Apropå Bengts morgonmarsch 22/1 MMXI

Allas vår avhållne marschmanager Bengt Samuelson lade på lördagen den 22 ut marschen Överste Sjökvist från 1909. Henrik Sjöqvist var regementschef vid Älvsborgs regemente och kompositören Albert Löfgren skrev den under sitt sista år vid I15, som vid denna tid ännu vapenövades på Fristads hed  och inte förlades till Borås förrän 1914. Åke Edenstrand skriver: ”Marschen är musikaliskt intressant, framför allt i andra reprisen och trion. Det märkligaste är nog den långa och invecklade episoden på hela 26 takter innan trions finaldel tar vid. Man får hoppas att översten uppskattade den konstfulla men något aparta marschen.” Den är verkligen en av de finaste svenska överstemarscherna.

Bondpojken Albert Green var en av tre bröder som alla blev blev militärmusiker och började sin bana vid Västgöta regemente, som vapenövades på Axvalla hed. Liksom i några andra fall såg befälet till att de tre fick olika namn, äldsta pojken fick behålla namnet, nästa fick efternamnet Lundgren och yngste brodern blev till Albert Löfgren. Regementet var indelt, och därför var det med musikerna som med övrig personal att man bara tjänstgjorde en del av året. Musikdirektören Fredrik Kuhlau var också violinist i hovkapellet och det fanns fler hovkapellister i musikkåren. De flesta teatermusikerna och många av hovkapellisterna vid denna tid var samtidigt militärmusiker, en av förklaringarna till den internationellt erkänt höga kvaliteten på dåtida svensk militärmusik. En svensk musikkår vann en stor musiktävling i London, i Tyskland gästspelade många ensembler från svensk militärmusik med goda recensioner som vittnar i arkiven om deras konstnärskap. (Källa: naturligtvis Åke Edenstrand. Hans texter i det trettiosidiga häftet till cd:n ”Albert Löfgren” är en elegant hyllning till en stor man i svenskt musikliv, både militärmusik och annan. Edenstrand skriver utöver allt annat en mycket njutbar prosa; och under lång tid var han pianist i Kustbandet. Han har också ridit med i beridna vaktparaden som inhoppare på kornett.)

Överstemarscher är en stor genre i alla länder med ordnad militärmusik – den mest kända är väl Colonel Bogey, varvid överste Bogey var en fantasifigur skapad av officerare på ett engelskt regemente. Inom officerskårer är det inte ovanligt med studentikosa infall.

Och marscher tillägnade riktiga överstar är det inte ont om. En cd med inte mindre än 26 (!) överstemarscher spelades för sex år sedan in av hemvärnets musikkår Jönköping-Huskvarna, som under den outtröttlige och kreative Ingemar Badman gjort mängder av goda dokumentationer av svensk militärmusik. Badman som är en klippa i svensk militärmusik är själv en skicklig kompositör som skriver påtagligt nya marscher så de låter som om de kom från gamla gedigna kompositörer. Musiker emellan kallas de här marscherna ibland för ”fjäskmarscher”, men det är naturligtvis bara avundsjuka. Och många överstemarscher är ju utmärkt musik, vilket är det viktigast. Mest berömd är förstås ”Överste Cederschiöld” av Per Grundström, en vacker komposition med en sällsynt vacker trio; en marsch väl i klass med de största internationella marschkompositörernas opus.

Den marschen befordrades med sin överste och fick snart namnet ”General Cederschiöld”. Generalen ifråga hette Hugo C. och kallades bakom ryggen på grund av sitt svartmuskiga utseende för Tattar-Hugo. Det är av lätt insedda skäl mer gott om överstemarscher än generalsmarscher, eftersom det finns fler överstar än generaler här i världen, och musikdirektörerna oftast hade mer att göra med regementschefen än med de verkliga höjdarna.

När dåvarande kommendanten på slottet (de tyckte inte om att kallas ”chefen för vaktparaden”, men det var de) Nordenskjöld fick sig en marsch tillägnad av Åke Dohlin bad han att den skulle heta bara Nordenskjöld, och så blev det. Vid uruppförandet i samband med en vaktavlösning gick han fram till musikkåren och stod vänd mot den i stram givakt under framförandet, gjorde sedan honnör och gick och tackade kompositören. Koreografin vid militära uppvisningar har sina poänger.

När jag en gång hade skrivit om honom vände sig en av typograferna i sätteriet till mig och berättade att som löjtnant hade Nordenskjöld varit en jävel mot manskapet. Det kan man tänka sig.

Under sin tid som kommendant på slottet bjöd han vid första vaktparaden  på våren med musik in folk på en mottagning i kommendantsflygeln, med sherry och ostbågar och så vidare. Jag råkade beskåda vaktavlösningen  med min då femåriga dotter Lisa, själv varmt klädd med islandströja och pjäxor och Lisa var också påbyltad. Nordenskjöld upptäckte mig och bjöd in oss och där stod vi mera klädda för after ski än de eleganta damerna och herrarna, som nog fi gengäld rusit mer än vi. Nästa vecka på dagis:  berättade Lisa för fröknarna och de andra barnen helt sannfärdigt: ”Vi var på slottet och då kom dom och bjöd in oss”. Jag fick skyndsamt påpeka ”Nej, inte DOM.”  Lisa har nog inte förlåtit mig än.