Till minne av en stor författare och hans dolda text: Russell Hoban

Russell Hoban himself of course reacted to this article that he had certainly not written what I had found. But there is such a thing as subconciousness…

An article in an anthology some years ago.

What The Mouse and his Child is also about

“The Mouse and his Child” is the story of two animals that are not like
other animals, who survive against all odds, who are seemingly helpless
and weak – and yet indestructible. Their story is, among other things,
also the story of the Jewish people, from the beginning to the very
end. Consequently, Art Spiegelman´s Maus (1986) is not the first book
where mice have been used to illustrate the history of the children of
Israel; but where Spiegelman holds up his distorting mirror in front of
events from modern history, Russell Hoban´s The Mouse and the Child is
a subtle and ironic, disguised version of a wellknown story of three
thousand years or more.

The history of the Jewish people is so long and varied, that one must
be aware of the risk of constructing parallels and associations where it
might be the question of mere coincidences. Still, the resemblances
between adventures of the manysuffering Mouse and his son and the
history of the Jews are too many to be neglected.

There is in the book a constant contrast between the inanimate toys and
the animals of flesh and blood – they participate in the same actions,
cooperate and help each other, but the mechanical animals, thinking and
feeling as they are, are of course dependant on the living animals;
just as the Jews in the diaspora often were not allowed to participate in
the life of the society on equal rights. The mechanical animals
nevertheless take important initiatives and even solve crucial
strategical tasks in the end of the book, just as the Jews, when let
out of the ghetto, have played an enormous role in modern culture and
science, as well as the economic life of many countries, since they
are,with the words of Richard Pipes, “a very active people”.

The mechanical animals, we are reminded, do not eat and can not be
eaten, as living animals of flesh and blood do. It may be tempting to
introduce in the discussion the dietary rules, but I think that would
carry us too far away from the real contents of the book, especially
since real toys do not eat and real animals do. The fact of the Mouse
and his child not eating and not beeing eaten is rather one of the more
important way of stressing the otherness of the mechanical toys. More
important is the picture of the father and the son always together,
just as the loyalty within the family has been crucial for the survival of
the Jewish culture.

Unlike Pinocchio and most animated toys in other children´s books, the
Mouse and the Child have, as it has been pointed out by scholars, no
objective of becoming like the living animals – just as the Jews have
stuck to their religion and the teaching of their fathers (which is one
of the more important explanations of why the Jews as a nation have
survived as nation), and assimilation on a larger scale became a fact
only in later times, beginning with the French Revolution.

A cwertain feature of the book is that there is no onesided focusing on the misfortunes only of the mechanical animals. Around them, living animals kill and eat and mistreat other living animals. The mechanical animals are not the only ones suffering and tormented in this cruel world, just as Jews are not the only human beings being unhappy victims of fate. But while many living animals in this book are killed and eaten, the mechanical
animals persist and in the end gather in the muchdesired haven of the doll
house – just as the Jewish people still exists as such, and has not
disappeared in the way many once strong nations are now extinguished.
This is maybe the leitmotif of the book: the ability of the mechanical
animals to survive, against overwhelming odds – just like the Jews as
a people, by means of stubbornness, persistance and pure wits. We know
that it is the fate of toys to be worn out, rust or disintegrate and be
thrown away. The Mouse and his child and some other mechanical toys in
the book nevertheless remain. Although fragile and vulnerable, they are
indestructible, in the same way as the Jewish people .

In the beginning of the book, the Mouse and his son are the victims of
a great accident, the vase that demolishes them, and even after having
been repaired they can not stay were they once were happy to be but are
doomed to wander – they do not remain in the same place, do not move in
circles any more, off they go into the cruel world, just as the Jews
more than once have been forced to leave the promised land after
historic misfortunes. The mechanical mice are carried away by a hawk,
they have to work for the cruel Manny Rat — as a reminder of the
slavery in Egypt or the captivity in Babylon.

Manny Rat represents throughout the book the exploiters and tyrants
that during the millenia have tormented the Jews as well as other peoples.
In the end, he is defeated, his weapons, the teeth, being knocked out, and
still he makes one more, last and horrible attempt to destroy all the
animals, which fortunately and by chance fails; and it is also he, the
arch enemy, who makes the toys selfwinding, actually into perpetuum
mobiles, which gives them almost real life; just like the modern era
both has given Jews greater possibilities than they ever had and, at
the same time, has been the period of the most ghastly destruction, with
worse persecutions than ever and genocide on an incredible scale.

The army of the fierceful shrews with their effective drill and
formidable spears come and go as a comical picture of the great armies
of antiquity, which crushed each other. The illustrations underline the
amusing resemblance between these the smallest of mammals and the
powerful Roman legions.

For a long time, the Mouse and the child stand on the bottom of a pond,
and the reader at this point in the narrative says to himself: well,
here the writer is at an dead end, how will he ever be able to get them
up in the air again? Of course he manages the feat in an elegant way.
And the time the mechanical mice spend away from everything (except the
philosopher Serpentina) is like the life of the Marranos of Spain, who
were forced to disappear as Jews, pretend to be Christians and practice
their real religion in secrecy.

The beginning and the end of the book are bound together by the doll
house. It is the most wonderful thing the little mouse has ever seen,
and he dreams of it all through the book, and in the end it is
conquered from the evil mice, repaired and furnished anew. To make the picture even more clear, the mice encounter not only the first, magnificent
doll house, but to rub the image in, there is a second, smaller doll house,
just as after the destruction of Solomon´s Temple there was a Second
Temple. Like the Temple of Solomon has been rebuilt in modern time in
the form of the state of Israel, the mechanical animals make the doll
hous a new and different place where to live, when it has been
conquered from the rats.

Like there in the story of the Bible is only one god, almighty and
impossible to understand, there is in “The Mouse and his Child” one
single human being, the Tramp, who repairs the broken toy mice and set
them out on their travel through life; and in the end, he returns and
looks upon what they have achieved when he was absent (as the God from
Sunday School is absent in the lives of most modern Jews or Gentiles)
and says: Be happy. It is another ironic twist that he is a Tramp – an
Ahasverus; who is not a figure from Jewish but from Christian lore.

The chapter where the mechanical animals conquer the wonderful doll
house from the rats is a great piece of fairytale, reminding us both of
Tolkien and of The Wind in the Willows. If we read it carefully, there
is nothing that says that the doll house by any law belongs to either
party, the rats or the toys. The toys take it by superior strategy,
against an enemy with by far superior forces. The rats are thrown out
on a train and carried of too far to be able to return. It is a cruel and
actually not partial picture of what happened in Israel´s War of
Independence (and yet, the book was published in the year of the Six
Day War; but it is reasonable to presuppose that the book was written
before this event).

As a disarming contrast, the most irresistable feature of Jewish
culture in this marvelous book (a “masterpiece”, as the Swedish critic Jesper Högström wrote as late as May, 1998) is of course the Child´s dream of a real Mother (which he really does not know what it is). When he finds her, she is a little bit pompous, pretentious, and still quite nice.

The Yiddische Mama, object of much concern in many American novels, is in this case not only oneeyed, she is – an elephant. Even a mechanical one. I do not know in what other culture anyone would dare to portray the
madonna and matrona thus. But Groucho Marx would have liked it.

Ryska markörer i Tornet

Se http://staffanskott.wordpress.com/2011/05/

En överkomlig läckerhet: nykokt tunga.

I eftermiddag ska jag koka oxtunga så att lördagsmiddagen blir den delikatess som de flesta aldrig provat. Tunga äts ju som regel kall. Nykokt, varm tunga, gärna med gröna ärtor, som med sin syrlighet står bra till tungan… I Frankrike äter man ju kalvkinder eller kalvhuvud (inte hjärna som är en delikatess även det, senast åt jag hjärna på Aragvi i Sankt Petersburg) och de påminner starkt om tunga. Både i Stockholm och här i Cambridge får man leta ett tag innan man hittar var man kan köpa tunga – här är det Waitrose, en superstore som lagt sig lite högre än Tesco. I Stockholm köpte jag på Hötorgshallen. Det är inte någon dyr delikatess; den jag köpte på annars icke som billiga ansedda Waitrose kostar den 6 pund kilot. Oxtungan ska koka i två och en halv timme. Om skinnet sedan inte lossnar lätt får man koka en stund till. Det är bekvämast att använda kökstång, en sådan som gatukök har för att vända på burgarna. Recepten brukar hävda att man ska lägga i morötter i kastrullen, men jag nöjer mig med lagerblad, lök och några krydd- och vitpepparkorn (eller svarta dito).
Det som blir över kan någon annan dag värmas i mikron, också mycket gott. Hustrun äter av för mig obegriplig anledning med pepparrot, jag äter som den är, eftersom den är rimmad behöver den oftast inte saltas.

Rysk litterär kanon i tre fattningar

Till Bokmässan fick jag beställning på en rysk kanon, av Maria Söderberg som med stor ackuratess och fyndighet administrerade en scen med Vitryssland som bärande tema, men också annat.

Tillsammans med en mig närstående moskvafödd litteraturvetare, professor vid Världens Bästa Universitet *) , utarbetades då en kanon. En kort kanon, tio titlar/författarskap, men bara sådant som finns i godtagbar svensk översättning. Vi hade roligt och äktenskapet höll.

Medan vi ändå var i farten gjorde vi en kanon till, där ingen hänsyn togs till svenska översättningar. Då kom förstås Jevgenij Onegin med.

Och för skojs skull en kanon som skulle ha kunnat vara godtagbar officiellt i gamla Sovjetunionen.

Det råder inte någon full konsekvens eller logik i relationerna mellan kanon I och II.

*) I en av de ytterst seriösa rankningarna av världens bästa universitet har Cambridge för andra året i rad placerat sig som etta. Fast förstaplatsen cirkulerar förstås mellan Cambridge, Another place **), Harvard och Yale. Vem som arrangerar rankningarna? Bland annat seriösa organisationer i Asien, där man skickar många studenter till högskolor i USA och Europa och vill veta vad man får för utbyte för pengarna.

**) En i Cambridge vedertagen benämning för Oxf-rd.

I:

RYSK KANON FÖR SVENSKAR

med hänsyn tagen till om verket /verken finns i godtagbar översättning

Brodskij: Dikter

Bulgakov: Mästaren och Margarita

Dostojevskij: Idioten

Gogol: Döda själar

Gontjarov: Oblomov

Krylov: Fabler

Pasternak: Doktor Zjivago

Solzjenitsyn: I första kretsen

Tolstoj: Krig och fred

Tjechov: Noveller och pjäser

*i H Björkegrens tolkning. ”Joseph Brodsky” skrivs det när han skrivit på engelska.

II:

RYSK KANON, EJ HÄMMAD
av tillgänglighet i svensk översättning

Achmatova, lyrik

Bulgakov, Mästaren och Margarita

Dostojevskij, Idioten

Lermontov, Vår tids hjälte

Pasternak, Doktor Zjivago

Pusjkin, Jevgenij Onegin

Solzjenitsyn, I första kretsen

Tjechov, noveller och pjäser

Tolstoj, Krig och fred

Tsvetajeva, lyrik

III:

SPÖKKANON (som den kunde sett ut i Sovjet)

Gorkij: En mor
Fadejev: Förintelse
Fadejev: Det unga gardet
Majakovskij, över huvud taget
Ostrovskij, Nikolaj: Hur stålet härdades
Simonov: Attack mot Moskva (Zjivyje i mjortvyje)
Sjolochov: Stilla flyter Don
Tjernysjevskij: Vad bör göras?
Tolstoj, Aleksej: Lidandets väg
Turgenev: Fäder och söner

Det blev faktiskt inga reaktioner när jag föredrog dessa tre listor på Bokmässan. Tyvärr. Det bara antecknades. Annars saknar man kanske Mandelstam, där protesterade Magnus Ljunggren som jag konsulterade. När gäller Tolstoj kunde det lika gärna stå Anna Karenina, om det inte var för Krig och freds etablerade status; för Dostojevskij kan man tänka sig vilken som helt av de stora romanerna, och något liknande för Solzjenitsyn. Här fick min litteraturvetande hustru bestämma.

Hur man sminkar Sovjets historia i rött – om Eric Hobsbawm

DEN STORE HISTORIKERNS ÖMMA KÄNSLOR FÖR ”OKTOBERREVOLUTIONEN”

Den världsberömde engelske professorn Eric Hobsbawm gav 1994 ut en bok som heter The Age of Extremes, om världshistorien 1914 – 1991. Det är en bok som inte minst på grund av Hobsbawms prestige behöver stora varningsskyltar. De tre övriga delarna i denna serie, som börjar 1789, ett standardverk som kommit i många upplagor och även finns i svensk översättning, ska inte behandlas här.

Hobsbawm understryker att ”oktoberrevolutionen” 1917 var en av de viktigaste händelserna för nittonhundratalets historia. Det gör det desto intressantare att avsnitten om Sovjetunionen i denna bok är tendentiösa och innehåller uppseendeväckande överslätningar och förtiganden. Vid exemplen i det följande kan läsaren gärna fundera på om en historiker som framhöll att kärleken till Hitlers Machtübernahme aldrig övergivit honom, som skrev om Nazi-Tysklands anfall mot Polen 1939 som ett ”effektivt och snabbt krig” (det var det tyvärr) men inte att Tyskland anföll Polen, och så vidare, om en sådan skulle behandlas med så stor respekt som Hobsbawm.

Det finns också skäl att redovisa en del som man skulle kunna tro icke graverande felaktigheter, som i själva verket visar att Hobsbawm inte är så säker i sina kunskaper om Ryssland och Sovjet – om vilket han skriver med sådan tendentiös övertygelse. Han har under större delen av sin levnad varit organiserad kommunist, även på den tiden det innebar att vara stalinist. Hur skulle en historiker som under större delen av sitt varit organiserad nazist klara sig i kollegornas ögon?

Jag anger i fortsättningen datum enligt gamla stilen fram till den 1 februari 1918, till dess var Rysslands almanacka tretton dygn efter övriga Europa. När februarirevolutionen och ”oktoberrevoutionen” ägde rum var det mars och november i övriga Europa.

FEBRUARIREVOLUTIONEN OCH KUPPEN I OKTOBER

I februari 1917 störtades tsar Nikolaj II och landet fick en provisorisk regering grundad på förhållandena i tsartidens rumphuggna parlament, duman.

Under resten av året bedrev bolsjevikerna en våldsam kampanj mot denna regering. Det skedde med en nygrundad press som finansierades med enorma summor från Tyskland, huvudmotståndaren i det pågående världskriget. Hobsbawm nämner över huvudtaget inte detta uppseendeväckande förhållande, som naturligtvis var landsförräderi i ett land i krig.

I oktober 1917 grep bolsjevikerna makten i Ryssland genom en statskupp. Den störtade provisoriska regeringen (februari-oktober 1917) hade utlyst ett val till ett parlament som skulle ge landet en författning, Konstituerande Nationalförsamlingen – ”Utjreditelnoje sobranije”. Valet hölls och parlamentet sammanträdde en natt i januari 1918. Därefter upplöste Lenin med våld Rysslands första demokratiskt valda folkförsamling.

I kapitlet The World Revolution skriver Hobsbawm om bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 : ”The real issue is not whether, as anticommunist historians have argued, it was a putsch or coup by the fundamentally antidemodcratic Lenin, but who or what should or could follow the fall of the Provisional Government. /…/ The military counterrevolution had only begun.”

Vad var det om det inte var en statskupp? I själva Ryssland talade man under årtiondet efter ”Oktoberrevolutionen” inte om någon revolution utan om statskuppen, omvälvningen – ”perevorot”. Senare döptes den om till ”revolution” för att få större prestige och passa bättre in i kommunisternas historieskrivning.

Om böndernas roll i omvälvningarna efter första världskriget skriver Hobsbawm: ”/…/ where they constitued the majority of the population, they practically guaranteed that socialists, let alone Bolshevik ones, would not win democratic general elections. This did not necessarily make peasants bastions of political conservatism, but it fatally handicapped demokratic socialists; or else – as in Soviet Russia – pressed them into abolishing electoral democracy. For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (Mina kursiveringar.)

1.
Hobsbawm skriver att socialister, allra minst bolsjeviker, inte skulle kunna vinna allmänna demokratiska val. Det var i själva verket precis vad socialister gjorde i valet i november 1917, Rysslands första demokratiska val någonsin. Det var inte bolsjevikerna som vann, de fick 23,9 procent av rösterna, det står till och med i Stora sovjetencyklopedin från 1970-talet (9 844 000 röster). Om man räknar ihop röstetalen för de övriga partier som betecknades som socialistiska blir det 27 463 000. Många av dessa partier, inklusive Socialistrevolutionärerna (SR) som med sina 16 500 000 röster var störst, kan beskrivas som socialdemokratiska. Bland de många småpartierna återfanns för övrigt även den legendariska judiska arbetarorganisationen Bund med 550 000 röster. Det var 42 miljoner män och kvinnor som röstade. Valdeltagandet var omkring 60 procent.

2.
Hobsbawm kallar bolsjevikerna ”demokratiska socialister”, vilket antingen är a slip of the tongue eller kommunisters ständiga försäkran att endast kommunistiska partier och stater var demokratiska. De tiotals miljoner oskyldiga människor (hundratals, om tar med Maos Kina) som mördats av kommunistregimer är stumma vittnen om arten av ”kommunismens demokrati”.

3.
Han hävdar också att de av bönderna tvingades (”pressed”) att överge demokrati genom val. I själva verket skyndade Lenin sig att förbjuda den Konstituerande nationalförsamlingen för att undvika risken att denna överväldigande socialistiska, icke bolsjevikiska majoritet skulle bildas en arbetsduglig koalition.

4.
Hobsbawm är inte helt okunnig om att det finns resultat från detta parlamentsval. Av alla nämner han dock bara att de liberala ”Konstitutionella demokraterna” (KD, med det vitsiga smeknamnet ”Kadetterna”), fick mindre än 2,5 procent av mandaten. Bara det lilla procenttalet, inte att detta motsvarade omkring två miljoner röster.

Och framför allt nämner han inte det utanför specialintresserade tyvärr föga kända faktum att det hölls fria, hemliga, demokratiska val och att bolsjevikerna mot sig hade en socialistisk majoritet om tre gånger så många röster som deras egna. Det passar som vi ser inte in i en schematisk kommunistisk historieskrivning.

Den låga siffran för ”Kadetterna”, 2,5 procent, är bättre ägnat att låta bolsjevikerna framstå som ett ”massparti”. Men inte heller bolsjevikernas valresultat nämns.

VÄRLDENS DITTILLS STÖRSTA MASSMORD -
INBÖRDESKRIGET OCH ”KOLLEKTIVISERINGEN”

I samband med inbördeskriget i Ryssland dog miljoner människor av svält. Detta upprepades tio år senare i samband med ”kollektiviseringen”, det förskönande uttrycket för tvångförstatligandet av jordbrukeet.

När bönderna under kommunisternas första tid vid makten inte fick betalt för livsmedlen vare sig med pengar eller varor slutade de leverera livsmedel. Kommunisterna sände ut beväpnade rekvisitionspatruller på landsbygden som konfiskerade livsmedel. Följden blev en fruktansvärd svält på landsbygden, minst tre miljoner på detta vis mördade människor. Det kan ha varit mycket fler.

När jordbruket skulle förstatligas upprepades metoden. I synnerhet i Ukraina var motståndet stort mot kollektiviseringen”. Den mat som bönderna försökte gömma letades fram och bondebefolkningen svalt så som man aldrig svultit i Tsar-Ryssland. De drabbade områdena spärrades dessutom av med beväpnade enheter, folk kunde inte fly utan var tvungna att svälta ihjäl. Minst fem miljoner mördades, kanske fler. Det var som värst 1932-1933.

Inte bara Ukraina drabbades, även områden i södra Ryssland och på andra håll i Sovjetunionen. I delrepubliken Kazachstan dog minst en och en halv miljon av en befolkning om fyra miljoner – det procentuellt största dödstalet i något av de drabbade områdena.

Om svältkatastrofen under inbördeskriget står det hos Hobsbawm ingenting mer än ”hunger” på ett ställe. För övrigt var inbördeskriget i praktiken över redan 1919, eventuellt kan man ta evakuationen av Wrangels trupper hösten 1920 som slutet – det ”inbördeskrig” som fortsatte ytterligare ett bra tag var att den med moderna vapen utrustade överlägsna Röda armén slog ner bondeuppror med hötjugor och jaktgevär som enda beväpning. Bondeupproren var mer remarkabla än de tämligen beskedliga och kortvariga utländska interventionerna, men det är en kommunistisk tradition att blåsa upp de senares betydelse. Och att slå ner bondeuppror går kanske inte riktigt ihop med kommunismens egen historieskrivning

Om massmordet på bönder i Ukraina och på andra håll 1932-1933 läser vi hos Hobsbawm att jordbrukspolitiken var ”disastrous /…/ Its immediate effect was to lower grain output and almost halve livestock, thus producing a major famine in 1932-33”. Hobsbawm redogör för mycket elände i Sovjet som inte går att dölja, till och med att ”the number of direct and indirect victims [för sovjetperioden, SS] must be measured in eight rather than seven digits.” Men ”/…/ [I]t does not much matter whether we opt for a ‘conservative’ estimatet nearer to ten than to twenty millions or a larger figure/…/”

Att merparten av offren var miljontals oskyldiga människor på landsbygden som Stalin med berått mod mördade framgår inte av boken. Enligt Hobsbawm var de kanske ”indirect victims”.

DEN STORA TERRORN

Medan Hobsbawm inte diskuterar Lenin och Stalins massmord på oskyldiga landbygdsbor finner han det värt att offra utrymme på en fnoskig teori att den stora Terror i slutet av 1930 skulle ha varit ”Stalin´s desperate method to overcome the bureacratic maze”.

Den stora terrorn var helt enkelt Stalins sätt att sätta skräck i det sovjetiska folket, så att det hat som folkmordet under ”kollektiviseringen” framkallat hos befolkningen inte skulle ta sig konkreta uttryck.

Detta upprepades för övrigt i Kina under ”kulturrevolutionen”, som var Maos sätt att befästa makten efter det lika oundvikliga hat mot honom som uppstod efter hans massmord på oskyldiga bönder under ”det stora språnget framåt”, då minst 45, kanske 80 miljoner landsbygdsbor dog av svält sedan man konfiskerat deras mat.

”STALIN – RIBBENTROPPAKTEN”

”Molotov-Ribbentroppakten” kallas den överenskommelse mellan Stalin och Hitler som den 23 augusti 1939 slog världen med häpnad, och som ledde till andra världskrigets utbrott. De två diktatorerna delade upp östra Europa mellan sig, Hitler tog västra Polen och Stalin östra delen av landet, plus de tre baltiska republikerna som med våld införlivades med Sovjetunionen. Under slutet av Sovjetunionens existens förekom förkortningen MRP i många sammanhang, även som graffiti i Baltikum, och i artiklar där ester, letter och litauer påminde om den skamliga köpslagan där deras självständighet offrades som spelmarker, i de hemliga tilläggsavtalen, vilkas existens förnekades av Svojet ända fram till Gorbatjovs sista år.

Egentligen borde det heta Stalin-Hitlerpakten, eftersom det var de två som kom överens, medan utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop bara stod för handläggningen.

Faktum är att om man slår i Google på olika kombinationer mellan de fyra namnen Molotov, Ribbentrop, Stalin och Hitler leder det vedertagna uttrycket ”Molotov-Ribbentrop” överlägset (606 000), och ”Stalin-Hitler” är också vanligt förekommande (455 000).

Men för Hobsbawm är det ”Stalin-Ribbentrop” som gäller, en kombination som bara förekommer 3 530 gånger, hela formuleringen Stalin-Ribbentroppakten bara 813.

Varför det då ”Stalin-Ribbentroppakten” i Hobsbawms ordval, bara en gång, och inget annat?

Den enda hypotes jag kan formulera är att även om han numera har klart för sig att Stalin var ett monster, lever i hans undermedvetna den gamle stalinisten Hobsbawm, och att koppla ihop Stalin med Hitler vore i hans ögon alltför grovt.

Det komplicerade diplomatiska spelet under andra hälften av 1930-talet tolkades redan då och sedan i memoarer av stalinistiska och andra kommunistern som att det var västmakterna som kastade Stalin i armarna på Hitler, och Hobsbawm klänger sig ännu en mansålder år senare fast vid den versionen. ”It was the fear of being left to confront Hitler alone which eventually drove Stalin, since 1934 the unswerving champion of an alliance with the West against him, into the Stalin-Ribbentrop Pact of August 1939, by which he hoped to keep the USSR out of the war while Germany and the Western powers would weaken another /…/”

Tja, eller också drevs Stalin lika mycket av utsikterna att ta tillbaka stora territorier som Ryssland förlorat efter första världskriget.

INSIGNIFIKANTA SMÅFEL – ELLER?

Det är mänskligt att fela. Även för berömda historiker. Några små fel eller inexaktheter i The Age of Extremes visar sig emellertid följa ett mönster.

Om den demokratiskt valda Konstituerande Nationalföresamlingen, som bolsjevikerna upplöste med våld, skriver Hobsbawm: ”For this reason the bolsheviks, having demanded a Constituent Assembly /…/ dissolved it as soon as it met, a few weeks after October.” (Min kursivering.) Det var inte ”a few weeks”, det var mer än så. Det var sjuttiotvå dagar eller något mer än tio veckor. Formuleringen ”a few weeks” kanske ska visa att det var något hafsigt över konstituerande nationalförsamlingen. Eller också visar den missvisande formuleringen hur Hobsbawm i sin text om den ryska revolutionen inte utnyttjar ordentliga kunskaper utan skriver i en tradition med traditionella förenklade kommunistiska redogörelser.

Det låter också hos Hobsbawm som om det var Lenin och bolsjevikerna som fick ordning på den ryska rättstavningen. ”It was the October revolution which reformed the Russian calendar, as it reformed Russian orthography, thus demonstrating the profundity of its impact. For it is well known that such small changes usually require socio-political earthquakes to bring them about.”

Den ryska rättstavningsreformen var i själva verket utarbetad av några av Tsar-Rysslands främsta lingvister, som Aleksej Sjachmatov (1864-1920) och den banbrytande Jan Baudouin de Courtenay (1845-1929) och det var redan före revolutionen bara en tidsfråga när den skulle genomföras. Så det var inte (vilket man kan tro av Hobsbawm) en djärv lingvistisk analys av Lenin eller Lunatjarskij som låg till grund för rättstavningsreformen.

I samband med februarirevolutionen gjorde Finland sig fritt. Detta beskrivs av Hobsbawm som att landet ”had been allowed to secede by Lenin”. Ja, Lenin skrev på ett sådant papper. Men självständigheten vanns i ett blodigt och tragiskt inbördeskrig där de vita under tsargeneralen Mannerheim besegrade de röda, till vilka hörde ryska trupper. Det, och inte Lenins namnteckning, gjorde Finland fritt och självständigt. De rödas mål var att ansluta Finland till Sovjetunionen. Det finns inga ursäkter för de förhållanden under vilka krigsfångarna behandlades efter de vitas seger. Om de röda hade segrat hade faktiskt antalet oskyldiga mördade i Finland blivit oändligt mycket större.

Finland fortsatte genom åren att vara ett problem för kommunistiska historieskrivare, inte minst i Sverige. Hobsbawm kallar på ett ställe det självständiga Finland för ett ”kontrarevolutionärt land” (sid 67). Det betyder väl i själva verket bara att Finland efter inbördeskriget var ett fritt och demokratiskt land med rättssäkerhet? Det fria Finland med fria, hemliga val var enligt Hobsbam ”nätt och jämnt demokratiskt”.

I Hobsbawms redogörelse för territoriella förändringar i samband med andra världskriget finns fler besynnerligheter.

”The USSR /…/ occupied those European parts of the Tsarist empire lost in 1918 (except for the parts of Poland taken over by Germany) and Finland, against which Stalin had fought a clumsy winter war in 1939-40, which pushed the ‘Russian frontiers a littler further away from Leningrad.” (Sid 39, min kursivering.)

Det står alltså med svart på vitt att Sovjet efter kriget skulle ha ockuperat Finland. Det gjorde det inte. Finland förblev ett fritt och demokratiskt styrt land. Slarvfel? A Freudian slip? Till följd av undermedvetna önskningar hos den Hobsbawm som för sjuttio år sedan under detta vinterkrig skrev en broschyr till Stalins försvar, till försvar för Sovjets anfall mot ett fredligt grannland?

Orden ”a clumsy winter war” vittnar om den nonchalans många kommunister lägger i dagen när det gäller ryska liv. Under vinterkrigets tre och en halv månad stupade 23 157 finländska soldater och minst 150 000, kanske 175 000 sovjetiska soldater. Som en jämförelse: under andra världskrigets mer än sju och ett halvt år stupade vid fronterna 326 000 brittiska soldater. Allt Hobsbawm nämner är att utgången av kriget ”pushed the Russian frontiers a little further away from Leningrad”. Ja, avståndet fågelvägen från gamla gränsen vid Systerbäck (Sestroretsk) till den i dag gällande gränsen är omkring 120 kilometer. Och Finland förlorade det legendariska Karelen och tre-fyra hundratusen karelare blev flyktingar. Hobsbawms bok drar visserligen de stora linjerna i historien men att bara skriva ”a clumsy winter war” är ett skamligt hån mot de oskyldiga finska och sju gånger så många, egentligen lika oskyldiga ryska pojkar som Stalin drev ut att dö i Karelens skogar.

VARFÖR BLEV DET REVOLUTION I RYSSLAND 1917?

Det följande är inte yttringar av Hobsbawms aldrig slocknade kärlek till Lenin och ”oktoberrevolutionen”, men om han vore förtrogen med modern historieskrivning skulle han inte missa en av de avgörande faktorerna för revolutionen 1917.

Som ekonomihistoriker ser han i första hand materiella grunder för utvecklingen. Rysslands militära situation och försörjningsläge var 1917 emellertid inte alls katastrofala, brödköerna i Petrograd i februari 1917 var förorsakade av usel administration, det fanns i själva verket mat så det räckte, och vid fronten höll Ryssland ställningarna. Bland förutsättningarna för februarirevolutionen i Petrograd nämner Hobsbawm inte den den kanske allra viktigaste: Nikolaj II:s och hans hustru Alexandras förödande impopularitet.

Nikolaj själv befann sig sedan länge vid högkvarteret i Mogiljov, fjärran från huvudstaden, och hans hustru var den som styrde och ställde i Petrograd – ansvarslöst och impulsivt, med utnämningspolitiken utgående från vilka kandidater som ansågs vara vänner till den besynnerlige och avskydde Rasputin. Till och med en stor skara av tsarens släktingar uppvaktade Nikolaj om att göra slut på dessa förhållanden. Situationen bara väntade på en utlösande faktor, och det blev upploppen i februari.

EN LIVSLÅNG DRÖM UNDER ETT LÅNGT LIV

I Hobsbawms självbiografi ”Interesting times” finns förklaringen till de ovanstående tendentiositeterna i The Age of Extremes. Under ett långt liv har denne historiker med världsrykte inte kunnat dra slutsatserna av vad som hände med Ryssland efter oktober 1917, trots att han i många detaljer redogör för missförhållandena under Sovjettiden:

”The dream of the October Revolution is still there somewere inside me, as deleted texts are still waiting to be recovered by experts, somewhere on the hard disk of computers. I have abandoned, nay, rejected it, but it has not been obliterated. To this day I notice myself treating the memory and tradition of the USSR with an indulgence and tenderness which I do not feel towards Communist China, because I belong to the generation for whom the October Revolution represented the hope of the world, as China never did. The Soviet Union’s hammer and sickle symbolized it.”

(Min kursivering.)

Ja, kommunister har under hela nittonhundratalet delat nazisternas övertygelse att man med våld kan tvinga in mänskligheten i ett paradis, byggt enligt dessa extremiströrelsers recept. I ett engelskt teve-program 1994 fick Hobsbawm frågan:

”Det innebär alltså att om den strålande framtiden faktiskt hade förverkligats, då hade förlusten av femton, tjugo miljoner människoliv varit berättigad?”

Hobsbawm svarade omedelbart ”Ja”.

De flesta av oss skulle säga att en strålande framtid över huvud taget inte kan vinnas till priset av tiotals miljoner mördade oskyldiga människor.

STILL GOING, STRONG OR WRONG

Hobsbawm, född 1917, är fortfarande en aktiv skribent och kan läsas i London Review of Books. I numret för 25 augusti 2011 skriver han om en bok om några av ”atomspionerna”, som Berti Broda och Alan Nunn May, den senare fick tio års fängelse medan Broda aldrig ställdes inför rätta. Bägge hade mellan 1942 och 1945 lämnat ut information om atombombprojektet till Sovjet.
Bägge hade mellan 1942 och 1945 lämnat ut information om atombombprojektet till Sovjet.

När ett ämne kommer in på Sovjetunionen försvinner som vi märkt Hobsbawms verklighetsuppfattning: ”Without the US-British decision to keep the USSR in the dark about the plans to construct an atom bomb, neither Broda nor Nunn May would have been of interest to the Soviet intelligence services /…/.”

De stygga västmakterna drev tydligen de två fysikerna i armarna på Stalins underrättelsetjänst. Tycker Hobsbawm. Ränderna går aldrig riktigt ur.

NÅGRA KÄLLOR

Kapitlet World Revolution: sidorna 54-84 i The Age of Extremes.

Angående förlustsiffrorna i vinterkriget: Pavel Aptekar från statliga militärarkivet i Moskva har gått igenom en enorm förteckning över “Oåterkalleliga förluster för Röda Arbetar- och Bondearmén”, och själv räknat dem allihop – 131 476 alfabetiskt uppräknade namngivna dödade, försvunna utan underrättelser och avlidna efter i strid erhållna skador. Han räknar med ytterligare tjugo-trettiotusen stupade. För detta redogjorde han vid ett möte i Moskva 1995 mellan ryska och finländska historiker, redovisat i ett särskilt nummer av ryska statens historiska tidskrift Rodina.

För stavningsreformen finns en bra redogörelse på

http://russiasgreatwar.org/media/culture/orthography.shtml

Omständigheterna vid februarirevolutionen: se Richard Pipes, The Russian Revolution. Att tsar Nikolaj II förlorat all auktoritet på grund av sin hustrus agerande framgår av mängder av memoarlitteratur.

Om den avsiktligt framkallade svälten i Sovjet framför allt åren 1932-1933: se Conquest, Harvest of Sorrow. Svältkatastrofen var känd på trettiotalet men hamnade med tiden i skuggan av världskriget. Om parallellen mellan den stora terrorn i Sovjetunionen och den s k kulturrevolutionen i Kina, se Jasper Beckers ”Hungry Ghosts”. För de båda fruktansvärda hungerkatastroferna gäller att en stor dokumentation tillkommit under senare år.

För tio år sedan – repris

Sedan veckor har det stått att läsa i tidningarna om den 9 september, Så varför inte också jag?
Vi hade just kommit hem efter två år i USA. Faktum var att denna text stod att läsa i DN mitt i de avslutande artiklarna om Masjas och min färd i bil från San Diego tvärs över USA till först Amherst, Massachusetts, och New york för hemflyg.
Det jag skrev den 13/9 2001, minns jag rörd, fick vänliga ord från yngsta sonen, f 1984. Det händer inte ofta.

Skott: De som alltid drabbas

För andra gången har vi suttit i timmar framför teven, sett lågor
slå ut från en stor byggnad med världspolitisk betydelse.

Förra gången var 1993, när Jeltsin lät beskjuta ryska parlamentet
(Vita huset) för att röka ut sina politiska motståndare. Ödet ville
att allt hände i gamla hemtrakter för oss båda.

Vi satt förstummade av sorg och kunde aldrig ha föreställt oss att
vi om åtta år skulle uppleva en ännu mycket värre direktrapportering
om våld och eld och ofattbart mycket större dödssiffror.

Den gången var det ingen terrorattack, utan en ung och bräcklig
demokrati som försvarade sig med stridsvagnar, en absurd situation,
och visst satt vi ända från morgonen och undrade förskräckt vad det
var som hände.

Nu i förrgår, denna förfärliga tisdag, var det en stark demokrati
som tvärtom angreps med våld, och en värld kunde i vardagsrummen
bevittna historiens värsta terrorattack. CNN, som i Moskva 1993
gjorde en bedrövlig insats på grund av obefintlig sakkunskap, var nu
på hemmaplan och levererade en mycket bättre skildring av
ohyggligheterna.

Krig, har kloka män sagt, är alltid det sämsta sättet att lösa ett
problem.

På det viset är terror krig.

Det vanliga folket, i vars namn attackerna sägs utföras, drabbas
alltid.

När ryska terrorister i mars 1881 mördade tsaren (naturligtvis den
bästa tsar landet haft) dödades också en liten bagarpojke på
trottoaren.

Och så där har det fortsatt.

Redan då var terrorn något som utvecklades enligt ett bestämt
mönster: först grips några regimmotståndare och bestraffas, kanske
avrättas. Då hämnas deras kamrater med värre terrordåd, grips och
avrättas och blir hämnade med ännu värre dåd… och så vidare tills
det inte finns några terrorister (eller offer) kvar.

Att tsarmakten definitivt var mogen för sophögen gjorde inte
terroristernas kamp effektivare; terrorn motverkade sitt syfte. Och
beredvilligheten att offra oskyldiga liv för att nå sina konkreta
mål – det var naturligtvis något som fick sin fortsättning i
bolsjevikernas beredvillighet att offra miljoner liv i “kampen för
ett bättre samhälle”. Som efter sådana medel var garanterat
ogenomförbart.

Under två år i USA och under en resa med bil genom landet från kust
till kust har vi kommit närmare det vanliga amerikanska
arbetsfolket.

De sliter hårt, en tredjedel tjänar under existensminimum, de två
tredjedelar som har världens högsta levnadsstandard har nästan ingen
fritid att njuta av den.

De har en reflexmässig vänlighet som får allt att flyta smidigare
och inte alls utesluter genuin omtanke.

Och det är de, det vanliga folket, som drabbas av vidrigheter som
tisdagens attacker i New York och Washington. Det är alltid de.

STAFFAN SKOTT

Kul kommunistkrönika

När lille Alexei Sayle ville gå och se Bambi, som alla de andra barnen i trakten sa mamma Molly nej till Hollywoodprodukten från den stygge Disney. Alexei fraktades över hela Liverpool för att se Eisensteins Alexander Nevskij, en bra film från det kommunistiska Ryssland.

Ty mamma och pappa var moskvatrogna kommunister ända till det bittra slutet 1991. Alexei är född 1952.

Hans bok ”Stalin ate my homework” berättar med mild, kärleksfull och effektfull humor om denna uppväxt där man inte satt på Beatles konsert utan gick med mamma och pappa och såg Röda arméns kör i stället. Pappa var vid järnvägen och man åkte på gratisbiljetter över hela världen, naturligtvis också till kommuniststyrda stater i Östra Europa. I Tjeckoslovakien hamnade man först på en campingplats där man bodde i ett fuktigt  tält i stället för det beställda hotellrummet, men pappa uppsökte kollegor vid tjeckiska järnvägen och efter två nätter på deras semesterhem hamnade familjen på lyxhotell i Prag – partimedlemmar och fackföreningsfolk som de var! En svart Tatra med chaufför och engelsktalande värd tog hand om dem i två veckor och de första attraktionerna man fick se var platsen där tyskarna brände ner byn Lidice som straff för mordet på Heydrich, och platsen där Heydrich mördades, och platsen i Prag där attentatsmännen fångades in.

Ganska dystert, tyckte lille Alexei.

Som gärna hade hetat Stephen eller Bill men var döpt efter Maksim Gorkijs rätta namn, Aleksej Pesjkov.

De små eleganta poängerna droppar med jämna mellanrum. När kommunisttidningen Daily Worker (senare Morning Star) hade en galoppskribent som prickade in en högoddsare i skräckloppet Grand National (66-1) var detta enligt mamma en seger för det korrekta marxist-leninistiska tänkandet.

Och så vidare.

Mamma Molly lever, några och nittio år gammal, och har fördömt boken som ”bara lögner”. Mycket underhållande lögner, i så fall; och jag tror på Vivica Bandlers gamla tes att ”det kan krävas många små lögner för att säga en stor sanning”.

Och vad jag sett av föräldrarna Sayles partikamrater i Sverige, och erfarit vid läsning av deras olika publikationer, för att inte tala om C H Hermanssons tvåbandsverk ”Kommunister”, så ligger nog boken närmare sanningen än vad många skulle tro.

Bilder på soppslevar

alias stjärtmesar.

 

http://www.google.co.uk/search?q=stj%C3%A4rtmes&hl=en&biw=1900&bih=890&prmd=ivns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=cd9TTuW6Bs-WhQex69ymBg&ved=0CDUQsAQ

PS om stjärtmesarna alias soppslevarna

Här Åke Ekdahls text om stjärtmesarna, från DN i januari i fjol

 

Iskallt beprövad familjeidyll

Fornborgen nära Rosersbergs slott är ett bergskravel, besvärligt att bestiga. Från det svagt befästa krönet ser man över trädtopparna ut mot Sigtunafjärden och Skarven. Vitt, vitt, vitt, och tyst, denna bistra vinterdag.

Plötsligt blir det liv i alträdens kronor.

En familj med stjärtmesar svirrar runt på jakt efter mat. Ett halvdussin kritvita pyttesmå dunbollar. Deras onaturligt långa stjärtar ser ut att vara mer till hinder än nytta. Här har vi ett föräldrapar och årets kull med ungar. De håller ihop hela vintern. En söt och ovanlig familjeidyll bland småfåglar, men troligare en utprövad överlevnadsstrategi.

Deras chanser att klara vintern minskar ändå ju längre kylan håller i sig.

Det låter som en skröna, men berättas som dagens sanning, att när stjärtmesarna samlas på nattkvisten, så tränger de ihop sig tätt, tätt på en rad. När ytterparet börjar frysa flyttar de in mot mitten och värmen från de övriga.

Hårda vintrar minskar de i antal på ett katastrofalt sätt, men några brukar alltid klara sig i södra halvan av landet.

De överlevande bygger redan i slutet av mars ett elegant näste som en boll med sidoingång och kamouflerat med bark från boträdet, oftast en björk eller en al. En underökning visade, enligt Svensk fågelatlas, att boet isoleras med omkring 3 000 fjädrar och dun från andra fåglar som fallit offer för duvhök eller räv. Ungkullen blir stor för att kompensera den stora dödligheten på vintern, kanske 15 ungar.

Stjärtmesarna denna dag blir inte kvar länge i alträdstoppen. De jäktar nervöst vidare, jagade av vinternöden.

ÅKE EKDAHL

* * * * *Bildtext
Ett charmtroll vars chans till överlevnad minskar vid rådande väder. FOTO: Leif Karlsson, Märsta

---

Opolovnik i kikaren – hur många finns kvar i vår?

Hur många finns kvar i vår?

 

En flock stjärtmesar gör ett typiskt kort besök vid vår utfodringsstång. De klänger på den långsmala metallkorgen med talgbollar, det är bara en tredjedel kvar av bollarna, man måste hålla sams, och som alltid vinner de åskådarens hjärta med sitt föredömliga uppträdande: tolererar varandra på maten, nåja, så många som får plats, fyra fem. Den här flocken är ovanligt stor – minst tio, ingen annan art som besöker oss för födan kommer i sådana antal. Det är typiskt för stjärmesen att de kommer i små svärmar. Med sitt lilla huvud som sitter nästan direkt på kroppen och den långa smala stjärten är de lätta att känna igen även när de inte är i sällskap. De är som sagt inte stora, väger hälften av en talgoxe.

 

När vi bodde i Fagersjö intill en liten bevarad skog i södra Storstockholm hade vi fågelbordet rakt utanför köksfönstret. Många arter hade vi, här i Milton saknar vi den roliga nötväckan som är så underhållande med sitt störtdykande och banditutseende. Jo, den ska finnas i England,men som sagt, under tre år har vi inte sett någon stjärtmes, fast fågelfaunan är i stort sett densamma som i Sverige.

 

Där i Fagersjö såg vi inte till stjärtmesar förrän en bit in på tjugohundrataletn när vi redan bott där i nästan tjugo år, varför inte tidigare vet jag inte, men vi hade som sagt fågelbordet rakt utanför frukostbordet. Här i Milton i Cambridgeshire bor vi också intill en liten skog, en av människor arrangerad country park med livligt fågelliv kring de stora djupa dammarna som från början var väldiga grustag men där tät och hög skog inte låter en ana hur här såg ut för bara trettio år sedan.

 

Stjärtmesen heter på engelska Long-tailed Tit, på andra språk Schwarzmeise och Mésange à longe queue, ryska opolovnik, eller dlinnochvostaja sinitsa. Aegíthalos caudátus. Nordliga stjärtmesar har vitt huvud, västeuropeiska europaeus har svart band över ögat och bakåt. Antagligen var våra stjärtmesar i Fagersjö västeuropeiska, men det må vara osagt – det tänkte vi inte på då.

 

Det ryska namnet opolóvnik betyder egentligen slev, soppslev – liknelse med den långa stjärten som slevhandtag! Det längre ryska namnet betyder helt enkel långstjärtad blåmes, även om den inte precis liknar blåmesar förekommer de ofta tillsammans.

 

I Åke Ekdahls kärleksfulla och goda fågelartiklar på Namn och Nytt i DN har jag läst att stjärtmesarna när det blir kallt också ger prov på sin föredömliga sammanhållning. De klämmer sig samman men de som sitter innerst byter av dem i flocken som sitter ytterst, så att alla får samma chans att överleva vintern.

 

Men de flesta gör det inte. Hårda vintrar går hårt åt dem. Hur blir vintern, hur många finns kvar i mars?

 

Nu har stjärtmesarna gett sig i väg. Jag har fyllt på med fem färska talgbollar.