Apropå Libyen och vad som kan hända

om inte västmakterna ingriper. Följande är inte så känt utanför mellanösternexperternas kretsar, jag råkade läsa om det i Thomas Friedmans utmärkta minnen från Israel och Libanon.

Syrien 1982

Hafez Assad (Hafiz al-Asad, skriver Nationalencyklopedin det) grep makten i Syrien 1970 och styrde landet till sin död 2000, då han efterträddes av sin son Bashar Assad (Bashar al-Asad). Hafez Assad kom från den religiösa gruppen alawiterna,  även kallad nusayrier, som i Syrien är en minoritet om bara tio procent av befolkningen, men traditionellt med en maktbas i armén. Assad regerade som Stalin och andra efter den klassiska romerska maximen må de hata, blott de frukta: Oderint, dum metuant . Effektiviteten i den regeln störs i den muslimska kulturen av det faktum att de som hatar ibland avsiktligt offrar sina egna liv. I juni 1980 överlevde Assad senior ett attentat med skottlossning och granater, med skador i foten. På natten den 27 juni kom åttio man ur brodern Rifaats specialstyrka till Tadmurfängelset och sköt ihjäl 600 – 1 000 fångna medlemmar av det muslimska brödraskapet, den politiska och religiösa islamiska organisation som är stark i många muslimska länder och ofta står i motsatsförhållande till sekulariserade ledare.

Syriens fjärde stad, det traditionsrika gamla Hama med sina vid den här tiden 180 000 invånare, var ett centrum i det muslimska brödraskapets motstånd mot Assad. Attentat med bomber och skjutvapen förekom där mot regimens företrädare, likaväl som runtom i landet. Den andra februari 1982 sände Assad dit Rifaat med ansenliga truppstyrkor, för att ”rensa upp”. Det muslimska brödraskapet gjorde motstånd med sina handeldvapen och molotovcocktails och mördade de poliser och regeringstjänstemän de fick tag i. Rifaats styrkor fick förstärkningar inklusive stridsvagnar och satte igång ett metodiskt förstörande av denna stora stad. Rifaat själv ska ha givit ordern ”Jag vill inte se ett enda hus som inte brinner”.  Det som inte sköts i stycken av stridsvagnarna jämnades senare med marken av bulldozers.

En journalist som besökte staden två månader efteråt rapporterar att där han for omkring i bil såg han inte ett enda hus som inte var skadat, och stora delar av staden var väldiga grusplaner och ruinhögar. ”Var är alla hus som stod här?”, frågade han en gammal man som kom stultande. ”Ni kör ovanpå dem”, sa den gamle mannen.

”Men var är alla människor som en gång bodde här?”

”Ni kör antagligen ovanpå en del av dem med.”

 

Det tog några veckor innan Assad var nöjd. Att rasera en stad med nära tvåhundratusen invånare är en omständlig uppgift. Dödsoffren bedöms ha varit mellan tiotusen och tjugotusen, de flesta civilpersoner. Specialenheter från polisen fängslade och torterade överlevande som antogs tillhöra brödraskapet. Den gamle romaren Cato den äldre med sitt upprepade Praeterea censeo Carthaginem esse delendam (För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras) skulle ha sett med belåtenhet på förödelsen; när hans formel om Kartago till slut blev verklighet var det också fråga om folkmord och vettlös förstörelse. Assads effektive broder Rifaat ska en gång ha reagerat på en fråga från en libanesisk affärsman om det inte var sjutusen invånare i Hama som dödats. Rifaat ska ha svarat: ”Vad är det för struntprat? Inte alls. Vi dödade 38 000.”

 

Utplånandet av Hama 1982 är inte särskilt välkänt utanför Mellanöstern, utom bland dem som är specialintresserade av områdets politik. Jag har givit det så här mycket utrymme av två skäl.

 

Ett: för att det ger ett begrep om den värld där Israel har att verka och försvara sig.

 

Två: selektivitet, ett begrepp förutan vilket man inte kan bedöma behandlingen av Israel i massmedia och inför världsopinionen. Följdes Assads illdåd av protester, demonstrationer, blockader, unisona upprörda uttalanden av västvärldens ledare och andra?

 

Nej.

 

Var det ojämförligt mycket gånger värre än vad Israel i självförsvar gjort, i försök att begränsa sina luftangrepp till ”kirurgiska ingrepp” (det ”kirurgiska” är förstås något som inte alltid lyckas)?

 

Ja.

 

[Förstörelsen av Hama; En amerikansk journalist…. Min skildring går tillbaka på Thomas Friedmans utmärkta bok From Beirut to Jerusalem, som har den speciella förtjänsten att skildra det moderna Israel tillsammans med det omgivande Mellanöstern, av vilket landet trots allt är en del. Förstörandet av Hama och massmordet finns dokumenterad av både Amnesty International, arabisk press och det muslimska brödraskapet, som 1984 i Kairo publicerade  boken Hama: Vår tids tragedi. Friedman säger om skriften att visserligen är det en partsinlaga, men den ger ett nyktert intryck.

‘

– Hama har återvänt till livet och där finns numera över 350 000 invånare; staden ligger i ett bördigt jordbruksområde.]