För tio år sedan – repris

Sedan veckor har det stått att läsa i tidningarna om den 9 september, Så varför inte också jag?
Vi hade just kommit hem efter två år i USA. Faktum var att denna text stod att läsa i DN mitt i de avslutande artiklarna om Masjas och min färd i bil från San Diego tvärs över USA till först Amherst, Massachusetts, och New york för hemflyg.
Det jag skrev den 13/9 2001, minns jag rörd, fick vänliga ord från yngsta sonen, f 1984. Det händer inte ofta.

Skott: De som alltid drabbas

För andra gången har vi suttit i timmar framför teven, sett lågor
slå ut från en stor byggnad med världspolitisk betydelse.

Förra gången var 1993, när Jeltsin lät beskjuta ryska parlamentet
(Vita huset) för att röka ut sina politiska motståndare. Ödet ville
att allt hände i gamla hemtrakter för oss båda.

Vi satt förstummade av sorg och kunde aldrig ha föreställt oss att
vi om åtta år skulle uppleva en ännu mycket värre direktrapportering
om våld och eld och ofattbart mycket större dödssiffror.

Den gången var det ingen terrorattack, utan en ung och bräcklig
demokrati som försvarade sig med stridsvagnar, en absurd situation,
och visst satt vi ända från morgonen och undrade förskräckt vad det
var som hände.

Nu i förrgår, denna förfärliga tisdag, var det en stark demokrati
som tvärtom angreps med våld, och en värld kunde i vardagsrummen
bevittna historiens värsta terrorattack. CNN, som i Moskva 1993
gjorde en bedrövlig insats på grund av obefintlig sakkunskap, var nu
på hemmaplan och levererade en mycket bättre skildring av
ohyggligheterna.

Krig, har kloka män sagt, är alltid det sämsta sättet att lösa ett
problem.

På det viset är terror krig.

Det vanliga folket, i vars namn attackerna sägs utföras, drabbas
alltid.

När ryska terrorister i mars 1881 mördade tsaren (naturligtvis den
bästa tsar landet haft) dödades också en liten bagarpojke på
trottoaren.

Och så där har det fortsatt.

Redan då var terrorn något som utvecklades enligt ett bestämt
mönster: först grips några regimmotståndare och bestraffas, kanske
avrättas. Då hämnas deras kamrater med värre terrordåd, grips och
avrättas och blir hämnade med ännu värre dåd… och så vidare tills
det inte finns några terrorister (eller offer) kvar.

Att tsarmakten definitivt var mogen för sophögen gjorde inte
terroristernas kamp effektivare; terrorn motverkade sitt syfte. Och
beredvilligheten att offra oskyldiga liv för att nå sina konkreta
mål – det var naturligtvis något som fick sin fortsättning i
bolsjevikernas beredvillighet att offra miljoner liv i ”kampen för
ett bättre samhälle”. Som efter sådana medel var garanterat
ogenomförbart.

Under två år i USA och under en resa med bil genom landet från kust
till kust har vi kommit närmare det vanliga amerikanska
arbetsfolket.

De sliter hårt, en tredjedel tjänar under existensminimum, de två
tredjedelar som har världens högsta levnadsstandard har nästan ingen
fritid att njuta av den.

De har en reflexmässig vänlighet som får allt att flyta smidigare
och inte alls utesluter genuin omtanke.

Och det är de, det vanliga folket, som drabbas av vidrigheter som
tisdagens attacker i New York och Washington. Det är alltid de.

STAFFAN SKOTT

Advertisements
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: