På egen hand bland noshörningar, flodhästar och elefanter m m

För snart fyra år sedan for min galna hustru och jag till Sydafrika, där hon förstås varit förut och tillbringat en kort tid i Krugerparken. Hon ville tillbaka. Vi körde omkring i en vecka i hyrd bil, på egen hand. Här några texter om detta. Ingen tidning ville ha någon hel researtikel – på tidningen där jag var anställd ”hade någon annan en safari inplanerad”. Vet man hur de är. Genom resebyrå, svinaktigt dyrt, åka i öppen buss med ”storviltjägare”. Och andra tidningar trodde  inte att det var sant. Att vi for ungefär som för länge sen med barnen i Danmark och bodde på vandrarhem. Fast det var bara vi två den här gången. Och lejon och elefanter, massor av elefanter, och giraffer och noshörningar och krokodiler och …

Man behöver inte ruinera sig för att tillbringa en vecka bland lejon, elefanter, giraffer, noshörningar och annat i överflöd, och även se lejon.

Här bara några rader om detta. . Vi har bilder på elefanter, noshörningar på fem meters håll, giraffer och mycket annat.

I Krugerparken får man köra omkring på egen hand bland lejon, elefanter, bufflar och giraffer och otaliga andra sorters djur. Det gjorde vi (hustrun Maria Nikolajeva och jag) i en vecka, utan att anlita vägvisare och safaribuss, bara karta. Vi skumpade fram på grusiga tvättbrädsvägar och ibland asfalt, stannade upp på speciella slingor vid flodbäddar eller vattenhål, spanade av båda sidor av vägen och upptäckte hyenor i gräset vid vägkanten, noshörningar betade på tio meters håll, en tankspridd giraff stod länge och blockerade vägen, vi väntade snällt när elefanthjordar på uppåt tvåhundra djur kom traskande i vår väg – en fantastisk upplevelse. Otaliga antiloper, gnu, elandhjortar, vårtsvin, exotiska fåglar av alla de slag, flodhästar, krokodiler, babianer och även apor med trevligare utseende, jodå, också några lejon.

Den berömda Krugerparken i Sydafrika är trettiofem mil lång och där ryms många naturtyper. Ytan är lika stor som Värmland. Det är obestridligen bekvämt inrättat, man kan bo lyxigt, vi bodde lite enklare i små hus med alla bekvämligheter och pentry men ingen lyx, åt på billig men bra restaurang när vi inte lagade maten själv. Man måste vara inne i det läger man valt för dagen senast klockan sex (varierar med årstiden) och får inte åka ut igen ur lägret till djuren före klockan sex på morgonen. Det finns utmärkta kartor att köpa i lägrens butiker, som också har mat, suvenirer, böcker  (och, i de större, ett bedövande utbud av utmärkta billiga viner och starkare drycker).

Man vistas i parken på egen risk, så om något lejon äter upp turisten får de efterlevande ingen ersättning. Inte kliva ur bilen! Många rastställen.

Beroende på vilken port man vill köra in igenom är det femtio mil från Johannesburg till Krugerparken, och det man ser längs vägen ger bakgrund till begrundande av de skakande klassgränserna. Att apartheid avskaffades och fria val infördes innebär ju tyvärr inte att fattigdom avskaffats. Dagstidningarna är nyttig läsning, om brottslighet och korruption – och ekonomisk utveckling.

Det är vänstertrafik, och då är det klokt att hyra automatväxlat. Krugerparken är malariaområde, så medicin måste anskaffas i förväg; medicineringen inleds en vecka i förväg. Vad kalaset kostade? Det dyra är flyget. Vi beställde allt på nätet, flyg och parklogi, i februari och reste i september (då det är tidig vår i Sydafrika, ännu inte mycket löv på träden, därför lättare att se djuren). Masja använde några timmar på att leta sig fram på nätet till parken själv och så vidare.

Flyg Stockholm – Johannesburg 7 500 per person. Bilhyra två veckor (vi gjorde annat efter Krugerparken, det finns annat att se i Sydafrika): 5 000.

Logi i snitt 500 kronor natten.

Mat: under tvåhundra kronor för riklig och god byffé, med vin, lägre matpriser än i Sverige när vi lagade själva.

Avgift för en vecka i parken: 1 000.

(Prisuppgifter från 2007.)

Anteckningar. Avgiften gäller för alla nationalparker under ett år (…)

Ficklampa ska man ha med! Myggolja! Den som vil kan campa. Om man inte har kikare med går det att köpa. Vi for f frånsöder till norr. Punda maria, sista lägret, var inte så modernt, där var det fotogenlampor som gällde, vilket väckte ljuva barndomsminnen hos oss båda.

Internet fann vi bara i Camp Skukuza.

Här Maria Nikolajevas VIDA ÖVERLÄGSNA kåseri från 1995 om det besök som gjorde att vi tolv år senare kom tillbaka.

Afrikanska utflykter (1). Ständigt dessa giraffer

Efter den sydafrikanska Krugerparken går man aldrig mer på zoo, inte ens
det bästa i världen. Fastän man vet att Krugerparken är ett
naturreservat, osedvanligt väl inhägnat och skyddat, känns det som att
vara ansikte mot ansikte med det vilda, orörda djur- och växtlivet.

Vi är på upptäcktsresa. Det första vi upptäcker är att man måste passa
tider. Grindarna till de läger inne i parken där man får bo stängs
obönhörligen halv sex. Antagligen för att djuren ska få vara ifred för
människor. Djuren är fria och människorna inburade. Man släpps inte in
med sin bil i parken om man inte beräknas hinna till sitt förbokade
läger.

Som måste bokas ett år i förväg.

Vi kommer en kvart för sent och blir inte insläppta, hur vi än tigger och
ber och hänvisar till vår grupps internationella sammansättning. Det enda
undantag som någonsin gjorts i den här parken var när ANC-trupper en gång
släpptes in efter stängningsdags.

Klockan sex morgonen därpå åker vi in i parken och det första vi ser är
en giraff och två zebror. Föraren – en sydafrikan – stannar inte, och vi
förmodar att zebror och giraffer påträffas var femtionde meter här.

Vi ser inga fler zebror eller giraffer den dagen.

Det är det mest fantastiska: man vet aldrig vad man får se. Det gäller
att hålla ögonen öppna. Det hjälper också att vi är åtta stycken i bilen.

Då och då hörs ett rop: ”Där borta” Och sen ett skamset: ”Nej, det var
inget.”

Redan första dagen får vi se schakaler, bufflar, ett antal antiloper,
massor med spännande fåglar och en kameleont.

Andra dagen ser vi en giraff. Långt, långt borta från vägen. Det är
förbjudet att lämna bilen och därför hänger vi alla ut genom fönstren och
inbillar oss att vi kan föreviga giraffen med våra små turistkameror.

De flesta av mina bilder är bara en massa träd och gräs och en liten
svart prick någonstans. Men jag vet att det var en elefant!

Där vi hänger ut genom fönstren möter vi en bil. Folket i den skrattar
våldsamt och pekar åt andra hållet.

Två hundra meter längre fram står det en giraff alldeles vid vägkanten.
Vi hade inte behövt anstränga oss så. Man lär sig.
Den tredje dagen stannar vi inte längre för antiloper. Inför zebror och
giraffer konstaterar någon likgiltigt: ”Zeb-ror till vänster.” ”En giraff
till höger.” Föraren frågar om han ska stanna. Ingen svarar. Elefanter
och bufflar är fortfarande märkvärdiga, men så är de mer sällsynta också.

Den fjärde dagen, när vi är på väg ut ur parken igen, ser vi en bil som
stannat vid vägkanten. Det hänger folk ut genom alla fönster, med
kamerorna i högsta hugg. De fotograferar ivrigt någonting långt, långt
borta. Vi skrattar.

– De är nya! De har precis kommit! säger vi överlägset till varandra.

Efter fyra dagar kommer de också att vara trötta på giraffer.
MARIA NIKOLAJEVA

skrev och plåtade

PS. Nej, vi såg varken lejon, leoparder eller noshörningar. Men man ska
väl ha kvar någonting till nästa gång.

Här tre kåserier från 2007 av Staffan
Den sjätte stora

De fem stora är ett gammalt uttryck om några legendomspunna djur i Afrika: buffel, elefant, lejon, leopard, noshörning. Antagligen härstammar det från de gamla storviltjägarnas tid, för det är djur som jägarna betraktade som de allra farligaste och i stånd att döda en människa när de är sårade eller retade.

Egentligen borde det heta De sex stora, säger Lorens Aucamp i sin nyutkomna bok ”Filling in the Silhouette”. Han är både präst emeritus och hedersparkvakt – en intressant kombination.

Den Sjätte stora är enligt hans uppfattning flodhästen.

Ty detta djur är inte bara världens fjärde största djur på land, med en vikt som kan överstiga tre ton, om man får tro Nationalencyklopedin. Flodhästen dödar fler människor om året än något annat djur, säger Aucamp (han räknar väl inte med tsetseflugor och malariamyggor).

Flodhästen dödar människor uppe på marken i sina vandringar till betesmarken, eller människor i båt.

Häromveckan tog min hustru mig till den väldiga Krugerparken i Sydafrika, ty hon är en stor kattvän och hade tänkt sig att mata lejonen med mig.

Lyckligtvis spottade Djurens Konung ut mig och bad sedan om ett allvarligt samtal med hovmästarn.

Så vi kunde åka runt och se fyra av de fem stora. Vi missade ständigt leoparden med en halvtimme och fick nöja oss med att se en vattenreservoar där den nyss sovit eller en torr flodbädd där den i vittnens närvaro promenerat.

Men lejon såg vi, och noshörningar, och otaliga bufflar och ännu fler elefanter.

Det finns 13 000 elefanter i Krugerparken, vilket är minst 5 500 mer än den kan tåla. Men när man inleder arbete på att skjuta av protesterar ideella organisationer.

Det återstår bara att försöka uppfostra elefanterna till varsamhet med vegetationen, ge elefantkorna p-piller eller exportera de överflödiga.

Vem vill ha 5 500 levande elefanter?

Samma problem råder inte med Den sjätte stora. Vi såg en gång tre flodhästar beta uppe på torra marken, vilket var en syn för gudar. Eller för Mumin. Men otaliga gånger såg vi överdelen av flodhästflockar i floder och vattensamlingar.

Och minsann – såg inte de brunröda runda ryggarna i kikaren ut precis som sommarens förbaskade mördarsniglar i Sverige!

STAFFAN SKOTT

Seen any cats?

Som jag tidigare antytt tillbringade hustrun och jag en vecka i Krugerparken i september. Det var tidig vår i Sydafrika.

Vi körde omkring på egen hand i en hyrd japansk bil. Parken är stor som Värmland.

Där turnerar också öppna safaribussar av olika storlek med Vit Storviltjägare bakom ratten. Åtminstone är han (någon gång hon) klädd så.

Vad turisterna i safaribusserna vill se är BIG CATS. Leoparder, lejon och geparder.

Vit Storviltjägare vill ge turisterna valuta för pengarna.

En av de första dagarna stannade en mötande safaribuss upp och storviltjägaren frågade oss ”Seen any cats?”

Nej, svarade hustrun, men underbara giraffer, elefanter och noshör…

Safaribussen var redan på väg bort. Det är LEJON som gäller.

Senare fick vi se vad som händer när man siktar lejon.

Det stod ett dussin fordon, mest safaribussar, ovanför en strandkant.

Vi sällade oss till fordonssamlingen. Den ökade hela tiden, för safaribussarna har radiokontakt och meddelar lojalt varandra när det siktats CATS.

Jag skymtade tre lejonhonor mellan bilarna. De smög med begriplig irritation bort i den höga vegetationen.

Man skulle ha sett skådespelet från luften – snart var vi säkert sjuttiofem fordon som krypkörde runt varandra för att se THE CATS.

Det var riktigt fånigt.

Lejonen lyckades till min glädje smita undan.

Tre dagar senare storbligade vi och tre privatbilar till på två lejonhannar. Inga safaribussar hade larmats. Lejonen låg långt ute i skogen och sov så stilla att bara med kikare insåg man att det inte var en stock.

Stockar viftar inte på svansen.

När vi satt där och glodde kom en praktfull lejonhanne lugnt spankulerande framför motorhuven på vår lilla bil och fortsatte i riktning mot de sovande artfränderna.

Därefter hände ingenting.

På Kolmården, sa jag, ser man mycket fler jellon.

Då höll hustrun på att slå mig.

Tyvärr kom vi alltid en halvtimme för sent till leoparderna, och geparder var inte till att tänka på.

Men något som man inte får uppleva på Kolmården är att stå mitt bland hundrafemtio elefanter som vikt av från en flodbädd och går över vägen.

Vid ett tidigare tillfälle hade vi av misstag kört mellan en elefantko och en elefantunge.

Elefantkon visade tydligt att detta var mot reglerna och att det var en jävla tur för oss att vi snabbt rullade därifrån. Vi lovade den att aldrig göra så mer.

Noshörningar med mera

En nackdel med att ha varit en vecka i Krugerparken i Sydafrika är att många naturprogram i teve inte alls gör samma intryck längre.

Ta ett typiskt sådant program.

En av dessa stiliga unga kvinnor som dominerar genren viskar i mikrofonen att nu ska hon få vara med om något farligt. Hon skall få se noshörningar! Det som gör henne betänksam är att den manliga eskorten är så demonstrativt och grundligt beväpnad.

Eskortledaren förklarar att hon måste lyda alla order. Om han säger åt henne att ligga ner måste hon lägga sig platt på marken och om han ryter ”Upp i träden!” ska hon så högt upp som möjligt.

Den småväxta snårskogen runtomkring kan på sin höjd bära småfåglar, men det låtsas de inte om.

Så kommer detta eviga moment när reportern vänder sig om och viskar in i kameran att tänka sig, där borta, hundra meter eller så, skymtar en noshörning.

Det är fullt möjligt, men inte syns den nämnvärt i bild.

Vid detta stadium i naturprogrammet tänker den befarne Krugerbesökaren spydigt: tja, vi såg de fantastiska urtidsdjuren flera gånger på fem meters håll och kunde tydligt urskilja när det var fråga om ”vit noshörning” med bred mun och när det var ”svart noshörning” med spetsig mun. De var ofta så nära att de fyllde hela bildrutan i kameran.

(”Vita och svarta noshörningar” är lika gråa allihop. ”Vit” lär vara en felöversättning från afrikaans, där noshörningarna sagts ha ”vid mun” – afrikaans som är en utveckling av holländskan har ju ofta gemensamma ord med svenska och andra germanska språk.)

Det enda vi kunde utläsa i reaktionen hos noshörningarna var att de tyckte att det var en ganska skruttig japansk bil vi hade hyrt i Johannesburg. Jo, en gång har jag sett ett naturprogram där en arg noshörning visade att den kan ge även en stor bil ganska kraftiga plåtskador. Men den noshörningen hade just vaknat upp efter att en timme tidigare ha fått en bedövningspil i rumpan. Den har min förståelse.

Över huvud taget verkar det som om människan är fridlyst när hon sitter i en bil, till och med när den är japansk. Afrikanska buffeln, vild och farlig har man läst, klampade omkring i stora skaror utan att bry sig om oss, och girafferna stod inbegripna i interna fajter med sina långa halsar eller ställde sig mitt i vägen för att få skugga, men inte brydde de sig om oss.

Till och med babianerna lämnade oss och bilen i fred.

Advertisements
  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: