Finska rytteriets marsch

Bengt Samuelsons morgonmarsch den 27 januari.Konsertarrangemanget med pukor går inte heller av för hackor; på youtube finns många tyska inspelningar (Marsch der Finländischen Reiterei).

År 1916 antog I19 (Norrbottens regemente) Finska rytteriets marsch som regementsmarsch. Hur långt denna välkända marschs anor ”sträcker sig är osäkert, dock knappast till Trettioåriga kriget, som man föreställde sig 1872. Det var då Zacharias Topelius skrev sin berömda dikt till den då nyupptäckta marschen, Den snöiga Nord är vårt fädernesland… De två första repriserna skall enligt en finsk tradition ha upptecknats på kontinenten under 1700-talet, och den senare tillfogade trion har ansetts vara en finsk sjömansvisa. I sitt nuvarande skick spelades marschen f f g vid en soiré i Helsingfors år 1871.” (Ur texthäftet till boxen med ”Svenska arméns marscher”, tre cd från en tid då vi fortfarande hade en armé.)

Marschen är mycket älskad, kallas ibland Finska rytteriets marsch från trettioåriga kriget, naturligtvis inte minst för Topelii ”Fältskärns berättelse”, där sagda konflikt spelar en stor roll. LP-skivor med finsk marschmusik har förstås en gång haft en av Carl Larssons illustrationer till Fältskärn som omslag. Trion som här omnämns, kanske en finsk sjömansvisa, är det avsnitt i marschen där det  sjungs ”Men rida vi fram genom aska och grus…”

Vid OS i Stockholm 1912 uppträdde Finland med egen trupp, man var ju formellt ett separat storfurstendöme, och när finländarna tågade in på Stadion stämde den svenska musikkåren upp Finska rytteriets marsch och publiken reste sig  och jublade – de dumma förryskningssträvandena skapade hade drivit upp känslorna för den f d östra rikshalvan. Ryska ambassaden sände upprörda protester till UD.

Marsch der Finländischen Reiterei är som sagt också mycket populär i Tyskland, preussisk armémarsch III,70,  och ett antal regementen därstädes har haft den som förbandsmarsch. I Sverige har inte bara I19 haft den som förbandsmarsch utan även Smålands husarregement, dåvarande K4, till sin nedlä’ggning1927, vidare Smålands grenadjärkår och Karlskrona grenadjärregemente, dåv I7.

På videon till dagens cd står det att det är gardesmusikkåren från Helsingfors som uppträder. Jag tycker nog att närbilderna visar bara unga musiker och att det då skulle vara fråga om en ”beväringsmusikkår”, som det heter på svenska i Finland.Kanske har den likt Sveriges ”Musikpkluton” befordrats. I Norden ägde den utvecklingen rum under andra världskriget att först satte Norge upp HMK Gardes musikkorps och drillkorps som gjorde ständig succé även i Sverige med sitt alltid mycket flotta och genommusikaliska uppträdande, icke sällan med en svensk marsch i programmet ; 1982 startade vad som då hette Musikplutonen i Sverige. Det var egentligen mest för att militären, som hade samarbetsproblem med de till Regionmusik omvandlade resterna av den svenska militärmusiken, skulle förfoga över en värnpliktig musikkår som ställde upp när det kom order om det. Men Arméns musikkår, som den efter några år befordrades till, blev snart det bästa PR-instrument det svenska försvaret haft, möjligen näst efter ryska ubåtar, och gjorde enorm succé både i USA och Frankrike, vilket jag själv som journalist bevittnat, och på många, många andra håll utanför och inom Sverige. Under de senaste åren, när så få behövt göra värnplikt i Sverige, har rekryteringen gått så trögt att musikkåren nu är omvandlad till yrkeskår med unga musiker.

Sedan följde Finland efter med sin ”beväringsmusikkår” som också snart gjorde stor succé.

Zacharias Topelii text till marschen är inte så blodtörstig som Johan Ludvig Runebergs ord till Björneborgarnes marsch (”… än kan ett fält med oväns blod här färgas rött”). I gengäld återspeglar Topelii text hans tids vackra föreställningar om att det under trettiioåriga kriget för svenskarna  i första hand rörde sig om att försvara de protestantiska trosbröderna, och för all del också om att svenskarna hade ”en exemplarisk krigstukt och icke ofredade civilbefolkningen”; i Tyskland säger traditionen något helt annat.

”Bet, Kinder, bet/ Morgen kommt der Schwed…” Den tyskkunnige professorn och kompositören Aleksej Nikolajev citerade detta inför sin dotter dagen innan jag kom till Moskva för att gifta mig med henne.

Det stolta påståendet om ett ursprung på sextonhundratalet härnedan stöds alltså inte av musikhistoriker.

”Ur Topelius Samlade skrifter, tredje delen 1867—1878. Här i versionen från Ny Visbok af B. C., 1893. Melodin tonsatt under trettioåriga kriget.

1.
Det snöiga Nord är vårt fädernesland;
der sprakar vår härd på den stormiga strand,
der växte vid svärdet vår härdade arm,
der glödde för tro och för ära vår barm.

Vi vattnade i Nevans bad vår frustande häst.
han samm öfver Weichseln så gladt som till fest,
han bar öfver Rhen vårt hämnande stål,
han drack utur Donau kejsarens skål.

Och rida vi fram öfver aska och grus,
så springa ur hofvarna gnistor af ljus,
så blinkar hvart hugg som en strimma af sol,
och frihet går ut från den ljungande pol.

2.
Var tröst, du som suckar i mörker och band!
Vi komma, vi komma, vi lösa din hand.
Där pustar ej träl i vår frostiga nord;
friborne vi rida i fält för Guds ord.

Vid Breitenfeld vi togo Pappenheim i vår famn;
vi skrefvo på Kronenbergs brynja vårt namn;
vi svedde grått skägg för Tilly vid Lech;
vi blödde med kungsblod vid Lützens häck.

Och rida vi långt från vårt nordliga spår,
till glödande drufvor och blödande sår,
så smattra trumpeterna segerbud.

Hugg in, tappra led! Fram! Med oss är Gud!”

KOMMENTAR. På grund av denna visa har många svenskar (i Finland visste man nog bättre) givit floden i Sankt Petersburg fel betoning; Nevá, ska det vara. Men det är gulligt att farbror Zachris har vattendraget i bestämd form!

Rimmet Lech-häck är lite djärvt.

Weichseln (också i bestämd form. . .) kallas på polska Wisla, med streck över l (”stunget l”, som uttalas som engelskt w).

Blödde med kungsblod – ja, vid Lützen i östra Tyskland stupade Gustav II Adolf  i med tiden tämligen tjock dimma eller hur det nu var. Platsen är väl värd ett besök. En av de två svenska kungar som gick ur tiden detta år.

Det är en rysligt stilig marsch. På finska heter den Suomalaisen ratsuväen marssi 30-vuotisessa sodassa.

Om man inte har tillgång till pukor kan man slå med galosch på stora trumman, har jag hört. Eller om det är i Björneborgarnes (på finska Porilaisten marssi).

(Den andre kungen som dog 1932: Sigismund Wasa.)

Fotnot till musikaliska tankar

Mitch Miller berättar här om sin dirigeringsteknik.

Reflexioner från en okunnig om dirigerandets gåtfulla konst

Med anledning av att Bengt Samuelssons marsch på Facebook  för den 29 december är Mitch Millers körversion av Yellow Rose of Texas. Mitch Miller som dog 2010 i hög ålder var från början oboist i högsta internationella klass. Han insåg dock att det fanns bättre pengar att göra på annat håll. Hans originella teknik för kördirigering finns att beskåda här. Den påminner om det dirigerande som spydiga musiker kallar ”hänga tvätt”.

Goda orkestermusiker, icke obenägna att påverka vår uppfattning aansvarsfördelningen mellan dirigent och orkester, kan säga sådant som att ”i första hand följer orkestern den som har temat”. Det är säkert sant. Mitch Millers till synes nonchalanta ledning av kören har kanske sådan bakgrund?

Det mesta i dirigentarbetet ligger väl oftast i repetitionerna; de blinkar och riktade blickar som förekommer är ofta fråga om påminnelser. Ett intressant fall är vårt ryska geni Gennadij Rozjdestvenskij, bosatt i Sverige. En musiker i hans orkester i Stockholm förklarade att de tyckte han repeterade alldeles FÖR LITET, han besitter ju sådana kunskaper som de ville bli delaktiga av.

Faktum är att han är en av vår tids allra största dirigenter. I engelska fackpressen för klassisk musik dyker hans namn upp gång på gång när man går igenom olika inspelningar från olika årtionden – hans version av Prokofjevs Romeo och Julia, femtio år gammal eller mer, för att ta ett exempel, var överlägset bäst, för att ta ett exempel. Jag misstänker att hans hemlighet är den skapande processen, pågående kreativitet, konstnärligt skapande, kan hos somliga benådade skapa den gudomlig gnistan. Och den kanske man inte kan redogöra för under repetitioner. Men när han står där på pulten och showen är igång gnistrar det. Om man ser på just Gennadij så har han den speciella ryska slagteknik som har skildrats som att de formar musiken, skulpterar den i luften.

Jag har, komplett okunnig om musikens grunder som jag är, varit med om många repetitioner som tolk, varvid yrkesmusikerna lett vänligt åt min användning av musikaliska termer, men det fungerade tydligen, för den yrkesensemble som jag fått vara mest ihop med under repetitioner med en professor från Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva älskade honom och bjöd in honom gång på gång. Sådana repetitioner är – och det beror förstås på dirigentens pedagogiska talanger ännu mer än hans obestridliga musikaliska insikter – oändligt mycket mer givande än konserten som följer, hur lysande den än är.

På en helt annan nivå. Vid en terminavslutning för femton år sedan eller så sjöng yngste sonen Anton julsånger i en tillfällig skolkör och när de kom till We Wish You A Happy Christmas drev deras dirigent, lärare vid Maria Elementar, oväntat upp tempot en bit in i sången och det blev enormt effektfullt och alla ungarna såg saliga ut över hur bra och skoj det lät. Jag frågade Anton om de hade övat mycket på detta. Nej, svarade han, de hade aldrig sjungit så där förut – det gjorde läraren först vid framförandet! Så nog gör dirigenter mer än bara ”illustrerar hur orkestern följer den som har temat”.

Apropå dirigenter. Vid samma terminsavslutning dirigerade Kristina Axen Ohlin också, och när jag gick fram och tackade henne var hon sjöblöt – det har sett hos andra bekanta dirigenter också, som Jurij Aronovitj (Yuri Ahronovich) , Torgny Hanson. Hon mådde förresten bättre av att dirigera, tror jag, än att ägna sig åt politik. Den motion som de flesta dirigenter får av dirigerandet brukar ju dras fram som förklaring till den höga ålder de ofta uppnår.

Professorn från Moskvakonservatoriet var ett undantag. Musikerna sa efter repetitionerna ”svettas han aldrig?”. Förklaringen? Tja,. vältränade människor svettas mindre. Eller kanske var det hans effektiva sparsmakade slagteknik. Det var professorn och generalmajoren, f d chef för all sovjetisk/rysk militärmusik Nikolaj Michajlov), och ensemblen av Flottans Musikkår i Karlskrona (modernt namn Marinens musikkår, MMK, på samma nivå som någon symfoniorkester).