TV-programmet The Story of the Jews

Bibeln hade rätt om historien – ibland

I morgon sänder Kunskapskanalen det sista avsnittet av ”Judarnas
historia”. Den första boken av två som är kopplade till tv-serien ger
en fördjupning av människors vardagsliv och materiella villkor.

Den mångskiftande judiska historien går inte att fånga i en
helhetsbild. För den tidiga, gammaltestamentliga perioden gäller också
den komplikation som uttryckts så här: ”Flera olika kronologier
konkurrerar med varandra.” Den judiska bibeln, som inom kristendomen
kallas Gamla Testamentet, är ett imponerande historiskt dokument som
utformats mer efter ideologiska riktlinjer än som klar och redig
historia. Grannfolk myllrar runtomkring, olika stormakter uppstår,
erövrar, besegras och försvinner. Många mindre folk dyker upp och är
borta efter en tid.

Men judarna finns kvar. De som skrev och inte minst redigerade den
judiska bibeln var i första hand inriktade på att befästa sin
monoteistiska tro och alla dess förhållningsregler. De skildrar det
judiska folkets historia i detta syfte. Att den judiske guden
fortfarande vid 500-talet f Kr hade en hustru krävdes det moderna
arkeologer för att få klargjort.

När judarna sedan sprider sig över jorden blir deras samtida historia
sammanflätad med kulturen hos de länder där de bosätter sig.
Intellektuellt och materiellt påverkas judarnas liv av värdländerna.

Det är inte det lättaste att skildra detta översiktligt. Den
kombinerade närvarokänslan och översikten i Simon Schamas fem
tv-program ”The story of the Jews” är desto mer imponerande. I Sverige
går serien under namnet ”Judarnas historia”, vilket kanske är den
bästa översättningen – men det är också ”a story”, en berättelse.

I programmen gör Simon Schama effektfulla och ibland överraskande
nedslag i denna judiska historia från tusentalet före Kristus till
våra dagar. Han är både historiker och konsthistoriker och berättar
från ruiner och stetl, synagogor och dagens Israel, som en benådad
konstvetare framför en tavla. Han visar glödande entusiasm, engagemang
och en bottendjup lärdom som ändå aldrig tynger – en humanistisk
professor av bästa sorten och en ättling till både sefardiska och
ashkenasiska judar. I avsnittet från Litauen är han vid sin mors
rötter; faderns förfäder kom från Turkiet.

Som ung student i Cambridge deltog han i seminarier om judisk historia
som studenterna själva höll, och där en av deltagarna var ingen mindre
än Nicholas de Lange, senare legendarisk Cambridgeprofessor och
rabbin.

Om Mellanösterns historia vet man i dag mer än tidigare. Judarnas
historia, från den mytiske urpatriarken Abraham för 4 000 år sedan och
fram till 300-talet och slutet på det romerska herraväldet i
Palestina, är i dag något helt annat än vad min generation fick lära
sig för 60 år sedan. Då var det Gamla Testamentets version som gällde
i skolböckerna. Omvärderingen av verkligheten bakom Gamla Testamentet
har skett på tre fronter: minutiös textanalys, moderna
historievetenskapliga tillvägagångssätt och modern arkeologi.

Man kan räkna omvärderingens början från filosofen Baruch Spinoza
(1632-77) som blev utstött från den judiska församlingen i Amsterdam.
Protestanten Julius Wellhausen (1844-1918) inledde den källkritiska
bibelforskningen på allvar.

Fram till 800-talet f Kr är ur historisk synpunkt allt ett svart hål,
säger historikern Norman Cantor, som hävdar att Bibelns framställning
av perioden saknar empirisk grund.

För inte så länge sedan arbetade arkeologerna i Israel ”med Bibeln i
ena handen och en spade i den andra”, och än i dag trumpetar de
kristna kyrkorna i USA att ”Bibeln hade rätt”. Moderna arkeologer
håller inte med. Det som en framstående historiker utgående från
vedertagen källkritik sade härovan om Davids och Salomons rike
överensstämmer med både fynden och i synnerhet avsaknaden av fynd från
de senaste årtiondenas utgrävningar: det förekom ingen väldig
utvandring från Egypten till det förlovade landet. Inga spår efter
Davids och Salomons rike. Salomos tempel byggdes antagligen ett par
århundraden efter Salomos död.

En liten befäst stad vars ruiner utgrävts under de senaste åren tyder
emellertid på att det kan finnas mer substans i Bibelns berättelse om
kung Davids rike. Järnåldersfästningen Khirbar Qeiyafa var judisk och
de kraftiga murarna kunde bara ha rests av en stark centraliserad
stat, det vill säga Juda rike (sydriket), som skall ha existerat redan
på 900-talet f Kr. Så anser Yosef Garfinkel som lett utgrävningarna av
Khirbar Qeiyafa, ”Fästningen Elah”, och Simon Schama är fascinerad.

”The story of the Jews” följs likt andra av Schamas storslagna
tv-serier av tjocka böcker. Tre stadiga volymer kompletterade tidigare
”A history of Britain”. Första bandet i anknytning till tv-serien
omfattar perioden 1000 f Kr till år 1492: The story of the Jews.
Finding the words (The Bodley Head 2013, 496 s).

Det är förtjänstfullt att den stora lärdom som förmedlats i Schamas
program finns i bokform, för dem som vill veta mer. Men den volym som
redan kommit är inte riktigt lättsmält. Den metod som han virtuost
tillämpar i tv är inte lika lyckad för det skrivna ordet.

Schamas nedslag på vitt skilda perioder och länder fungerar i tv-rutan
med hans utstrålning och auktoritet. I boken blir det lite för kompakt
mellan de tvära kasten, lite för trångt mellan folk och århundraden.
Fast det känns att detta är en berättelse som han har förberett ända
sedan han gav sig in i universitetsvärlden.

Två portalgestalter i skrivandet av judarnas historia är Heinrich
Graetz (1817-1891) som verkade i Tyskland och Simon Dubnow
(1860-1941), som kom från Tsarrysslands för judar föreskrivna
bosättningsområdet och som mördades av nazisterna i Rigas getto. Deras
verk omfattar många band. Schama är minst lika lärd, men hans
impressionistiska metod hör hemma i en ny tid. Och som så många
moderna historiker borrar han in i vardagslivet, de materiella
villkoren, hur tankevärld och religion förändrar sig genom
århundradena.

Det är inga brister i hans analys, men det som karaktäriserar boken är
hans starka berättarbegåvning, även när läsaren just har samlat sig
efter det senaste hoppet i tiden. Som modern historiker har han en
nykter syn på Bibelns version av historien. Den är, har han sagt, ”ett
eko av den historiska sanningen, om ens det”. Men efter decennier av
historikers revideringar och omvärderingar har han alltså en svaghet
för sådana fakta som återupprättar en del av Bibelns berättelse. ”Det
finns ställen i eposet där dess berättelse och den judiska historiens
verklighet faktiskt sammanfaller.”

Hans många olika närbilder av vitt skilda geografiska orter och
områden är en originell lösning på att skriva judarnas historia med
deras diaspora, utspridning över vår planet. I böckerna som
beledsagade programmen ”The history of Britain” (2000) kunde Schama
hålla sig inom bara ett geografiskt område och de är på ett helt annat
sätt ett nöje att läsa.

Första bandet i ”The story of the Jews” sträcker sig fram till 1492,
som var inte bara årtalet för Columbus ”upptäckt” av Amerika utan
också för den spanska självdestruktiva fördrivningen av landets judar.
Det kortsynta paret Ferdinand och Isabella beslöt att när de muslimska
morerna fördrivits från Iberiska halvön skulle hela landet vara så
kristet att det inte heller fanns judar där. Det har hävdats att
Spanien led obotlig skada av att förlora så många driftiga och
skickliga människor och att det var en viktig orsak till landets
gradvisa nedgång bland stormakterna.

När man går genom de gamla judiska kvarteren i Sevilla kan man
begrunda vilken rik kultur det var som efter många hundra år bröts
upp. En stor andel av judarna gick visserligen med på att låta sig
döpas, så mycket av judisk kompetens blev kvar i landet. Många spanska
adliga ätter har judisk bakgrund. Den spanska inkvisitionen hade till
uppgift att kontrollera att de till kristendomen omvända judarna inte
utövade sin mosaiska tro i smyg.

Under medeltiden utsattes judarna i Europa för blodiga förföljelser
innan ordet pogrom ännu kommit till användning. De fördrevs från land
till land tills de hamnade i vad som var det polsk-litauiska
storfurstendömet, och där var det stopp, ty de kom inte in i Ryssland.
Men till slut införlivades dessa områden i Tsarryssland, Preussen och
Österrike – efter Polens delningar i slutet av 1700-talet, då en stor
judisk befolkning bytte land.

Tsarryssland hade under sina sista decennier världens största judiska
befolkning, sex miljoner. Trots pogromer och kortsynt, grym
diskriminering blomstrade här judisk kultur som aldrig någonsin
tidigare. Men två miljoner emigrerade till USA.

Judendomen drabbades också när Sovjetregimen förföljde alla
religioner. Och från judarna i det landet och från Polen kom de flesta
offren för nazisternas folkmord, Förintelsen, som blivit en sinnebild
för 1900-talets ofattbara mänskliga ondska.

För den som efter Schamas program vill veta mer, gärna på svenska,
finns det modern, inte så kompakt litteratur, som Bente Groths
”Judendomen. Kultur, historia, tradition”. Karl-Johan Illmans och
Tapani Harviainens ”Judisk historia” har givits ut av Åbo Akademi.
Detta svenskspråkiga universitet har åstadkommit ett helt bibliotek på
svenska med judaica. Hans Furuhagens utmärkta ”Bibeln och
arkeologerna” kom härom året och har de allra senaste rönen.

Det går i dag en otäck våg av ny antisemitism över världen. Genom att
maskera den som ”antisionism” anser sig dess förkunnare ha något slags
moralisk grundval för sina aktioner, men antisemitism i genomskinlig
kapprock är vad den är. När planerna på den stort upplagda serien om
judisk historia blev kända skrev sex organisationer i Storbritannien
till BBC och protesterade mot att en Israelvänlig person skulle få
göra dem. Schamas stora framgångar och auktoritet gjorde dock att det
i övrigt inte blev några stora protester. Och BBC vek sig inte. I
avsnittet om sionismens uppkomst ser Simon med fast blick in i kameran
och säger lugnt: ”Jag är sionist.”

Staffan Skott är författare. Hans senaste bok är ”En mänsklighet i
mänskligheten. Ett reportage om det judiska folket”, 2013.
* * * * *

http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd?sidan=20