Hur man sminkar Sovjets historia i rött – om Eric Hobsbawm

DEN STORE HISTORIKERNS ÖMMA KÄNSLOR FÖR ”OKTOBERREVOLUTIONEN”

Den världsberömde engelske professorn Eric Hobsbawm gav 1994 ut en bok som heter The Age of Extremes, om världshistorien 1914 – 1991. Det är en bok som inte minst på grund av Hobsbawms prestige behöver stora varningsskyltar. De tre övriga delarna i denna serie, som börjar 1789, ett standardverk som kommit i många upplagor och även finns i svensk översättning, ska inte behandlas här.

Hobsbawm understryker att ”oktoberrevolutionen” 1917 var en av de viktigaste händelserna för nittonhundratalets historia. Det gör det desto intressantare att avsnitten om Sovjetunionen i denna bok är tendentiösa och innehåller uppseendeväckande överslätningar och förtiganden. Vid exemplen i det följande kan läsaren gärna fundera på om en historiker som framhöll att kärleken till Hitlers Machtübernahme aldrig övergivit honom, som skrev om Nazi-Tysklands anfall mot Polen 1939 som ett ”effektivt och snabbt krig” (det var det tyvärr) men inte att Tyskland anföll Polen, och så vidare, om en sådan skulle behandlas med så stor respekt som Hobsbawm.

Det finns också skäl att redovisa en del som man skulle kunna tro icke graverande felaktigheter, som i själva verket visar att Hobsbawm inte är så säker i sina kunskaper om Ryssland och Sovjet – om vilket han skriver med sådan tendentiös övertygelse. Han har under större delen av sin levnad varit organiserad kommunist, även på den tiden det innebar att vara stalinist. Hur skulle en historiker som under större delen av sitt varit organiserad nazist klara sig i kollegornas ögon?

Jag anger i fortsättningen datum enligt gamla stilen fram till den 1 februari 1918, till dess var Rysslands almanacka tretton dygn efter övriga Europa. När februarirevolutionen och ”oktoberrevoutionen” ägde rum var det mars och november i övriga Europa.

FEBRUARIREVOLUTIONEN OCH KUPPEN I OKTOBER

I februari 1917 störtades tsar Nikolaj II och landet fick en provisorisk regering grundad på förhållandena i tsartidens rumphuggna parlament, duman.

Under resten av året bedrev bolsjevikerna en våldsam kampanj mot denna regering. Det skedde med en nygrundad press som finansierades med enorma summor från Tyskland, huvudmotståndaren i det pågående världskriget. Hobsbawm nämner över huvudtaget inte detta uppseendeväckande förhållande, som naturligtvis var landsförräderi i ett land i krig.

I oktober 1917 grep bolsjevikerna makten i Ryssland genom en statskupp. Den störtade provisoriska regeringen (februari-oktober 1917) hade utlyst ett val till ett parlament som skulle ge landet en författning, Konstituerande Nationalförsamlingen – ”Utjreditelnoje sobranije”. Valet hölls och parlamentet sammanträdde en natt i januari 1918. Därefter upplöste Lenin med våld Rysslands första demokratiskt valda folkförsamling.

I kapitlet The World Revolution skriver Hobsbawm om bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 : ”The real issue is not whether, as anticommunist historians have argued, it was a putsch or coup by the fundamentally antidemodcratic Lenin, but who or what should or could follow the fall of the Provisional Government. /…/ The military counterrevolution had only begun.”

Vad var det om det inte var en statskupp? I själva Ryssland talade man under årtiondet efter ”Oktoberrevolutionen” inte om någon revolution utan om statskuppen, omvälvningen – ”perevorot”. Senare döptes den om till ”revolution” för att få större prestige och passa bättre in i kommunisternas historieskrivning.

Om böndernas roll i omvälvningarna efter första världskriget skriver Hobsbawm: ”/…/ where they constitued the majority of the population, they practically guaranteed that socialists, let alone Bolshevik ones, would not win democratic general elections. This did not necessarily make peasants bastions of political conservatism, but it fatally handicapped demokratic socialists; or else – as in Soviet Russia – pressed them into abolishing electoral democracy. For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (Mina kursiveringar.)

1.
Hobsbawm skriver att socialister, allra minst bolsjeviker, inte skulle kunna vinna allmänna demokratiska val. Det var i själva verket precis vad socialister gjorde i valet i november 1917, Rysslands första demokratiska val någonsin. Det var inte bolsjevikerna som vann, de fick 23,9 procent av rösterna, det står till och med i Stora sovjetencyklopedin från 1970-talet (9 844 000 röster). Om man räknar ihop röstetalen för de övriga partier som betecknades som socialistiska blir det 27 463 000. Många av dessa partier, inklusive Socialistrevolutionärerna (SR) som med sina 16 500 000 röster var störst, kan beskrivas som socialdemokratiska. Bland de många småpartierna återfanns för övrigt även den legendariska judiska arbetarorganisationen Bund med 550 000 röster. Det var 42 miljoner män och kvinnor som röstade. Valdeltagandet var omkring 60 procent.

2.
Hobsbawm kallar bolsjevikerna ”demokratiska socialister”, vilket antingen är a slip of the tongue eller kommunisters ständiga försäkran att endast kommunistiska partier och stater var demokratiska. De tiotals miljoner oskyldiga människor (hundratals, om tar med Maos Kina) som mördats av kommunistregimer är stumma vittnen om arten av ”kommunismens demokrati”.

3.
Han hävdar också att de av bönderna tvingades (”pressed”) att överge demokrati genom val. I själva verket skyndade Lenin sig att förbjuda den Konstituerande nationalförsamlingen för att undvika risken att denna överväldigande socialistiska, icke bolsjevikiska majoritet skulle bildas en arbetsduglig koalition.

4.
Hobsbawm är inte helt okunnig om att det finns resultat från detta parlamentsval. Av alla nämner han dock bara att de liberala ”Konstitutionella demokraterna” (KD, med det vitsiga smeknamnet ”Kadetterna”), fick mindre än 2,5 procent av mandaten. Bara det lilla procenttalet, inte att detta motsvarade omkring två miljoner röster.

Och framför allt nämner han inte det utanför specialintresserade tyvärr föga kända faktum att det hölls fria, hemliga, demokratiska val och att bolsjevikerna mot sig hade en socialistisk majoritet om tre gånger så många röster som deras egna. Det passar som vi ser inte in i en schematisk kommunistisk historieskrivning.

Den låga siffran för ”Kadetterna”, 2,5 procent, är bättre ägnat att låta bolsjevikerna framstå som ett ”massparti”. Men inte heller bolsjevikernas valresultat nämns.

VÄRLDENS DITTILLS STÖRSTA MASSMORD –
INBÖRDESKRIGET OCH ”KOLLEKTIVISERINGEN”

I samband med inbördeskriget i Ryssland dog miljoner människor av svält. Detta upprepades tio år senare i samband med ”kollektiviseringen”, det förskönande uttrycket för tvångförstatligandet av jordbrukeet.

När bönderna under kommunisternas första tid vid makten inte fick betalt för livsmedlen vare sig med pengar eller varor slutade de leverera livsmedel. Kommunisterna sände ut beväpnade rekvisitionspatruller på landsbygden som konfiskerade livsmedel. Följden blev en fruktansvärd svält på landsbygden, minst tre miljoner på detta vis mördade människor. Det kan ha varit mycket fler.

När jordbruket skulle förstatligas upprepades metoden. I synnerhet i Ukraina var motståndet stort mot kollektiviseringen”. Den mat som bönderna försökte gömma letades fram och bondebefolkningen svalt så som man aldrig svultit i Tsar-Ryssland. De drabbade områdena spärrades dessutom av med beväpnade enheter, folk kunde inte fly utan var tvungna att svälta ihjäl. Minst fem miljoner mördades, kanske fler. Det var som värst 1932-1933.

Inte bara Ukraina drabbades, även områden i södra Ryssland och på andra håll i Sovjetunionen. I delrepubliken Kazachstan dog minst en och en halv miljon av en befolkning om fyra miljoner – det procentuellt största dödstalet i något av de drabbade områdena.

Om svältkatastrofen under inbördeskriget står det hos Hobsbawm ingenting mer än ”hunger” på ett ställe. För övrigt var inbördeskriget i praktiken över redan 1919, eventuellt kan man ta evakuationen av Wrangels trupper hösten 1920 som slutet – det ”inbördeskrig” som fortsatte ytterligare ett bra tag var att den med moderna vapen utrustade överlägsna Röda armén slog ner bondeuppror med hötjugor och jaktgevär som enda beväpning. Bondeupproren var mer remarkabla än de tämligen beskedliga och kortvariga utländska interventionerna, men det är en kommunistisk tradition att blåsa upp de senares betydelse. Och att slå ner bondeuppror går kanske inte riktigt ihop med kommunismens egen historieskrivning

Om massmordet på bönder i Ukraina och på andra håll 1932-1933 läser vi hos Hobsbawm att jordbrukspolitiken var ”disastrous /…/ Its immediate effect was to lower grain output and almost halve livestock, thus producing a major famine in 1932-33”. Hobsbawm redogör för mycket elände i Sovjet som inte går att dölja, till och med att ”the number of direct and indirect victims [för sovjetperioden, SS] must be measured in eight rather than seven digits.” Men ”/…/ [I]t does not much matter whether we opt for a ‘conservative’ estimatet nearer to ten than to twenty millions or a larger figure/…/”

Att merparten av offren var miljontals oskyldiga människor på landsbygden som Stalin med berått mod mördade framgår inte av boken. Enligt Hobsbawm var de kanske ”indirect victims”.

DEN STORA TERRORN

Medan Hobsbawm inte diskuterar Lenin och Stalins massmord på oskyldiga landbygdsbor finner han det värt att offra utrymme på en fnoskig teori att den stora Terror i slutet av 1930 skulle ha varit ”Stalin´s desperate method to overcome the bureacratic maze”.

Den stora terrorn var helt enkelt Stalins sätt att sätta skräck i det sovjetiska folket, så att det hat som folkmordet under ”kollektiviseringen” framkallat hos befolkningen inte skulle ta sig konkreta uttryck.

Detta upprepades för övrigt i Kina under ”kulturrevolutionen”, som var Maos sätt att befästa makten efter det lika oundvikliga hat mot honom som uppstod efter hans massmord på oskyldiga bönder under ”det stora språnget framåt”, då minst 45, kanske 80 miljoner landsbygdsbor dog av svält sedan man konfiskerat deras mat.

”STALIN – RIBBENTROPPAKTEN”

”Molotov-Ribbentroppakten” kallas den överenskommelse mellan Stalin och Hitler som den 23 augusti 1939 slog världen med häpnad, och som ledde till andra världskrigets utbrott. De två diktatorerna delade upp östra Europa mellan sig, Hitler tog västra Polen och Stalin östra delen av landet, plus de tre baltiska republikerna som med våld införlivades med Sovjetunionen. Under slutet av Sovjetunionens existens förekom förkortningen MRP i många sammanhang, även som graffiti i Baltikum, och i artiklar där ester, letter och litauer påminde om den skamliga köpslagan där deras självständighet offrades som spelmarker, i de hemliga tilläggsavtalen, vilkas existens förnekades av Svojet ända fram till Gorbatjovs sista år.

Egentligen borde det heta Stalin-Hitlerpakten, eftersom det var de två som kom överens, medan utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop bara stod för handläggningen.

Faktum är att om man slår i Google på olika kombinationer mellan de fyra namnen Molotov, Ribbentrop, Stalin och Hitler leder det vedertagna uttrycket ”Molotov-Ribbentrop” överlägset (606 000), och ”Stalin-Hitler” är också vanligt förekommande (455 000).

Men för Hobsbawm är det ”Stalin-Ribbentrop” som gäller, en kombination som bara förekommer 3 530 gånger, hela formuleringen Stalin-Ribbentroppakten bara 813.

Varför det då ”Stalin-Ribbentroppakten” i Hobsbawms ordval, bara en gång, och inget annat?

Den enda hypotes jag kan formulera är att även om han numera har klart för sig att Stalin var ett monster, lever i hans undermedvetna den gamle stalinisten Hobsbawm, och att koppla ihop Stalin med Hitler vore i hans ögon alltför grovt.

Det komplicerade diplomatiska spelet under andra hälften av 1930-talet tolkades redan då och sedan i memoarer av stalinistiska och andra kommunistern som att det var västmakterna som kastade Stalin i armarna på Hitler, och Hobsbawm klänger sig ännu en mansålder år senare fast vid den versionen. ”It was the fear of being left to confront Hitler alone which eventually drove Stalin, since 1934 the unswerving champion of an alliance with the West against him, into the Stalin-Ribbentrop Pact of August 1939, by which he hoped to keep the USSR out of the war while Germany and the Western powers would weaken another /…/”

Tja, eller också drevs Stalin lika mycket av utsikterna att ta tillbaka stora territorier som Ryssland förlorat efter första världskriget.

INSIGNIFIKANTA SMÅFEL – ELLER?

Det är mänskligt att fela. Även för berömda historiker. Några små fel eller inexaktheter i The Age of Extremes visar sig emellertid följa ett mönster.

Om den demokratiskt valda Konstituerande Nationalföresamlingen, som bolsjevikerna upplöste med våld, skriver Hobsbawm: ”For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (Min kursivering.) Det var inte ”a few weeks”, det var mer än så. Det var sjuttiotvå dagar eller något mer än tio veckor. Formuleringen ”a few weeks” kanske ska visa att det var något hafsigt över konstituerande nationalförsamlingen. Eller också visar den missvisande formuleringen hur Hobsbawm i sin text om den ryska revolutionen inte utnyttjar ordentliga kunskaper utan skriver i en tradition med traditionella förenklade kommunistiska redogörelser.

Det låter också hos Hobsbawm som om det var Lenin och bolsjevikerna som fick ordning på den ryska rättstavningen. ”It was the October revolution which reformed the Russian calendar, as it reformed Russian orthography, thus demonstrating the profundity of its impact. For it is well known that such small changes usually require socio-political earthquakes to bring them about.”

Den ryska rättstavningsreformen var i själva verket utarbetad av några av Tsar-Rysslands främsta lingvister, som Aleksej Sjachmatov (1864-1920) och den banbrytande Jan Baudouin de Courtenay (1845-1929) och det var redan före revolutionen bara en tidsfråga när den skulle genomföras. Så det var inte (vilket man kan tro av Hobsbawm) en djärv lingvistisk analys av Lenin eller Lunatjarskij som låg till grund för rättstavningsreformen.

I samband med februarirevolutionen gjorde Finland sig fritt. Detta beskrivs av Hobsbawm som att landet ”had been allowed to secede by Lenin”. Ja, Lenin skrev på ett sådant papper. Men självständigheten vanns i ett blodigt och tragiskt inbördeskrig där de vita under tsargeneralen Mannerheim besegrade de röda, till vilka hörde ryska trupper. Det, och inte Lenins namnteckning, gjorde Finland fritt och självständigt. De rödas mål var att ansluta Finland till Sovjetunionen. Det finns inga ursäkter för de förhållanden under vilka krigsfångarna behandlades efter de vitas seger. Om de röda hade segrat hade faktiskt antalet oskyldiga mördade i Finland blivit oändligt mycket större.

Finland fortsatte genom åren att vara ett problem för kommunistiska historieskrivare, inte minst i Sverige. Hobsbawm kallar på ett ställe det självständiga Finland för ett ”kontrarevolutionärt land” (sid 67). Det betyder väl i själva verket bara att Finland efter inbördeskriget var ett fritt och demokratiskt land med rättssäkerhet? Det fria Finland med fria, hemliga val var enligt Hobsbam ”nätt och jämnt demokratiskt”.

I Hobsbawms redogörelse för territoriella förändringar i samband med andra världskriget finns fler besynnerligheter.

”The USSR /…/ occupied those European parts of the Tsarist empire lost in 1918 (except for the parts of Poland taken over by Germany) and Finland, against which Stalin had fought a clumsy winter war in 1939-40, which pushed the ‘Russian frontiers a littler further away from Leningrad.” (Sid 39, min kursivering.)

Det står alltså med svart på vitt att Sovjet efter kriget skulle ha ockuperat Finland. Det gjorde det inte. Finland förblev ett fritt och demokratiskt styrt land. Slarvfel? A Freudian slip? Till följd av undermedvetna önskningar hos den Hobsbawm som för sjuttio år sedan under detta vinterkrig skrev en broschyr till Stalins försvar, till försvar för Sovjets anfall mot ett fredligt grannland?

Orden ”a clumsy winter war” vittnar om den nonchalans många kommunister lägger i dagen när det gäller ryska liv. Under vinterkrigets tre och en halv månad stupade 23 157 finländska soldater och minst 150 000, kanske 175 000 sovjetiska soldater. Som en jämförelse: under andra världskrigets mer än sju och ett halvt år stupade vid fronterna 326 000 brittiska soldater. Allt Hobsbawm nämner är att utgången av kriget ”pushed the Russian frontiers a little further away from Leningrad”. Ja, avståndet fågelvägen från gamla gränsen vid Systerbäck (Sestroretsk) till den i dag gällande gränsen är omkring 120 kilometer. Och Finland förlorade det legendariska Karelen och tre-fyra hundratusen karelare blev flyktingar. Hobsbawms bok drar visserligen de stora linjerna i historien men att bara skriva ”a clumsy winter war” är ett skamligt hån mot de oskyldiga finska och sju gånger så många, egentligen lika oskyldiga ryska pojkar som Stalin drev ut att dö i Karelens skogar.

VARFÖR BLEV DET REVOLUTION I RYSSLAND 1917?

Det följande är inte yttringar av Hobsbawms aldrig slocknade kärlek till Lenin och ”oktoberrevolutionen”, men om han vore förtrogen med modern historieskrivning skulle han inte missa en av de avgörande faktorerna för revolutionen 1917.

Som ekonomihistoriker ser han i första hand materiella grunder för utvecklingen. Rysslands militära situation och försörjningsläge var 1917 emellertid inte alls katastrofala, brödköerna i Petrograd i februari 1917 var förorsakade av usel administration, det fanns i själva verket mat så det räckte, och vid fronten höll Ryssland ställningarna. Bland förutsättningarna för februarirevolutionen i Petrograd nämner Hobsbawm inte den den kanske allra viktigaste: Nikolaj II:s och hans hustru Alexandras förödande impopularitet.

Nikolaj själv befann sig sedan länge vid högkvarteret i Mogiljov, fjärran från huvudstaden, och hans hustru var den som styrde och ställde i Petrograd – ansvarslöst och impulsivt, med utnämningspolitiken utgående från vilka kandidater som ansågs vara vänner till den besynnerlige och avskydde Rasputin. Till och med en stor skara av tsarens släktingar uppvaktade Nikolaj om att göra slut på dessa förhållanden. Situationen bara väntade på en utlösande faktor, och det blev upploppen i februari.

EN LIVSLÅNG DRÖM UNDER ETT LÅNGT LIV

I Hobsbawms självbiografi ”Interesting times” finns förklaringen till de ovanstående tendentiositeterna i The Age of Extremes. Under ett långt liv har denne historiker med världsrykte inte kunnat dra slutsatserna av vad som hände med Ryssland efter oktober 1917, trots att han i många detaljer redogör för missförhållandena under Sovjettiden:

”The dream of the October Revolution is still there somewere inside me, as deleted texts are still waiting to be recovered by experts, somewhere on the hard disk of computers. I have abandoned, nay, rejected it, but it has not been obliterated. To this day I notice myself treating the memory and tradition of the USSR with an indulgence and tenderness which I do not feel towards Communist China, because I belong to the generation for whom the October Revolution represented the hope of the world, as China never did. The Soviet Union’s hammer and sickle symbolized it.”

(Min kursivering.)

Ja, kommunister har under hela nittonhundratalet delat nazisternas övertygelse att man med våld kan tvinga in mänskligheten i ett paradis, byggt enligt dessa extremiströrelsers recept. I ett engelskt teve-program 1994 fick Hobsbawm frågan:

”Det innebär alltså att om den strålande framtiden faktiskt hade förverkligats, då hade förlusten av femton, tjugo miljoner människoliv varit berättigad?”

Hobsbawm svarade omedelbart ”Ja”.

De flesta av oss skulle säga att en strålande framtid över huvud taget inte kan vinnas till priset av tiotals miljoner mördade oskyldiga människor.

STILL GOING, STRONG OR WRONG

Hobsbawm, född 1917, är fortfarande en aktiv skribent och kan läsas i London Review of Books. I numret för 25 augusti 2011 skriver han om en bok om några av ”atomspionerna”, som Berti Broda och Alan Nunn May, den senare fick tio års fängelse medan Broda aldrig ställdes inför rätta. Bägge hade mellan 1942 och 1945 lämnat ut information om atombombprojektet till Sovjet.
Bägge hade mellan 1942 och 1945 lämnat ut information om atombombprojektet till Sovjet.

När ett ämne kommer in på Sovjetunionen försvinner som vi märkt Hobsbawms verklighetsuppfattning: ”Without the US-British decision to keep the USSR in the dark about the plans to construct an atom bomb, neither Broda nor Nunn May would have been of interest to the Soviet intelligence services /…/.”

De stygga västmakterna drev tydligen de två fysikerna i armarna på Stalins underrättelsetjänst. Tycker Hobsbawm. Ränderna går aldrig riktigt ur.

NÅGRA KÄLLOR

Kapitlet World Revolution: sidorna 54-84 i The Age of Extremes.

Angående förlustsiffrorna i vinterkriget: Pavel Aptekar från statliga militärarkivet i Moskva har gått igenom en enorm förteckning över ”Oåterkalleliga förluster för Röda Arbetar- och Bondearmén”, och själv räknat dem allihop – 131 476 alfabetiskt uppräknade namngivna dödade, försvunna utan underrättelser och avlidna efter i strid erhållna skador. Han räknar med ytterligare tjugo-trettiotusen stupade. För detta redogjorde han vid ett möte i Moskva 1995 mellan ryska och finländska historiker, redovisat i ett särskilt nummer av ryska statens historiska tidskrift Rodina.

För stavningsreformen finns en bra redogörelse på
http://russiasgreatwar.org/media/culture/orthography.shtml

Omständigheterna vid februarirevolutionen: se Richard Pipes, The Russian Revolution. Att tsar Nikolaj II förlorat all auktoritet på grund av sin hustrus agerande framgår av mängder av memoarlitteratur.

Om den avsiktligt framkallade svälten i Sovjet framför allt åren 1932-1933: se Conquest, Harvest of Sorrow. Svältkatastrofen var känd på trettiotalet men hamnade med tiden i skuggan av världskriget. Om parallellen mellan den stora terrorn i Sovjetunionen och den s k kulturrevolutionen i Kina, se Jasper Beckers ”Hungry Ghosts”. För de båda fruktansvärda hungerkatastroferna gäller att en stor dokumentation tillkommit under senare år.