Okudzjava, lite till

Detta skrev min kära hustru och jag med tårar i ögonen 14 juni 1997.

 

Dödsfall/Utlandet: Livets varma och ljusa röst i Sovjet

Den ryske visdiktaren och författaren Bulat Okudzjava har avlidit 73 år
gammal under ett besök i Paris.

Som ingen annan uttryckte Bulat Okudzjava för flera
efterkrigsgenerationer i Sovjetunionen Sanningen, den lågmälda,
oemotsägliga med stort S. Mitt i de patriotiska pretentiösa sånger som
den sovjetiska ungdomen matades med, fyllda av uppblåsta lögner, hördes
en varm ljus stämma som talade om livet, om nödvändigheten av att vara
ärlig, om den lilla människans hjälplöshet och utsatthet. Allt det goda
kom från honom, så kändes det. Han sjöng sina visor förtroligt,
illusionsfritt, oändligt och märkvärdigt vackert, till eget
gitarrackompanjemang som fick sin karaktär av att han, med Jacob
Brantings ord, kunde ”spela precis tillräckligt mycket gitarr för att det
ska låta jävligt bra”.

Det var en stor konstnärlig och moralisk prestation, och han blev
oändligt älskad i Ryssland. Länge spreds hans visor bara med tekniskt
bristfälliga bandinspelningar och hans rykte blev sådant att han
tillskrevs ett stort antal visor som han inte alls hade skrivit. När det
var någon visa som man verkligen tyckte var bra måste det ju ha varit
Bulat Okudzjava som skrivit den.

Med Bulat Okudzjava går en av de få kvarvarande krigsförfattarna med egna
krigsupplevelser bort. Han kan egentligen bara jämföras med den vitryske
författaren Vasil Bykov i att ha lyckats berätta sanningen om kriget och
fått denna sanning tryckt eller framförd i dåvarande Sovjetunionen.
Vilken otrolig prestation det är kan västerlänningar inte föreställa sig.
Han borde ha fått Nobelpriset men nu är det för sent.

Om Bulat Okudzjava inte varit en sådan oöverträffad visdiktare och
sångare hade han varit erkänd som en nästan lika stor prosaist, men som
det blev överskuggades hans utmärkta romaner och noveller naturligtvis av
hans visdiktning.

Han var son till en georgisk revolutionär och pratifunktionär som sköts
på trettiotalet i Stalins blodiga ”utrensningar”.

Själv räknade han sig som rysk författare.

”Jag var en mycket lojal sovjetisk gosse, och det var outhärdligt att tro
att ens älskade far var tysk och sovjetisk spion.”

Hans kärlek till människorna var desto mer imponerande om man betänker
den luttrande uppväxt som sovjetmänniskor i hans generation fick.
Illusioner hade han inte. Vi hade lyckan att ha Bulat Okudzjava och Olga
hemma på en lång middag i vårt hem för några år sedan, och glömmer aldrig
hur han skildrade sina känslor inför publiken.

”När jag sitter där och applåderna blir långa tänker jag: om hemliga
polisen kliver in och arresterar mig – kommer då någon här i salen att
lyfta ett finger för att hjälpa mig? Inte någon.

I Sverige blev Bulat Okudzjavas popularitet stor långt utanför de
ryskkunnigas krets tack vare Hans Björkegrens översättningar och
Christina Anderssons outtröttliga  lansering. Han hade
en son, ”min lockige son”, som fick en visa av sin far och spelade den på
trumpet. En hel ryskspråkig värld fick sanningen och budskapet om det
godas möjlighet.

MARIA NIKOLAJEVA

STAFFAN SKOTT

 

Advertisements
  1. #1 av Matvej på mars 9, 2011 - 18:22

    Mycket vacker recension. Vad jag är ledsen över att aldrig träffat honom, inte ens ha lyssnat på honom på någon livekonsert. Ändå kunde jag nästan alla hans sånger utantill och kan fortfarande rätt många av dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: