På återbesök hos muminpappan

Vad gör man om man sitter i tjänsterummet hos en litteraturprofessor specialiserad på barnbokens teoretiska aspekter, narratologi med mera, och har en kvart över? Man ber att få fram Muminpappans bravader (memoarer i omarbetning) och läser förstaupplagan från 1950. Det var jag själv som köpte den en gång och senare förstås införlivat den med denna professors bibliotek.

Jag minns att jag var förtjust i boken, till och med omsorgsfullt färglade en del av de genialiska bilderna, men finner att jag femtiosju år senare är antagligen ännu mera förtjust. Jag delger professorn detta och hon säger lugnt att det är nog den muminbok hon är minst svag för. När jag nu läst ut Bravaderna igen förstår jag varför. De senare böckerna har en konstnärlig avsikt utöver det i och för sig legitima att roa och underhålla. Det kan jag också uppskatta. Men när jag läser om boken (som jag nog läste flera gånger i barndomen) är det de all uppfinningsrikedom, ironi som går hem hos både barn och vuxna, spexhumöret och de språkliga glada piruetterna som än en gång piggar upp läsaren en i en ålder där man sannerligen behöver piggas upp.

Bravaderna, som vi mumindyrkare säger, var den fjärde muminboken, efter Småtrollen och den stora översvämningen, Kometjakten och Trollkarlens hatt. Tove Janssons Muminvärld hade tagit fast form. Så fast form att hon kunde göra något helt annat än de tidigare böckerna, en berättelse i jagform där pappan oavsiktkligt avslöjar sina egenheter, svagheter och tillkortakommanden. Uppfinningsrikedomen flödar sedan inte på samma översvallande sätt  i de fölljande böckerna – hos en annan författare skulle det kanske ha blivit mekaniskt påhitteri, men inte här. Det är för betagande i sin milda genialitet. I böckerna som följer stramar Tove Jansson till handlingen. Bravaderna är en engångssuccé i sin art.

Tove hade ju uppenbara problem med sin egen far, som bland annat var mycket konservativ. Muminpappan är en förmildrad variant, antagligen med en hel del drag som bara de närmaste kände igen. Att muminpappan är rojalist går naturligtvis tillbaka på de konkreta försöken att göra det frigjorda, självständiga Finland till monarki, det fanns till och med en tysk kandidat utsedd till tronen, men klokt nog blev det inget av det. Om sedan Viktor Jansson (1886-1958) verkligen var rojalist vet jag inte, omöjligt är det inte. Det är nog för övrigt lättare att vara rojalist i en stabil demokratisk republik.

Jag har minnesbilder av Tove från två festkvällar hemma hos Vivica Bandler i Helsingfors, eller var de tre? Ett gott betyg åt finska festkvällar är att man inte minns hur många det var. När Vivica presenterat mig vid första kvällen berättade jag för Tove att i Moskva fanns en ung kvinna som jag var mycket svag för (se första meningen här ovan) och att hon och hennes bästa vän älskade muminböckerna där borta i mörkaste Ryssland och kallade varandra för Snork och jag minns inte vad. Då kysste Tove mig på kind. Spontant! som jag brukar framhålla. Vid ett annat tillfälle (eller var det samma?) sjöng Kaisa Korhonen uttrycksfullt visor på finska till ackompanjemang av Kaj Chydenius och man begrep av de närvarandes reaktioner att det var synd att man inte kan finska; visorna var inte riktigt anständiga, det var allt jag förstod. Och Tove satt rak och stram som en herrgårdsfröken på en stol och skrattade och log åt visorna och klappade sig på knäna; då hade jag verkligen velat förstå finska.

Vivica (som gett namn åt Vifslan där Tove gett namn åt Tofslan) var synnerligen osentimental om Tove och när vi diskuterat Toves oemotståndliga upptåg på Vivicas sjuttioårsdag sa Vivica något om att Tove blivit full och ”då blir hon så otrevlig”. Vivica förstod inte att för mumindyrkare i min generation var Tove sankrosankt. Jag borde ha bett om något exempel. I själva verket hade Toveinte alls varit otrevlig, tvärtom bara kritiserat Arja Saijonmaas axelvaddar i Arjas eleganta klädsel ty de förstörde skuldrornas linjer ”och på sådant är jag konnässör”, sa Tove – och tog en bordskniv (inte vass) och avlägsnade axelvaddarna under Arjas förskräckta skratt.

Jag skrev om detta i spalten Tysta Mari, om det fantastiska sällskapet runt detta bord (Tove, Tuulliki, Bo Carpelan, Arja, Lars Jansson, Jörn Donner  med flera), det mindre av två bord, med den kommentaren ”skulle man någonsin i Sverige få ihop ett lika lysande sällskap?” Toves bravader med bordskniven beskrevs förstås mildrat som att den beundrade författarinnan när hon tagit till kniven visat ”Äkta finska festtakter”. Det tyckte Vivica inte riktigt om. Men hon förlät mig nog.

Åter till Muminpappans bravader: ack att det funnes inspelningar med Hemulernas frivilliga musikkår!

Apropå det juridiska uttrycket hemul:det är faktiskt ett gammalt nordiskt ord. Se NE: HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. hemuld, hemol(d), till hemul, hemol ‘som tillkommer ngn med rätta’; bildn. till hem

Advertisements
  1. #1 av Gun-Britt Sundström på januari 26, 2011 - 15:56

    Tofslan och Vifslan … namnen framkallar plötsligt ett minne som jag nog inte har mints på mer än femtio år: i klass 3 och 4 i folkskolan hade vi en fröken, ganska gammal och sträv av sig, som någon stund ibland högläste ur roliga böcker som vi själva fick föreslå. En klasskamrat hade tagit med sig en Muminbok och Fröken började läsa den men vägrade fortsätta när hon kom till dessa konstiga namn, som hon fann omöjliga att uttala.
    Det dröjde nog till elva-tolvårsåldern innan jag själv läste dem. Men då! Och sen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: