Solzjenitsyns svanesång

 

Solzjenitsyn upphör inte att överraska. Två år efter hans död kom i
förfjol i bokform ett fantastiskt porträtt av Sovjets främste
härförare under andra världskriget, Zjukov, den som ledde stormningen
av Berlin och som på en vit häst förde befälet över segerparaden på
Röda torget i juni 1945. På femtio sidor är vi så nära den
legendariske segerherren som om vi satt med vid hans frukost och
kvällste. Texten borde bli lika klassisk som de stora romanerna.

Efter hemkomsten till Ryssland roade sig Solzjenitsyn med att skriva
några ”tudelade berättelser”, och i denna får vi först följa Zjukov
från den fattiga barndomen med tre års byskola, lärlingstid som
körsnär i Moskva och inkallad i tsarens kavalleri till det sovjetiska
generalitetet på trettiotalet.Med ohyggliga detaljer från hur
bondeupproren på tjugotalet slogs ner av Röda armén.  I andra delen
kommer vi in under skinnet på den gamle krigshjälten som
avpolletterats först av Stalin och sedan Chrusjtjov – för stor i folks
medvetande för att få vara alltför nära maktens centrum.

Det är mästerligt hur Solzjenitsyn låter Georgij Zjukov resonera om
sitt liv, rättfärdiga minnet av Stalin som under kriget  ju ändå hade
livsfarliga strategiska idéer som kostade hundratusentals, miljoner
soldaters liv i onödan. Zjukov är en lojal knekt som minns hur det var
men korrigerar sina slutsatser. Å yrkets vägnar är han stalinist.

Zjukov kan lugnt minnas sin idol Tuchatjevskij, för nu på sextiotalet
är han postumt återupprättad efter att ha skjutits som ”förrädare” på
trettotalet, men när Zjukov ska skriva sina memoarer konfronteras han
med många minnen som – javisst ja, jo Vlasov var med och räddade
Moskva 1941 och skickades på ett hopplöst uppdrag i nordväst. Men om
Vlasov kan man inte skriva ens under Chrusjtjov och Brezjnev, ty
Vlasov gick som krigsfånge i tysk tjänst och blev Hitlers ryske
general.

Just ja, den andre store krigsherren Rokossovskij, han som vid
segerparaden på en svart häst lämnade av till Zjukov, honom hade ju
Zjukov inför andra världskriget fått ut ur Gulag, efter att ha vänt sig
direkt till Stalin. Något sådant kunde egentligen inte hända. Men
Zjukov hade ryktet att vara generalen som aldrigt förlorat ett slag.
Sådana lever farligt men har diktatorns öra.

Det började vid Chalchin Gol, ett litet men högst verkligt  krig borta
i sovjetiska Fjärran östern där Zjukov till priset av ohyggliga
förluster 1939 krossade de japanska styrkorna – 80 000 man med
stridsvagnar och flyg.

Här måste vi hejda oss och fråga: kan vi lita på Solzjenitsyns
återgivande av fakta och resonemang?

Då tänker jag på skildringen av olika medlemmar av dynastin Romanov i
det stora projektet Det röda hjulet. Den ledande Romanoven i dag,
furst Nikolaj Romanovitj, som i barndomen levde bland storfurstar i
exil, sa en gång till mig: Jag förstår inte hur det går till, men
Solzjenitsyn beskriver dem som om han själv träffat dem.

Det är det som kallas för stor konstnärlig inlevelse och att vara mer
än osannolikt påläst. I Solzjenitsyns avsnitt om året 1917 har jag
själv förbluffats av hans enorma sakkunskap även om glömda passager av
revolutionsåret.

Så jag utgår från att miniporträttet av Zjukov är lika vederhäftigt.
Fast visst rycker man till när Zjukov minns hur Stalin någon gång
sänkte garden och sa: ”Jag är världens olyckligaste människa. Jag är
rädd för min egen skugga.” Eller när diktatorns stämma blir osäker i
frågan: ”Kan vi hålla Moskva?” Tyskarna stod som vore de vid Haninge
och Kreml låge i Gamla stan.

Men Zjukov svarade ”Ja”. Och Moskva räddades.

Historien i historien om Zjukovs memoarer är en dråplig fars med
detaljer som en vanlig västerlänning kan ha svårt att ta till sig.
Krigsherrens och hjältens minnen måste faktagranskas av en
vetenskaplig kommission! Ständiga kommentarer och synpunkter och
stoppa in det här och det här. Tvekan från arméledningen på Brezjnevs
tid om verket kan ges ut, trots att naturligtvis ingenting riskabelt
fanns kvar i manuset.

Då hör minsann självaste Brezjnev av sig. Kan  Zjukov tänka
sig att ta in  ett avsnitt om den synnerligen perifera drabbning där
Brezjnev var med som politisk officer och som Brezjnev skildrat i
/kursiv/ sina /slutkursiv/ spökskrivna memoarer? Och som det gjorts en
massa väsen av, samtidigt som det fnissats bakom ryggen på
generalsekreterare Brezjnev.

Javisst tar Zjukov med det. Därmed blir det  klartecken från ingen
mindre än Brezjnev själv och Zjukovs minnen ges äntligen ut.

Solzjenitsyns stora romaner har med sin sin suggestiva berättarkaft
och framförallt historiska betydelse överskuggat det faktum att
Nobelpristagaren också var en mästare i det lilla formatet. Den lilla
volymen Aprikosmarmelad (Abrikosovoje varenje) innehåller nio
berättelser som på 1990-talet trycktes i olika tidskrifter. Det är
krigsminnen, Sovjet på tjugo och trettiotalen – och till och med Ryska
federationen med privatisering och en ny sorts korruption på
1990-talet. Jag har i recensioner i engelsk press sett förundran över
hur Solzjenitsyn skildrar Zjukov med förståelse och rent av sympati,
men det finns en slående parallell. I ”Lenin i Zürich” för fyrtio år
sedan kunde man bevittna hur Solzjenitsyn med förståelse och inlevelse
tecknade ett porträtt av någon som naturligtvis var honom fullkomligt
förhatlig som historisk gestalt. Boken var en sammanställning av
kapitel från det stora romanprojektet Det röda hjulet.

Den som vill se hur Zjukov red ut från Kreml genom Frälsarporten och
vidare på Röda torget den 26 juni 1945 kan  göra det
via Youtube. Enligt en gammal kavalleristtradition ska en befälhavare
komma i galopp till sin trupp – det kan man än i vår tid beskåda vid
Lidingövägen när beridna högvakten ska ut på från  K1:s kaserngård
Stockholms gator. Nej, vaktchefen kommer  inte i full karriär, men i
kontrollerad galopp.

Sentida marskalkar som tar emot parader på Röda torget gör det i öppna
limousiner, för säkerhets skull med räcken att hålla sig i.

Den gamle underofficeren från tsarens kavalleri, marskalken av
Sovjetunionen, innehavaren av fler sovjetiska hjältestjärnor än någon
annan, kom ut påRöda Torget.

I galopp.


STAFFAN SKOTT
(Youtube: Soviet Victory Parade of 1945 [Part I]).

Abrikosovoje varenje. Moskva 2010, ”Azbuka-Klassika.”

Efter hemkomsten till Ryssland gav Solzjenitsyn också ut ett icke
skönlitterärt verk i två band, om judarna i Ryssland: Tvåhundra år
tillsammans (Dvesti let vmeste).

Advertisements

, ,

  1. binara optioner
  2. dieta dukana

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: