På återbesök hos muminpappan

Vad gör man om man sitter i tjänsterummet hos en litteraturprofessor specialiserad på barnbokens teoretiska aspekter, narratologi med mera, och har en kvart över? Man ber att få fram Muminpappans bravader (memoarer i omarbetning) och läser förstaupplagan från 1950. Det var jag själv som köpte den en gång och senare förstås införlivat den med denna professors bibliotek.

Jag minns att jag var förtjust i boken, till och med omsorgsfullt färglade en del av de genialiska bilderna, men finner att jag femtiosju år senare är antagligen ännu mera förtjust. Jag delger professorn detta och hon säger lugnt att det är nog den muminbok hon är minst svag för. När jag nu läst ut Bravaderna igen förstår jag varför. De senare böckerna har en konstnärlig avsikt utöver det i och för sig legitima att roa och underhålla. Det kan jag också uppskatta. Men när jag läser om boken (som jag nog läste flera gånger i barndomen) är det de all uppfinningsrikedom, ironi som går hem hos både barn och vuxna, spexhumöret och de språkliga glada piruetterna som än en gång piggar upp läsaren en i en ålder där man sannerligen behöver piggas upp.

Bravaderna, som vi mumindyrkare säger, var den fjärde muminboken, efter Småtrollen och den stora översvämningen, Kometjakten och Trollkarlens hatt. Tove Janssons Muminvärld hade tagit fast form. Så fast form att hon kunde göra något helt annat än de tidigare böckerna, en berättelse i jagform där pappan oavsiktkligt avslöjar sina egenheter, svagheter och tillkortakommanden. Uppfinningsrikedomen flödar sedan inte på samma översvallande sätt  i de fölljande böckerna – hos en annan författare skulle det kanske ha blivit mekaniskt påhitteri, men inte här. Det är för betagande i sin milda genialitet. I böckerna som följer stramar Tove Jansson till handlingen. Bravaderna är en engångssuccé i sin art.

Tove hade ju uppenbara problem med sin egen far, som bland annat var mycket konservativ. Muminpappan är en förmildrad variant, antagligen med en hel del drag som bara de närmaste kände igen. Att muminpappan är rojalist går naturligtvis tillbaka på de konkreta försöken att göra det frigjorda, självständiga Finland till monarki, det fanns till och med en tysk kandidat utsedd till tronen, men klokt nog blev det inget av det. Om sedan Viktor Jansson (1886-1958) verkligen var rojalist vet jag inte, omöjligt är det inte. Det är nog för övrigt lättare att vara rojalist i en stabil demokratisk republik.

Jag har minnesbilder av Tove från två festkvällar hemma hos Vivica Bandler i Helsingfors, eller var de tre? Ett gott betyg åt finska festkvällar är att man inte minns hur många det var. När Vivica presenterat mig vid första kvällen berättade jag för Tove att i Moskva fanns en ung kvinna som jag var mycket svag för (se första meningen här ovan) och att hon och hennes bästa vän älskade muminböckerna där borta i mörkaste Ryssland och kallade varandra för Snork och jag minns inte vad. Då kysste Tove mig på kind. Spontant! som jag brukar framhålla. Vid ett annat tillfälle (eller var det samma?) sjöng Kaisa Korhonen uttrycksfullt visor på finska till ackompanjemang av Kaj Chydenius och man begrep av de närvarandes reaktioner att det var synd att man inte kan finska; visorna var inte riktigt anständiga, det var allt jag förstod. Och Tove satt rak och stram som en herrgårdsfröken på en stol och skrattade och log åt visorna och klappade sig på knäna; då hade jag verkligen velat förstå finska.

Vivica (som gett namn åt Vifslan där Tove gett namn åt Tofslan) var synnerligen osentimental om Tove och när vi diskuterat Toves oemotståndliga upptåg på Vivicas sjuttioårsdag sa Vivica något om att Tove blivit full och ”då blir hon så otrevlig”. Vivica förstod inte att för mumindyrkare i min generation var Tove sankrosankt. Jag borde ha bett om något exempel. I själva verket hade Toveinte alls varit otrevlig, tvärtom bara kritiserat Arja Saijonmaas axelvaddar i Arjas eleganta klädsel ty de förstörde skuldrornas linjer ”och på sådant är jag konnässör”, sa Tove – och tog en bordskniv (inte vass) och avlägsnade axelvaddarna under Arjas förskräckta skratt.

Jag skrev om detta i spalten Tysta Mari, om det fantastiska sällskapet runt detta bord (Tove, Tuulliki, Bo Carpelan, Arja, Lars Jansson, Jörn Donner  med flera), det mindre av två bord, med den kommentaren ”skulle man någonsin i Sverige få ihop ett lika lysande sällskap?” Toves bravader med bordskniven beskrevs förstås mildrat som att den beundrade författarinnan när hon tagit till kniven visat ”Äkta finska festtakter”. Det tyckte Vivica inte riktigt om. Men hon förlät mig nog.

Åter till Muminpappans bravader: ack att det funnes inspelningar med Hemulernas frivilliga musikkår!

Apropå det juridiska uttrycket hemul:det är faktiskt ett gammalt nordiskt ord. Se NE: HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. hemuld, hemol(d), till hemul, hemol ”som tillkommer ngn med rätta’; bildn. till hem

Reflexioner över ”böckernas bok” med anledning av ny bok

Med Hatte hittar vi en rengjord och nytvättad Bibel

Artikelbilder

Hatte Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, kan också det mesta om Bibeln.Fotograf: Birgitta Furuhagen

Jan Björklund säger att kristendomen bör ha en framskjuten plats i skolans religionsundervisning, på grund av dess ”stora roll i vårt lands historia och samhällsutveckling”. Ja, framför allt, i Västerlandets kultur, i synnerhet litteraturen. Hans Furuhagens nyutkomna ”Bibeln och arkeologerna” är i den vevan som gjord till lärarhandledning. Vad är historiska fakta och vad är myt i det bibliska arvet?
Bokstavstrogna kristna och judar är någon bråkdel av de troende, men för dem är Bibeln skriven direkt av respektive gud. Modernare trosfränder anser att den skrivits ”med gudomlig inspiration”, men anser att det finns också historisk information på sidorna.

Några hållpunkter i Gamla testamentet. Världen skapas sex- eller åttatusen år före Kristus. För fyratusen år sedan ger sig Abraham iväg från vad som nu är Irak, ty hans gud har givit honom en del förhållningsregler och lovat honom Kanaans land om han sköter sig.
Folket tar sig fram till Kanaan och bosätter sig där. Under en tid är det judiska folket i landsflykt i Egypten men när det förtrycks utvandrar det under stor dramatik tillbaka till det förlovade landet.
Det här är alltsammans förklaringsmyter, och det är möjligt att israelerna i själva verket hela tiden fanns på plats i Kanaans land, i återkommande strider om herraväldet. Att Abraham är en diktad, mytisk gestalt är uppenbart för de flesta.

Bibeln är ett tacksamt exempel på hur de styrande i olika epoker i propagandasyfte låtit dikta krönikor för att prisa sig själva och nedsvärta motståndare.
Ett slående exempel är höjdpunkten med de tre konungarna Saul, David och Salomo, som ska ha verkat i några årtionden var, omkring och efter millennieskiftet tusen år före Kristus. De följs av en rad mindre kungar och med tiden ockuperas landet av olika stormakter – Babylon, Persien, det makedoniska och det romerska imperiet, med flera.
Den spenslige David dräper med sin slunga den väldige Goliat och kommer i gunst hos konung Saul som dock blir misstänksam mot honom.
David flyr då ut i vildmarken med några hundra man i följe innan han själv blir kung och gör sitt land till ett stort och mäktigt välde, för att efterträdas av sin vise son Salomo.
David tronar högst, som ett föredöme för mänskliga härskare i kommande årtusenden. Det är högklassig litteratur, de tre herrarna är inte endimensionellt idealiserade utan har mänskliga svagheter av alla de slag. Och det är litteratur det är, skönlitteratur, fiction.

De moderna arkeologerna gör inte som tidigare kollegor, vilka ”höll Bibeln i ena handen och grävde med den andra”, för att få de bibliska berättelserna bekräftade. Med förfinade metoder och förutsättningslös analys har de modernaste arkeologerna konstaterat att Israels barn aldrig var ”fångar i Egypti land”. David hade inga resurser till att bygga ett stort tempel och regerade inte över något stort rike.
Om han verkligen funnits var han kanske en liten hövding i bergen – berättelserna om hur hans rövartåg som en annan Robin Hood är nog kärnan i en berättelse som senare byggts ut.
Men när byggdes templet i Jerusalem? Antagligen trehundra – fyrahundra år senare. Och vid ungefär samma tid var det väl som berättelsen om de tre kungarna författades – för att bekräfta den regerande dynastins legitimitet, att vara ”av Guds nåde”.

För mycket sådant redogör Hans Furuhagen klart och elegant, han manövrerar mellan de otaliga folk som kommer och går i Bibeln, som styrde han med gudomlig (ursäkta) inspiration en liten utombordare mellan bumlingar och knal i Dalälvens grunda utlopp.
Det finns dokument från den här tiden i angränsande länder, med kilskrift och hieroglyfer och annat, som ibland styrker Bibelns versioner, men minst lika ofta uppseendeväckande inte har ett ord om till exempel ”den egyptiska fångenskapen”; när arkeologerna inte heller har några fynd av ett slag som man skulle ha väntat sig, är det uppenbart att det är dikt och myt.
Hans Furuhagen följer den vetenskapliga debatten fram till dags dato, och i centrum står arkeologin. Hans bok innehåller också en nykter redovisning av det trassliga ödet för de ryktesomsusade Dödahavsrullarna.
Hans ”Hatte” Furuhagen, känd från Mosebacke Monarki, fick i fjol av regeringen välförtjänt hederstiteln professor, om ni undrar.

De resultat om somligt i Gamla testamentet som Telavivprofessorn Israel Finkelstein och hans kollegor, Zeev Herzog, Neil Asher Silberman och andra, med sina sofistikerade metoder har kommit fram till, överensstämmer för övrigt väl med slutsatserna när man har tillämpat vanliga vetenskapliga principer på biblisk historia.
Norman Cantor (1929 – 2004) skriver i sin judiska historia från 1994 om David att ”han var bara en av många andra klassens, måttligt framgångsrika härskare i Mellanöstern”, och att i Salomo ”blåser Bibeln upp en monark på lägre nivå i Mellanöstern till en storslagen härskare på mycket högre nivå med makt och rikedom”.
Nya testamentets arkeologi blir i boken inte lika engagerande läsning som om Gamla testamentet, och det beror på Nya testamentet självt. Det finns inte några arkeologiska fynd att sätta i samband med Jesus, som varken byggde tempel eller tillskrivs något rike av denna välden. När han ska ha vandrat omkring i Palestina var det fråga om en i raden av judiska förkunnare som genom årtusendena dyrkats som den kommande frälsaren. De begynner sin långa rad redan före Kristi födelse (ursäkta ironin) och den senaste dog 1994, The Lubavitcher Rebbe.

Hans Furuhagen talar klarspråk när det gäller Gamla testamentet, men om Nya testamentet är han försiktig som om han hade en religiös arvtant som han inte vill stöta sig med. Han går inte på följande fråga, som i vårt Sverige tydligen än i dag är känsligare än sanningshalten i Gamla testamentet.
Den Jesus som återfinns i ofta motstridiga texter i Nya Testamentet är en gestalt, byggd på myter och traditioner från Mellanöstern. Han är lika mycket litteratur som Oliver Twist hos Dickens eller furst Mysjkin hos Dostojevskij (och det är ju ingen dålig litteratur). Bakom denna litterära gestalt kan det ha funnits en historisk personlighet, men detta går inte att bevisa.
Kritisk och analyserande granskning av Bibeln började med den judiske filosofen Spinoza på sextonhundratalet. Det fortsatte på artonhundratalet med Julius Wellhagen som portalfigur, och många efterföljande. Inför Nya testamentet är man emellertid mycket försiktig.
I dagens Sverige är Hans Furuhagens bok hur som helst synnerligen välkommen. I pressen är det ingen brist på notiser om fnoskiga bokstavstrogna som ”hittat Noaks ark” 3 000 meter över havet eller förklarar underverken i Bibeln med krystade naturvetenskapliga resonemang. Däremot är det glest mellan svenska artiklar om de moderna rönen, jag har i de elektroniska tidningsarkiven bara hittat nio. De drunknar i syndafloden och Röda havet, ursäkta bildspråket.
En rengjord och nytvättad Bibel är ett minst lika respektingivande dokument som tidigare. Med Hans Furuhagens hjälp har den mer att lära oss.
Gefle dagblad 20 december 2010