Möte i monsunen, med kommentarer och förklaringar

Vid omröstning 1998 bland aktivt sjöfolk (185 saltstänkta sailors) om den bästa sjömansvisan blev resultatlistan denna:

1. Eldarevalsen (56)

2. 2. Möte i monsunen (53)

3. 3. Briggen Blue Bird (32)

4. 4. Gamla Nordsjön (32)

5. 5. Jungman Jansson (24)

6. 6. Balladen om Gustaf Blom från Borås (17) 7. Flickan i Havanna (15)

7. 8. Så länge skutan kan gå (11)

8. 9. Han hade seglat för om masten (10)

9. 10. Maria Maruschka (10)

10. 11. Drunken Sailor (10) 12. Samboronbon/Fritiof och Carmencita (8)

11. 13. En sjöman älskar havets våg (8)

12. 14. Sjömansjul på Hawaii

13. (7) 15. Flicka från Backafall (7)

14. 16. Seemann (6) 1

15. 7. Till havs (5)

16. 18. Ålefeskarns vals (4)

17. 19. Vem kan segla förutan vind (4) 20. Sailing (4)   Omröstningen arrangerade av en avdelning inom Sjöfartsverket.

18. En gång för några år sedan förstod jag att en av mina allra mest allmänbildade vänner och kollegordock  inte förstod sjömansspråket i denna visa, och därför bara kunde uppfatta på sin höjd en del av tjusningen och ordmusiken. Här därför en förhoppningsvis enkel och lättförstådd kommentar.

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun

där vi ångade mot Röda havet opp,

en fullriggare det var och dess namn var Taifun,

som nu segla från Ostindien till Good Hope.

Skepp: användes bland gamla sjömän helst bara om fullriggare eller möjligen är det som NE (Nationalencyklopedins ordbok) säger: större segelfartyg särsk. om sådant med minst tre master. En fullriggare är ett segelfartyg med rår på alla tre (eller flera) masterna. (Rår – de där stängerna som sitter tvärs på masterna och det hänger stora tygstycken (segel) från). Se här: https://www.google.co.uk/search?q=fullriggare&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=tbLhUvD6IIKEhQeK04C4Cw&ved=0CEcQsAQ&biw=1920&bih=908

Berättarens jag omnämner naturligtvis inte ångbåten som han själv färdas med som skepp, utan som skuta. Ordboksexemplen i det följande är om icke annat angives från NE.

Vår kapten gav då order att vi skulle hissa flagg

och vi hissade den gula och den blå,

och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock

Finlands vita flagg med blåa korset på. Flagg.

Sjömän har gärna andra uttryck än landkrabborna. När flottan gick högvakt kommenderades icke ”Parad för fanan” utan ”Parad för flaggan”, ty på båten har man inte fana (det skulle allt se ut det!) även om det sedan är en fana som visas och till slut troppas på yttre borggården.

Flagg: flagga förd på fartyg; vanl. med betoning av symbolvärde.

Gaffelnock. En fullriggare har råsegel på alla masterna, men på sista masten har den också en mesan, ett gaffelsegel. Nocken är yttersta änden på det rundhult (ursäkta, långa stören om det är begripligare) som är överdelen på gaffelseglet, och där fördes mycket riktigt nationalflagg, som man kan se på bilder av fullriggare.

Varför man hade ett gaffelsegel längst akterut? Vid stagvändning kunde det hårdskotas och med vindens hjälp ge extra tryck åt aktern, rena hävstången, vid den omständliga manöver som en stagvändning innebar med stora segelfartyg. (Stagvändning: när en båt går upp mot vinden och svänger så att den får vinden från andra hållet och går i motsatt riktning mot förut; bra manöver om båten till exempel hotar att gå upp på land eller mot annat hinder, som grund och andra otrevligheter.)

Finlands vita flagg med blåa korset på. Av detta sluter vi oss till att mötet ute på havet ägde rum efter 1918, då Finlands vackra nationalsymbol antagits. Som den allvetande och vise professor Matti Klinge utrett har den sitt ursprung i Nyländska jaktklubbens vimpel, som i sin tur har sitt ursprung i Petersburgsjaktklubb och ryska flottans gamla flagg med blått andreaskors på vit bakgrund. Vilken nu åter är ryska flottans flagga. När det i Björneborgarnas marsch sjungs om ”än finns en flik med Finlands gamla färger kvar” var dessa gult och rött!

Med Finlands stolta flagg seglade vid den här tiden en stor armada under redaren och sjöfartsrådet Gustaf Eriksson (1872-1947) på Åland, och chansen är god att Taifun kom från den. Men osvuret är bäst och Finland hade en stor handelsflotta.

Vi höll ganska nära och stoppade maskin

för att preja och ta budskap med oss hem,

och då lovade hon opp där hon gick med vinden in ifrån babord, och vi rodde bort till dem.

Preja. Se här om ursprunglig betydelse och intressant etymologi: anropa och tvinga (fartyg) att stanna t.ex. för visitation:. preien, nederl. praaien med samma bet.; av fornfra. preier, lat. precari ‘bedja’.

• Lova upp. Taifun hade haft vinden från sidan men styrde upp närmre mot vindögat (ursäkta) så att hon kunde dreja bi (ursäkta), det vill säga ligga stilla under kontrollerade former.

• Vi fick ända från backen och lejdare midskepps

  och vår fjärdestyrman äntra upp på den,

• men i röstet står en svensk sjöman som jag nu återser

• Fritiof Andersson, min gamle barndomsvän.

• Ända från backen. Ändan (ett rep) sänktes ner från fören, ty där låg backen: ”back, en i fören på fartyg uppbyggd del, som har till syfte att minska risken för att ”skeppa grönt vatten”, dvs. att vid gång i hög sjö få vatten på däck”. Observera att ”backen” av back har akut accent (som i anden, dvs fågeln) medan ”backen” av backe har grav accent (”accent 2”, som i anden = själen). Ordet går ytterst tillbaka på senlat. bacca,’vattenbehållare.

• Lejdare: repstege som hängs över fartygssida t.ex. för ombordgång från mindre båt. Midskepps: det blåste ju mot Taifun och där båten de kommit i låg drev den ner till mitten av Taifun.

• Röstet. Även små segelbåtar har röstjärn som är stadigt fastgjorda vid bordläggningen och tjänar som fäste för vanten (stagen till masten som går i sidled, är det klart nu?). På en fullriggare är det förstås rejäla doningar som går på utsidan och där kan Fritiof stå helt nära vattnet och den främmande skeppsbåten, där hans anonyme barndomsvän sitter vid en av årorna, så att den följande konversationen blir möjlig utan onödigt skrikande.

• Ja, man möts ju ibland i monsuner och passad

• när man seglar mest på värmen som vi gjort,

• jag blev likväl rätt förvånad fastän ändå mera glad,

• när jag återsåg min vän på denna ort.

• Monsuner och passad. Vindar som blåste länge och i mer eller mindre konstant riktning, vilket utnyttjades av segelfartygen. Fastän. I de texter som jag sett på nätet står det som regel ”fästän”, av vilket jag sluter mig till att någon besjälad Taubevän skrivit ut Möte i monsunen ur minnet och att de andra bara kopierat hans/hennes text.

• – Jag blev hard up i Kina, jag blev rånad i Shanghai,

• jag har suttit hos pirater uti pant,

• men jag gifte mig med dottern till mördaren Fu Wai,

• sade Fritiof, det är hemskt men det är sant.

• Hard up. Här står det i de olika texterna på nätet”held up”, men Evert själv sjunger minsann ”hardup”! Pank, utblottad.

• – Med kinesiskans hjälp kom jag sen till Singapore

• utan pass och pengar står jag på ett torg

• när en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går,

• Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg.

• -Jag blev klädd i vita kläder, jag fick låna tie pund,

• jag fick pass med Sveriges vapen och porträtt,

• konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund,

• hon var det sötaste jag dittills hade sett. –

• ”Pass med Sveriges vapen och porträtt” är en formulering som irriterat många. Passet har Sveriges vapen och där finns ett porträtt av Frithiof, så enkelt är det. Folk som citerar ur minnet har ändrat till ”Kungens vapen och porträtt”, men så ska det inte vara.

• Ja, så tog jag en steamboat och mönstrade på däck

• och i Siam fick vi last av vilda djur,

• tigrar, lejon, elefanter, som dom sålt till Hagenbeck, som du varit hos i Hamburg, eller hur? Mönstrade på däck. Han tog hyra (anställning) som däcksgast,

• det vill säga uppe i friska luften och inte i det helvete som det var att arbeta som eldare.

• (I den lika ypperliga visan Eldarevalsen av Evert Taube finns en utmärkt skildring av de förfärliga villkoren där nere.)

• – Men den resan var värst av alla, det är sant, s

• syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,

• ut ur buren smet ett lejon och rök på en elefant,

• vrålet blandades med storm och böljors dån.

• – Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,

• vår kommandobrygga den gick överbord,

• elefanten knäckte masterna och kastade en tjur

• ut i havet, gosse, sanna mina ord! Luckorna bräckta.

• Öppningarna i däck, ner till lastutrymmena, täcktes med luckor, ofta var det bara kraftiga plankor. När jag för mer än femtio år sedan tog påhugg som stuveriarbetare i Gävle hamn var det grova plankor.

• Masterna. Även ångfartyg har haft master med vilkas tillhörande utrustning last kunde vinschas.

• – Det var själva Nemesis från djunglerna, min vän.

• Snart var bara jag och elefanten kvar.

• När cyklonen gått så fick vi en sydväst-monsun igen och drev in vid Camarin på Malabar.

• Nemesis. Hämndens gudinna. Inte någon sjöterm. Taube sjunger skämtsamt och för versfötternas skull ”Nemesius”.

• Malabar. Det finns många orter som heter så. Hela Indiens sydvästkust kallas Malabar och det stämmer ju rätt bra med vindriktningen och den färd som angivits.

• Och de brassade för fyllning och började sin gång

• och tillbaka till vår skuta rodde vi

• och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:

• – Rolling home, rolling home, across the sea!

• Brassade för fyllning. Brassa: vrida (rår). Nu kom seglen i sådan vinkel att seglen fyllde och Taifun åter ”började sin gång”. Här ryser det i mig inför den magnifika ordmusiken, ordmystiken i slutet:

• Men jag räkna alla segel och räkna om igen

• ifrån flying jib till röjlar och mesan.

• Det var summa tjugotvå vita segel som där gick på den glittrande blåa ocean.

• Ifrån flying jib till röjlar och mesan. Taube var exakt, han! Det är fråga om främsta, högsta och aktersta seglen. Flying jib är det trekantiga seglet som går från yttersta änden på bogsprötet till högt upp på fockmasten (främsta masten). Jib är ett försegel och flying betecknar att det inte är litsat (ursäkta, anslutet till) ett stag, utan flyger fritt, hade jag så när sagt. Om denna tolkning finns olika åsikter. – Nej, det gör det inte, säger somliga. Men nu är det förhoppningsvis klart vad som menas.

• Röjel. Intressant etymologi! Översta råseglet på fullriggad mast på större råtacklat fartyg.Sedan 1897; av eng. royal sail. Till royal ‘kunglig’.

• Mesan. Det där gaffelseglet längst akterut från vars nock nationsflaggan hängde. Återigen intressant etymologi! Av spa. mesana med samma bet.; till lat. medianus ‘i mitten befintlig

• Den text som finns på flera håll på nätet stämmer inte med vad Evert Taube själv sjunger och jag har rättat det. I de verser som inte finns med i hans insjungning har jag utgått från texten i Gröna visboken, som är mycket mer tillförlitlig. Om det faktum att många klassiska visor av olika slag finns på nätet i inte helt korrekt skick kan man säga att det visar hur älskade de är, att de lever i folkets minne och då blir ett ”nu” till ”då”; och frasen ”med Sveriges vapen och porträtt” ändras till ”med kungens vapen och porträtt”, under inflytande av ordet ”porträtt”, förstås. Men det är ju Fritiof Anderssons porträtt det är fråga om! Inte har någon ett kungaporträtt i passet, annat än möjligen kungen själv.

• När du tagit del av ovanstående kan du ta fram Povel Ramels Balladen om Eugen Cork och taga även den till dig! Själv är jag väldigt förtjust i formuleringen ”och lät pajsarn gå i krås”. Den torde inte gå att förklara…