd med mängder av ordnar och medaljer. Efter några glas tillstod han att han hade tjänstgjort i spärrtrupperna, som bakom de egna linjerna fångade in och i förekommande fall sköt ”desertörer, panikmakare och soldater som visat feghet”. Det var under en sammankomst vid slutet av åttiotalet berättar historieprofessorn Viktor Korol.

Att det förekom spärrtrupper bakom de sovjetiska linjerna i andra världskrigt är känt. Den främsta uppgiften var ändå inte att stoppa desertörer utan att driva de oftast motvilliga infanteristerna framåt mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. I folkmun har berättats kusliga ting om dem. Men dessa zagradotrjady har varit tabu både i den officiella historieskrivningen och i pressen. Först under de senaste åren har fakta publicerats med detaljer om hur de fungerade, dessa ”zagraditelnyje otrjady”, för att ta den fullständiga beteckningen.

Andra världskrigets spärrtrupper var inte någon nyhet. Redan i inbördeskriget organiserade Trotskij de första enheterna. Ett av kraven från matroserna i Kronstadtupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle avskaffas. Under vinterkriget november 1939 – mars 1940 fanns också spärrar bakom fronten. I början bemannades de ofta av trupper från säkerhetspolisen NKVD (KGB), men behovet av spärrtrupper blev under världskriget så stort att de fick organiseras inom armén själv.

Som mest fanns det under världskriget uppåt 60 000 man i två-, trehundra spärrgrupper, enligt beräkningar av historiken A. Tjerkasov. De hade bättre beväpning än de vanliga trupperna, framför allt de nya kulsprutepistolerna, som det var ont om, och som gav ett enormt övertag gentemot de vanliga rödarmisternas gammaldags gevär. Men spärrtrupperna hade också riktiga kulsprutor och olika fordon, ibland rent av stridsvagnar.

Någon totalsummering av offren finns inte, men här några belysande exempel:

Efter Tysklands anfall den 22 juni 1941 och det kaos som uppstod uppgick Röda arméns förluster i stupade och tillfångatagna till miljoner.

Enbart under de första veckorna gick en och en halv miljon rödarmister över till fienden, med vapen i hand, med stridsvagnar och artilleri, och två miljoner gav sig fångna. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon försvann ut i skogen.” (Den ovannämnde Viktor Korol från universitetet i Kiev.)

Under hela kriget på östfronten tog tyskarna mer än fem miljoner krigsfångar (mer än hälften dog i fångenskap, på grund av tyskarnas behandling och därför att Stalin vägrade ge dem hjälp genom Röda korset, så som andra nationaliteter i fångenskap fick.) De som inte stupade eller tillfångatogs vällde österut i vild flykt. På mindre än tre månader, från den 22 juni och till 10 oktober 1941, sköts 10 201 man av spärrtrupperna.

3 321 av dem sköts inför trupp. Artillerisergeanten Nikolaj Nikulin berättar:

För att hålla disciplin i den amorfa skaran illa utbildade soldater hölls det avrättning när det förestod strid. Man tog några eländiga varelser eller någon som sagt olämpliga saker eller enskilda desertörer, som alltid fanns så det räckte till. Divisionen ställdes upp som ett U och de olyckliga likviderades utan vidare spisning. Meningen var att skapa skräck inför NKVD och kommissarierna, större rädsla än för tyskarna. Om man i en attack vände om fick man en kula från spärrtruppen. Det var skräck som fick soldaterna att riskera livet. Det avrättades naturligtvis också efter misslyckad strid. Det hände att spärrtrupperna mejade ner regementen som retirerade utan order. Detta var orsaken till våra ärorika styrkors stridsduglighet.”

Nikulin, 1923-2009 fick några av de högsta utmärkelserna i kriget, Fosterländska krigets orden, Röda stjärnans orden, För segern vid Berlin, med flera. Han blev efter kriget konstvetare, professor, medlem av ryska konstakademin och skrev 1975 memoarer som inte gavs ut förrän 2007.

Spärrtrupperna hejdade under krigets första tre månader 657 364 desertörer, ”panikmakare” och så vidare. Tjugofemtusen fängslades och resten formerades om till förband och sändes åter till fronten.

Ett år senare rapporterades i oktober 1942 att man på två månader hade skjutit 1 189 desertörer som gripits på väg bort från fronten.

Kriget på östfronten varierade självfallet i intensitet men det ovanstående var inte de enda månaderna med våldsamma strider.

Två meddelanden från Stalin i högkvarteret handlar om spärrtrupper. Först ett direktiv nr 001919 den 12 september 1941. Ett år senare kom 28 juli 1942 den berömda ordern nr 227 – ”Inte ett steg bakåt!” med förbud mot alla former av reträtt. Att ge sig fången likställdes med högförräderi. Självmord var det enda godkända alternativet.

Texterna publicerades först under Gorbatjov. I båda meddelandena angavs hur spärrtrupperna skulle organiseras med styrkor angivna och hur många enheter per armé eller division och att man hade rätt att skjuta desertörer på fläcken.

Stalin skrädde inte orden om tillståndet i Röda armén. ”I våra infanteridivisioner är det gott om panikbenägna och direkt fientliga element.” Det beskrivs utförligt hur de drar med sig andra i oordnad flykt. Officerarna håller inte måttet. ”Om officerare och politiska kommissarier i sådana divisioner verkligen var vuxna sina uppgifter skulle panikskaparna och de fientliga elementen inte kunna ta överhanden i divisionerna. Men olyckan är att vi inte har så gott om om fasta och beslutsamma officerare.”

Stalin hade ju under den stora terrorn låtit antingen skjuta eller också till Gulag skicka tiotusentals erfarna officerare.

Spärrgrupperna placerades vid vägar, järnvägsknutar, flodhamnar och andra ställen där desertörerna kunde dyka upp. Somliga fanflyktingar slapp väl igenom nätet i skogarna, men ibland fanns det geografiska hinder som ledde till enorma förluster. Det sovjetiska anfallet i september 1943 över Dnepr, vars västra strand försvarades av tyskarna blev ett obeskrivligt inferno. Där låg spärrtruppen direkt bakom de stridande enheterna och drev dem framför sig. Förberedelserna för flodövergången var usla eller obefintliga, det fanns inte båtar eller andra hjälpmedel. Efter- och underhållstrupper var kraftigt på efterkälken, tio dagar bort.

Soldater försökte ta sig över med tält som fyllts med halm, de sjönk till botten efter hundra meter. Soldater i de beryktade straffkompanierna hade inte ens det. Det har beskrivits i romanen Krigsskådeplats av den respekterade författaren Viktor Astafjev (1924-2002) som själv deltog i denna operation och blev svårt sårad.

Spärrtrupperna stod på östra stranden och hindrade de soldater som försökte ta sig tillbaka från strömfåran. Spärrtrupperna sköt med grovkalibriga kulsprutor ut över vattnet och kulorna slet vita flisor ur de stockar som en del soldater klängde sig fast vid, slog mot kroppar och ännu levande soldater.

Övergången av Dnepr har i efterhand skildrats som en krigslist, flodövergång utan farkoster och ett hjältedåd av enskilda uppfinningsrika officerare. Utanför Fosterländska krigets museum i Kiev står en heroiserande skulpturgrupp till minne av denna mänskliga katastrof. Astafjev säger att av de 25 000 som skulle ta sig över kom 3-6 000 fram till andra stranden.

När fakta om spärrtrupperna nu publiceras i före detta Sovjetunionen har det också hörts motstridiga röster som slätar över eller rent av förnekar fakta:

Det var särskilt utvalt, pålitligt folk.” – ”Det fanns inga spärrtrupper. I alla fall inte på mitt frontavsnitt.” – ”Jo, de fanns väl, men man såg dem aldrig.” – ”Inte sköt de på sina egna.” – ”Det hände att de tog aktiv del i strid mot fienden. -”Filip II av Makedonien hade också sådana trupper.” (382–336 f.Kr.)

Det görs också jämförelse med andra länders militärpolis, fast det är en helt annan föreeelse.

Inställningen bland soldaterna i Röda armén till spärrtrupperna beskrivs så här av veteranen Aleksandr Kajzerman.

Jag föraktade dem (och enligt min uppfattning gjorde alla vid fronten det) och skulle aldrig ha satt mig vid samma bord. som de. Jag har vid olika veteranmöten efter kriget aldrig träffat någon veteran som erkänt att han tjänstgjorde i spärrtrupperna eller kontraspionagett SMERSJ, ty de visste alldeles utmärkt vad veteranerna från fronten tyckte om dem.”

Kajzerman skrev detta 2000 i den ryskspråkiga tidningen Vestnik som ges ut i USA.

Han återfinns också bland källorna till boken ”Röda arméns straffbataljoner och spärrtrupper” av Vladimir Dajnes, som är militärhistoriker och avdelningschef vid ryska försvarsministeriets militärhistoriska forskningsinstitut, tidigare kaderofficer. Han har skrivit många böcker, bland annat en biografi över Georgij Zjukov i den klassiska serien Framstående människors liv.

Det framgår av titeln på den aktuella boken att spärrtrupperna ofta kopplas samman med en annan kuslig institution: straffbataljonerna. De sändes till de farligaste uppgifterna och ofta citerad statistik säger att en soldat från straffbataljonerna överlevde i snitt tre anfall, en officer ett och ett halvt.

Ett vittnesmål är vad Zjukov berättade när Eisenhower i Potsdam frågade hur Röda armén hade gjort med de minfält som tyskarna lagt och amerikanerna hade stora besvär med.

– Vi låter soldater (läs ”strafftrupper”) anfalla som vanligt över dem. De som kommer fram med livet i behåll bildar ett brohuvud, och när då personminorna har detonerat går minröjare in och desarmerar stridsvagnsminorna.

Eisenhower trodde honom först inte men Zjukov sa att förlusterna inte blev större än av tysk eldgivning. Eisenhower funderade på vad man skulle ha sagt i USA om han själv tillämpat en sådan taktik.

Enligt många ryska källor, inklusive Viktor Astafjev, gick det till så att soldaterna drevs fram i led, skuldra mot skuldra och med spärrtruppernas kulsprutor i ryggen. När Astafjev en gång åkte i lastbil över platsen för sådan ”minröjning” hoppade bilen då och då till. Det var när den körde över ett lik.

Existensen av straffbataljoner av aldrig tidigare skådad omfattning och av spärrtrupper måste ses mot bakgrund av framför allt två omständigheter. Dels kalhuggningen av den sovjetiska officerskåren under den stora terrorn. Och ännu mer av vad folken i Sovjetunionen upplevde under decenniet före världskriget. Den av Stalin avsiktligt organiserade svälten i Ukraina, Sydryssland och Kazachstan, där minst fem miljoner människor, kanske tio miljoner, dog. Och hur Stalin också med andra metoder knäckte ryggraden på landsbygden i tvångsförstatligandet av jordbruket, det som med en vilseledande formulering kallas ”kollektivisering”. De flesta av soldaterna var bondpojkar. Deras känslor för Stalin och partiet kan man föreställa sig.

Många av de vittnesmål som nu finns om spärrtrupperna innehåller också slutsatsen att utan skräcken som de skapade var det bara en mindre del av soldaterna i Röda armén som skulle ha lytt order om anfall.

Den motbjudande slutsatsen är följande. Utan spärrtrupper hade Stalin knappast vunnit kriget.

STAFFAN SKOTT

 

, , ,

27 kommentarer

Om Solzjenitsyn innan Ivan Denisovitj publicerats, Liliana Lungina m m

Publicerat i Axess 2013:9

Under följande rubrik:

När skor blir skjorta

Av Staffan Skott

Mina rubrikförslag

 

 

 

Щ-851

(Sjtj-851)

 

Om en Gulagfånge

men även om ett liv i den sovjetiska intelligentian

 

Litteraturhistoria

som också är världshistoria

och något om översättning

 

 

 

 

En tidig morgon för femtio år sedan ringde telefonen hos ett äktapar i Moskva. Samtalet var till den berömde författaren Viktor Nekrasov, som bodde hos dem när han var i huvudstaden.

 

Den som ringde var en chefredaktör som brukade pokulera ihop med Nekrasov. Han måste få komma över och det genast.

 

Klockan tio på förmiddagen var han på plats med ett manuskript. Han förklarade för Nekrasov och värdfolket att han måste få läsa upp ”åtminstone några delar, det är en fantastisk berättelse och jag läste den två gånger i natt”.

 

Man ringde efter en bekant som tog med sig med brännvin, för det krävde chefredaktören. Som slog sig ner och började läsa högt för de fyra.

 

Under uppläsningen drack man med tilltugg på ryskt vis. Alla blev berusade. Uppläsaren kunde inte låta bli att ta om vissa episoder, flera gånger, och sa:

 

– Nu är det jag som går till partiets generalsekreterare och läser upp det och om jag inte får trycka det vill jag inte arbeta längre.

 

Klockan tolv på natten skildes man åt och åhörarna var övertygade att det där bara varit fyllesnack. Den som druckit minst tog som vanligt chefredaktören hem, ställde upp honom vid dörren och ringde på. I öronen hörde han ”Chrusjtjov måste få läsa”. Chefredaktörens hustru sa uppbragt:

 

– Har ni inget samvete som super så mycket med honom, nu pratar han om Chrusjtjov också.

Men chefredaktören reste till Chrusjtjov när denne semestrade i södern och läste upp hela manuset, också den här gången somliga avsnitt flera gånger.

 

Berättelsen handlar om en enkel man och det bidrog till att Chrusjtjov tog det till sig. Han sa:

 

-Tryck det. Jag går med på det. Fast ni måste ändra titeln. Inte Щ-851.

 

(Det var huvudpersonens fångnummer.)

 

Så Aleksandr Tvardovskij tryckte 1962 i sin tidskrift Novyj Mir ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn– en litteraturhistorisk händelse, som genast blev en ännu större världshistorisk händelse.Solzjenitsyn gjorde senare den officiella förkortningen för fånglägervärldens administration känd över hela vår jord. Förhållandena i Stalins obarmhärtiga läger skildrades i en statlig litteraturtidskrift. Det som alltid hade förnekats av världens kommunister, även av Vänsterpartiet/ Sveriges kommunistiska parti, bekräftades nu av självaste Kreml.

 

Tidskrifter och förlag hade fått en del fånglägerberättelser, efter Chrusjtjovs ”hemliga tal” 1956 där Stalins förbrytelser beskrevs i dämpade toner. Men Solzjenitsyns berättelse var konstnärligt så stark att Tvardovskij beslöt sig för att den måste tryckas. Det är också viktigt att den dag som skildras var vad som för fången var en bra dag – det gav relief till de förhållanden som han levde under!

 

Det är känt att Tvardovskij när han första gången läste berättelsen, på kvällen före denna uppläsning, hade gått och satt på sig en kostym för att inte läsa något så storslaget i bara pyjamas. Men om den märkliga dagen som följde kan man läsa om i Liliana Lunginas minnen, som kommit på svenska. Det var hon som var värdinnan.

 

Om Liliana Lungina (Lunginá, 1920-1998) finns en del att berätta. Mot slutet av hennes liv gjordes tv-inspelningar där hon berättade om sitt skiftesrika liv. De sändes i rysk teve och blev till slut till denna bok. Båda versionerna haft remarkabel framgång. Det är ett liv i den sovjetiska intelligentian som rullas upp. Många stora namn passerar som fascinerar den ryska läsaren, men hon har inte nämnvärt att berätta som gör dem intressanta för den obevandrade läsare i väst.

 

Hon berättar otäcka minnen från stalintiden och möten där ibland hennes vänner fördömde gemensamma bekanta. Hon frös av skräck men försökte hålla sig undan, säger hon. Det var nog inte det lättaste.

 

Föräldrarna kom från Poltava i Ukraina. De tillhörde den sekulariserade del av judenheten som när den 1917 äntligen fick en hederlig chans flyttade upp till Moskva och Petrograd, där det fanns behov av utbildat folk. Det var alltså inte Lenin som avskaffade diskrimineringslagarna, utan den demokratiska revolutionen i februari 1917.

 

Lunginas far var högskoleutbildad ingenjör och gjorde karriär. Han fick utlandskommendering och man bodde i Tyskland och Paris. Lilla Liliana tillbringadenästan ett årtionde i Väst.

Allra först åkte hon med modern till mormor i Palestina. Sedan var det Berlin följt av Paris. Man reste på semester till Nizza och Biarritz, till Saint Jean de Luz och Schweiz och Österrike. Slutligen kallades fadern hem till Sovjetunionen. Hur kunde familjen leva på så stor fot i Mellankrigseuropa? Fadern hade nog också andra uppdrag än de rent diplomatiska och tekniska.

Och den dramatiska hemkomsten för honom, där pass och andra handlingar beslagtogs, vad låg bakom det? Men han fick behålla friheten och arbetade vidare i kvalificerade befattningar. När han dog 1938 var det i en sjukdom.

Liliana var tonåring när hon och hennes mor reste till honom i Sovjet, som hon inte visste mycket om. Vid gränsstationen låg utmärglade människor för döden. Det var under den svält som Stalin medvetet arrangerade i samband med ”kollektiviseringen”, tvångsförstatligandet av jordbruket.

Liliana Lungina inledde en journalistkarriär genom att under sin högskoletid gå till tidningar och erbjuda artiklar. Så blev man journalist förr i tiden, också i Sverige. När hon och modern under kriget blev evakuerade räknades hon som journalist och fick arbete långt ute i landsorten.

Med den skrivkunnigheten blev hon sedan översättare, ett yrke som i Sovjet kunde löna sig väl. Det var trångt kring köttgrytorna, så hon tog den smarta chansen att översätta från det lilla svenska språket. Det kunde hon inte (!), men var flytande i tyska och översatte med lexikon Karlsson på taket. Den blev en stor framgång och början på en ny karriär. Att hon inte tog upp journalistiken igen kan ha berott på den inofficiella antisemitismen som stängde många dörrar för begåvade judar.

Hon översatte mera av Astrid Lindgren, nobelpristagare och många klassiker. Förhoppningsvis blev felen mindre från tyska och franska, som hon ju lärt sig på plats, men Karlsson på taket på ryska är nog den värsta översättning jag sett vad det gäller antalet magplask.

 

 

Liliana Lunginas första översättning levde på Astrid Lindgrens berättelse och de många grodorna kunde förstås inte det ryska förlaget se.

Jag fick för många år sedan en beställning från Mary Ørvig på Svenska barnboksinstitutet, till En bok om Astrid Lindgren (1977, finns på många bibliotek). Hon hade tidigare låtit mig göra en mycket krävande översättning. Med ryska Karlsson på taket gjorde jag också ett grundligt arbete. Mary läste och bleknade men tryckte den. Astrid suckade men var härdad. Vi blev också goda vänner och träffades flera gånger.

Liliana Lungina gjorde en slagkraftig och framgångsrik version av Karlsson på taket, med en hel del ”ändringar” som inte har sitt ursprung i hennes obefintliga kunskaper i svenska. Men de bristande insikterna skiner igenom på varje sida. Jag har aldrig läst en publicerad översättning med så otroligt många fel. Hon översatte från svenska med lexikon. Ibland har jag undrat om hon översatte från någon version på ett annat språk, till exempel franska. Men hon hade nog ett rysk-svenskt lexikon.

Hon kunde dock inte skilja på orden ”skjorta” och ”skor”.

Gamla fru Gustafsson i 93:an” har blivit ”Fru G som är 93 år”.

Ja må han leva” har på ryska blivit ”han har nog vaknat”.

Det finns en uppsjö ännu dråpligare fel, bland annat en hel del där pekfingret glidit på ordbokssidan så hon översatt det ord som kommer efter det som hon skulle ha översatt.

Kungar och drottningar” blev ”kungar och härförare” – efter drottning står i ordboken ”drots”!

Rock och käpp” blev ”rock och hatt” – efter käpp står i ordboken ”käppi”!

Kille” blev ”getabock” , efter kille står i ordboken ”killing”!

Banta” blev till ”knota”, det är väl det svenska ”banna” som spelat in.

Fullkomligt okänslig är följande ”förbättring”: Lillebrors syster Bettan och hennes beundrare Boss talar med varandra. – Jag gillar dig. Gillar du mig?

Och så vidare. Blyga ungdomar.

Lungina har skrivit ”kysser” i stället för ”gillar”. – Nu ska jag kyssa dig. – Nu ska du kyssa mig.

Lillebror som tjuvlyssnar kan inte hålla sig för skratt, utan utropar ”Bettan gillar alla pojkar”. Det blir i Lunginas version ”Bettan kysser alla killar”.

Så elak var nog inte Lillebror.

De ryska karlssonböckerna hade stor framgång men den Karlsson som alla ryssar känner till är en tecknad film som inte liknar Ilon Wiklands illustrationer alls. En dramatisering har spelats på många teatrar.

Det bör tilläggas att det redan på den här tiden fanns ryska översättare som hade goda kunskaper i svenska.

, ,

34 kommentarer

TV-programmet The Story of the Jews

Bibeln hade rätt om historien – ibland

I morgon sänder Kunskapskanalen det sista avsnittet av ”Judarnas
historia”. Den första boken av två som är kopplade till tv-serien ger
en fördjupning av människors vardagsliv och materiella villkor.

Den mångskiftande judiska historien går inte att fånga i en
helhetsbild. För den tidiga, gammaltestamentliga perioden gäller också
den komplikation som uttryckts så här: ”Flera olika kronologier
konkurrerar med varandra.” Den judiska bibeln, som inom kristendomen
kallas Gamla Testamentet, är ett imponerande historiskt dokument som
utformats mer efter ideologiska riktlinjer än som klar och redig
historia. Grannfolk myllrar runtomkring, olika stormakter uppstår,
erövrar, besegras och försvinner. Många mindre folk dyker upp och är
borta efter en tid.

Men judarna finns kvar. De som skrev och inte minst redigerade den
judiska bibeln var i första hand inriktade på att befästa sin
monoteistiska tro och alla dess förhållningsregler. De skildrar det
judiska folkets historia i detta syfte. Att den judiske guden
fortfarande vid 500-talet f Kr hade en hustru krävdes det moderna
arkeologer för att få klargjort.

När judarna sedan sprider sig över jorden blir deras samtida historia
sammanflätad med kulturen hos de länder där de bosätter sig.
Intellektuellt och materiellt påverkas judarnas liv av värdländerna.

Det är inte det lättaste att skildra detta översiktligt. Den
kombinerade närvarokänslan och översikten i Simon Schamas fem
tv-program ”The story of the Jews” är desto mer imponerande. I Sverige
går serien under namnet ”Judarnas historia”, vilket kanske är den
bästa översättningen – men det är också ”a story”, en berättelse.

I programmen gör Simon Schama effektfulla och ibland överraskande
nedslag i denna judiska historia från tusentalet före Kristus till
våra dagar. Han är både historiker och konsthistoriker och berättar
från ruiner och stetl, synagogor och dagens Israel, som en benådad
konstvetare framför en tavla. Han visar glödande entusiasm, engagemang
och en bottendjup lärdom som ändå aldrig tynger – en humanistisk
professor av bästa sorten och en ättling till både sefardiska och
ashkenasiska judar. I avsnittet från Litauen är han vid sin mors
rötter; faderns förfäder kom från Turkiet.

Som ung student i Cambridge deltog han i seminarier om judisk historia
som studenterna själva höll, och där en av deltagarna var ingen mindre
än Nicholas de Lange, senare legendarisk Cambridgeprofessor och
rabbin.

Om Mellanösterns historia vet man i dag mer än tidigare. Judarnas
historia, från den mytiske urpatriarken Abraham för 4 000 år sedan och
fram till 300-talet och slutet på det romerska herraväldet i
Palestina, är i dag något helt annat än vad min generation fick lära
sig för 60 år sedan. Då var det Gamla Testamentets version som gällde
i skolböckerna. Omvärderingen av verkligheten bakom Gamla Testamentet
har skett på tre fronter: minutiös textanalys, moderna
historievetenskapliga tillvägagångssätt och modern arkeologi.

Man kan räkna omvärderingens början från filosofen Baruch Spinoza
(1632-77) som blev utstött från den judiska församlingen i Amsterdam.
Protestanten Julius Wellhausen (1844-1918) inledde den källkritiska
bibelforskningen på allvar.

Fram till 800-talet f Kr är ur historisk synpunkt allt ett svart hål,
säger historikern Norman Cantor, som hävdar att Bibelns framställning
av perioden saknar empirisk grund.

För inte så länge sedan arbetade arkeologerna i Israel ”med Bibeln i
ena handen och en spade i den andra”, och än i dag trumpetar de
kristna kyrkorna i USA att ”Bibeln hade rätt”. Moderna arkeologer
håller inte med. Det som en framstående historiker utgående från
vedertagen källkritik sade härovan om Davids och Salomons rike
överensstämmer med både fynden och i synnerhet avsaknaden av fynd från
de senaste årtiondenas utgrävningar: det förekom ingen väldig
utvandring från Egypten till det förlovade landet. Inga spår efter
Davids och Salomons rike. Salomos tempel byggdes antagligen ett par
århundraden efter Salomos död.

En liten befäst stad vars ruiner utgrävts under de senaste åren tyder
emellertid på att det kan finnas mer substans i Bibelns berättelse om
kung Davids rike. Järnåldersfästningen Khirbar Qeiyafa var judisk och
de kraftiga murarna kunde bara ha rests av en stark centraliserad
stat, det vill säga Juda rike (sydriket), som skall ha existerat redan
på 900-talet f Kr. Så anser Yosef Garfinkel som lett utgrävningarna av
Khirbar Qeiyafa, ”Fästningen Elah”, och Simon Schama är fascinerad.

”The story of the Jews” följs likt andra av Schamas storslagna
tv-serier av tjocka böcker. Tre stadiga volymer kompletterade tidigare
”A history of Britain”. Första bandet i anknytning till tv-serien
omfattar perioden 1000 f Kr till år 1492: The story of the Jews.
Finding the words (The Bodley Head 2013, 496 s).

Det är förtjänstfullt att den stora lärdom som förmedlats i Schamas
program finns i bokform, för dem som vill veta mer. Men den volym som
redan kommit är inte riktigt lättsmält. Den metod som han virtuost
tillämpar i tv är inte lika lyckad för det skrivna ordet.

Schamas nedslag på vitt skilda perioder och länder fungerar i tv-rutan
med hans utstrålning och auktoritet. I boken blir det lite för kompakt
mellan de tvära kasten, lite för trångt mellan folk och århundraden.
Fast det känns att detta är en berättelse som han har förberett ända
sedan han gav sig in i universitetsvärlden.

Två portalgestalter i skrivandet av judarnas historia är Heinrich
Graetz (1817-1891) som verkade i Tyskland och Simon Dubnow
(1860-1941), som kom från Tsarrysslands för judar föreskrivna
bosättningsområdet och som mördades av nazisterna i Rigas getto. Deras
verk omfattar många band. Schama är minst lika lärd, men hans
impressionistiska metod hör hemma i en ny tid. Och som så många
moderna historiker borrar han in i vardagslivet, de materiella
villkoren, hur tankevärld och religion förändrar sig genom
århundradena.

Det är inga brister i hans analys, men det som karaktäriserar boken är
hans starka berättarbegåvning, även när läsaren just har samlat sig
efter det senaste hoppet i tiden. Som modern historiker har han en
nykter syn på Bibelns version av historien. Den är, har han sagt, ”ett
eko av den historiska sanningen, om ens det”. Men efter decennier av
historikers revideringar och omvärderingar har han alltså en svaghet
för sådana fakta som återupprättar en del av Bibelns berättelse. ”Det
finns ställen i eposet där dess berättelse och den judiska historiens
verklighet faktiskt sammanfaller.”

Hans många olika närbilder av vitt skilda geografiska orter och
områden är en originell lösning på att skriva judarnas historia med
deras diaspora, utspridning över vår planet. I böckerna som
beledsagade programmen ”The history of Britain” (2000) kunde Schama
hålla sig inom bara ett geografiskt område och de är på ett helt annat
sätt ett nöje att läsa.

Första bandet i ”The story of the Jews” sträcker sig fram till 1492,
som var inte bara årtalet för Columbus ”upptäckt” av Amerika utan
också för den spanska självdestruktiva fördrivningen av landets judar.
Det kortsynta paret Ferdinand och Isabella beslöt att när de muslimska
morerna fördrivits från Iberiska halvön skulle hela landet vara så
kristet att det inte heller fanns judar där. Det har hävdats att
Spanien led obotlig skada av att förlora så många driftiga och
skickliga människor och att det var en viktig orsak till landets
gradvisa nedgång bland stormakterna.

När man går genom de gamla judiska kvarteren i Sevilla kan man
begrunda vilken rik kultur det var som efter många hundra år bröts
upp. En stor andel av judarna gick visserligen med på att låta sig
döpas, så mycket av judisk kompetens blev kvar i landet. Många spanska
adliga ätter har judisk bakgrund. Den spanska inkvisitionen hade till
uppgift att kontrollera att de till kristendomen omvända judarna inte
utövade sin mosaiska tro i smyg.

Under medeltiden utsattes judarna i Europa för blodiga förföljelser
innan ordet pogrom ännu kommit till användning. De fördrevs från land
till land tills de hamnade i vad som var det polsk-litauiska
storfurstendömet, och där var det stopp, ty de kom inte in i Ryssland.
Men till slut införlivades dessa områden i Tsarryssland, Preussen och
Österrike – efter Polens delningar i slutet av 1700-talet, då en stor
judisk befolkning bytte land.

Tsarryssland hade under sina sista decennier världens största judiska
befolkning, sex miljoner. Trots pogromer och kortsynt, grym
diskriminering blomstrade här judisk kultur som aldrig någonsin
tidigare. Men två miljoner emigrerade till USA.

Judendomen drabbades också när Sovjetregimen förföljde alla
religioner. Och från judarna i det landet och från Polen kom de flesta
offren för nazisternas folkmord, Förintelsen, som blivit en sinnebild
för 1900-talets ofattbara mänskliga ondska.

För den som efter Schamas program vill veta mer, gärna på svenska,
finns det modern, inte så kompakt litteratur, som Bente Groths
”Judendomen. Kultur, historia, tradition”. Karl-Johan Illmans och
Tapani Harviainens ”Judisk historia” har givits ut av Åbo Akademi.
Detta svenskspråkiga universitet har åstadkommit ett helt bibliotek på
svenska med judaica. Hans Furuhagens utmärkta ”Bibeln och
arkeologerna” kom härom året och har de allra senaste rönen.

Det går i dag en otäck våg av ny antisemitism över världen. Genom att
maskera den som ”antisionism” anser sig dess förkunnare ha något slags
moralisk grundval för sina aktioner, men antisemitism i genomskinlig
kapprock är vad den är. När planerna på den stort upplagda serien om
judisk historia blev kända skrev sex organisationer i Storbritannien
till BBC och protesterade mot att en Israelvänlig person skulle få
göra dem. Schamas stora framgångar och auktoritet gjorde dock att det
i övrigt inte blev några stora protester. Och BBC vek sig inte. I
avsnittet om sionismens uppkomst ser Simon med fast blick in i kameran
och säger lugnt: ”Jag är sionist.”

Staffan Skott är författare. Hans senaste bok är ”En mänsklighet i
mänskligheten. Ett reportage om det judiska folket”, 2013.
* * * * *

http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd?sidan=20

, , , ,

28 kommentarer

Bok om tolkskolan

I förra veckan kom denna artikel i tidskriften Axess. Jag har i mitt pörte i Cambridge ännu inte sett ”hur det blev i tidningen” som vi gamla murvlar säger. Här är en 3 000 tecken längre ursprungsvariant som jag själv strök ner för publicering. Den djupt kända presentationen allra sist av artikelförfattaren kom nog inte med…

42 BLEV AMBASSADÖRER OCH 120 PROFESSORER EFTER MUCK

VÄLJ UT DE MEST begåvade unga svenskarna, som också ska vara i gott skick fysiskt och psykiskt. Vad får du då?

Försvarets legendariska tolkskola i Uppsala. Under de första trettiotvå åren 1957-1989 var det tolvhundra unga män som kände sig kallade. 937 av dem klarade tiden ut med den hårda gnuggning i ryska som var huvudämnet, bredvid kortare soldatutbildning. Flickor gjorde inte värnplikten på den tiden, men det är numera belagt att de naturligtvis klarar det lika bra.

Vad blev det av tolkskolans första 937 pojkar efter att de muckat?

Fyrtiotvå ambassadörer. Etthundratjugo professorer. Trettiofem journalister. 188 doktorer i ekonomi, filosofi, juridik, medicin och teknologi med svensk grad, och dessutom 31 PhD, disputerade karlar från utländska lärosäten. Här återfinns förstås en hel del från professorskolumnen.

Klas Markensten står av något blygsamt misstag inte med i ambassadörsförteckningen som jag har tagit del av, men han var faktiskt ambassadör i Nicaragua en gång i tiden. Det säger till och med Nicaraguas regering.

Vad vill skolljus och andra begåvade pojkar här i landet bli när de blir stora ?

Jodå, 184 blev civilekonomer och 104 blev civilingenjörer. Det kan se besynnerligt ut att antalet läkare är bara 54 men det har en enkel förklaring. Som regel antog man inte sökande som angivit att de planerade att studera medicin; de fick ju andra uppgifter i försvaret.

Bland tolkveteranerna finns en före detta VD i Nobelstiftelsen, en medlem av Svenska akademien (gissa vem) och två före detta statsråd, Erik Åsbrink och Gunnar Lund. Den senare finns ju också med i ambassadörskolumnen.

Om man botaniserar i de 37 årgångarna hittar följande välkända personer, ”profiler”, som det heter sedan ordet ”kändis” blivit utslitet:

Hans Björkegren, författare, utrikeschef på TT, belönad med Sveriges högsta utmärkelse för översättare: Elsa Thulinpriset;
Lars Erik Blomqvist, översättare, Elsa Thulinpristagare;
Malcolm Dixelus, tv-journalist och producent;
Klas Eklund, ekonomiguru;
Horace Engdahl;
Stig Fredrikson, journalistlegend;
Sven Hirdman, Sveriges längste moskvaambassadör (tio år) i nyare tid , statssekreterare, krigsmaterielinspektör;
Håkan Holmberg chefred UNT, riksdagsman (fp);
Andres Küng, i förtid avliden journalist;
Göran Lambertz, JO, justitieråd;
Peter Landelius, ambassadör, översättare, Elsa Thulinpristagare;
Lars Lönnroth, professor, kontrovesiell litteraturvetare, Sveriges svar på Harold Bloom;
Magnus Ljunggren, professor, världsauktoritet på författaren Andrej Belyj;
Joakim Palme
Svante Päbo, molekylärbiolog, professor vid Max Planck institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, ”på samma nivå i vetenskapen som Pelé och Maradona i fotbollen”, en av världens mest inflytelserika personer:världsexpert på DNA,
Magnus Röhl, litteraturprofessor;
Otto Sjöberg, f d chefred Expressen;
Mats Staffansson, ambassadör i Montenegro, kan alla kända slaviska språk och några till;
Olle Stenholm, alltför tidigt avliden journalistlegend;
Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco, på sin tid en av de få maoisterna på Tolkskolan, uppmärksammad skribent i samhällspolitiska ämnen;
Svante Weyler, förläggare;
Johannes Åman, DN:s ledarredaktion;
Anders Åslund, professor, internationellt auktoritet på sovjetisk och rysk ekonomi.

Inte helt ointressanta fakta av annat slag, det är mer än bara kuriosa: elva brödrapar och sju fall av far och son (där Rolf Eidem är värst, med både sin bror Ingmar och sonen Karl som kvalificerade regementskamrater).

En riksspelman, en operasångare och en pastor i pingströrelsen finns bland de många originella öden som tusen begåvningar också alstrar. En busschaufför.

Trots motstånd från Försvarsmaktens UndSäk och kammarrätten i Stockholm har några av de gamla tolkarna lyckats göra vad som i facksammanhang kallas en ”elitundersökning” och alltså hittat alla de första trettiotvå årgångarna. Det blev en del onödigt arbete när man inte fick ut namnlistorna från militären, men gamla journalister och personhistoriskt fixerade professorer står inte att hejda när de gett sig sjutton på att få ihop ett korrekt material. Det är ju lite konstigt att de inte kunde få ut de gamla namnlistorna – när Johan Enegren 1999-2003 begärde att få ut handlingarna tillhörde de aktuella årgångarna inte längre ”uppbådet”, som det heter i intellektuella militära sammanhang.

En av de kontaktade gamla militärtolkarna svarade helt glatt apropå myndigheternas vägran: ”Vänd er i stället till ryska ambassaden, de har naturligtvis en fullständig förteckning!”

Många vänskapsband knöts under en värnpliktstid som måste ha varit ovanligt stimulerande – både med undervisning och i stämningen på luckan.

Nästan fyrtio av tolkarna i den här omgången har gått bort. Och 2004 gick den i tolkarnas krets legendariske läraren vid tolkskolan Sigvard Lindqvist bort. De trettiotvå åren 1957-1989 som redovisats i ”elitundersökningen” är helt enkelt de år som han ledde undervisningen. Han var både mångätare av olika språk, inklusive albanska när behov uppstod, och reservofficer. Han myntade själv uttrycket att den ryska som talades på tolkskolan talades ingen annanstans i världen och hans eget ryska uttal lär ha varit mycket om man så säger ”personligt”. Slavister i hans generation hade ju inte möjligt den vistelse i den studerade språkmiljön som är nödvändigt.

När man läser om honom inser man att det är åter en av dessa stora personligheter som man måste ha upplevt i verkligheten för att uppskatta de skriftliga dokumentationerna. Hans undervisning var stimulerande och effektiv – men det var nog inte roligt att bli hackkyckling, när de hårda krav som han ställde blev överväldigande. Och han var ingen dålig skribent! Under åren 1959-1974 publicerade han 64 artiklar Under strecket i Svenska dagbladet, och den som finns återgiven i boken om honom och Tolkskolan ger en aning om charmen i hans personlighet. Efter honom blev tolkskolan en annan inrättning om än med samma namn; den kommer väl i sinom tid också att redovisas och undersökas.

Den aktuella boken heter ”Sigge och hans 1000 elever, Tolkskolan i Uppsala 1957-1989” där Sigge upptar sextio sidor och hundrasextio är ”elitunderökningen”. Boken är sammanställd av en av Sveriges främsta ekonomijournalister, Sven-Ivan Sundqvist (DN) och juristen Frank Orton, skandalomsusad på ett sätt som lundensare brukar ta som en merit.

När man bläddrar igenom namnlistorna rycker man till här eller där: jaså, var han på tolkskolan, det hade jag ingen aning om.

Varför håller många tyst om det, när det inte längre är hemligstämplat? Svensk blygsamhet, kanske. Många är kanske generade över att de glömt ryskan. Begåvningar på den här nivån kastar sällan bort sitt liv på något så otacksamt som att fortsätta med ryska. Det som man hårddrillats i under ett år sitter ändå sällan kvar om man inte håller liv i det – och hur har man fram till Sovjetunionens fall 1991 kunnat vädra sin ryska?

Fast det finns undantag. Johan Molander av den kända teatersläkten fyllde under sina år som ambassadör i Moskva sina landsmän med stolthet över hans bländande ryska. Det har jag bevittnat både i ryska landsorten och i Moskva . Hans lysande ambassadtolk Christina Johannesson fick bara tolka honom till svenska (!) så att närvarande svenskar skulle veta vad det handlade om.

Men med sådana undantag var idén med tolkskolan sådan att man undrade hur de höga militärerna föreställt sig det. Inte nog med att nästan alla tolkar efter muck försummade att hålla ryskan i liv. De försvann ju ofta till sådana banor att de i en krigssituation inte skulle vara som militären säger ”gripbara”!

Till utbildningen hörde också förhörsteknik, och i stället för att fördjupa sig i detta känsliga ämne vill jag återge Michael Sohlmans eleganta svar:

– På Tolkskolan fick vi lära oss att bryta ned allt motstånd hos de eventuella ryska krigsfångarna genom att diskutera Dostojevskijs romaner med dem. Några andra påtryckningsmedel mot fångarna var det inte tal om.

Den prestige som tolkskolan haft kan man spåra i Peter Bratts memoarer. Han tillhörde ett ”detachement” för ”fonistutbildning” på F8 i Barkarby med lika hård utbildning i ryska, och han påstår att han gick ”på tolkskolan”. Det gjorde han inte alls, och om det kan jag be besked, ty jag var med. Vi var andrasorteringen. Men det var ingen dålig andrasortering: bland annat Håkan Isacson, som var den som senare verkligen avslöjade IB, Anders Bodegård, som numera överallt hyllas för sin senaste översättning (Madame Bovary) och är Elsa Thulinpristagare, och så Bratt själv. Jag var med på samma lucka i fyra månaders tid men hade redan två betyg i ryska och lyckades ta mig över till FRA, så jag slapp ligga kvar i Barkarby på vintern.

På den här tiden var allt så hemligt. Efter slutet på det kalla kriget har det gått över. På nätet kan man läsa Befälsföreningen Militärtolkars hemsida, http://www.militartolkar.org och föreningens tidning Hugin och Munin (uppkallad efter en tyvärr avsomnad spalt i SvD). Vid ett möte för många år sedan höll jag föredrag hos dem och kunde glädja mig åt att se många bekanta ansikten.

För några år sedan höll jag även föredrag hos tolkskolan i Uppsala garnison och kunde också då glädja mig åt vad jag såg – kvinnligt inslag bland ”kadetterna”.

Så kallades de som förr genomgick utbildning i ryska inte. I dag utbildas man på tolkskolan också i andra språk, som arabiska och persiska för militärens utlandsengagemang. Och med värnpliktens avskaffande har det blivit svårare med rekryteringen. I fjol var det tolv sökande som klarat den svåra gallringen.

Det är samma situation som med de succéartade värnpliktiga musikkårerna: när ungdomen att göra lumpen minskar intresset katastrofalt.

Apropå det, vad har tolkarna haft att marschera till? Under tiden hos Signalregementet var det omväxlande två fina svenska marscher, Utgångsmarsch av Bergström och Fanvakten av Ekström, numera är det rimligen UndSäks (Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrum) officiellt antagna ”Marsch för livregementets dragoner” (1843) av prins Gustav. Finns på CD:n ”Hemvärnets musikkår i Uppsala” från 2006, vilken rekommenderas.

Boken om Tolkskolan 1957-1989 går inte att köpa. Den finns på KB och två av universitetsbibliotek. Nej, jag har inte fått låna mitt exemplar från ryska ambassaden.

– De båda språk som för närvarande studeras (av olika individer, förstås) är arabiska och ryska. Utbildningen är tre terminer lång och tolkarna anställs därefter i försvarsmakten som specialistofficerare med en tjänstgöringstid på två år, får jag veta när jag frågar Magnus Dahnberg, ställföreträdande chef på Statens tolkskola.

Det krävdes förstås att kvinnor kom med på Tolkskolan för att vi ska få en saklig beskrivning av hur det är att göra värnplikt där.

– Det var stenhårt plugg, i snitt 300 nya ord i veckan med skriftliga prov, grammatik, ordval och så vidare. Var fjärde vecka kunde man åka ut, om man inte klarade proven, berättade Nanna Lingegård 2007 för Upsala Nya.
Fem av fjorton åkte ut. Kadett Lingegård sammanfattade:

– Jag kommer aldrig att få en så unik möjlighet att studera. Man får mat, kläderna tvättade och behöver inte tänka på någonting annat än studierna.

STAFFAN SKOTT

är författare och översättare. Han har inte fått Elsa Thulinpriset.

, , ,

54 kommentarer

Svenskbyborna: en ny, rysk bok

Emigranter under Stalins hammare

 

Under strecket i Svenska Dagbladet

Berättelsen om den ukrainska Gammalsvenskby med dess svensktalande befolkning som ”togs hem” till Sverige 1929 har redovisats många gånger. En rysk forskare fyller i luckor med den nya boken ”I Stalins smedja”.

19 juli 2013 kl 02:00

Sanningens kvarnar mal långsamt. Det kommer fram bitar till pussel som inte är färdiglagda. I slutet av 1930-talet försvann folk från Gammalsvenskby i Ukraina. Vad som hände förstod man väl, men nu finns namn och exakt dödsdatum. 23 svenskar sköts i fängelset i Cherson vid Svarta havet. Två av dem var kvinnor. Sju utflyttade svenskbybor sköts på annat håll i Sovjetunionen. Befolkningen i Gammalsvenskby var då 265 personer.

Den kusliga listan med svenska namn står på sidorna 212–213 i V kuznitse Stalina. Sjvedskije kolonisty Ukrainy v totalitarnych eksperimentach XX veka (I Stalins smedja. Ukrainas svenska kolonister under 1900-talets totalitära experiment) av Andrej Kotljarchuk (en konsekvent svensk transkribering av hans namn vore ”Kotljartjuk” men detta är den latinska version han själv använder).

Folket i Gammalsvenskby hade 1782 kommit från Dagö i Estland till södra Ukraina, åtta mil från Svarta havet, efter en färd där hälften dött på vägen. De var en del av Katarina den storas kolonisation av erövrade och som det hette folktomma områden. Svenskbyborna höll fast vid sitt svenska modersmål, sin lutherska religion och sin estlandssvenska kultur.Under 1920-talet blev det uppenbart att detta tänkte den sovjetiska makten inte tillåta, framför allt inte religionen. Och det välstånd som byggts upp krossades under den på allt sätt katastrofala sovjetiska jordbrukspolitiken.

Gamla Tsarryssland hade många nationella minoriteter. Under 20-talet var den sovjetiska politiken inte sällan fortfarande färgad av progressiva tankar. I Ukraina hade det egna språket varit förbjudet och nu skulle både det och andra folkgruppers särart stärkas, deras ”kollektiva identitet”, som Kotljarchuk med en modern term säger. Denna identitet skulle sovjetiseras. Ett slagord var korenizatsija, att medlemmar av minoriteterna skulle lokalt bli ledare i partiet och övriga samhället. Allt såg snyggt ut på papperet men det fanns inga resurser.

När svenskbyborna 1928 ville utvandra skrev de ett diplomatiskt formulerat brev till myndigheterna om hur bra allt var, men att de inte kunde ge sina barn svenskspråkig skolgång. Det blev avslag i Ukraina, gång på gång – tills plötsligt allra högsta instansen i Sovjetunionen, politbyrån i Moskva, sa ja. Den 6 juni 1929. Motiveringen, har Kotljarchuk funnit, var att det såg illa ut att en hel folkgrupp vägrades utresa. Hela befolkningen om 888 personer flyttade 1929 till Sverige. Det var den första sammanhållna stora grupp invandrare som Sverige mottagit och inte heller då fanns det insikter hur man rätt ska hantera en sådan situation.

Redan nästa år återvände besvikna svenskbybor till Ukraina. Det blev till slut 265 återvändare. De ångrade sig mycket snart. Men då var det så dags. Allt detta finns grundligen utrett ur svenskbybornas eget perspektiv och redovisades flitigt i den svenska pressen. Kotljarchuk sätter in deras historia mot dess sovjetiska bakgrund. Bilden blir tydligare och mer sammanhängande. Vi har knappast någon annan lika god redovisning av en sammanhållen grupps förtvivlan, motsättningar, fiendskap, angivelser och fruktlösa försök att föra myndigheterna bakom ljuset under det ödesdigra 30-talet. Gruppdynamik i stupstockens skugga.

Återvändarna kom rakt in i kampanjen med tvångsförstatligande av jordbruket, ”kollektiviseringen”. Runt om i Ukraina pågick Golodomor, den största svälten i Rysslands historia. Stalin lät konfiskera alla livsmedel och spärra av områdena och fem, sex miljoner ukrainska bönder dog i detta folkmord.Återvändarna ville nu vända om för andra gången och resa tillbaka till Sverige, men det gick inte. Utvandringen 1929 hade fått många tyska kolonister att emigrera till Tyskland, och det var ett större problem för myndigheterna. Tyskarna var en enorm invandrargrupp i Tsarryssland, ända sedan Peter I:s tid från början av 1700-talet, och det fanns 400000 tyskar enbart i Ukraina.

Återvändarna klarade sig under den stora svälten, därför att Torgsin, den sovjetiska inrättningen för handel med utlandet, måste uppfylla planen. Torgsin uppmanade dem att be om pengar från Sverige. För valuta kunde de handla livsmedel hos Torgsin. Mitt i fasornas Ukraina överlevde det nya och mindre Gammalsvenskby utan dödsoffer.

Efter svältåren var Stalins politik att sätta skräck i folket så att ingen vågade mucka. Politiken mot minoriteterna gjorde en helomvändning. De utpekades som landsförrädare. I cirkulär hos hemliga polisen NKVD förklarades det att minoriteterna var ”en grund från vilken det organiserades spioneri och sabotage”. Inga anklagelser var för orimliga. En i Tyskland ringmärkt fågel var en del av tyskt spioneri. Kolchozerna på stäppen i Ukraina var föremål för livlig verksamhet från underrättelsetjänsterna i Tyskland, Polen, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Estland, Iran, Tjeckoslovakien, Japan och Sverige. Det måste ha varit trångt mellan alla spioner och sabotörer på stäppen.

Lokala avdelningar av NKV fick order att ”avslöja och oskadliggöra” så och så många tiotusen fiender till folket. Det gällde att hitta på anklagelsepunkter och vissa kategorier var förutbestämda att drabbas: de få överlevande från överklassen, kyrkan och adeln, liksom så kallade kulaksympatisörer (podkulatjniki). Och minoriteter. 34 procent av alla skjutna i Sovjet 1937–38, 247000 oskyldiga människor, kom från minoriteterna. Procentsiffran innebär att Kotljarchuk utgår från de 681692 skjutna som finns redovisade som en värdefull säker lägsta siffra. Totala antalet dödsoffer var med all sannolikhet mycket större.

Det måste här upprepas att de drabbade sällan hade gjort någonting brottsligt.

Ett viktigt inslag i förberedelserna till terrorn var den hårdaste isolering av landet som någonsin förekommit. Korrespondens med utlandet försvårades och brevskrivare bland svenskarna arresterades. Det blev förbjudet för sovjetmedborgare att besöka ambassader. De utländska diplomaterna fick sina rörelsemöjligheter kraftigt inskränkta. Konsulaten stängdes på sovjetisk order – för Sveriges del i Vladivostok, Archangelsk och till slut år 1937 i Leningrad.

En svart komedi är vad som utspelade sig med de benhårt övertygade svenska kommunister som kom till Gammalsvenskby och dess kolchoz, uppkallad efter ”Sverges [sic] kommunistiska parti”. Efter den fruktansvärda svälten och de hopplösa förhållandena var de flesta inte så benhårda längre, och snart hade alla svenskar åkt hem eller till Karelen (där det gick lika illa 1937–38).

Kotljarchuk har sett i arkiven hur dessa svenska kommunister alla angavs som spioner. Edvin Blom som haft en ledande roll var också ”spionchef”. Men NKVD kunde ju redovisa att de var oskadliggjorda. Genom sin avresa. Och de svenska kommunisterna fick knappast veta vad det stod om dem i de hemligstämplade handlingarna borta i Ukraina.

Efter den stora svälten och terrorn mot slutet av samma årtionde kom den största katastrofen av alla – andra världskriget, med tysk ockupation. Nazisterna räknade in de fåtaliga svenskarna i den mycket större gruppen tyska kolonister, som var 150000 enbart i Odessas oblast (län). Antalet tyskar runtom i landet var kanske två miljoner, inte bara de berömda ”volgatyskarna”. När krigslyckan vände deporterades tyskarna i Ukraina till Polen och Tyskland, och svenskarna fick följa med, befordrade till ”folktyskar”.

Kriget tog slut. I kaoset lyckades 60 av de deporterade svenskbyborna ta sig till Sverige. De övriga sändes tillbaka till Sovjet där männen, som ofta gjort tysk tjänst som poliser, sköts eller sattes in i Gulag. Barn, kvinnor och gamla deporterades till Komi i nordöstra hörnet av europeiska Ryssland. Där fick de länge bo i jordkulor. Många av barnen dog under resan och i jordkulorna. Det dröjde länge innan de deporterade fick återvända till sin by.

Nu under 2000-talet är 111 invånare i Gammalsvenskby registrerade som svenskar. Endast 18 av dem talar svenska. När Jörgen Hedman och Lars Åhlander 2003 publicerade en ny upplaga av sin grundliga redovisning av svenskbybornas öden (”Historien om Gammalsvenskby och svenskarna i Ukraina”) konstaterade de med indignation att Sverige har stängt porten för dem i denna lilla folkspillra som vill emigrera till Sverige. De två har som en röd tråd i sin berättelse hur svenskbyborna genom historien svikits, från det att de borta på Dagö ännu inte var svenskbybor, och sedan gång på gång, inte minst av Sverige – även när de 1929 hade räddats till Sverige.

Det är inte yrkeshistoriker som gjort de stora redovisningarna av de uppseendeväckande inslagen i relationerna mellan Sovjetunionen och Sverige: svenskbyborna, ”Kirunasvenskarna” och Raoul Wallenberg. Sådant är väl för känsligt med tanke på universitetskarriären. Det har varit andra som gjort de stora insatserna – journalisterna Kaa Eneberg om Kirunasvenskarna och Ingrid Carlberg om Raoul Wallenberg. Och så publicisterna Hedman och Åhlander om svenskbyborna.

Kotljarchuk skräder å sin sida inte orden om Stalins och kommunistpartiets omänskliga politik mot hela det sovjetiska folket. Vad jag kan förstå är han den förste yrkeshistorikern med en så omfattande utredning. Det talas om en svensk översättning; den skulle intressera många. Kotljarchuk har precis som Hedman och Åhlander ett fascinerande bildmaterial.

När de 265 återvändarna 1930 for tillbaka till Ukraina var det efter en idog kommunistkampanj runt om i Sverige, precis som med ”Kirunasvenskarnas” ödesdigra utvandring. Ny Dags chefredaktör Gustav Johanson gav 1930 ut en broschyr betitlad ”Svenskbyskandalen”. Desinformationen satte spår. Till exempel skrev journalisten Rune Johansson (”Joson”) i DN, jag tror det var på 60-talet, att svenskbybornas utvandring till Sverige var ett ”fiasko”. Med tanke på vad de räddades ifrån som stannade i Sverige är det ett otroligt påstående. Redan frånsett att de slapp andra världskriget.

I Kotljarchuks fotnoter finns nyttiga påminnelser om vad som hände runt om i Sovjetunionen. För de parti- och NKVD-funktionärer som hade att göra med Gammalsvenskby finns i de flesta fallen också datum för när de sköts. Fotnot efter fotnot. Terrorn var särskilt omfattande i Ukraina. Och i den stora sovjetiska dokumentationen från 20-talet, noterar Kotljarchuk som ryskfödd historiker, är kolumnen tom för ”likbez”, kampanjen för ”Avskaffande av analfabetism”, i Gammalsvenskby. Den hade inte uträttat något där.

Det fanns inga analfabeter i Gammalsvenskby.

Staffan Skott
Författare och översättare

, , , , ,

28 kommentarer