Andrej Zubovs artikel mot Putins ockupation av Krim, översättning

Från nättidningen Vedomosti

rubrik Det har hänt förut

Text

Vänner. Vi står på tröskeln, på tröskeln inte till att man inlemmar ett nytt område i Rysslands territorium. Vi står på tröskeln till ett fullständigt utplånande av det existerande systemet för internationella avtal, till tröskeln av ett ekonomiskt kaos och politisk diktatur. Vi står på tröskeln till krig med vår allra mest närstående och besläktade folk, Ukraina, och till en drastisk försämring av relationerna med Västeuropa och Amerika, på till tröskeln av ett kallt och eventuellt även riktigt krig med dem.

Allt detta har hänt förut. Österrike. Början av mars 1938. Nazisterna ville utöka sitt Reich på bekostnad av en annan tysk stat. Folket var inte särskilt angeläget om det – ingen kränkte eller diskriminerade dem. Men tanken på ett stort Tyskland förvred huvudet på de radikala bland de lokala nazisterna. För att få ett slut på tvisten om Österrikes öde utlyste dess kansler Kurt Alois von Schuschnigg en folkomröstning att äga rum den 13 mars. Men det passade varken nazisterna i Berlin eller i Wien. Tänk om folket skulle uttala sig mot ett Anschluss? Man tvingade kanslern Schuschnigg att avgå den 10 mars och presidenten utnämnde den lokala nazistledaren Artur Zeyss-Inquart till hans efterträdare, samtidigt som tyska divisioner redan var på vägen in i österrikiska städer, inbjudna av den nye kanslern, vilken sjäv fick vetskap om detta av tidningarna. Den österrikiska försvarsmakten kapitulerade. Folket antingen mötte hitlertrupperna med jubel, eller höll sig indignerat undan, eller skyndade sig att fly till Schwiz. Den österrikiske kardinalen Innizer hälsade och välsignade Anschluss. Den 13 mars började arresteringarna. Kanslern Schuschnigg hade fängslats redan tidigare. Folkomröstningen genomfördes den 10 april. I Tyskland röstade 99,08% för sammangående med Österrike, och i själva Österrike, som blev Ostmark i det tyska riket, 99,75%. I oktober förenades också det tjeckoslovakiska Sudetenland med det nära besläktade Tyskland och den 22 mars 1939 det litauiska KlaIpeda-länet, som över en dag förvandlades till det tyska Memel. Det bodde verkligen huvudsakligen tyskar i alla dessa områden och överallt ville verkligen många anslutas till Hitlers Reich. Överallt ägde dessa anslutningar rum under fanfarer och jubelrop från en hänryckt och chauvinistiskt vettlös massa och under eftergiftspolitik från Väst.

”Vi får inte bedra, och än mindre ingjuta förhoppningar i små svaga stater med löften om skydd åt dem från Nationernas förbund eller motsvarande aktioner från vår sida”, förklarade Neville Chamberlain den 22 februari 1938, ”eftersom vi vet att det inget sådan kan företas.”

Något helt annorlunda var det som Adolf Hitler den 23 mars 1939 förklarade från en balkong vid Teaterplatsen i det nyss anslutna Memel. Två timmar tidigare hade han helt teatraliskt anlänt till hamnen i Memel ombord på det nya slagskeppet Germania. ”…Tyskarna har inte för avsikt att skada någon i världen, men det gällde att få slut på de lidanden som hela världen under 20 års tid förorsakat tyskar… Tyskland har redan en gång övergivit tyskarna i Memel och lämnat dem åt ödets nycker, när landet fann sig i skam och ärolöshet. I dag blir Memels tyskar återigen medborgare i ett mäktigt rike som är fast beslutet att ta sitt öde i egna händer, till och med om halva världen inte tycker om det.”

Allt verkade så strålande. Hitlers ära stod i zenit. Världen darrade inför Stortyskland. Områden och hela länder hade anslutits till das Reich utan ett skott, utan en droppe blod – var inte der Führer en genialisk politiker?

Men sex år senare var Tyskland krossat, miljoner av dess söner dödade, miljoner av dess döttrar skändade, tyska städer utplånade från jordens yta, tyska kulturella klenoder som samlats under århundraden förvandlade till stoft. Från Tyskland hade slitits två femtedelar av dess territorier och återstoden uppdelats i zoner som ockuperades av segermakterna. Skam, skam, skam täckte tyskarnas huvuden. Fast allt hade börjat så strålande!

Vänner! Historien upprepar sig. Det bor verkligen ryssar på Krim. Men har verkligen någon diskriminerat dem där, har de verkligen varit andra sortens medborgare, utan rätt till sitt språk eller till ryska kyrkan? Vem är det som ryska arméns soldater ska försvara dem mot? Vem har angripit dem? Att föra in ett främmande lands trupper på ett annat lands territorium utan att det givit tillstånd är en aggression. Att ockupera ett parlament med personal i uniform utan nationalitetsbeckning är övervåld. Att under sådana omständigheter Krims parlament antagit något slags beslut är rena farsen. Först ockuperade man parlamentet, bytte ut premiärministern mot en prorysk, och sedan bad denne nye premiärminister Ryssland om hjälp, när hjälparna redan var på plats och redan sedan en dag hade kontroll över halvön. Detta liknar precis Anschluss 1938. Till och med en folkomröstning en månad senare, under vänskapliga bajonetter. Den gången den 10 april, nu den 30 mars.

Har de ryska makthavarna tagit alla risker i beräkningen med denna otroliga äventyrlighet? Jag är övertygad att herr Hitler på sin tid inte gjorde det. Om han hade gjort det skulle han inte ha suttit i skräck i sin bunker i april 1945 när de ryska bomberna föll och tagit sin giftampull.

Men om Väst inte agerar som Chamberlain odh Daladier 1938, utan blockerar inköpen av rysk energi och fryser de ryska tillgångarna i sina banker? Den ryska ekonomin, som redan har enorma svårigheter, bryter samman på tre månader. Och då börjar här en oreda som får Majdan (händelserna på självständighetstorget i Kiev) att te sig som paradisets lustgård.

Och om krimtatarerna, som är kategoriskt mot rysk makt, som minns vad denna makt gjorde med dem 1944 och hur den inte lät dem komma tillbaka förrän 1988, om krimtatarerna ber om hjälp från Turkiet, ett land med samma tro och gemensamt ursprung? Turkiet ligger ju inte bortom sol och måne utan vid andra kusten av samma Svarta hav. Och har besuttit Krim längre än Ryssland, det varade i fyra århundraden. Turkarna är inga Chamberlain eller Daladier: 1974 försvarade de sina stamfränder, ockuperade 40% av Cyperns territorium och struntar fortfarande i alla protester och stöder den så kallade Turkiska republiken Norra Cypern, som ingen annan än de själva erkänner. Är det kanske någon som vill ha en Turkisk republik ”Södra Krim”? Men om hetsporrar bland krimtatarerna reser sig till kamp kommer ju radikala muslimer från hela världen att med glädje sluta sig till dem, i synnerhet från Norra Kaukasien och områdena längs Volga. Drar vi inte då ofärd från raserade semesterorter på Krim till vårt eget ryska hem? Räcker det inte med våra egna terrordåd?

Slutligen: med förvärvet av Krim som nu sönderslits av inre motsättningar förlorar vi för alltid Ukrainas folk – ukrainarna kommer inte att förlåta ryssarna detta svek. Tror någon verkligen att sådant sker utan följder? Hoppas inte på det, ryska chauvinister. I slutet av artonhundratalet betraktade serber och kroater sig som ett folk, skilda åt bara av gränser, religion och två olika alfabet. De strävade efter enhet – hur många böcker skrevs inte av dem den gången, kloka och goda böcker. Men i dag är det svårt att finna två folk som är hatar varandra så som serber och kroater. Hur mycket blod har inte utgjutits dem emellan, och detta bara för några små jordbitar, några små orter och dalar, där de kunde ha levat tillsammans i välstånd och glädje! Sådant förekommer i tillvaron. Är det värt att förlora ett brödrafolk för alltid på grund av spökartade fantasier? Och det går då inte att undvika en splittring av ryska kyrkan. Dess ukrainska hälft kommer att lösgöra sig för alltid från Moskvadelen.

Kremls framgång med att ansluta Krim kommer dessutom att förvandlas till ett ännu mera fruktansvärt nederlag. Om allt går lätt och ledigt kommer i morgon områden av Kazachstan som bebos av ryssar också att be att få komma till Ryssland, och vem vet, Sydossetien tillsammans med Abchazien, och norra Kirgizistan. Efter Österrike följde Sudeterna, efter Sudeterna – Memel, efter Memel – Polen, efter Polen – Frankrike, efter Frankrike – Ryssland. Allt hade börjat i det lilla…

Vänner! Vi måste komma till sans och hejda oss. Våra politiker håller på att dra in vårt folk i en fruktansvärd, ohygglig äventyrlighet. Den historiska erfarenheten lär oss att ingenting går så lätt till. Vi får inte bära oss åt så som tyskarna gjorde efter Goebbels och Hitlers löften. För fred i vårt land, för en sann pånyttfödelse av det, för fred och verkliga vänskapliga förhållanden på det historiska Rysslands vidder, nu uppdelade i många stater – låt oss säga ”nej” till denna vettlösa och framför allt totalt onödiga aggression.

Vi förlorade så många liv under nittonhundatalet, att det enda sanna rättesnöre för oss måste vara den princip som den store Solzjenitsyn förkunnade: att bevara folket. Att bevara folket, inte att utöka territoriet. Territorier utökas bara med blod och tårar.

Vi behöver varken mera blod eller mera tårare!

ANDREJ ZUBOV

Filosofie doktor, professor vid Ryska utrikesministeriets universitet, huvudredaktör för verket ”Rysslands historia, 1900-talet2.