Bok om tolkskolan

I förra veckan kom denna artikel i tidskriften Axess. Jag har i mitt pörte i Cambridge ännu inte sett ”hur det blev i tidningen” som vi gamla murvlar säger. Här är en 3 000 tecken längre ursprungsvariant som jag själv strök ner för publicering. Den djupt kända presentationen allra sist av artikelförfattaren kom nog inte med…

42 BLEV AMBASSADÖRER OCH 120 PROFESSORER EFTER MUCK

VÄLJ UT DE MEST begåvade unga svenskarna, som också ska vara i gott skick fysiskt och psykiskt. Vad får du då?

Försvarets legendariska tolkskola i Uppsala. Under de första trettiotvå åren 1957-1989 var det tolvhundra unga män som kände sig kallade. 937 av dem klarade tiden ut med den hårda gnuggning i ryska som var huvudämnet, bredvid kortare soldatutbildning. Flickor gjorde inte värnplikten på den tiden, men det är numera belagt att de naturligtvis klarar det lika bra.

Vad blev det av tolkskolans första 937 pojkar efter att de muckat?

Fyrtiotvå ambassadörer. Etthundratjugo professorer. Trettiofem journalister. 188 doktorer i ekonomi, filosofi, juridik, medicin och teknologi med svensk grad, och dessutom 31 PhD, disputerade karlar från utländska lärosäten. Här återfinns förstås en hel del från professorskolumnen.

Klas Markensten står av något blygsamt misstag inte med i ambassadörsförteckningen som jag har tagit del av, men han var faktiskt ambassadör i Nicaragua en gång i tiden. Det säger till och med Nicaraguas regering.

Vad vill skolljus och andra begåvade pojkar här i landet bli när de blir stora ?

Jodå, 184 blev civilekonomer och 104 blev civilingenjörer. Det kan se besynnerligt ut att antalet läkare är bara 54 men det har en enkel förklaring. Som regel antog man inte sökande som angivit att de planerade att studera medicin; de fick ju andra uppgifter i försvaret.

Bland tolkveteranerna finns en före detta VD i Nobelstiftelsen, en medlem av Svenska akademien (gissa vem) och två före detta statsråd, Erik Åsbrink och Gunnar Lund. Den senare finns ju också med i ambassadörskolumnen.

Om man botaniserar i de 37 årgångarna hittar följande välkända personer, ”profiler”, som det heter sedan ordet ”kändis” blivit utslitet:

Hans Björkegren, författare, utrikeschef på TT, belönad med Sveriges högsta utmärkelse för översättare: Elsa Thulinpriset;
Lars Erik Blomqvist, översättare, Elsa Thulinpristagare;
Malcolm Dixelus, tv-journalist och producent;
Klas Eklund, ekonomiguru;
Horace Engdahl;
Stig Fredrikson, journalistlegend;
Sven Hirdman, Sveriges längste moskvaambassadör (tio år) i nyare tid , statssekreterare, krigsmaterielinspektör;
Håkan Holmberg chefred UNT, riksdagsman (fp);
Andres Küng, i förtid avliden journalist;
Göran Lambertz, JO, justitieråd;
Peter Landelius, ambassadör, översättare, Elsa Thulinpristagare;
Lars Lönnroth, professor, kontrovesiell litteraturvetare, Sveriges svar på Harold Bloom;
Magnus Ljunggren, professor, världsauktoritet på författaren Andrej Belyj;
Joakim Palme
Svante Päbo, molekylärbiolog, professor vid Max Planck institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, ”på samma nivå i vetenskapen som Pelé och Maradona i fotbollen”, en av världens mest inflytelserika personer:världsexpert på DNA,
Magnus Röhl, litteraturprofessor;
Otto Sjöberg, f d chefred Expressen;
Mats Staffansson, ambassadör i Montenegro, kan alla kända slaviska språk och några till;
Olle Stenholm, alltför tidigt avliden journalistlegend;
Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco, på sin tid en av de få maoisterna på Tolkskolan, uppmärksammad skribent i samhällspolitiska ämnen;
Svante Weyler, förläggare;
Johannes Åman, DN:s ledarredaktion;
Anders Åslund, professor, internationellt auktoritet på sovjetisk och rysk ekonomi.

Inte helt ointressanta fakta av annat slag, det är mer än bara kuriosa: elva brödrapar och sju fall av far och son (där Rolf Eidem är värst, med både sin bror Ingmar och sonen Karl som kvalificerade regementskamrater).

En riksspelman, en operasångare och en pastor i pingströrelsen finns bland de många originella öden som tusen begåvningar också alstrar. En busschaufför.

Trots motstånd från Försvarsmaktens UndSäk och kammarrätten i Stockholm har några av de gamla tolkarna lyckats göra vad som i facksammanhang kallas en ”elitundersökning” och alltså hittat alla de första trettiotvå årgångarna. Det blev en del onödigt arbete när man inte fick ut namnlistorna från militären, men gamla journalister och personhistoriskt fixerade professorer står inte att hejda när de gett sig sjutton på att få ihop ett korrekt material. Det är ju lite konstigt att de inte kunde få ut de gamla namnlistorna – när Johan Enegren 1999-2003 begärde att få ut handlingarna tillhörde de aktuella årgångarna inte längre ”uppbådet”, som det heter i intellektuella militära sammanhang.

En av de kontaktade gamla militärtolkarna svarade helt glatt apropå myndigheternas vägran: ”Vänd er i stället till ryska ambassaden, de har naturligtvis en fullständig förteckning!”

Många vänskapsband knöts under en värnpliktstid som måste ha varit ovanligt stimulerande – både med undervisning och i stämningen på luckan.

Nästan fyrtio av tolkarna i den här omgången har gått bort. Och 2004 gick den i tolkarnas krets legendariske läraren vid tolkskolan Sigvard Lindqvist bort. De trettiotvå åren 1957-1989 som redovisats i ”elitundersökningen” är helt enkelt de år som han ledde undervisningen. Han var både mångätare av olika språk, inklusive albanska när behov uppstod, och reservofficer. Han myntade själv uttrycket att den ryska som talades på tolkskolan talades ingen annanstans i världen och hans eget ryska uttal lär ha varit mycket om man så säger ”personligt”. Slavister i hans generation hade ju inte möjligt den vistelse i den studerade språkmiljön som är nödvändigt.

När man läser om honom inser man att det är åter en av dessa stora personligheter som man måste ha upplevt i verkligheten för att uppskatta de skriftliga dokumentationerna. Hans undervisning var stimulerande och effektiv – men det var nog inte roligt att bli hackkyckling, när de hårda krav som han ställde blev överväldigande. Och han var ingen dålig skribent! Under åren 1959-1974 publicerade han 64 artiklar Under strecket i Svenska dagbladet, och den som finns återgiven i boken om honom och Tolkskolan ger en aning om charmen i hans personlighet. Efter honom blev tolkskolan en annan inrättning om än med samma namn; den kommer väl i sinom tid också att redovisas och undersökas.

Den aktuella boken heter ”Sigge och hans 1000 elever, Tolkskolan i Uppsala 1957-1989” där Sigge upptar sextio sidor och hundrasextio är ”elitunderökningen”. Boken är sammanställd av en av Sveriges främsta ekonomijournalister, Sven-Ivan Sundqvist (DN) och juristen Frank Orton, skandalomsusad på ett sätt som lundensare brukar ta som en merit.

När man bläddrar igenom namnlistorna rycker man till här eller där: jaså, var han på tolkskolan, det hade jag ingen aning om.

Varför håller många tyst om det, när det inte längre är hemligstämplat? Svensk blygsamhet, kanske. Många är kanske generade över att de glömt ryskan. Begåvningar på den här nivån kastar sällan bort sitt liv på något så otacksamt som att fortsätta med ryska. Det som man hårddrillats i under ett år sitter ändå sällan kvar om man inte håller liv i det – och hur har man fram till Sovjetunionens fall 1991 kunnat vädra sin ryska?

Fast det finns undantag. Johan Molander av den kända teatersläkten fyllde under sina år som ambassadör i Moskva sina landsmän med stolthet över hans bländande ryska. Det har jag bevittnat både i ryska landsorten och i Moskva . Hans lysande ambassadtolk Christina Johannesson fick bara tolka honom till svenska (!) så att närvarande svenskar skulle veta vad det handlade om.

Men med sådana undantag var idén med tolkskolan sådan att man undrade hur de höga militärerna föreställt sig det. Inte nog med att nästan alla tolkar efter muck försummade att hålla ryskan i liv. De försvann ju ofta till sådana banor att de i en krigssituation inte skulle vara som militären säger ”gripbara”!

Till utbildningen hörde också förhörsteknik, och i stället för att fördjupa sig i detta känsliga ämne vill jag återge Michael Sohlmans eleganta svar:

– På Tolkskolan fick vi lära oss att bryta ned allt motstånd hos de eventuella ryska krigsfångarna genom att diskutera Dostojevskijs romaner med dem. Några andra påtryckningsmedel mot fångarna var det inte tal om.

Den prestige som tolkskolan haft kan man spåra i Peter Bratts memoarer. Han tillhörde ett ”detachement” för ”fonistutbildning” på F8 i Barkarby med lika hård utbildning i ryska, och han påstår att han gick ”på tolkskolan”. Det gjorde han inte alls, och om det kan jag be besked, ty jag var med. Vi var andrasorteringen. Men det var ingen dålig andrasortering: bland annat Håkan Isacson, som var den som senare verkligen avslöjade IB, Anders Bodegård, som numera överallt hyllas för sin senaste översättning (Madame Bovary) och är Elsa Thulinpristagare, och så Bratt själv. Jag var med på samma lucka i fyra månaders tid men hade redan två betyg i ryska och lyckades ta mig över till FRA, så jag slapp ligga kvar i Barkarby på vintern.

På den här tiden var allt så hemligt. Efter slutet på det kalla kriget har det gått över. På nätet kan man läsa Befälsföreningen Militärtolkars hemsida, http://www.militartolkar.org och föreningens tidning Hugin och Munin (uppkallad efter en tyvärr avsomnad spalt i SvD). Vid ett möte för många år sedan höll jag föredrag hos dem och kunde glädja mig åt att se många bekanta ansikten.

För några år sedan höll jag även föredrag hos tolkskolan i Uppsala garnison och kunde också då glädja mig åt vad jag såg – kvinnligt inslag bland ”kadetterna”.

Så kallades de som förr genomgick utbildning i ryska inte. I dag utbildas man på tolkskolan också i andra språk, som arabiska och persiska för militärens utlandsengagemang. Och med värnpliktens avskaffande har det blivit svårare med rekryteringen. I fjol var det tolv sökande som klarat den svåra gallringen.

Det är samma situation som med de succéartade värnpliktiga musikkårerna: när ungdomen att göra lumpen minskar intresset katastrofalt.

Apropå det, vad har tolkarna haft att marschera till? Under tiden hos Signalregementet var det omväxlande två fina svenska marscher, Utgångsmarsch av Bergström och Fanvakten av Ekström, numera är det rimligen UndSäks (Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrum) officiellt antagna ”Marsch för livregementets dragoner” (1843) av prins Gustav. Finns på CD:n ”Hemvärnets musikkår i Uppsala” från 2006, vilken rekommenderas.

Boken om Tolkskolan 1957-1989 går inte att köpa. Den finns på KB och två av universitetsbibliotek. Nej, jag har inte fått låna mitt exemplar från ryska ambassaden.

– De båda språk som för närvarande studeras (av olika individer, förstås) är arabiska och ryska. Utbildningen är tre terminer lång och tolkarna anställs därefter i försvarsmakten som specialistofficerare med en tjänstgöringstid på två år, får jag veta när jag frågar Magnus Dahnberg, ställföreträdande chef på Statens tolkskola.

Det krävdes förstås att kvinnor kom med på Tolkskolan för att vi ska få en saklig beskrivning av hur det är att göra värnplikt där.

– Det var stenhårt plugg, i snitt 300 nya ord i veckan med skriftliga prov, grammatik, ordval och så vidare. Var fjärde vecka kunde man åka ut, om man inte klarade proven, berättade Nanna Lingegård 2007 för Upsala Nya.
Fem av fjorton åkte ut. Kadett Lingegård sammanfattade:

– Jag kommer aldrig att få en så unik möjlighet att studera. Man får mat, kläderna tvättade och behöver inte tänka på någonting annat än studierna.

STAFFAN SKOTT

är författare och översättare. Han har inte fått Elsa Thulinpriset.